Åke Englund

Jag får överlag en väldigt bra kontakt med de kunder som handlar i butiken som jag arbetar i och en del av dem har till och med blivit privata vänner till mig. Jag har även en tendens att få kontakt med en del "speciella" människor, alla dessa personer är "speciella" i olika grad men det som kännetecknar dem alla är att de dras till mig och jag är lite för feg för att sätta tydliga gränser gentemot dem. Idag var det inne en kvinna som under en lång period samlat tidningsurklipp med bilder på killar som hon tror jag skulle passa att vara tillsammans med. När hon utforskade vilken typ av killar jag har så kom hon till jobbet med en bok med nakenbilder där hon bad mig märka ut vilka som var snygga. Denna kvinna har också engagerat sig hårt i det faktum att jag inte har någon kontakt med min mamma så varje gång hon handlat av mig då har hon frågat om jag ändrat mig och kontaktat min mamma, och varje gång har svaret blivit detsamma att jag inte kontaktat min mamma. Men nu har kvinnan flyttat från Borås så det var med stor förvåning jag såg henne idag igen och vi småpratade en del om vad som hänt sedan senast och någon gång under samtalet, när hon förklarade hur gäss flyger, så var jag tvungen att hjälpa en annan kund. Och när jag var färdig med kunden så var hon borta men bredvid mig låg en lapp från henne. På lappen beskrev hon hur starka gäss flyger för att skydda gamla, oerfarna eller skadade gäss, allt illustrerat med tecknade bilder. Och längst ner på lappen stod den ståndigt återkommande frågan: Har du kontaktat din mamma?

Jag har den stora förmånen att ha ett arbete som jag trivs med, ett arbete som skänker mig glädje och det är väldigt sällan som jag har dagar då jag inte trivs på mitt arbete. Naturligtvis är det inte ett perfekt arbete utan problem men det vore egentligen ganska tråkigt. Fast ibland så har även jag dagar då jag inte känner för att arbeta, dagar då det mesta tycks gå emot en och då jag helst skulle vilja vara någon annanstans. Idag var en sådan dag. En arbetskompis som jag sett fram emot att arbeta tillsammans med kom inte då han stukat foten, jag kom på mig själv med att räkna kunder som inte sa hej tillbaka eller tittade på mig när jag sa hej och jag kände mig negativ överlag. Jag insåg snabbt att detta räknande bara skulle få mig att fokusera på det negativa så jag försökte att fokusera tankarna på annat. Jag bestämde mig för att fokusera på sådant som jag känner mig nöjd och stolt över i arbetet och jag kom att tänka på kassadisken som jag lyckats laga kvällen innan så jag tittar mot den del av disken som jag skruvat isär och samtidigt rengjort. Och när jag tittar mot kassadisken så ser jag att den bokstavligt blöder från den del av disken som jag lagat. En vätska som har samma färg som blod droppar ner från disken och landar i en mörkröd pöl på golvet, med stor irritation så inser jag att något fastnat i disken och gått sönder, något som nu droppar ner på golvet. Symboliken med hur jag själv känner att glädjen rinner ur mig blir överdrivet tydlig och jag inser att om jag tar mig an kassadiskens läckage så kanske jag symboliskt kan laga min egen själs läckage.

När jag växte upp så var jag alltid fascinerad av cirkusar. Det var något spännande, något mystiskt och magiskt med cirkusar. Denna grupp av människor som reste runt och kom till en ny stad varje kväll där de reste sitt tält, uppträdde och reste vidare nästa dag. Det fanns något rastlöst över dem samtidigt som de levde som en familj och delade på allt från att sätta upp cirkustältet till att laga mat ihop. Samtidigt som de var egna individer med egna tricks och konster som de övade till perfektion och uppträdde stolt med. Jag var alltid mest fascinerad över clownen som hade den otacksamma uppgiften att underhålla och ofta fylla ut tomrummet mellan de "riktiga" artisternas akter, han var sminkad så man kunde inte se hans rätta ansikte och jag förställde mig honom som ensam och en ganska ledsen figur. Jag såg nog mig själv i clownen, en person som fyllde ut tomrummet och maskerade sig med en mask så att ingen skulle se vem jag egentligen var. Ironiskt nog så hade jag aldrig sett en cirkusföreställning i verkligheten under min uppväxt men så när jag i vuxen ålder träffade en pojkvän, som arbetat på en lokal cirkus under sin uppväxt, så köpte jag alltid cirkusbiljetter i födelsedagspresent till honom då han fyllde år på våren samtidigt som cirkusarna kom till stan. Biljetten var ett sätt att ge min pojkvän ett present som vi kunde uppleva tillsammans samtidigt som jag fick uppleva något som jag bara drömt om och fascinerats av under min uppväxt. Vi är inte ihop längre men varje år som cirkusen kommer till stan så påminns jag om att han fyller år och att våren är på väg. Och nu är stan tapetserad med reklam för Cirkus Maximum och jag fylls av en känsla av vår, glädje och trygghet. Den trygghet jag fann i att som vuxen, tillsammans med någon som jag upplevde trygghet och kärlek med, dela och uppfylla de drömmar och den längtan jag känt som barn.

Jag känner att jag bara skrapat på ytan när jag varit på mina resor till New York, i synnerhet när det handlar om historia, kultur och platser som har anknytning till homosexuella. Men nu ska det bli ändring och inför sommarens resa till New York så har jag köpt en bok på mer än 300 sidor med saker som har homo-anknytning. 300 sidor... allt från religion och konst till dans och film. Om lite mer än två månader så kommer jag att tillbringa fyra veckor i mina drömmars stad. Fyra veckor som börjar med en filmfestival och slutar med Pride. Jag har hittat guidade turer om homosexuellas historia, guidade turer på konstmuseer som visar konst som har anknytning till homosexuellas liv. Boken innehåller hur mycket som helst och jag hoppas att mina fyra veckor räcker till. Mitt hjärta slår för New York, mitt blod pumpar för New York, varje andetag genomsyras av New York.

Jag har förmånen att bo centralt och arbeta centralt, faktum är att jag bor på samma gata som min arbetsplats. Eftersom jag bor mitt i centrum så är det som regel en hög ljudnivå från det att jag går min första hundpromenad på morgonen och resten av dagen. Ljudnivån är inget som jag märker eller reagerar på när jag går morgonens första promenad då jag har fullt upp med att gå hundpromenaden i nyvaket tillstånd och samtidigt vara trevlig mot de människor som hälsar på mig. Senare under dagen hör stadens ljud till den allmänna ljudbilden så det är inget som jag tänker på förrän på kvällen när jag kommer hem från arbetet. Utanför ingången till mitt trapphus så ligger en klockaffär och vid ingången till affären sitter en klocka. Under dagen hör man inget från klockan på grund av allt bakgrundsljud men när kvällen går över till natt så lägger sig stadens ljud och klockans tickande hörs så högt och ljudligt att alla som går förbi reagerar på ljudet. I början när jag precis fått min nya hund Mino så brukade han lägga huvudet på sned och titta upp mot klockan med ögonen fyllda av förundran inför det som tickade däruppe. Med tiden har han vant sig vid tickandet men för mig symboliserar det tiden som går, tiden man inte tänker på i vardagen men som med sitt tickande gör sig påmind när natten med dess lugn sänker sig över staden.

Det är något irriterande och frustrerande med tisdagarna i mitt liv. Tisdagarna i mitt liv är fullbokade, för att inte säga överbokade, för jämnan. Jag arbetar oftast kväll men aldrig på tisdagar då jag har kontorstid på dagen, så jag är alltid ledig från mitt ordinarie arbete på tisdagskvällarna. Men det går inte en tisdag utan att jag måste välja något och försaka något annat. Tisdagar då jag måste välja mellan två, ofta tre eller fyra, saker som jag verkligen vill göra. Blev precis tillfrågad om jag ville hoppa in och arbeta på tisdag kväll, pengar som jag hade haft nytta av inför de tre utlandsresorna som ligger inom de fyra närmsta månaderna. Men jag har redan valt sysselsättning för tisdagskvällen då jag ska på en föreläsning om självkänsla. En föreläsning som jag valt och därigenom försakat en annan föreläsning av Elisabet Olsson. Sedan innan har jag insett att det är lönlöst att ens fundera på om jag kan se veckans film på Röda kvarn. Mitt i irritationen och frustrationen inser jag att det är en förmån att leva ett liv där jag får välja mellan två, tre och ibland fyra goda ting. Och på samma sätt som då man väljer mellan två onda ting och då väljer det minst onda, så väljer jag det mest goda när jag försöker göra veckans val.

En stamkund som jag brukar prata med lite extra, berättade stolt för mig häromdagen att han fått arbete. Utifrån våra samtal har jag förstått att han varit utan arbete under en stor del av sitt liv och även haft alkoholproblem så jag förstod verkligen hur mycket det betyder för honom att få ett arbete. När han var inne idag så frågade jag om hur det gått med det nya arbetet och han berättade med glädje och stolthet om sitt nya arbete och att han dessutom skulle flytta. Han berättade att han tidigare bott på nedre plan och att han nu skulle flytta till en lägenhet som låg en bit bort men viktigast av allt, lägenheten låg inte på bottenplan i huset. När jag frågade varför det var så viktigt att lägenheten inte låg i bottenplan så berättade han att han slutat dricka alkohol för tre år sedan men att hans lägenhet, på grund av sitt läge och hans historia av drickande, ofta blev en samlingsplats för bekanta som fortfarande var fast i sina alkoholproblem. Och han ville trygga sitt fortsatta liv i nykterhet och att det skulle bli lättare med den nya lägenheten där han lättare kunde styra vilka som besökte honom. Dessutom skulle ordna nya tänder efter en misshandel som han var utsatt för när drack, han tog av sig sin mössa och visade ett ärr och ett djupt jack i skallen som han fått under misshandeln. Att höra hans historia och få höra om hans väg tillbaka till ett liv där han själv har makten, istället för alkoholen, stärkte och inspirerade mig. Inte för att hans livssituation påminner om min utan för hans livsglädje, den tacksamhet han utstrålade och den optimism hans historia gav mig en känsla av att allt är möjligt bara man bestämt sig och gör val som är bra för en själv.

Tidigare i veckan hade jag årets sista lektion på Sven Erikssongymnasiet. Den sista gruppen skulle vara större än de tidigare så föreläsningen ägde rum i en skrivsal som låg på översta våningen i en byggnad som skolan nyligen tagit över. Byggnaden var gammal och skrivsalen kändes som om den var från förra sekelskiftet, salen var så pass stor att den tog upp hela byggnadens översta våning och det var fönster längs med byggnadens långsidor vars dagsljus, i kombination med att väggarna och pelarna i rummet var vita, fick rummet att domineras av ljus och luftighet. Förutom de vita väggarna och pelarna bestod salen bara av stolar och bänkar uppställda på led vilket gav ett disciplinerat och strängt intryck, jag kunde känna stämningen under en skrivning med tysta elever som skriver ett prov under en lärares övervakande öga trots att det bara var jag och eleverna i klassrummet. Stämningen satt på något sätt i väggarna och jag undrade lite nervöst innan lektionen hur det skulle gå att ha föreläsningen i den här miljön och om jag skulle kunna nå fram till eleverna på mitt vanliga avslappnade sätt. När lektionen började visade det sig att det inte blev så många elever som det var tänkt så eleverna satt längst fram i den stora salen, jag satte mig ner på en skolbänk och började min lektion som blev lite allvarligare än i vanliga fall. Oavsett om det var stämningen i rummet och dess väggar eller om det var klassen så blev det en lite personligare och lite allvarligare föreläsning. Det kändes inte fel på något sätt men det blev lite annorlunda lektion mot i vanliga fall och när lektionen var slut och eleverna lämnade salen så satte jag mig ner och tittade ut över den tomma salen, vårsolen sken in och jag kände mig nöjd med min insats. Fick en känsla av att jag avslutat något, att en period av vila trädde in i mitt liv. När jag gick genom salen la jag min hand på väggen som om för att känna rummets puls när jag lämnade salen och gick ner för de branta trapporna och sedan ut i vårsolen.

Jag fick tag på en biljett till "Svansjön" med Moldaviska Nationalbaletten och Prima Ballerina och Premier från Bolshoiteatern, ett tillfälle som kanske inte skulle uppenbara sig igen så jag tog tillfället i akt. Mellan arbetet och baletten när jag var hemma och bytte om så ringde telefonen och jag talade i telefon under tiden jag bytte om. När jag väl var färdig och slog igen dörren så insåg jag att nycklarna till lägenheten låg inne i lägenheten. Gjort var gjort och det var inte så mycket att göra åt det så jag gick på balettföreställningen. När föreställningen var över så begav jag mig hemåt, kände på dörren en sista gång men fick lov att inse faktum och ringa till väktarbolaget som skickade en väktare för att öppna åt mig. Via telefon fick jag instruktioner om hur mycket det skulle komma att kosta och att jag måste kunna legitimera mig och att namnet på legitimationen måste stämma med namnet på dörren. Inte mycket att orda om och 20 minuter senare kom väktaren som låste upp åt mig. Mitt rykte hade föregått mig så han visste vem jag var så legitimation var överflödig. Att låsa upp dörren kostade mer än biljetten för att se "Svansjön" med Moldaviska Nationalbaletten och Prima Ballerina och Premier från Bolshoiteatern. Kultur kostar...

Under ett arbetspass samtalade vi om vilken slags tryck man skulle vilja ha på en tygkasse om man själv fick välja. Vi kom fram till att ett citat skulle vara intressant och vi kom alla fram till olika citat. Jag valde ett citat av Harvey Milk: "If a bullet should enter my brain let that bullet destroy every closet door in the country". Jag förklarade att garderoben står som metafor för att leva i en instängd värld där man inte känner att det är möjligt att leva öppet som homosexuell och att den öppet homosexuelle politikern Harvey Milk utsattes för flera dödshot och att han efter dessa uttalade citatet som jag valt. Vi pratade vidare och jag berättade om Harvey Milk och filmen om hans liv som nu går på bio, när jag berättade att Milk blev skjuten så blev mina arbetskompisar berörda över det faktum att han blev mördad men också över att de inte hört historien om honom. Det kändes tråkigt att de inte hört om Milk men samtidigt så kändes det bra då jag kunde lära dem något om "min" historia.

Idag publicerades en artikel i Borås Tidning som handlade om en utställning på Sjöfartsmuseet i Göteborg. I artikeln skriver jag bland annat om att färgen rosa som symbol ursprungligen kommer från andra världskriget då homosexuella män i koncentrationslägren tvingades att bära en rosa triangel. Det visade sig att flera av mina arbetskamrater inte visste något om detta och att jag återigen kunde lära dem något om homosexuellas historia. Vid första reaktionen kan det kännas beklämmande att homosexuellas historia är så okänd men samtidigt känner jag en slags stolthet i att kunna förmedla den till människor i min omgivning.

Jag hämtade Winstons aska under eftermiddagen. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag hämtade askan, varken hur jag skulle komma att känna eller hur askan skulle vara förvarad. När jag fick askan så låg den i en förpackning av kartongliknande material, den hade formen av en pyramid med avskuren topp och var dekorerad med ett stilrent mönster som kändes grekiskt. Förpackningen, som var märkt FF73, kändes miljövänlig och jag fick känslan av att det fanns en tanke att materialet skulle upplösas av naturens gång om man begraver asken. Mannen sköt asken över disken mot mig samtidigt som han frågade mig hur jag ville ta den, jag svarade att det gick bra att ta den som den var och vände mig om mot utgången. Jag tittade ut genom fönstret och kom ihåg att det föll tunga flingor av blötsnö, jag kände att det inte var någon bra idé att gå ut med asken utan någon form av skydd men känslan av att hålla askan av Winston i mina händer fick mig att tappa allt logiskt tänkande. Jag vände mig om och gick fram till disken, ställde ifrån mig askan på disken och tittade på personalen samtidigt som jag sa att det snöade ute. Nu efteråt känns det fånigt men det var det enda jag kunde få fram just då. Personalen på veterinärkliniken tog fram en platspåse till asken så att den inte skulle bli våt av snön och jag begav mig hemåt. Och nu när mörkret har fallit och kvällen är här så står asken på bordet bredvid datorn där jag brukar sitta och skriva, jag har tänt ett ljus bredvid och det känns konstigt att någon som betytt så mycket för mig under så många år nu förvandlats till aska och ligger i en ask märkt FF73.

På rasten mellan två av dagens föreläsningar på en skola så satt jag tillsammans med lärarna och fikade. En av lärarna som precis lyssnat på min föreläsning berömde mig för min insats och sa att det som gjort djupast intryck på henne den senaste veckan var min föreläsning och filmen "Maria Larssons eviga ögonblick". Jag insåg att hon jämförde min föreläsning med Sveriges bidrag till Oscarsgalan och tackade ödmjukt för jämförelsen och berömmet. Min trogna vana att ständigt ifrågasätta och ibland till och med att tvivla på min förmåga stillades en aning och rodnanden i mitt ansikte tog överhanden.

Ju större kontroll jag har över mitt liv desto större tycks kaoset vara hemma. På något sätt så är det som att jag måste ha en plats där jag bibehåller någon slags kaos, en plats där kaoset får sitt utlopp när det går över förväntan i mitt övriga liv. mitt i detta kaos finner jag också inspiration till texter av olika slag vilket innebär att varje ledig yta belamras av tidningsurklipp, post-it-lappar och påbörjade texter. Men de senaste dagarna har jag sorterat, städat och slängt papper så nu kan jag se matsalsbordsytan och ytan på skrivbordet, jag gör en sådan här rensning någon gång per år och eftersom en arbetskompis kommer att vara i min lägenhet och ta hand om hundarna när jag är i Philadelphia så känns det extra angeläget. Men det behövs ett tag till innan lägenheten känns presentabel.

När jag står i kassan så blir det en mängd korta ögonblick av väntan på att kunden ska plocka fram sina pengar eller betala med kort vilket ger tid till mitt förfogande. Som regel brukar jag iaktta allt som händer omkring mig och försöka att hålla koll på allt som händer i min omgivning. Det finns en mängd saker att hålla koll på, i synnerhet om jag leder skiftet, men mycket av detta går på känsla och rutin vilket ger tid över att iaktta människor och hur människor uppför sig. Jag upphör aldrig att fascineras över mina medmänniskor och ibland är det som att världen saktar ner och går i slowmotion, under dessa ögonblick iakttar jag detaljer hos människor omkring mig. Det kan vara allt från folks kläder och hur de uppför sig till fysiska detaljer som näshår, tatueringar eller långa naglar. Det är nog tur att folk omkring mig inte förstår hur mycket jag ser egentligen.

Den senaste veckan har inflammationen i bröstkorgen blommat upp och smärtan som jag känner i rygg, axlar och nacke kan närmast beskriva som om någon hyvlar på skelettet. Smärtan alternerar mellan bröstkorg och rygg och jag gör mitt bästa för att lindra den med att andas med små andetag och äta alla smärtfria värktabletter jag kan komma åt. När smärtan är allt för stor under tiden jag arbetar så försöker jag komma undan några sekunder och fokusera på andningen. Jag vet att jag kan lindra allt detta med träning och att andas bättre, på så sätt är det bara jag som äger nyckeln till att slippa smärtan jag upplever men trots detta så kommer jag inte till skott och tränar. Att veta vad som är bra för en och göra vad som är bra för kan vara helt skilda saker

När jag var ute på min sedvanliga promenad med hundarna efter arbetet så mötte jag två killar och en tjej som jag alla träffar regelbundet genom arbetet. Vi har lärt känna varandra under de år som gått och därför föll det sig naturligt att jag stannade och att vi pratade om hur dagen varit samtidigt som de klappade på mina hundar, hundarna blir ofta en naturlig länk till andra och något som gör folk avslappnade. Vi pratade en stund innan jag gick vidare med hundarna och de gick in genom porten de kommit ut ifrån. Precis innan dörren slog igen bakom dem så hörde jag en lösryckt mening från en av killarna: Fan! Jag insåg precis att jag träffar Åke oftare än vad jag träffar min flickvän eller min mamma och han är fan trevligare än dem båda tillsammans! Han lät överraskat glad när han sa det och de andra skrattade glatt, jag log för mig själv och gick med lätta steg hemåt.

Jag och en vän som också är mellanchef i ett företag, brukar dela erfarenheter och tankar kring att ledare. Jag hämtar mycket inspiration inför utvecklingssamtal och möten under våra fikastunder och idag när jag hade möte på jobbet så använde jag mig av en idé från en av våra fikastunder och det fungerade riktigt bra även om det kändes lite ovant för oss alla på mötet. Jag tror att det gav en positiv stämning som vi som grupp kan bära med oss i arbetet, och jag fick mod och blodad tand efter mötet så nu har jag förbundit mig att använda mig av detta även i ledningsgruppen. Lustigt nog så är det bara något år sedan som jag fasade inför möten likt dessa och nu testar jag nya metoder.

I samma ögonblick som jag skrev det sista ordet på en text om filmen "Ebbe the movie - mannen, myten, affären" för Borås Tidning så började arian "Ebben? Ne andrò lontana" spelas i bakgrunden. Ett rent sammanträffande kanske men vad vore livet utan sammanträffanden. Jag roades mest av att titeln på arian liknade titeln på filmen jag precis skrivit om, har en barnslig förtjusning i ordlekar. Att arian sedan är otroligt vacker förhöjde bara känslan av att jag avslutat ett arbete. Första gången jag hörde denna aria var i filmen Philadelphia, en film om bland annat homosexualitet och aids liksom dokumentären om Ebbe Carlsson. Sedan så åker jag ju till Philadelphia om mindre än två månader. Det är lustigt hur allt händer ihop på något nästan magiskt sätt. Vad vore livet utan sammanträffanden?

Under tisdagskvällen när jag var inne i Göteborg för att se en film så var jag framme vid biografen 45 minuter innan filmen skulle börja så jag fick lite tid att slå ihjäl innan filmen började. Tvärsöver gatan från biografen låg en Hemköpsbutik som såg ut att vara i samma storlek som den butiken som jag arbetar i så jag bestämde mig för att göra ett studiebesök. Det är någon arbetsskada jag lider av sedan jag började arbeta på ICA för nuförtiden kan jag inte handla i en annan butik utan att observera butikens upplägg, jämföra med min butik, leta efter idéer som jag kan ta med mig hem. Och framför allt så iakttar jag personalens sätt gentemot mig som kund. Väl inne i butiken gick jag en runda och iakttog allt från detaljer i hur varorna exponerades till personalens kläder och om de initierade ögonkontakt med mig som kund. Jag passade även på att ta kort lite i smyg med mobiltelefonen. När jag tog kort med mobilen så gav den från sig ett klickljud som från en riktig kamera så mina försök att vara diskret gick om intet. En äldre kvinna med käpp och framåtböjd kropp kom fram till mig, tittade på mig med kisande ögon och viskade något till mig. Jag fick böja mig fram för att höra vad hon och till slut så hörde jag vad hon frågade men jag kunde inte tro mina öron. Hon frågade mig om jag var en spion. Hon såg fullt allvarlig ut så jag tittade mig omkring som om för att se till så att ingen hörde oss, böjde mig ner så att jag kom nära henne och nickade allvarligt när jag svarade att det stämde. Kvinnan tittade sig allvarligt omkring och tittade allvarligt på mig samtidigt som viskade att hon förstod och att det var vår hemlighet. Hon tog sin korg med varor och fortsatte att handla och jag smög ner min mobiltelefon i fickan samtidigt som jag försökte lista ut om hon var allvarlig eller om hon skämtade med mig.

De flesta människor som känner mig skulle nog betrakta mig som en snäll, trevlig och prydlig kille (tror jag i alla fall...). I synnerhet de som möter mig genom mitt arbete i kassan på ICA. Och om jag skulle utgå från mina egna fördomar så är det nog fortfarande så att många människor dömer människor med tatueringar. Även om jag hoppas att jag själv mer bedömer än dömer så spelar en människas tatueringar en viss roll när jag skapar mig en bild av en människa. Och eftersom jag vet hur jag själv tänker kring andra som har tatueringar och att personer med tatueringar ofta blir bedömda utifrån dessa så har jag valt att tatuera mig på delar av kroppen som jag lätt kan dölja exempelvis när jag söker arbete eller i mitt arbete. Placeringen av mina tatueringar gör att många inte vet om att jag är tatuerad och många som får veta att jag har tatueringar blir som regel förvånade då det ofta bryter mot den bild man har av mig. Så när jag stod i kassan häromdagen och en arbetskompis barn ville titta på den tatuering jag har i nacken så skapade det allt från diskreta leende till gapskratt och tappade hakor bland kunder i min kö. Jag rodnade lite förläget och sa att vi fick kolla på tatueringar någon dag när jag inte jobbade. Barnen såg lite besvikna ut men nöjde sig glatt med min försäkran om att få titta på tatueringarna vid ett senare tillfälle. När jag arbetade av kön framför mig så kunde jag med tydlighet se vilka som hört om min tatuering i nacken och de flesta log uppskattande mot mig, en gammal tant frågade med en blinkning om hon också kunde få se mina tatueringar. Det kändes som om mitt rodnande ansikte skulle få bilarna på gatan utanför att stanna.