Åke Englund

Har lite mer än en vecka kvar tills jag ska åka till San Fransisco. En sida hos mig som jag inte tycker om har väckts. Vid närmare eftertanke så är det snarare en sida hos mig som har somnat. Jag har börjat stänga av mitt arbete, mitt umgänge med vänner och lusten att vara social i allmänhet. Den längtan jag känner inom mig är så stor, den drar och nästan sliter i mig. En längtan efter att få åka bort, vara ensam med mig själv och mina tankar som tar hela mig i besittning. Men jag måste anstränga mig och finna besinning. Arbetar hela sista veckan jag är hemma. Måste skriva en text till RFSL och jag saknar ett givet ämne än så länge, att skapa en text är en process som kräver sin tid. Ska äta och gå på bio med en kompis. Har lovat att närvara vid en arbetskompis studentskiva. Listan av saker som måste göras innan jag reser är lång och till skillnad mot resan till Kanada så bör jag nog avhålla mig från att packa resväskan en timma innan avfärd. Måste hitta kraften och sinnelaget att kunna hålla mig vaken och inte stänga av innan jag sitter på planet till San Fransisco.

"Karaktär är endast en fasthållen vana."

- Plutarkos

Jag arbetar på en arbetsplats där jag möter alla typer av människor. Det finns de trevliga och de otrevliga, det finns de glada och de sura, det finns de glada och de arga. Och så finns de som är lite speciella... Idag var det en kund som inte kunde få upp sin plånbok ur sina nya byxor, han frågade alla i kön bakom sig, om de kunde hjälpa honom att få upp plånboken. Alla engagerade sig men ingen lyckades få upp blixtlåset till fickan, till slut bad han mig att klippa upp byxorna för att komma åt plånboken. Efter viss övertalning går jag med på att klippa upp mannens byxor, och jag finner mig ståendes bakom honom ivrigt påhejad av kön av människor som nu alla engagerat sig i frågan om mannens byxor. En i kön tar ett kort på mig när jag står och klipper mannens byxor. Mycket konstigt har jag varit med om men det här toppade det mesta.

"Allt är komiskt. Det största allvaret är komiskt. Till och med tragedin är komisk."

- Harold Pinter

Våren har varit tung på många sätt. Mycket arbete, förläsningarna har kommit igång, har gått på kurs på fritiden och nyligen var jag iväg på arbetsresa till Toronto. Allt detta har varit tunga saker på ytan men även under ytan har det hänt mycket. Arbetet med radioprogrammet och alla tankar som väckts inom mig, en jobbig situation på jobbet som jag bar med mig under lång tid utan någon lösning i sikte är några av de saker som påverkat mig under ytan. Efter hand har jag arbetat av kurser, föreläsningar och ordinarie arbete. Jag har slutfört arbetet med radioprogrammet och situationen som jag varit tvungen att leva med på arbetet har funnit en lösning så den tunga våren har lättat sitt tryck i övergången till sommar. När jag var på bio med en kompis under kvällen så valde vi en film som jag inte hade valt att se på egen hand, filmen som vi såg var en komedi och jag hade inga större förväntningar på den, såg den mest för umgängets skull. Men så, när filmen hade gått en stund och jag började komma in i handlingen så visade det sig att den var riktigt rolig. Har inte skrattat så hjärtligt på länge och någonstans under filmen så kändes det som att den tunga våren släppte sitt tag om mig, det var som om skrattet förlöste mig.

"Verklig glädje är en allvarlig sak."

- Seneca

Det är inte så ofta som jag möter människor som uttalat säger att de anser att homosexualitet är mot guds lag. Senast det hände var när jag var och föreläste på en skola i Jönköping, en elev i klassen citerade bibelcitat och sa att jag skulle brinna i helvetet. Jag fick lite av "Children of the corn-vibbar" när hon börja citera bibeln så jag nöjde mig med att svara att det finns olika tolkningar av bibeln. Men detta var flera år sedan och jag har inte stött på det sedan dess, förutom i insändare och debattartiklar men det är en helt annan sak för människor att sitta för sig själv och skriva en sak, att säga det direkt till personen är inte lika enkelt. Ikväll var jag så och höll en föreläsning så satt en kille i gruppen jag föreläste för, som stönade, suckade och skruvade på sig under hela föreläsningen. Han gjorde detta på ett så tydligt sätt att jag funderade på om han hade någon form av problem, och när vi kom in på frågestunden under min föreläsning så kom förklaringen. Han undrade hur homosexuella kunde kräva att präster skulle viga homosexuella par när det, enligt honom, uppenbart var emot guds lag. Enligt honom var det mot guds lag inom såväl islam, judendomen som kristendomen att välsigna eller för den delen acceptera homosexuella förhållanden. Han förklarade noggrant att han som muslim respekterade och accepterade judendom och kristendom, jag kände inte att han varken accepterade eller respekterade homosexuella. En pinsam tystnad uppstod och jag försökte att finna en gemensam väg vidare, en gruppen skämtade och vi möttes alla i ett förlösande skratt. När jag lämnade föreläsningen tog jag alla i handen för att tacka, alla utom mannen som ansåg att homosexualitet är mot guds lag tog mig i handen och tittade mig i ögonen, han nöjde sig med att titta i golvet samtidigt som han tog mig i handen.

"Så gott om kärlek och godhet är det inte här i världen att man har rätt att slösa bort något av dem på inbillade väsen."

- Friedrich Nietzsche

I arbetet med att utkristallisera texten som skulle ligga till grund för radioprogrammet kom jag att göra en inre resa, en resa genom min uppväxt. Jag kom att inse hur mycket jag förändrats, men också hur mycket av min uppväxt som fortfarande lever kvar inom mig än i dag. Mycket kom att kretsa kring min mamma och hur jag skulle välja att skildra henne. Den senaste veckan har jag haft ett tiotal föreläsningar om homosexualitet där jag fått frågor om min relation till min mamma, är van vid att prata om det i samband med den obligatoriska frågestunden under föreläsningarna men det påverkar mig likväl. Så idag när jag kom till jobbet och ställde mig i kassan och såg alla rosor så insåg jag att det var mors dag. En kille som såg ut att vara i tioårsåldern köpte en chokladask av mig, som han sedan stod en lång stund med vid vårt paketinslagningsbord där han omsorgsfullt slog in chokladkartongen. När han var färdig såg jag honom lämna butiken och försvinna ut i den vackra försommardagen. Jag arbetade vidare och hade precis glömt honom när han stod framför mig i kön, han hade med sig sin inslagna chokladask och köpte nu en bukett med rosor. Han såg så glad och oskuldsfull ut när han stod framför mig och när han väntade på att få växel tillbaka så frågade jag om chokladen och blommorna var till hans mamma. Han log stolt och nickade. Jag kan inte komma ihåg om, eller när senast kände någon saknad efter min egen mamma. Möjligtvis kan jag känna saknad av en mamma, dock inte min mamma. På min rast skickade jag ett Mors dags-sms till en kvinna som jag i vuxen ålder kommit att se som en del av min valda familj.

"Föräldrar är de sista människor i världen som borde få lov att ha barn"

- H E Bell

När jag var i Thailand förra vintern så hände någonting, någonting släppte, det var som att all rädsla jag burit inom mig försvann. Insåg det inte då, men det hände när jag fattade beslutet att fortsätta trots min rädsla. Jag och ett par vänner skulle simma genom en mörk tunnel, mina vänner valde att vända men jag fortsatte att simma genom mörkret, trotsade min rädsla. När jag väl kom ut i andra ändan av den mörka tunneln så hade jag hamnat på en av de vackraste platser jag någonsin sett, jag hade hamnat i en grotta där ljuset var helt fantastiskt, sanden var silkeslen och grottans väggar var täckta med gröna växter vilket gav grottans dess namn, smaragdgrottan. När jag simmade genom mörkret och trotsade min rädsla så var det någonting som släppte inom mig och sedan dess har jag aktivt utmanat mina rädslor, jag försöker att prova på nya saker och anta nya utmaningar. Förra sommaren åkte jag själv tre veckor till New York. När jag var i Toronto häromveckan så försökte jag att pröva maträtter som jag inte ätit tidigare. När jag var på brandutbildning med jobbet häromdagen så var bland de ivrigaste deltagarna och jag såg till att verkligen pröva alla former av brandsläckare. Jag har tagit på mig att hålla en helt annorlunda form av föreläsning om homosexualitet i veckan som kommer, trots att jag ännu inte vet hur jag ska lägga upp föreläsningen.

"Problemet är att om man inte riskerar någonting riskerar man ännu mer"

- Erika Jong

Var på bio med en vän. Att gå på bio är en nästintill helig handling för mig så när jag gör det tillsammans med någon så är valet av umgänge ingen tillfällighet, valet av umgänge spelar också roll när jag väljer film. Men den här gången så valde jag film först och när jag frågade om min vän ville följa med på bio så var det ett spontant infall. När jag satt i biosalongen och filmen hade börjat så insåg jag att vi såg på en dramafilm, visserligen med komiska inslag, men ett drama ändock. Efter en stund tog filmen överhanden och mina tankar kring att jag var på bio med en vän och att vi såg en film som jag i vanliga fall hade valt att se ensam försvann. När filmen var slut, eftertexterna rullade och biosalongen tändes upp så satt jag där stel och oförmögen att säga något eller titta på min vän. Filmen hade rört mig och jag kunde känna början till tårar i ögonvrån. Jag satt stilla och fokuserade på bioduken med dess rullande eftertexter, bakom mig hörde jag hur de andra i biosalongen reste på sig och gick ut. Efter vad som kändes som en evighet så kände jag att jag var fokuserad och all antydan till tårar var borta. Jag vände mig mot min vän och vi gick ut ur biosalongen samtidigt som vi pratade om filmen.

"Jag har alltid tyckt att det fina med vänskap är att man inte behöver förklara någonting"

- Katherine Mansfield

Hade ytterligare två lektioner idag, som båda gick över förväntan. Känner mig säkrare efter att jag gått retorikkursen, inte så att lektionerna var dåliga förut men de är bättre nu. Stannade kvar efter lektionerna och diskuterade ett eventuellt samarbete under lärarnas studiedagar, att arbeta med lärare på ett bredare och djupare plan är något som velat göra länge och som till stor del låg till grund för att jag startade mitt företag. Att ge lärare verktyg för att kunna hantera ämnet homosexualitet i vardagen är något som jag känner är viktigt, i synnerhet då mina föreläsningar mer har formen av vitamininjektioner än långvarigt arbete på daglig basis. Inte nog med att lektionerna gick över förväntan, ett framtida samarbete kan vara i begynnande.

"Att vara den vi är och bli det vi är i stånd att bli, det är livets ändamål"

- Robert Louis Stevenson

Så kom då dagen för inspelningen av sommarprogrammet. Jag hade en inre bild av att det skulle vara enklare att läsa in texten men det krävde mer arbete än jag hade trott. När inspelningen var slut tog vi kort inför marknadsföringen och när vi lämnade studion kunde jag höra låten "Strange Fruit" med Nina Simone. Låten ska vara med i programmet och jag slogs återigen av hur bra låten är och hur fantastisk Nina Simones röst är. Jag blev erbjuden att lyssna på programmet innan sändning men jag avböjde, det känns bäst att höra det när det sänds. På något lustigt sätt så känns det enormt tomt nu när det är färdigt, detta är något som jag strävat efter under så lång tid och nu är det gjort, tomheten är nästan överväldigande.

"Det är gjort och kan icke göra ogjort"

- Titus Maccius Plautus

Sitter in i det sista med texten till sommarprogrammet, vill att det ska bra. Det har varit en resa i tiden där jag satt ord på saker jag inte tänkt på under en lång tid. För att få fram en timmas radiotid har jag fått göra en resa som lyft fram jobbiga händelser i mitt liv, jag har samtidigt insett hur jag växt och förändrats som person. Likt den lärare som undrade vart ifrån jag fått kraft, undrar även jag varifrån jag fått kraften. Många i min omgivning har varit nyfikna på vad jag ska prata om men jag har valt att hålla slutresultatet för mig själv. Det här är helt och hållet mitt alster utifrån mina erfarenheter och jag vill köra längs vägen på egen hand. Så efter i morgon då jag ska spela in programmet så är tärningen kastad och jag lämnar då över det hela till dess att det sänds. Även om jag alltid använder mig av min egen livshistoria till exempel när jag föreläser så känns det som att jag sätter en punkt för en del av mitt liv, radioprogrammet känns som en form av avslut och kanske början på något nytt.

"Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns"

- Pjotr Andrejevitj Pavlenko

Jag har låtit texten till sommarradioprogrammet vila och mogna under tiden i Kanada men nu har jag mindre än två dygn på mig att skriva färdigt. Innan jag skulle börja med skrivandet tog jag mig en promenad för att vakna till efter att ha arbetet kväll, den varma vårdagen till trots så var det en kylig kväll så jag tog på mig en varmare jacka till promenaden. När jag går allégatan fram så möter jag en kund från jobbet, han är inte en av de trevligare kunderna och har för vana att ta påsar utan att betala för dem, samtidigt som han skäller på kunder som han anser vara för långsamma. Nu kommer han stapplandes mot mig och skriker att han vill ha en cigg, han verkade alkoholpåverkad till sättet och hans klädsel bekräftar min teori. Han är endast iklädd t-shirt, kalsonger och strumpor. Jag säger att jag inte har några cigaretter och knäpper de sista knapparna i jackan. Vet inte om jag fryser för att jag tänker mig hur kallt det måste vara att gå utan skor och byxor, eller för att jag inte hade knäppt min jacka. Hans stora problem verkar inte vara kylan utan suget efter en cigarett. Jag vänder mig och ser honom fortsätta gatan framåt tills han tar av runt hörnet och försvinner.

"Whisky är bra mot ormbett och därför bör den aldrig saknas i ett sovrum"

- Brendan Behan

Mindre än ett dygn efter att jag kommit hem från en vecka i Toronto stod jag i morse och pratade med skolelever om homosexualitet. Trots jetlag och att jag föreläst under flera år så känner jag fortfarande att jag utvecklas och blir bättre på att föreläsa. Dagens lektioner gick över förväntan och flera elever kom fram efter lektionen och tog mig i hand och tackade för min lektion. Lustigt nog så var det de tuffa killarna i klasserna som tog initiativet till att komma fram efter lektionen och tacka. Under frågestunden med en av klasserna så var det en lärare som frågade mig var jag fick kraften att kämpa under min uppväxt. Jag kunde inte riktigt svara på frågan och den har följt mig under dagen. Frågeställningen är intressant och det är utvecklande när jag får en fråga som jag inte fått tidigare.

"Saker är inte svåra att göra, det svåra är att sätta sig i stånd att göra dem"

- Constantin Brâncusi

Mitt arbete med sommarprogrammet jag ska göra för Radio Sjuhärad tar sig en allt tydligare form. Jag har valt musik som passar det jag kommer att prata om, jag har valt ämnen och skrivit en grund som jag nu ska jag skriva färdigt. Datum för inspelning är bokat. Jag har fått feedback på texten jag skrivit och istället för att som i vanliga fall, när jag skriver insändare och debattartiklar, så ska jag utveckla beskrivningarna i texten. Det känns otroligt värdefullt att få använda mig av fler ord, och likt en konstnär använder sig av olika färger när han målar en tavla, får jag använda mig av ord för att beskriva känslor och tankar.

"All konst, även den tragiska, är en berättelse om lyckan att finnas till"

- Boris Pasternak

Vissa dagar känns allt fel från början och man går omkring irriterad, vissa dagar är man med om något som sänker ens dag och man går omkring irriterad. Idag var en sådan dag. Jag gjorde mitt bästa för att dölja min irritation för min omgivning och jag tyckte mig klara det ganska bra. En av mina stamkunder som är lite speciell, brukar tolka mig utifrån numerologi och astrologi, och idag handlade hon av mig. Jag hade känt mig irriterad och lite nere men gjort mitt bästa för att dölja det, så när hon log mot mig och sa att jag var lite taggig idag kände jag irritationen växa inom mig. Blev irriterad för att hon kunde se det på mig och för att hon tog upp det. Men jag log och sa att vi alla har våra dagar. Inombords grämde jag mig men jag rättfärdigade mig med att även jag får ha dåliga dagar. När hon hade betalat sina varor och skulle gå vände hon sig om, log och sa att det passade mig. Jag blev helt ställd och funderade på vad hon sagt, att det passade mig att vara taggig. Så kom jag på vad hon menade. Jag var orakad. Det var det hon menade med att jag var taggig. Men jag hade varit så fokuserad på min egen irritation så jag antog att man kunde se det på mig.

"Det är i sanning en stor plåga att vara en alltför vacker man"

- Titus Maccius Plautus

Först när jag lämnat hundarna hos deras hundvakt märker jag hur stor del av mitt liv de är. När jag vaknar på morgonen är min första tanke att jag ska gå ut med hundarna, men så kommer jag ihåg att de inte är hemma. Jag planerar min dag utifrån hundarna och arbetet innan jag kommer ihåg att de inte är hemma. När jag stod och diskade fick jag en känsla av att Marianne stod och tittade på mig som hon alltid gör när jag diskar, men så när jag vände mig om för att prata med henne insåg jag att varken Marianne eller Winston är hemma. När jag satt och skrev vid laptoppen och försvann in i skrivandet väcktes jag ur min koncentration efter några timmar då jag kom ihåg att jag måste gå ut med hundarna, jag brukar alltid fastna i skrivandet tills Marianne eller Winston kommer och sätter sig bredvid mig. Men så kom jag ihåg att de inte är hemma. Lägenheten är tyst och tom.

"Ju mer jag ser av män, desto mer föredrar jag hundar"

- Mme Roland

Jag tog ledigt från arbetet under 36 timmar och hälsade på några vänner. Syftet med resan var egentligen att lämna mina hundar hos deras hundvakt inför min semester men förtjänsten blev så mycket mer. Förutom tågresan på12 timmar enkel resa så åkte jag bil under 6 timmar. Resan gav mig tillfälle till umgänge och samtal med en vän, resan gav mig även tillfälle att fördas genom såväl landskap som årstider då jag började min resa i Borås och vände i Trondheim. Under resans gång har jag även fått släppa tankarna på mitt vanliga liv och ta in nya perspektiv genom att leda hästar till en hage och byta vatten till dem. Min insats var inte av någon större magnitud men det gav nya perspektiv och jag fick utmana mina rädslor för hästar.

"Arbeta som om du skulle leva i evighet. Älska som om du skulle dö idag"

- Seneca