Åke Englund

Härom natten drömde jag en dröm som hade formen av en saga. En saga om ett land långt borta, en saga som påminner om den värld vi lever i men samtidigt mörkare. Men ändå vackrare än vår värld. När jag vaknade kände jag mig uppfylld av historien och funderade under resten av dagen på hur sagan skulle kunna fortsätta. Funderade på kampen mellan gott och ont. Och framför allt funderade jag på hur sagans slut skulle te sig. Oftast så glömmer jag nattens drömmar under dagens gång men efter ett tag märkte jag att drömmens handling och huvudpersoner kompletterades i mina tankar. Jag samlar på anteckningar och målar väggen med post-it lappar där sagans handling tar sin form. Att jag skulle skriva en saga känns löjligt men den skapas utan att det är min avsikt.

"Vilken idiot som helst kan möta en kris, det är det dagliga livet som tråkar ut en.

-Anton Tjechov

Måndagen värme dröjer sig kvar under den sena kvällen. Jag sitter framför datorn och formulerar en insändare om de homosexuella män som blev attackerade med knivar och glåpord natten till idag. Texten blir för lång och för känslomässig, vet inte om det är värmen som påverkar mig eller om det är hur jag närmar mig texten. Gränsen mellan privat och personlig suddas ut samtidigt som jag känner att texten vinner på att vara känslomässig.

Jag arbetade öppningspasset på arbetet idag, vilket förvånade många av mina medarbetare då jag oftast arbetar kväll. Något som däremot förvånade kunderna var att jag inte är i Stockholm på Pride, jag har inte riktigt insett hur många det är som vet om att jag är homosexuell. Och i morgon publiceras artikeln som jag nämnde här på bloggen för någon vecka sedan, artikeln skrevs just med anledning av mitt engagemang för homosexuellas rättigheter och att Pride äger rum. Och för andra året i rad så uttalar jag mig kritiskt mot Pride. Vet inte hur hårt min kritik uppfattas och jag hoppas att man inte uppfattar det som kritik mot Pride utan att det egentligen är kritik mot vissa element inom Pride och om hur Pride kan uppfattas av utomstående. Jag delar inte alltid mitt folks förtjusning i att provocera helt enkelt.

"Jag tycker att ett helt livs lyssnade på discomusik är ett högt pris att betala för ens sexuella läggning"

- Quentin Crisp

Jag har aldrig varit så mycket för att provocera, tycker som regel att jag kommer längre med att inbjuda till samtal och på ett öppet sätt ge andra en möjlighet till samtal. Även om jag kan förstå vad som lockar med att vara provocerande och ibland känna behovet inom mig så är det sällan som jag ger uttryck för det. När jag var i San Francisco så blev det möjligt för homosexuella att ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella, den dagen som denna möjlighet trädde i laga kraft så var jag utanför San Fransiscos Stadshus tillsammans med ett tusental andra människor för att fira denna dag. Mitt i den organiserade röra som var utanför Stadshuset så var det två killar som sålde t-shirtar med texten "Who can´t get married now, Bitch". Jag kunde inse humorn i t-shirten och roades personligen en hel del av trycket, men den var lite för provocerande för mitt tycke.

Idag när jag var och åt lunch så satt det två män vid bordet som var närmast mitt bord. Den ena mannen berättade andaktsfullt för den andre mannen att deras mat minsann var välsignad av Jesus. Jag drog snabbt slutsatsen att de hörde till OAS-konferensen som just äger rum i Borås och jag glömde bort männen medans jag funderade kring ritualen att tacka gud för maten. Efter en stund väcktes jag ur mina tankar då mannen pratade överdrivet och högt samtidigt som han tittade på mig, trots att han inte kände mig och hade sällskap. Jag bad om ursäkt och sa att jag inte hade hört vad han sagt. Mannen återupprepade då vad han sagt: visst har killen en härlig t-shirt! Jag tittade på t-shirten som en kille hade på sig och läste texten: Jesus är min vän! Mannen såg smått manisk ut och jag nöjde mig med att mumla fram ett Ja samtidigt som jag önskade att jag hade haft t-shirten från San Fransisco. Who can´t get married now, Bitch". Men vi får ju inte gifta oss i Sverige och jag tycker ju inte om att vara provocerande...
Mannen tolkade tonen på mitt Ja som negativ och sa att jag säkert kände mig provocerad av Jesus. Jag tänkte för mig själv att jag inte var så provocerad av Jesus men att jag var desto mer provocerad av honom och att han avbröt mig när jag åt. Men jag vill ju inte provocera så jag bara log och var tyst, mannen fortsatte att prata och efter tag förstod jag att han visste vem jag är. Eftersom jag inte lyssnat så noggrant på vad han sa, då han hade en förmåga att tala om Jesus i var och varannan mening, så förstod jag först efter ett tag att han visste att jag arbetade på ICA och att jag är homosexuell. Men, undrens tid var inte förbi och han tycktes förstå, efter ett tag, att jag inte kände för att prata. Så efter ett tag fortsatte han att prata med sin bordskamrat, hans bordskamrat pratade engelska och min Jesus-vän var inte så bevandrad i det engelska språket så att föra en enkel konversation tog all hans fokusering vilket gav mig andrum.
Efter ett tag bestämde de sig för att hämta frukt som efterrätt, den engelskspråkiga mannen gick först och då det var trångt mellan borden valde min Jesus-vän att sitta kvar några sekunder innan han skulle gå för att hämta frukt. Under tiden som han satt kvar tittade han mig i ögonen och upprepade det engelska ordet för frukt tre gånger: fruit, fruit, fruit. Jag funderade för mig själv om mannen visste att han upprepade ett, på engelska nedsättande ord för homosexuell man. Men jag bestämde mig för att han inte hade så stor kunskap om det engelska språket. När de slutligen ätit färdigt och lämnade sitt bord så gjorde min Jesus-vän korstecknet mot mig och sa att Jesus älskar mig.

Jag försöker att fokusera på det positiva, jag tror på livet som en cirkel och att det vi ger får vi tillbaka, jag tror att vi attraherar det vi ger andra människor och det vi fokuserar på. Eftersom jag tror allt detta försöker jag att inte fästa mig vid elaka människor och jag försöker att i största möjliga mån undvika negativa människor. Detta är ju lite svårare på mitt arbete men jag gör mitt bästa och har överseende med sådant som anses som otrevligt, ohövligt och ofta aggressivt uppträdande. Jag vill helst inte ens nämna det för mina arbetskompisar då jag vill vara en positiv förebild och då jag tror att jag lär ut i allt jag gör. Detta är inte alltid så lätt då mina arbetskamrater är min ventil och det vore helt omänskligt att inte reagera på en del saker jag får stå ut med. Idag var det en kvinna som var bitter, elak och sur utan dess like. Hennes sätt att hantera mig och mina arbetskamrater hade fått vem som helst att bryta ett umgänge med henne och gå vidare med sitt liv. Först var jag förundrad och arg på henne, jag undrade hur hon blivit som hon blivit. Efter det blev jag fascinerad och arg, hur är det möjligt att hon tror att hon kan hantera andra människor på det sätt hon gör. Slutligen var jag bara förskräckt och arg men som tur var så var det en arbetskompis som tog den största smällen innan hon lämnat butiken, och min arbetskamrat var tydlig men ändå proffsig på ett sätt som inte ens jag hade klarat.

Jag vredgas, alltså är jag

- Gyorgy Balint

Idag är det fyra veckor sedan mitt sommarpratarprogram sändes och det har ännu inte gått en dag utan att någon i min omgivning, på fritiden eller på arbetet, kommenterat programmet. Allt har varit positivt, engagerat och nästintill överväldigande. Idag var det en kvinna som såväl berömde mig, som tackade mig för programmet. Hon sa att jag skulle passa utmärkt som präst, en kommentar som jag fått flera gånger de senaste veckorna. Andra har sagt att det känts andaktsfullt att lyssna på mitt program och att jag haft ett budskap som jag lyckats få fram genom mitt sätt att tala och det jag berättat i programmet.

Tvivlet är vishetens begynnelse

- Aristotoles

Gick på bio med några vänner, var egentligen för trött vilket jag kände redan när vi fikade innan filmen, men jag hoppades att jag skulle piggna till när filmen började. Filmen utspelade sig i Grekland men jag märkte efter ett tag att filmens handling utspelade sig i Brasilien och att jag längtade dit. Någonstans insåg jag att jag aldrig har längtat tillbak till Brasilien, även om det var en utvecklande resa att åka dit, och att jag höll på att somna i biosalongen. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och fokuserade på filmen. Efter en stund utspelade sig filmen i Thailand i ett hotellrum som vi tittat på men aldrig bodde i under vår resa. Rummet var vackert men enkelt inrett och låg nära havet med en fantastisk utsikt, men det låg inte i vår prisklass, under vår rundresa i Thailand kom jag alltid att jämföra vårt boende med det där hotellrummet. Och nu utspelade sig filmen i detta rum vilket fick mig att inse att jag återigen slumrat till under filmen. Jag vaknade till, gnuggade sömnen ur ögonen samtidigt som jag försiktigt och lite skamset tittade mig runt i biosalongen och hoppades att jag inte snarkat.

När jag skulle duscha efter ett ha tränat häromdagen så var det en kille som började prata med mig. Jag var utmattad efter träningen och kände dessutom inte killen så jag trodde först inte att det var mig han pratade med. När jag förstod att det verkligen var mig han pratade med så bad jag om ursäkt och förklarade att jag var utmattad efter träningen, så att jag därför inte hade hört vad han sa. Han sa att han undrade om tatueringen, som jag har på höger sida av min bröstkorg i höjd med hjärtat, gjorde ont att göra. Mitt minne av att göra tatueringen var att det inte gjorde så farligt ont, men samtidigt så har jag somnat vid flera tillfällen när jag blivit tatuerad, så min upplevelse av smärta kanske inte är densamma som de flesta har.

Killen på gymmet visade sina tatueringar och berättade om hur ont det hade gjort. Jag blev förvånad över hur öppet killen pratade om hur ont det hade gjort, killen var ganska vältränad och jag skulle gissa att han väger runt 100 kilo. Han pratade om hur full han varit när han gjorde sin första tatuering och att han varit tvungen att dricka sig full för att kunna utstå smärtan. Hans sätt att prata och hans utstrålning fick mig att se honom som en stereotyp heterosexuell kille och då insåg jag att den tatuering som vi diskuterade, tatueringen jag har på höger sida av min bröstkorg i höjd med höger om mitt hjärta, är en skriven text. Texten är ett citat från en av väldens mest berömda kärleksfilmer, en film om kärlek mellan två män. Filmen heter Brokeback Mountain och citatet är: I Wish I knew how to quit you. Jag ska erkänna att jag I det ögonblicket inte kände mig fullt så bekväm med att diskutera min tatuering, i synnerhet inte med en kille som berättar hur mycket vodka han måste drick för att stå ut med att bli tatuerad.

Macho bevisar inte mucho

-Zsa Zsa Gabor

Under måndagens intervju fick jag frågan var jag fann energi och motivation till såväl mitt vanliga arbete som mitt arbete för homosexuellas rättigheter. Under intervjun kunde jag inte komma på vad som motiverar mig och ger mig energin men så idag när jag var på gymmet och stod på trampmaskinen så slog det mig. Jag får energin och motivationen från att göra det som jag älskar att göra. Svårare än så är det inte. Jag följer min känsla, mitt hjärta, min inre kompass.

När jag började blogga bestämde jag mig för att inte skriva inlägg efter att ha varit ute och druckit alkohol, men tre glas rödvin borde inte vara för allvarligt, jag är ju mänsklig... och jag kan ju radera inläggen.

En vän, som numera bor i London, kom in i butiken när jag arbetade. Trots att han bor i ett annat land så räknar jag honom som en av mina närmaste vänner. Han är inte allför ofta i Sverige och jag har inte besökt honom i London under de år som han bott där, så när han frågade om jag ville följa med ut efter jobbet och ta ett glas vin och prata om vad som hänt sedan vi senast träffades, så kunde jag inte säga nej. När jag slutade arbetet så stod han utanför ingången till min arbetsplats. Vi kramades, han har alltid kramats innerligt och ordentligt med en äkthet som inte går att ta miste på. Tillsammans gick ut och tog varsitt glas vin och pratade om vad som hänt sedan vi möttes senast. Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Arbetskamrater till mig kom fram till oss pratade, bekanta till min vän kom fram och allt blev en salig blandning. Ett glas vin blev till tre glas. En av Borås snyggaste killar kom fram och pratade med oss och när han la sin hand på mitt lår höll jag på att tuppa av, en annan kille började berätta om när han gått ut klädd som kvinna och ett gäng killar hade dragit av honom klänningen och en kille antog att min vän från London och jag var på en date, det var länge sedan jag hade så roligt, måste nog gå ut oftare...

Vissa dagar är fantastiska om än dock lite absurda, idag var en sådan dag. När jag började idag arbeta så frågade en arbetskompis om jag fått blommorna? Även om jag hörde vad hon sa så förstod jag inte vad hon sa, jag skulle ju inte få några blommor, varför skulle jag få blommor? Min arbetskompis berättade att en kvinna varit inne och frågat efter mig, och att kvinnan hade blommor som hon skulle ge till mig. Jag insåg att blommorna kanske hade med mitt sommarpratarprogram att göra men jag kunde inte riktigt ta in det. Jag glömde bort mig själv och försvann in i arbetet så när jag mötte kvinnan med buketten så blev jag lite tagen och rörd, hon tackade mig för programmet och berättade om hur hon och hennes man suttit framför radion och lyssnat tillsammans.

Jag hade avtalat tid med en fotograf som skulle ta korten till intervjun som jag gjorde häromdagen och han ringde som avtalat. Men, det regnade ute och vi skulle ta korten utomhus så vi bestämde oss för att höras om ytterligare 30 minuter för att se om vädret var bättre. Jag passade på att äta lite och när fotografen ringde igen så kom vi överrens om att träffas om fem minuter. När jag småsprang till vår mötesplats så skrattade jag för mig själv, återigen fick jag känslan av att mitt liv är smått absurt. Att jag ska fotograferas och att vädret avgör när jag kan fotograferas.

Lite senare på kvällen var det en tjej som handlade i min kassa. Helt plötsligt sa hon att mitt sommarpratarprogram var grymt och att jag var grym. Återigen kändes mitt liv smått absurt men jag stammade generat fram ett tack och önskade henne en trevlig dag. Kan inte påstå att jag känner grym men... Jag brukar nog upplevas som pratsam och glad av mina medarbetare men ikväll jag nästan spruckit av glädje.

"Framgången har inte stigit mig åt huvudet. Jag har alltid varit odräglig."

- Fran Lebowitz

En vän till mig berättade att han sett två killar, som visade sig vara ett par. Båda killarna var i tonåren och min vän var förvånad då han tidigare inte sett homosexuella som var så pass unga och samtidigt kommit så lång att de öppet visade att de var homosexuella. När min vän berättade om vad han sett kände jag mig stolt över dessa killar som kommit så långt, som hade modet och styrkan att vara öppna och ärliga med vilka de är. Samtidigt så insåg jag att nästan alla som jag umgås med till vardags aldrig har sett mig när jag levt i en relation med en man. Jag är öppen till både sätt och språk, alla i min omgivning vet om att jag är homosexuell, inte minst på grund av mitt engagemang i homosexuellas rättigheter. Sedan är jag ju inte direkt svår att avslöja när jag tycker att en kille är snygg. Jag känner varken brådska eller intresse av att ha en relation i nuläget, så det är inte det, men det är en lustig känsla att nästan ingen i min omgivning har sett mig i en relation med någon.

"Äktenskapet är en underbar institution, men jag är inte mogen för någon institution ännu."

- Mae West

Gjorde en intervju med anledning av mitt engagemang för homosexuellas rättigheter och killen som intervjuade mig ställde riktigt bra frågor som fick mig att tänka efter. Han ställde frågor som var jag fann energin, vad som motiverade mig och om det fanns något som jag kunde berätta om mitt engagemang som kunde ge andra energi och motivation att engagera sig i det som är viktigt för dem. Jag som tycker att jag inte har någon energi alls, det finns ju så mycket jag vill göra. Jag försökte svara på hans frågor så gott jag kunde men frågorna levde kvar inom mig långt efter att intervjun var över.

"Var som en anka, brukade min mamma säga till mig. Var lugn på ytan men paddla utav helvete under den."

- Michael Caine

När jag hällde upp tevattnet i det höga glaset kände jag värmen tränga genom glaset. Värmen påminde om den värme jag kände inombords, jag hade precis kommit hem från en promenad med hundarna där jag hade mött några stamkunder som hade saknat mig när jag varit på semester. De sa uttryckligen att det var roligt att jag var tillbaka och jag slås av hur lyckligt lottad jag är.

När jag bar med mig glaset med te så såg jag en bok i ögonvrån och jag slogs av känslan att boken symboliserade ett tomrum men istället för att irritereras över att ingen gör något åt tomrummet så kom jag att uppfyllas av en tanke, en idé. Eller var det kanske mer en insikt utifrån ett minne. Insikten, tanken, idén eller vad man än väljer att kalla det för, kom att sammanfattas i en enda mening: Det jag saknar, lider brist på, skapar jag själv.

"Giv oss mod att leva med våra själar i blomning."

- Christina Andersson

När jag var ute med hundarna efter kvällens arbete så mötte jag ett gäng tonårstjejer, de tyckte att mina hundar var söta, så de kom fram till mig för att hälsa på hundarna. Som så ofta blev jag igenkänd från mitt arbete. En av tjejerna frågade om jag ville veta en hemlighet, jag svarade ja på hennes fråga och hon berättade att hennes pappas fru alltid valde min kassa när hon handlade. Om hon hade råkat ställa sig i en kassa och såg mig i en annan kassa så bytte hon alltid kassa för att få handla av mig. Som alltid är det smickrande och jag fylls av tacksamhet för att mitt arbete och mitt sätt röner så stor uppskattning.

"All publicitet är bra utom en dödsruna."

- Brendan Behan

Jag är väl inte direkt ett vanligt standardbutiksbiträde av den typen som tuggar tuggummi och säger hej till kassabandet. Jag är mera typen som hälsar på alla, ser folk i ögonen och inte drar mig för att flörta med såväl gammal som ung. Jag är mer den typen som verkligen ser dem som handlar hos mig. Jag lägger märke till förändringar hos de som handlar hos mig och jag tror mig ha förmågan att förmedla positiva förändringar hos dem som handlar hos mig, samtidigt som jag har förmågan att tiga om förändringar som är mindre smickrande. Dock funderar jag mycket över människors förändringar, såväl de smickrande som de mindre smickrande. Och gång på gång blir jag förvånad över hur snabbt människor förändras. En del åldras snabbt under en kort tid, en del går upp eller ner i vikt under en kort period och en del går ner sig fysiskt och psykiskt. Detta får mig alltid att fundera, märker dessa personer själva vad som händer? Jag vet själv utifrån egen erfarenhet att det ofta är så att man själv inte märker förändringar som man genomgår medans dessa syns tydligt och klart för ens omgivning. Detta leder mig till att fundera på om jag genomgår förändringar som jag själv är omedveten om men som människor i min omgivning ser tydligt och klart.

"Livet är en tragedi när man ser det i närbild, men en komedi sett på håll."

- Charlie Chaplin

När jag tänker efter så inser jag att jag under det senaste halvåret har fått två drömmar uppfyllda, två drömmar som jag haft under en lång tid. Att jag tidigare i år fick pris för min kamp för homosexuellas rättigheter är något som jag drömt om under en lång tid. Jag har inte uttryckligen drömt att få just RFSL:s HBT-pris, men jag drömt om att kämpa för något som är större än mig själv och få ett erkännande för min insats. När jag tänkt efter så inser jag att jag alltid försökte lyssna på sommarpratarna när jag växte upp och att jag imponerades av att de fick sitta och prata om vad de ville. Och hur intressant jag tyckte att det var att lyssna på deras historier. Och nu har jag själv sommarpratat, i ett mindre format och i en annan radiokanal, men ändock. Och nu när jag kommit hit, nu när jag uppnått dessa drömmar och mål, så känner jag en tomhet inombords. En känsla av att det är över nu. Även om jag fortfarande lever i någon slags svallvågor efter radioprogrammet, idag har ett tiotal personer tackat mig för programmet och jag fick dagens ros i Borås Tidning, så det är inte över på något sätt. Men jag har ändå funderat på vad jag har för drömmar och mål den kommande tiden.

Något som påverkat mig djupt, är en film som jag såg i San Francisco. Filmen är bland det vackraste jag sett, allt från ljussättningen och färgerna till musiken. Jag såg filmen tre gånger under den tid som jag tillbringade i San Francisco och den gjorde lika djupt intryck på mig varje gång. Jag har funderat mycket på filmen och på filmens regissör i synnerhet, tanken på att skapa något så vackert är svindlande och jag har diskuterat filmen med vänner och bekanta. Under ett av dessa samtal så väcktes en ide, en dröm, ett mål. Gamla drömmar har uppfyllts och nya drömmar väcks.

"En människa förblir vis så länge hon söker visheten, när hon tror sig ha funnit den blir hon en narr."

- Talmud

Pratade med en kund som hade hört mitt sommarpratarprogram. Hon berömde mig för programmet och berättade att hennes son är homosexuell, men att han flyttat ifrån Borås för att han upplevde att han inte kunde leva öppet som homosexuell. Hon visade mig bilder på sin son och berättade att han var tillsammans med en man sedan några år tillbaka. Vi pratade en stund innan hon berömde mig för programmet igen och sedan gick sin väg. När hon gått kände jag mig fundersam över det hon berättat för mig, om att hennes sån upplevde att han inte kunde bo kvar i Borås, fundersam över varför vissa upplever att det inte går att leva öppet som homosexuell i Borås. Samtidigt så kände jag mig glad och stolt över de möten som uppstår efter radioprogrammet.

"Något som man måste uppskatta hos småbarn är att de inte går omkring och visar fotografier av sina föräldrar."

- Tage Danielsson

Till skillnad mot förra årets resa till New York så hade jag tidvis hemlängtan när jag var i San Francisco, trots att jag var i respektive stad lika lång tid. Det var även dagar när jag hade långtråkigt i San Francisco, i New York hade jag varken långtråkigt eller hemlängtan. På något sätt så var det som att varje ny gata jag gick på, varje hörn jag rundade så fick jag en ny upplevelse som fick mig att tappa andan och bli kär i New York, jag vet samtidigt att det är helt olika städer som det inte går att jämföra men det har ändå blivit så att jag jämfört dem. Förutom att jag känt hemlängtan i San Francisco så har det också varit mer utmaningar under min vistelse där, det har varit svårare att hitta och jag har inte fått allting serverat på ett fat utan varit tvungen att arbeta mer för de saker som jag upplevt. Och även om jag tyckt att det varit jobbigare under tiden så känns det nästan mer värdefullt nu efteråt då mina upplevelser känns mer värdefulla då jag fått arbeta lite hårdare för dem.

"De flesta av oss slösar bort våra liv som om vi hade ytterligare ett på banken."

- Ben Irwin

Sedan sommarpratarprogrammet sändes så har jag fått en mängd reaktioner och jag får dem så gott som dagligen trots att det nu är mer än en vecka sedan programmet först sändes. Reaktionerna är genomgående positiva och engagemanget är enormt, folk tar mig i handen eller kramar mig, många berättar att de har gråtit när de lyssnat på programmet. Dessa reaktioner gör mig stolt, men samtidigt kan jag känna viss svårighet att veta hur jag ska regera på att någon tagit så djupt intryck av det jag gjort, att de till och med gråtit. Jag kan inte göra annat än tacka dem och känna tacksamhet för den möjlighet jag erhållit och de reaktioner jag får på programmet.

"Att känna tacksamhet och inte uttrycka det är som att slå in en present i ett paket men utan att ge bort det."

- William Arthur Ward

Sista kvällen på semestern, börjar arbeta i morgon igen, känner mig faktiskt sugen på att arbeta igen. Samtidigt så känner jag att jag har en tid av utmaningar framför mig på arbetet, en tid av engagemang och förändringar. Jag skulle vilja genomföra förändringar av mitt sätt att arbeta men även genomföra förändringar med hur vi arbetar. Ska försöka ta med mig orken och modet som jag haft under min San Franciscoresa då jag utsatt mig för situationer som jag varit orolig eller osäker inför.

"Inget är så svårt att genomföra, har så ringa utsikt till framgång eller är så farligt att hantera som införandet av en ny tingens ordning"

- Niccolo Machiavelli

Jag skulle komma att bli 33 år gammal innan jag på allvar började resa. Efter att ha rest till Malta med ett par vänner fick jag mersmak och sedan dess har jag varit i Brasilien, Thailand, USA och Kanada. När jag började resa så var flyget det jobbigaste med att resa, själva flygandet var inget problem men att lyfta och landa gjorde mig alltid nervös. För att inte tala om när planet flög genom ett ovädersparti. Med hjälp av vänner som pratade mig genom start och landning så gick det bra att flyga och jag har kommit att vänja mig vid att lyfta och landa. Under min senaste resa till USA lyfte och landade planet utan att jag ens kände något i magen. Däremot så hamnade vi i ett åskoväder som höll i nästan en halvtimma. Men istället för att paralyseras och enbart fokusera på rädslan och magkänslan så blundade jag, log för mig själv och fokuserade på allt positivt som hänt mig det senaste året och allt som berikar mitt liv. Jag tänkte på mina hundar, jag tänkte på mina vänner, jag tänkte på att jag vunnit årets HBT-pris, jag tänkte på sommarpratarprogrammet som jag spelat in, jag tänkte på mitt avslutningstal som jag höll inför mina kurskamrater i retorikkursen, jag tänkte på yogakursen som jag gått, jag tänkte på mina biokvällar med Patrik. Alla dessa erfarenheter fyllde mig med glädje och lugn, mitt leende förstärkte känslorna och jag märkte inte längre av ovädret, jag såg inte blixtarna och jag kände inte planet skakningar. När vi flugit igenom ovädret öppnade jag ögonen och insåg samtidigt att jag själv valt att inte vara rädd, att jag själv valt mina känslor. Jag hade tagit makten över mina rädslor.

"Mod beror framför allt på viljan att vara modig"

- Ellen Key

Jag har ju återupptagit mitt skrivande för RFSL Borås medlemstidning och min senaste text har nu publicerats i deras medlemstidning och på deras hemsida. Jag har ju skrivit här på bloggen om mitt arbete med texten så jag publicerar har den färdiga texten:

En indiankvinnas ögon

Min morfar och mormor bodde i ett gammalt hus med många rum. I de olika rummen hängde det tavlor som gav de olika rummen karaktär och djup. I den stora salen fanns det en tavla som jag tog extra intryck av. Tavlans motiv var en indiankvinna mot en mörk oidentifierbar bakgrund, hennes ansikte var mörkt brun efter ett liv i solen, hennes hår var svart som kol och hennes kläder var mörkt röda med inslag av orange. Tavlan var otroligt vacker och dess storlek och färgsättning gjorde att man såg den så fort man steg in i salen, men det som utmärkte tavlan och gjorde så stort intryck på mig var indiankvinnans ögon. Ögonen tycktes vara levande och oavsett var man än var i salen och man tittade på tavlan så fick man känslan av att indiankvinnans ögon tittade på en. När jag var liten så fick jag alltid känslan av att indiankvinnans ögon inte bara följde mig i rummet utan även att de ändrade uttryck beroende på vilken sinnesstämning jag var i. Om jag kände mig ledsen så var också indiankvinnans ögon ledsna, om jag kände mig glad så var även indiankvinnans ögon glada. Man skulle kunna tro att ett barn skulle bli skrämd av att uppleva en tavla på detta sätt men jag var aldrig rädd, jag kände mig aldrig dömd av indiankvinnans ögon utan jag undrade mer vem hon varit. Var hon bara en konstnärs fantasi eller var det någon som konstnären hade träffat? Jag kom att uppleva indiankvinnan som en vän och varje lov när jag hälsade på hos mormor och morfar så sprang jag alltid ivrigt genom huset för att komma till salen och se tavlan som påverkade mig så mycket. Under sena kvällar brukade jag sitta och läsa i skenet av tavelbelysningen med tavlan av indiankvinnan som sällskap.

Det djupa intryck som tavlan gjorde på mig har fortsatt att påverka mig även i vuxen ålder. Mitt intresse för konst har tagit på mig på konstutsällningar i såväl Borås och London som New York. Även om jag fattar tycke för väldigt få konstnärer så tror jag att det finns en naturlig länk mellan konsten och livet, jag tror att det finns en koppling mellan psykiskt välbefinnande och fysisk hälsa. Jag tror att konsten kan vara ett sätt att sprida kunskap, konst kan ifrågasätta rådande normer och generera nya tankar vilket kan få såväl individer, grupper och hela samhällen att växa. Samtidigt som jag tror på allt detta så slås jag av den nästintill totala frånvaron av skildringar av homosexuella inom konsten. Att det finns homosexuella konstnärer och att man tror att många konstnärer i vår historia varit homosexuella är något som de flesta idag är öppna för, men det är sällan man ser homosexuella skildrade inom konsten. Varför är det så att homosexuella konstnärer inte skildrar sin egen verklighet? Varför skildras inte homosexuellas kärlek i konsten? Varför skildras inte homosexuellas utsatthet i konsten? Varför skildras inte homosexuellas familjekonstellationer i konsten? Varför skildras inte homosexuellas glädje och sorg i konsten? Var är skildringar av homosexuella i den offentliga konsten? Och om konst ofta anses vara provocerande och ifrågasättande, borde inte då skildringar av homosexuella vara i frontlinjen? Jag tror att om homosexuella skildras mer inom konsten så skulle det vidga homosexuellas handlingsfrihet och utvecklingsmöjligheter. Jag tror att homosexuella skulle gynnas av att kunna uppleva identifikation och delaktighet genom konsten. Jag tror att om homosexuella skildras i offentlig konst så skulle detta ifrågasätta och ändra på rådande normer. Jag tror att om homosexuella skildras i offentlig konst så blir den en viktig påminnelse om att det är okej att vara homosexuell och avdramatiserar det som samhället anser vara annorlunda.

J. Åke Englund

Är hemma igen efter min resa till San Francisco, det känns skönt att vara hemma igen och jag är fylld av energi, tankar och idéer. På flyget hem skrev jag spontant ner punkt efter punkt med saker som jag vill göra. Jag skrev bara ner allt jag kom att tänka på utan att lägga någon värdering i om det var saker som jag kan genomföra, jag brydde mig inte om att fundera på om det var saker som jag har ekonomi att genomföra utan istället lät jag bara tankarna flyta och plockade upp de idéer som kom till ytan i denna flod av tankar. Det är väl så för många av oss att när vi byter miljö så stöter vi på det som är annorlunda och i det mötet så uppstår rädsla eller inspiration. Och för mig så uppstår oftast inspiration, jag fylls av glädje och kreativitet. En vän till mig frågade mig hur det kommer sig att jag åker iväg så långt och varför jag åker själv, speciellt när det är så mycket enklare att bara stanna hemma. Jag svarade att jag åker själv för att jag trivs med det och att jag i mångt och mycket åker just för att det inte är det enkla. Men att jag åker så långt har nog i mångt och mycket att göra med att jag någonstans söker mig själv. När jag vandrar längs med gatorna i främmande städer på egen hand, när jag utmanar mig själv med att göra det jag är rädd för och när jag gör det som är okänt för mig så stöter jag ibland på bitar i det pussel som i slutändan blir ett mera helt jag.

"Att förstå är att komplicera. Det är att berika med djup."

- Lucien Febvre