I wish I knew how to quit you!

Jag har en Brokeback Mountain-fas just nu, har sett filmen hur många gånger som helst, den är verkligen helt fantastisk. Bra skådespelare, bra manus, fantastisk regi, underbar instrumental musik och vackert foto. Bästa scenen med filmhistorien vackraste filmreplik är scenen när de träffas på Brokeback Mountain och Jake Gyllenhaals rollfigur Jack inte orkar ha en relation under de villkor som de lever under samtidigt som kärleken mellan dem är för stark för att ge upp och Jack säger då: I wish I knew how to quit you! Varje gång jag ser den scenen gråter jag som ett barn. Finns det något vackrare och starkare på film än olycklig kärlek? Att tvingas vara ifrån den som hjärtat bankar för. Det är starkt gripande att beskåda hur Jack och Ennis längtan växer sig starkare. Snyft!


Har du någon vän lille vän

Häromdagen mötte jag en bekant som också är homosexuell, vi pratade ett tag och under samtalet nämnde han en tidigare relation och han kallade honom för sin "kompis". Ibland när jag möter folk som inte känner mig såväl, till exempel när jag möter kunder genom jobbet, brukar de fråga mig om jag inte har någon "vän". Jag kan irritera mig enormt på de ordval man gör, såväl heterosexuella som vill väl, som vi själva som inte kan använda oss av tydliga ord utan gömma oss bakom omskrivningar. Samtidigt vet jag så väl att det kan vara svårt att hitta "rätt" namn då pojkvän kan kännas som att det "tillhör" tonåringar, min man kan kännas som att det "tillhör" ett äktenskap, min sambo "tillhör" de som bor ihop med någon, min partner "tillhör" typ polismän i amerikanska deckare?

Själv är jag enbo, eller hundbo kanske?


Farväl för nu

Jag har funderat en del under juluppehållet och jag har kommit fram till att min blogg tar alltför mycket tid, så jag kommer att lägga ner den och fokusera på andra saker. Bloggen kommer ju att finnas kvar så jag kanske tar upp den vid ett annat tillfälle men, jag tar en timeout och utforskar andra delar av mitt liv.

På återseende och ett stort tack till er alla som läst och engageraat er i min blogg.
/Åke


5 saker jag vill göra nästa år

5 saker jag vill göra nästa år

 

  • Resa till New York-pride 17-24 juni.
  • Arbeta mer med föreläsningar om homosexualitet, heteronormativitet och homofobi.
  • Marknadsföra min blogg mer.
  • Sommarprata i Radio Sjuhärad.
  • Skriva mer aktivt i någon form i Borås Tidning, har fått förfrågningar om inte jag ska skriva mer i BT så jag ska försöka skriva mer aktivt.

5 saker jag gjort det här året

 

Året börjar nu närma sig sitt slut och jag älskar listor så jag tänkte försöka mig på några listor som har med homosexualitet att göra, det är ju själva temat på min blogg. Här följer lista 1!


5 saker som jag har gjort det här året:

  • Haft föreläsningar på bl.a. Tullengymnasiet, Bodaskolan och Viskadalens Folkhögskola.
  • Besökt New York och varit på platser med homoanknytning.
  • Varit på RFSL:s kongress, det var 10 år sedan jag var på min första kongress och jag kom till nya insikter om mig själv.
  • Börjat skriva blogg om mitt liv, mina tankar och mina erfarenheter kring homosexualitet.
  • Gjort en Fokusintervju för Borås Tidning med anledning av mitt arbete för homosexuellas rättigheter.

Jag, en kvinnotjusare...

Jag lever öppet som homosexuell, att påstå något annat vore lögn. Även om man bortser från denna blogg, även om man bortser från de insändare och de debattartiklar jag skrivit, även om man bortser från de tillfällen jag varit med i tv, radio och tidningsartiklar, även om man bortser från de hundratals skolklasser jag föreläst för om homosexualitet. Även om man bortser från allt detta så måste jag ändå säga att lever öppet som homosexuell i min vardag, att påstå något annat vore lögn. Jag kan skämta om min homosexualitet oavsett om jag fikar med kompisar eller om jag sitter på ett ledningsgruppsmöte med mitt arbete, det är sådan jag är. Jag kollar på killar, jag flörtar med killar, jag är kanske inte alltid den smidigaste men det är sådan jag är. Jag är den jag är, men jag är det också med en enorm dos humor, självinsikt och glädje.

Samtidigt så händer det att människor i min omgivning, särskilt kunder på jobbet, gärna vill koppla ihop mig med tjejer som jag umgås mycket med. Eftersom det inte finns någon sexuell spänning mellan mig och de tjejer jag umgås och arbetar med så kan jag umgås på ett väldigt avslappnat sätt med dem och de med mig, detta gör ofta att människor som inte vet att jag är homosexuell ofta kopplar ihop mitt avslappnade sätt att umgås med tjejer med att jag skulle vara ihop med den tjej de oftast ser mig med. Att jag det senaste året varit i Brasilien med en kvinnlig arbetskompis och i New York med en annan kvinnlig arbetskompis gör inte direkt att mitt rykte som playboy minskar. Oftast är det någon bullrig man över 50 med pondus som skrockar och säger att jag är riktig kvinnotjusare. Detta fenomen uppstår såväl på jobbet som när jag är ute och äter lunch med kompisar. Oftast så blir jag lite överraskad över vad de tror så jag skrattar oftast och håller med fast på ett ironiskt sätt som oftast tyvärr inte går fram utan mitt rykte förstärks. Känner inte alltid heller för att slänga fram ett: Nej du, jag är bög så det blir inte så mycket kvinnor här inte! Ingen kommentar jag känner för att säga vare sig när jag jobbar i kassan på ICA eller vid buffén på Royal Thai. Just nu håller det nästan på att bli lite jobbigt med en Frälsningssoldat som verkar fast övertygad om att jag byter tjejer som andra byter underkläder, samtidigt så är det lite så att jag, mest för att slippa undan, har skrockat tillbaka och mumlat något om de där kvinnorna… Jag å andra sidan bär på mina egna fördomar om Frälsningsarmén och homosexuella vilket gör att jag hållit mig från att säga som det är. Så mitt rykte som kvinnotjusare växer…


Stolthet

Hade några elever från Bodaskolan som handlade av mig ikväll, de hade läst min blogg. Vi pratade om skolarbetet som de gjort efter mitt besök och de berättade att deras lärare varit stolt över deras arbete. Det gjorde mig glad att det gått bra för dem och det värmde lite extra när de sa att deras lärare var stolt över deras arbeten, stolt är ett stort ord som man tyvärr hör allt för sällan. Känner att jag gjort ett intryck och genom min lektion har jag gett homosexualitet ett ansikte, något som kanske är extra viktigt när man går i nian. Jag vet själv hur jag kämpade i den åldern med att hantera min egen homosexualitet, detta ovanpå allt annat som det innebär att vara tonåring. Deras lärare hade varit stolt över dem, ett stort ord som gjorde min dag.


Bögtidningar

Äntligen fungerar bloggen igen! Blogg.se har haft driftproblem så jag har inte kunnat blogga ordentligt på ett par dagar men nu ska det fungera igen.

 

När jag jobbade häromkvällen så var det ett gäng tonårskillar inne för att handla, de var rätt högljudda så jag märkte av dem när de stod vid tidningarna. En av killarna ropade ut en av de andra killarnas namn och sa: Du, det finns inga bögtidningar till dig! Jag kunde inte se någon av killarna men jag hörde de andra killarnas skratt och sa till min arbetskompis att vid sådana här tillfällen så ville jag bara gå fram och säga att de borde tänka på hur de uttrycker sig. Samtidigt så kräver en sådan handling att jag ska orka ge mig in i en diskussion, förklara och försvara. En av de där knepiga sakerna med att vara något som inte alltid syns på en, jag kan i situationer som denna välja att vara passiv och på sätt helt undgå att gå i polemik med till exempel dessa killar. Ibland är jag tacksam för att det är på detta vis samtidigt som det på sätt och vis är fördärvligt då detta gör att diskussionen kanske tas för sällan, av såväl mig som andra. Om diskussionen togs av fler och oftare skulle nog utvecklingen för homosexuella gå avsevärt snabbare. Denna kväll valde jag dock att inte ta diskussionen.

Däremot väcktes tankar som: Det stämmer, vi har inga bögtidningar. Vad definierar en bögtidning? Varför är det så svårt att få tag på tidningar som riktar sig till homosexuella? Var killen som de ropade till homosexuell, misstänkte de andra att han var homosexuell eller var det ”bara” ett sätt att trycka ner den killen? Varför var det så spännande och intressant för killen som ropade? Hade han tankar och funderingar kring homosexualitet? Isåfall sin egen dolda homosexualitet, eller misstänkte han att den andra killen var homosexuell och ville på detta sätt ”lyfta” ämnet? Svaret på dessa frågor får jag tyvärr inte veta för jag valde att vara passiv, att inte ta diskussionen.


 

The Vitruvian Man

"The Vitruvian Man"

När jag var hemma hos en bekant märkte jag att han tagit bort en tavla och jag frågade varför han tagit bort tavlan. Jag fick då till svar att han skulle ha skulle ha visning av huset för eventuella köpare och att han var rädd för att tavlan skulle göra huset mer svårsålt eller sänka värdet på huset. Jag frågade hur tavlan kunde göra huset mer svårsålt eller sänka priset, tavlan var ju en reproduktion av Leonardo da Vincis världsberömda teckning av ”The Vitruvian Man”. Han svarade då att han var rädd för att eventuella köpare skulle misstänka eller förstå att han var homosexuell, han var rädd att eventuella köpares fördomar om homosexuella skulle göra att inte ville köpa huset eller att huset på grund av detta skulle anses mindre attraktivt och därmed sjunka i värde. Jag undrade varför eventuell köpare skulle komma till slutledningen att han var homosexuell på grund av denna tavla. Han svarade då att objektet på tavlan var naken och att konstnären Leonardo da Vinci av många antas ha varit homosexuell, detta skulle kunna få eventuella köpare att fatta misstankar. Jag funderade på han sade och ja, mannen på teckningen ”The Vitruvian Man” är naken. Leonardo da Vinci forskade i människans anatomi och teckningen är en studie av människans anatomi, därav att ”The Vitruvian Man” är naken. Konstnären Leonardo da Vinci anklagades den 8 april 1476 anonymt för homosexualitet och ställdes inför domstol i Palazzo Vecchio, anklagelsen ledde inte till något men det kan förklara uppfattningen om att han skulle vara homosexuell men än idag vet man inte huruvida han var homo- eller heterosexuell. Så visst kan man hårdra det och tänka att denna tavla av en naken man, målad av en konstnär som uppfattas som homosexuell, misstänkliggör ägaren som homosexuell.

Detta var hur min vän upplevde situationen, det var hans rädslor och värderingar och jag kan inte säga att hans upplevelse av situationer var rätt eller fel. Jag kan heller inte veta vilka värderingar och fördomar eventuella köpare har. Min väns handling fick mig dock under lång tid efteråt att fundera på hur vi anpassar oss efter andras fördomar, men också efter våra egna fördomar om andras förmodade fördomar. Hur mycket är det värt att anpassa sin värld efter egna och andras fördomar? Inser vi själva när våra egna fördomar blir så stora att de tar oberättigat stor plats? Inser vi själva när våra egna fördomar förminskar våra egna liv? När andras fördomar förminskar våra liv, säger vi då till? Tar vi själva ansvar för våra egna liv?


Normer på en arbetsplats

Normer på en arbetsplats

Har funderat en del på heteronormativitet och diskuterat det med arbetskompis S. Lite funderingar kring hur man påverkas av heteronormativitet, hur man själv använder ett språk som är heteronormativt och där man utgår från att alla är hop med någon av motsatt kön. Hur kan man genom sitt språk påverka andra? Hur kan man genom sina ordval bli mer öppen och inkluderande? Vi kom båda fram till att heteronormativitet är ett bra ord som sätter ord på något vi funderat på. Det känns som att vi bara snuddat vid ett seriöst samtal som kräver mer tid än under korta möten mellan hyllorna på ICA, uppskattar dessa samtal med S.

 

Känner dock en viss tillfredställelse i att jag, genom att vara öppen om min homosexualitet, ifrågasätter heterosexualitet som norm. Genom att jag är avdelningschef och därigenom medverkar i såväl anställningsintervjuer som planering av butikens utveckling och personalens utbildning i kundrelationer, tar jag del i dessa processer med mina erfarenheter tankar och åsikter. Och där det faktum att jag är homosexuell oundvikligen påverkar och gör intryck på de normer som sätts på min arbetsplats.

Dessa de första dagarna i december

När jag var i 20-årsåldern berättade för min mamma att jag var homosexuell. Från min sida hade jag inga förväntningar på att hon skulle ta det hela särskilt bra. Därför hade jag valt att berätta det för mina vänner först, vilket överlag fungerat väl och därigenom hade jag byggt upp ett skyddsnät, något att falla tillbaka på och känna mig trygg i. Det som de flesta förlitar sig på sin familj för, att känna trygghet. När jag berättade för henne om min homosexualitet reagerade hon med illa dold ilska och skam. Hon undrade vad som gått fel, hon undrade vad hon gjort fel, hon undrade vad folk skulle tycka. Hon tyckte inte att det var något vi behövde prata om, inget vi behövde nämna för arbetskamrater, vänner och bekanta. Hon kunde heller inte förstå vad som varit så jobbigt för mig den tid som gått sedan jag kom till insikt om att jag var homosexuell till dess att jag började vara öppen om det, nästan 10 år senare. Hon kunde inte förstå vad som var så jobbigt med att inte prata om det, för att prata om det, det behövde vi ju inte göra. Vi borde inte berätta för min lillebror att jag var homosexuell, han var ju så ung. Så fort det handlade om att berätta för andra om att jag var homosexuell pratade hon i vi-form och med en blick och ett kroppsspråk som i panik och ilska skrek ut: Berätta inte för någon, avslöja inte för någon, skäm inte ut mig!

Reaktionen från hennes sida var förväntad, förutsedd och förberedd så jag låtsades tillmötesgå hennes verbalt uttalade önskemål, jag låtsades tillmötesgå de krav som hennes kroppsspråk ställt på mig. Att inte berätta för någon, att inte prata om det och inte visa för någon att jag, hennes son, var homosexuell. Vid det här laget visste som sagt var alla som var viktiga för mig, mina arbetskamrater, vänner och bekanta om att jag var homosexuell men jag nämnde inte detta. Jag lät henne leva i tron att ingen visste. Mitt syfte med att berätta för mamma var aldrig att ställa till en scen, att få uppmärksamhet eller att såra henne.

Ett önskemål, ett krav som jag gick med på, var att inte berätta för mina morföräldrar. De var ju så gamla, de måste inte få veta. Morfar var ju präst, vad skulle han säga, det fanns väl ingen mening med att berätta för dem. Jag träffade dem ju så sällan i alla fall, de bodde ju så långt bort. De var ju hennes föräldrar. De skulle aldrig orka med. Listan på anledningar till att inte berätta kunde varieras i en evighet och som sagt var, mitt syfte med att berätta om min homosexualitet var aldrig att ställa till en scen, att få uppmärksamhet eller att såra henne. Så jag berättade inte något för mina morföräldrar. När jag träffade F blev min relation till min mamma om möjligt än mer ansträngd, att jag var tillsammans med någon innebar för henne att jag visade upp min homosexualitet, det innebar för henne att jag brutit alla mina löften. Jag hade gått mot hennes krav. Ironiskt nog kom F från den stad mina morföräldrar bodde i så jag kom närmare mina morföräldrar geografiskt samtidigt som vår kontakt blev allt mer distanserad. Så kom det där samtalet i början av december. Jag var själv i min och F’s lägenhet när min syster ringde för att berätta att mina morföräldrar hade dött. Hon berättade att de båda var döda när man hittade dem. Jag sjönk ner på golvet, oförmögen att reagera satt jag där ett tag innan jag ringde F och tillät mig själv tappa taget. F och hans familj blev för mig det stora stödet som min familj skulle ha varit. Jag kan än idag känna en ofantlig sorg över att inte ha berättat för mina morföräldrar om min förmåga till kärlek, min relation till F och det liv jag lever. Dessa tankar och denna sorg väcks ofta hos mig under dessa de första dagarna av december.


Jag visste när...

Jag var 10-11 år och gick i mellanstadiet när jag blev förälskad för första gången, när jag upptäckte att jag var homosexuell. Ord som förälskad eller homosexuell var inga ord som jag använde eller kändes vid i den här åldern. Jag visste bara att det jag kände för J var annorlunda mot det jag kände för mina andra kompisar. Det jag kände för J var speciellt, det kändes som om han var min bästa kompis fast det kändes så oändligt mycket mer, och vi var ändå inte bästa kompisar, vi var bara klasskompisar. Att träffa J blev det som gjorde hela min dag, när jag såg honom fick jag den där pirrande känslan i magen som av en del beskrivs som att ha fjärilar i magen. Att beskriva det som fjärilar i magen kom för mig inte i närheten av att beskriva den här känslan. Det var som att magen drogs ihop, imploderade men ändå exploderade. När jag såg honom dunkade hjärtat snabbare än för någon annan och jag trodde att alla kunde höra mina hjärtslag, för mig dunkade hjärtat genom hela kroppen och stängde ute alla andra intryck. Om jag kom mot honom på gymnastiken var jag lycklig för resten av veckan.

Alla tjejer i klassen svärmade för J, han var den kille som alla tjejer var hemligt förälskade i, de var hemligt förälskade på det där sättet som bara tjejer i mellanstadiet kan vara. De satt och beundrade honom under lektionerna och skrev hans namn om och om igen i anteckningsblocken under lektionerna. Alla tjejer ville prata med honom och umgås med honom på rasterna, för att inte tala om på klassfester och klassresor. Han var klassens och en av skolans populäraste killar. Jag förstod snabbt att jag var ensam om att, som kille, ha sådana känslor som jag hade för J. Jag kände mig annorlunda i de känslor jag hade för J men jag kände aldrig att det jag kände för J var fel, tvärtom, att känna det där pirret i magen och mitt dunkande hjärta var fantastiska känslor. Samtidigt var det skrämmande då jag snart förstod att killar inte skulle känna på det här sättet för andra killar. Skrämmande då jag blev rädd att någon skulle höra mitt dunkande hjärta, ett hjärta som dunkar av rädsla är slående likt ett hjärta som dunkar av förälskelse. Men ord som förälskad eller homosexuell var ju inga ord som jag använde eller kändes vid i den här åldern.


Radiodrömmar

Radiodrömmar

I december är det 10 år sedan jag flyttade från Eskilstuna till Borås och jag har under dessa 10 år föreläst på skolor i Sjuhärad. Jag tror att jag har föreläst på Tullengymnasiet sedan 1997, vilket gör att det blir jubileum i år. Något som jag märkt under dessa år är att jag når fram till såväl ungdomar som vuxna med min berättelse, den skapar igenkänning och medkänsla hos de jag föreläser för och jag kan själv förundras över detta. Men jag tror att en del av ”hemligheten” ligger i att jag på ett personligt sätt berättar om hur det är att vara människa, jag visar att jag är som vem som helst. Jag har samma rädslor, drömmar och förhoppningar, samtidigt som jag är homosexuell. Alla som varit osäker, känt sig utanför, varit kär eller bara kämpat för att vara sig själv trots att omgivningen tycker att man ska vara som de förväntar sig, kan ta till sig min berättelse.

 

I somras lyssnade jag på Radio Sjuhärads egen variant på sommarpratare, de hade en person i veckan under sommaren, som valde musik och pratade på samma sätt som de vanliga sommarpratarna gör. Jag tände direkt på idén och sedan dess har jag närt en dröm om att få göra samma sak men inte riktigt tagit det på allvar. Efter lektionen på Bodaskolan känner jag dock att denna dröm fått än mer näring och jag har lyft iden bland lite folk i min omgivning och alla tycker att det är en jättebra idé. Än så länge bara en dröm men jag har saker att säga, måste dock erkänna att jag inte kan med att bara klampa in på Radio Sjuhärad och säga att jag vill sommarprata i radio så frågan som återstår är: hur blir man sommarpratare på Radio Sjuhärad? Hur uppfyller man radiodrömmar?


Att göra ord till mina egna

Har som sagt var funderat en del efter min lektion på Bodaskolan. Jag brukar generellt vara lite konservativ och vill gärna göra saker till ”mina egna” innan jag använder dem. Detta gäller allt från nya kläder till ord. Och det som nu hänt tack vare lektionen på Bodaskolan är att jag ”gjort” heteronorm och homofobi till ”mina” ord. Jag har tidigare undvikit att använda dessa ord såväl i tal som i skrift, men nu har jag på mitt eget vis gjort dem till mina egna. Under lektionen utgick jag från en förklaringsmodell utformad av Krister Fahlstedt, HoF, kallad ”Från ord till handling” där jag lagt in mina egna erfarenheter av homofobi. Denna skala består av heteronormativitet, vardagshomofobi och homofobi. Innan lektionen funderade jag en del på hur jag påverkats av andras negativa syn på homosexualitet och jag kom med lätthet på ett antal händelser i min vardag som på ett tydligt sätt kunde vissa eleverna hur man som homosexuell påverkas av omgivningens heteronormativitet och homofobi. Att som homosexuell osynliggöras och uppleva ett utanförskap då omgivningen följer en norm, heteronormativitet, som i ord, skrift och handling antar att alla är heterosexuella, eller att alla önskas vara heterosexuella. Ett exempel är att man antas vara ihop med någon av motsatt kön såväl när man är tonåring, som när man är vuxen och deltar i ett samtal på sin arbetsplats. Jag har själv en arbetskamrat som uttryckt hur trevlig jag är och hur mycket jag skulle passa med en tjej, och hur synd det är att jag är homosexuell. Att diskrimineras eller trakasseras vilket skapar utestängning, lidande och kanske sjukskrivning är då man i sin omgivning upplever vardagshomofobi. Detta är ett ord som jag inte riktigt gjort till mitt eget ännu, då jag tycker att ordet låter som om det skulle innebära något trivialt, när det egentligen handlar något som förstör liv för människor. Något som hänt mig ett antal gånger är att arbetskamrater som jag berättat om min homosexualitet för, har fällt kommentaren; det är okej, så länge du inte rör mig för då är det jävligt äckligt. Eller när man märker att arbetskamrater undviker att byta om samtidigt som man själv. Slutligen har vi homofobi. Att utsättas för våld eller hot om våld skapar rädsla och ger psykiska och fysiska skador. Det exempel som jag gav eleverna denna lektion var något som hände mig när jag på träff med en kille på ett uteställe här i Borås. Vi satt en bit in i lokalen då vi gärna ville vara för oss själva, när en kille går förbi och ropar till oss att han bjuder oss killar på en drink. Jag reagerar inte nämnvärt då jag inte tror att han pratar med oss. Men det visar sig att det var oss han menade då han hällde drinken över killen jag är på träff med och ropar bögdjävlar efter oss. Efter den första chocken lagt sig och jag förstår vad som hänt vill jag gå prata med personalen, men killen jag är på träff med vill inte skapa en scen och han bestämmer sig för att gå hem och byta om. När vi ska gå ner för trappan till nedervåningen står killen som hällde drinken över oss där, tillsammans med några kompisar och de ropar fjollor och bögdjävlar efter oss. Hela stämningen kändes väldigt hotfull men vi väljer att gå därifrån så fort det går. Dessa exempel var bara ett fåtal saker jag kom på att jag varit med om, men de gav eleverna på ett enkelt och tydligt sätt insikt om vad homofobi är och hur det påverkar människor.


Att brinna

Så här dagen efter har jag fortfarande tankarna på gårdagens lektion och jag känner mig fortfarande väldigt nöjd, näst intill upprymd, det här är ju vad jag brinner för. Det är absolut inget fel på mitt jobb på ICA, men det är inget jag brinner för. Jag brinner för att bekämpa homofobi, för att förändra åsikter och påverka människor. Har gått omkring och funderat på nya vinklingar på min lektion, det finns så mycket jag vill säga. Det finns så många frågor att besvara. Det finns så många tankar, funderingar och fördomar kring homosexuella. Och det finns fortfarande så få förebilder i verkliga livet, däremot är det inte ont om människor med åsikter om homosexuella och homosexualitet. Vilka hörs högst, de homosexuella som bara lever sina liv med en öppenhet om vilka de är, eller de som utrycker sin homofobi, de som utrycker sin avsky för homosexuella och ofta får göra det oemotsagda. Känner att jag får försöka styra upp min roll som föreläsare och inte som nu bara vänta på att uppdragen ska ”ramla” över mig. Fick goda lovord från läraren på Bodaskolan och jag kan utan tvivel få rekommendationer från Tullengymnasiet, det är en bra start att utgå ifrån och jag har ett outnyttjat nätverk som jag kan använda mig av. Dessutom läser ju de flesta lärare Borås Tidning där jag varit med ett antal gånger vid det här laget. Det är dags att lägga upp en strategi och bestämma mig för vad jag vill göra med mitt engagemang.


En lyckad lektion

En lyckad lektion

Så kom då dagen D, eller kanske ska man säga dagen B för Bodaskolan. Idag var det så dags för min föreläsning om homofobi för klass 9F på Bodaskolan. Jag hann bli riktigt nervös innan, som alltid får jag min scenskräck, den här gången var jag lite extra nervös då lektionen skulle komma att skilja sig lite från mina vanliga lektioner så till vida att jag skulle föreläsa om homofobi och under 1 timma och 45 minuter till skillnad mot mina vanliga 60 minuter. Dessutom drog mitt arbete på ICA ut på tiden vilket i kombination med min nervositet gjorde att jag hoppade lunchen och ringde F istället. Även han skulle ha föreläsning, han skulle dock vara på RFSL Östersunds lokal. Att prata av mig med F gjorde dock att jag slappnade av lite, jag kan ju det här och är bra på det, det är bara min scenskräck som gör sig påmind. Väl på skolan kände ett flertal igen mig från ICA så det var ingen brist på samtalsämnen innan lektionen. Något som var skönt när lektionen började, var att vi satt ner allihop vid bord som stod i en cirkel så jag kände att jag fick bra kontakt med alla elever. Och som alltid, naturligtvis, så släppte min nervositet efter några minuter och lektionen gick väldigt bra. Mitt upplägg med att kombinera min vanliga historia med att sammanfoga och lyfta fram bitarna som har med homofobi att göra, fungerade över förväntan och det hela flöt på väldigt bra. Eleverna var väldigt intresserade och ställde bra och seriösa frågor, jag hade varit nervös för att prata nästan den dubbla tiden mot i vanliga fall men det var inga problem och vi fick faktisk bryta lektionen då tiden var slut. Det enda som jag känner mig lite besviken på är att jag inte kunde ge tips på några bra hemsidor om att vara homosexuell, om att komma ut som homosexuell och om homofobi. Kände faktiskt helt nollställd när jag fick den frågan och det enda svar jag kunde ge var HomoOmbudsmannens hemsida och RFSL’s hemsida. Personligen har jag alltid varit besviken på RFSL för att de inte på ett enkelt sätt på sin hemsida tar upp fakta som har med Komma Ut-processen och homofobi att göra, dessa två saker som påverkar och är en gemensam nämnare för alla homosexuella. Som tur är så finns det i alla fall något om homofobi på HomoOmbudsmannens hemsida, det var ju trots allt det som eleverna sedan ska göra ett arbete om. Tyvärr missade jag totalt att tipsa om projektet Under ytan som handlar om just att förstå och förändra normer och värderingar i skolan, samt Fritt fram som handlar om att skapa ett arbetsklimat där det är fritt fram att vara öppen med sin sexuella läggning. Och jag är ju ändå utbildad i att använda och jobba med Fritt frams utbildningsmaterial. Men det finns som tur är, länkar till på HomoOmbudsmannens hemsida. När lektionen var över kändes det som att jag kunnat fortsätta länge till, det här är ju vad jag brinner för, det här är vad jag vill. Läraren som anlitat mig lovade att berätta för andra lärare om mig så jag måste försöka att spinna vidare på det här. Nu ska jag laga mig lite spagetti med köttfärssås med en sallad på ruccola, tomater, oliver, mozzarella och avokado och äta detta i sällskap med mina hundar uppkrupen i soffan och kolla på en film medan regnet faller utanför. Ett bra slut på en bra dag!


Tankar kring kommentarer och homofobi

Jag har nu bloggat i mer än 90 dagar om homosexualitet, vilket fungerat väl även om jag fortfarande inte riktigt hittat en fast form på bloggen. Har märkt att det som ger mest, såväl för mig som för de som läser bloggen, är mina personliga berättelser, tankar och upplevelser. Känner mig nästan beroende av att kolla om jag fått några kommentarer på mina inlägg, och det blir en liten rusch när jag ser att jag fått en kommentar. Än så länge har jag inte hittat någon bra form och rutin för att ge feedback på kommentarerna. Samtidigt väcker kommentarerna tankar hos mig på hur jag tänker omkring homosexualitet och jag får inblickar i hur andra tänker och upplever sin situation som homosexuell vilket är spännande. Kommentarerna ger mig samtidigt nya uppslag om saker att skriva om så kommentarerna är verkligen givande. Något som dessutom gör det hela extra intressant är att jag har en arbetsplats där jag kan ses av alla som läser min blogg, jag får även kommentarer i verkliga livet om bloggen.

 

Funderar en del kring homofobi just nu, ska ju ha föreläsningen på Bodaskolan på torsdag. Har fått en del material från F’s pojkvän J om homofobi och jag ska se om jag kan använda en del av det. Har tänkt att försöka ta så mycket exempel jag kan från sådant jag råkat ut för och därigenom göra lektionen personlig och äkta. Jag har dock en egenskap som hjälper mig i vanliga fall, jag har en enastående förmåga att glömma saker, speciellt negativa saker. Detta gör att jag verkligen fått jobba på att lyfta fram händelser som jag försöker att inte tänka på. Men visst stöter man på homofobi i allt från hur man tyvärr har blivit behandlad av arbetskamrater till hotfulla telefonsamtal och konfrontationer utanför gayställen. Min scenskräck börjar sätta in vilket inför varje lektion gör att jag ifrågasätter varför jag väljer att prata framför en grupp, jag är ju en blyg kille! Men jag vet ju att jag växer efter varje föreläsning, att min scenskräck håller mig alert och jag vet att jag gör något bra. Det är ju vad jag brinner för.


Releasefest för "Kaktus - Det Kunde Varit Vi"

Releasefest för "Kaktus - Det Kunde Varit Vi"

Jag var på releasefest för bandet Kaktus, www.kaktusband.se, i lördags. Patrik som är arbetskompis och en av mina bästa vänner, är gitarrist i bandet och hade bjudit in mig. Kvällen var jättetrevlig och det var första gången jag hörde dem spela live, bandets musik ger en känsla av sensommarkväll, grillfest och nätter utan slut. Något man saknar under mörka, regniga och håglösa novemberkvällar. Kvällen var trevlig och stämningen var lättsam men jag råkade ut för en händelse i början av kvällen som lade sordin på stämningen. När Patrik visade mig runt i lokalen satt det 2 tjejer och diskuterade någonting som slutade med orden: jävla bög! Både Patrik och jag tystnade en stund och tjejerna lämnade rummet i fortsatt samtal med varandra. Jag visste inte om jag hört rätt, om jag hört bögjävel eller jävla bög och jag var inte på humör att försvara, förklara och diskutera homosexualitet heller. Vissa dagar orkar man, andra inte. Jag visste heller inte om Patrik hade hört något och det var ju ändå Kaktus och Patriks kväll, jag hade helt enkelt inte ork och lust att diskutera det hela och det fanns heller inget som pekade på att det handlade om mig. Inte för att det blir mindre fel om det handlar om någon annan eller om de ”bara” använde ordet bög som ett allmänt nedsättande ord. Tvärtom så känner jag att jag har en moralisk skyldighet att agera, men vissa dagar så orkar man inte. Jag är inte bara homosexuell, jag är människa också. Utan att gömma, dölja eller på något sätt förminska mig valde jag att undvika att prata om homosexualitet under kvällen, något som annars är så gott som oundvikligt på fester, det är ju ett tacksamt ämne och jag ställer villigt upp och pratar och svarar på frågor om homosexualitet. Jag ska erkänna att efter alla så njuter jag fortfarande av uppmärksamheten. Senare under kvällen kom jag i samtal med Patrik som tog upp det som hänt tidigare under kvällen. Han sa att han känt sig olustig när det hände och att det kändes jobbigare med tanke på vår vänskap och han såg annorlunda på det hela mot vad han gjort tidigare när han inte haft någon homosexuell som vän, vi diskuterade händelsen ett tag och kom bara fram till att det var en olustig situation. Vad jag upplever som positivt är just att min öppenhet har skapat ett ifrågasättande av attityder, ifrågasättande är ett första steg mot förändring.

Att hålla handen...

Att hålla handen...

Se till att hålla din kära i handen så mycket du bara kan. Enligt en amerikansk studie motverkar det nämligen stress. Tvåsamhet gör människan gott. Vi blir mindre stressade och känner oss mer trygga – speciellt av att hålla någon i handen när vi befinner oss i svåra situationer. Det visar en amerikansk studie som gjorts vid ett universitet i Virginia i USA. Resultatet från undersökningen har publicerats i tidskriften Psychological Science.

 

Tänkte på det där med att hålla handen när jag läste om studien, om hur olika hålla i handen uppfattas. Ett ex till mig var inte så mycket för att hålla i handen, inte för att han skämdes över att vi var ihop. Inte heller för att han skämdes eller hade svårt för att stå att vi var två killar som var ihop. Han var helt enkelt bara inte en fysisk person brukade han säga. Ett tidigare ex till mig ville bara hålla mig i handen när vi var ensamma. När jag var öppen om min homosexualitet på min arbetsplats och mina arbetskamrater ville låta honom vara en del av min vardag, på samma sätt som deras pojk- och flickvänner var en del i deras vardag i allt från personalfester till att hämta upp sin partner på arbetet vid dagens slut, tog hans ork, mod och styrka slut. Han kallade mig för rosa vimpelviftare (på den tiden var färgen rosa och den rosa triangeln synonymt för homosexuella och homosexuella män i synnerhet, idag har ju regnbågsflaggan helt tagit över) och störde sig enormt på min öppenhet som skvätte över på honom vilket han inte var redo för. Sedan finns även aspekten hur folk i omgivningen reagerar när man håller varandra i handen. Som homosexuell är man inte lika privilegierad som heterosexuella då att hålla sin partner i handen automatiskt innebär att man syns trots att det inte är syftet, att hålla hand med den man är ihop med handlar ju om att känna närhet till den man är tillsammans med. Bland de reaktioner som jag som homosexuell kille ofta stött på när jag hållit min partner i handen är att:

-Måste de visa sin sexualitet sådär. Vanlig reaktion från personer över 40.

-Gud va gulligt, jag ääälskar bögar, de är så söta. Vanlig reaktion från tonårstjejer.

-Fy fan, kolla bögarna, öhh, ska ni ha stryk eller? Vanlig reaktion från tonårskillar.

När hålla i handen egentligen handlar om att vara nära den man är ihop med, känna samhörighet men också att visa samhörighet. Och som det nu är bevisat, också känna trygghet och bli mindre stressade. Men jag är så singel som man kan bli, så det blir nog lugnt på hålla-handen-fronten ett tag till.


Möten i vardagen

Igår när jag jobbade kväll, som alltid, kom det fram en tjej någonstans i tonåren och hade en fråga som hon tyckte var lite pinsam. Jag får frågor hela dagarna på jobbet men de är som regel inte så pinsamma, det är oftast frågor om var ströbrödet finns nånstans, typ… det mest pinsamma är när folk vill köpa kondomer. Vilket i sin tur jag inte tycker är speciellt pinsamt, tvärtom, det visar mest på att man är ansvarsfull. Och att man har ett sexliv vilket jag mest ser som något naturligt och för de flesta något önskvärt. Nåja, tillbaka till tjejen. Hon ville fråga mig något och hon sa att det kanske var pinsamt men jag förstod att det handlade om homosexualitet så jag skrattade lite lätt och sa att det inte var någon fara. Det visade sig att hon gick på Viskastrandsgymnasiet och undrade om jag ville komma och prata på hennes skola någon gång i vår. Självklart sa jag ja och vi kom överens om att höras senare om tid och plats. Känns riktigt bra att få några bokningar utöver Tullengymnasiet, har inte någon bra struktur på hur jag jobbar med att marknadsföra mina informationer.

 

Idag när jag var och åt lunch på Thai Silk kom det fram en kille som undrade om det var jag som brukade skriva i Borås Tidning, det lät som om jag var anställd på Borås Tidning men jag svarade som det är att jag brukar skriva en del. Han berättade då att han alltid läser det jag skriver och att han tycker att jag skriver på ett bra sätt, han hade tidigare varit med i Pingstkyrkan men hade gått ur, varefter han uttryckligen sa att det var viktigt med likabehandling oavsett om man var homo- eller heterosexuell. Har fortfarande svårt att ta den uppskattning jag får för mitt skrivande men det är en härlig känsla och otroligt motiverande. Han gjorde definitivt min dag i alla fall. Jag måste finna fler vägar att utveckla mitt skrivande.


Tidigare inlägg Nyare inlägg