Åke Englund

När jag klev in så var det första gången jag var på ett Starbucks sedan i höstas då jag var i New York. Det var som att åka tillbaka till alla Starbucks jag besökt i så många städer över hela USA. Men den här låg i Göteborg. Trots det så kändes som att kliva tillbaka i tid och rum. Musiken i bakgrunden var densamma som jag är van vid. När jag stod och valde vilket kaffe som jag skulle ha så försvann jag till en annan plats men rycktes snabbt tillbaka av baristan som frågade vilket kaffe jag ville ha. Jag beställde mitt kaffe och baristan tog mitt namn för beställningen. När kaffet var färdigt gick jag och satte mig vid ett bord och tittade drömmande ut genom ett fönster. Långsamt så insåg jag att baristan hade kallat mig för James och att vi hade fört hela vår konversation på engelska. Av gammal vana från mina resor där jag kallar mig för James som ju är mitt andranamn hade jag gått över till att prata engelska.

För några dagar sedan fick jag kontakt med en klasskompis från grundskolan genom min blogg och vi har på kort tid återknutit en kontakt som varit bruten. Att läsa hans brev om hur jag var under skoltiden har gett mig en annan bild av mig själv. En bild av hur jag agerade som komplement till min egen bild av min uppväxt som mest är baserad på hur jag kände. Denna återfunna kontakt har påverkad mig så mycket att det kommit påverka skrivandet av min bok.

Två killar handlade av mig i kassan. Den ena är alltid väldigt glad när han handlar av mig och jag är relativt säker på att han vet om att jag är homosexuell. Jag är också ganska säker på att han har fått intrycket av att jag tycker att han är snygg. Ikväll handlade han och en kompis av mig och vi småpratade lite allmänt om hur det var. Jag frågade vad de skulle göra och tittade på vad de köpt vilket mestadels var chips och dricka. Den glada killen svarade glatt att de skulle ha lite söndagsmys varpå den andra kommenterade buttert ”Det låter så bögigt när du säger så där”. Den glada killen ryckte på axlarna och log mot mig medans hans kompis gick iväg och plockade ner varorna i en påse samtidigt som han muttrade ”Fan, tänk om min flickvän skulle höra det här”. När de gick ut vände sig den glada killen om, log stort och sa ”Trevlig kväll Åke!”.

Fick en kommentar i kommentatorsfältet på min blogg från en från en klasskompis till mig i grundskolan. En röst från det förflutna i skriven form. Så mycket tid som har gått. Så mycket som hänt. Så mycket som har förändrats. Var börjar man? Hur börjar man? Var jag någonsin mig själv under skoltiden? När jag skriver på boken så har jag gått tillbaka i tiden och mött den jag verkligen var. Den som ingen såg. Undrar hur han upplevde mig? Han var ju en av mina bästa vänner.

Sitter på caféet och skriver. Tittar mig omkring på alla människor som sitter och fikar. Tittar på tjejen som inte släppt sin mobil med blicken den senaste halvtimman. Tittar på den kraftiga mannen med sitt stora skägg och håret uppsatt i en hästsvans, tittar på hur han försöker lösa dagens korsord i tidningen men mest verkar försvinna med blicken ut i den regniga eftermiddagen. Tittar på de två kvinnorna som sitter med varsitt barn. Jag skrattade och tänker lattemorsor för mig själv. Inser att när jag satte mig ner för att skriva för några timmar sedan så var det nästan tomt på caféet och nu satt det folk vid nästan varje bord. Jag tittade på datorskärmen igen och fortsatte att skriva på nästa kapitel. Efter en stund kände jag hur någon stod stilla framför mitt bord så jag lyfte blicken från bildskärmen. Framför mig stod mannen med det stora skägget och hästsvansen. Han plirade mot mig med vänliga ögon och frågade om jag jobbade. Jag svarade att jag var ledig idag. Han frågade la huvudet på sned och frågade vad jag gjorde om jag inte jobbade. Jag svarade att jag skrev en bok. Han såg nu mer nyfiken ut och frågade om den handlade om mig själv. Jag svarade att den handlade om mig när jag växte upp. Sa att det var enklast att börja med att skriva en bok om mig själv. Han frågade om jag haft en svår barndom och jag svarade lite undvikande då jag inte tycker om att säga att jag haft en svår barndom. Allt beror på vad man jämför med brukar jag tänka. Mannen log ännu mer och sa att ingen vill väl läsa om någons lyckliga barndom så han hoppades för bokens skull att jag hade haft en jobbig barndom. – Och om du haft det så kan jag bara gratulera, se hur långt du kommit idag, sa han och log när han gick iväg.

Jag hade kommit lite mer än halvvägs genom lektionen en av eleverna räckte upp en hand för att ställa en fråga. Jag avbröt mig och lyssnade på hans fråga. Han hade svårt med språket och han ställde ingen fråga i egentlig mening utan försökte mer säga något. De andra eleverna i klassen såg frågande ut och ingen verkade förstår om han hade en fråga eller om han mer ville säga något. Själv insåg jag inom några sekunder att han försökte förklara att homosexualitet var en synd enligt hans religion. De andra eleverna i klassen förstod inte och började titta ännu mer frågande på honom och någon frågade vad han menade. Han lyckades inte göra sig förstådd utan var mer irriterad över att vi inte förstod vad han menade. Jag bad om ursäkt och sa att om jag förstod honom rätt så tyckte han att homosexualitet var fel. Han nickade glatt för att han hade lyckats bli förstådd. Jag sa att vi lever i ett fritt land och att det var fritt fram för honom att tycka och uttrycka det men jag gärna fortsatte min föreläsning och tog frågor istället då jag bara hade en timma till mitt förfogande. Han såg rätt missnöjd ut men tycktes godta min förklaring och de övriga i klassen vände sig tillbaka mot mig och fortsatte att lyssna. Lektionen gick fortsatt bra och jag fick frågor istället för åsikter. Lektionen drog över några minuter vilket alltid känns som ett gott tecken på elevernas intresse. Men någonstans inom mig gnagde killens sätt på mig när jag lämnade skolan.

Jag diskuterade mitt bokprojekt med en kund på jobbet och vi pratade om min medverkan i radio nu på torsdag. En annan kund blev intresserad och vi pratade om min medverkan i radioprogrammet, att jag skulle prata om hur man kommer gång med sitt bokprojekt och boken jag skriver på. Samtalet tycktes förflyttas från mig och levde vidare mellan kunderna när de gick sin väg. Kunden jag hade pratat med först och som jag kände privat vände sig om och sa: ”Allt började med att du bestämde dig!” De fortsatte sitt samtal och lämnade butiken. När de gått så insåg jag hur rätt min vän hade. Det hade börjat med att jag bestämde mig. Att skriva en bok är något jag alltid velat göra men det som fick mig att komma igång var när jag bestämde mig. När jag bestämde mig så började jag samla på händelser jag ville ha med i boken och skapade en tidslinje. När jag bestämde mig så började jag berätta för min omgivning att jag skriver på en bok för att sätta press på mig själv att skriva. När jag bestämt mig så bad jag en vän att läsa kapitel ur boken med jämna mellanrum och agera musa för mig. Jag har bara gjort det men inte insett att det som jag gjorde var att jag bestämde mig. Precis som kunden hade sagt när han vände sig om. En mäktig känsla infann sig när jag insåg att jag fått så mycket gjort och kommit så långt med skrivandet för att jag tagit kontrollen och bestämt mig.

Vinterns kyla tränger sig innanför min hud. Vinterns kyla går mig på nerverna. Jag har aldrig varit förtjust i vintern som årstid och det blir värre med åren. Vintern är vacker på avstånd, genom ett fönster eller på ett julkort. Men utöver det så lider jag mest av kylan, isen och snön. Några vänner till mig delar mina känslor inför vintern och under några års tid har de pratat om att flytta utomlands, någonstans där det är varmt året om. Och nu har de bestämt sig för att göra slag i saken. Så de lämnar allt bakom sig och flyttar. Lite på skämt frågade jag om jag kunde följa med och de sa ja utan tvekan, de till och med erbjöd mig jobb och boende. Lite paff svarade jag svävande att jag behövde tänka på saken. För även om jag ville så visste jag inte om jag vågade. Jag bestämde mig för att prata med min bästa vän om idén att flytta utomland. Jag var helt säker på att inte få något större intresse eller stöd i att flytta. Men min bästa vän tyckte att det var en utmärkt idé och att jag borde prova på. Vilka argument jag än kom på som gjorde det svårt för mig att lämna allt bakom mig och flytta utomlands så kom han på svar som fick allt att verka så enkelt. Varför kunde han inte bara ge sig och inse att jag inte vågar…

När filmens eftertexter rullade fokuserade jag på att andas genom munnen. Jag gjorde mitt bästa för att det inte skulle höras alltför mycket när jag grät. Satt kvar på min plats under eftertexterna. Väntade på att de andra skulle gå ut och försökte samla mig. När jag lämnade biosalongen gick jag direkt till toaletterna. Hittade en ledig toalett, gick in och låste dörren bakom mig. Hängde av mig väskan och lutade mig mot väggen. Blundade och andades genom munnen. Hade inte slutat gråta trots att jag gått ut från biosalongen, ned för trapporna och in på toaletten. Tog fortfarande in filmen. Kände mig överfull av känslor. Tänkte på nästa film som jag redan köpt biljetter till. Funderade för mig själv på hur jag skulle göra? Jag kunde inte med att ta in något efter det här! Tänkte på pengarna jag lagt ut på biljetterna. Tänkte på att jag hade tagit mig in till Göteborg. Tänkte på att jag inte skulle kunna åka tillbaka förrän om tidigast två veckor. Men jag kunde inte se en till film efter det här. Torkade bort tårarna och gick ut från toaletten. Gick upp för trapporna och gick mot utgången. Funderade på att lämna tillbaka biljetten till nästa film men fick panik av kön och trängseln. Jag hade ju ändå inte lagt ut några pengar, hade ju använt ett presentkort. Trängde mig fram genom massan av alla som var på väg in. Tittade bort. Mötte ingens blick. Kände paniken växa inom mig. Öppnade dörren och var äntligen ute. Ute kunde jag andas igen. Gick mot tågcentralen och bussen hem.