Utslagen
Sista avnittet är bara början...
Klockan är 00:25 och jag har precis sett det sista avsnittet, av säsong ett, av Queer as folk USA, den är så bra. Serien har verkligen vuxit från att vara en dålig kopia av den engelska versionen till att bli en egen serie med kraft, mod och egensinne att gestalta homosexuellas liv utan att ursäkta sig. Visst, än så länge plöjer den igenom fördomar och standardämnen men den gör det så bra och den gör det på ett sätt som inte gjorts tidigare. Och den gör det snyggt, skådespelarna har verkligen vuxit in i sina roller, de känns trovärdiga och man känner för dem alla, igenkänningsfaktorn är hög. Och jag som funderade så mycket på om jag skulle köpa säsong två när jag var i New York, tack och lov valde jag att köpa den på min sista kväll i New York vilket gör att jag har 20avsnitt stående i min bokhylla och att det finns sammanlagt 5 säsonger inspelade.
Jag visste när...
Jag var 10-11 år och gick i mellanstadiet när jag blev förälskad för första gången, när jag upptäckte att jag var homosexuell. Ord som förälskad eller homosexuell var inga ord som jag använde eller kändes vid i den här åldern. Jag visste bara att det jag kände för J var annorlunda mot det jag kände för mina andra kompisar. Det jag kände för J var speciellt, det kändes som om han var min bästa kompis fast det kändes så oändligt mycket mer, och vi var ändå inte bästa kompisar, vi var bara klasskompisar. Att träffa J blev det som gjorde hela min dag, när jag såg honom fick jag den där pirrande känslan i magen som av en del beskrivs som att ha fjärilar i magen. Att beskriva det som fjärilar i magen kom för mig inte i närheten av att beskriva den här känslan. Det var som att magen drogs ihop, imploderade men ändå exploderade. När jag såg honom dunkade hjärtat snabbare än för någon annan och jag trodde att alla kunde höra mina hjärtslag, för mig dunkade hjärtat genom hela kroppen och stängde ute alla andra intryck. Om jag kom mot honom på gymnastiken var jag lycklig för resten av veckan.
Alla tjejer i klassen svärmade för J, han var den kille som alla tjejer var hemligt förälskade i, de var hemligt förälskade på det där sättet som bara tjejer i mellanstadiet kan vara. De satt och beundrade honom under lektionerna och skrev hans namn om och om igen i anteckningsblocken under lektionerna. Alla tjejer ville prata med honom och umgås med honom på rasterna, för att inte tala om på klassfester och klassresor. Han var klassens och en av skolans populäraste killar. Jag förstod snabbt att jag var ensam om att, som kille, ha sådana känslor som jag hade för J. Jag kände mig annorlunda i de känslor jag hade för J men jag kände aldrig att det jag kände för J var fel, tvärtom, att känna det där pirret i magen och mitt dunkande hjärta var fantastiska känslor. Samtidigt var det skrämmande då jag snart förstod att killar inte skulle känna på det här sättet för andra killar. Skrämmande då jag blev rädd att någon skulle höra mitt dunkande hjärta, ett hjärta som dunkar av rädsla är slående likt ett hjärta som dunkar av förälskelse. Men ord som förälskad eller homosexuell var ju inga ord som jag använde eller kändes vid i den här åldern.
Radiodrömmar
I december är det 10 år sedan jag flyttade från Eskilstuna till Borås och jag har under dessa 10 år föreläst på skolor i Sjuhärad. Jag tror att jag har föreläst på Tullengymnasiet sedan 1997, vilket gör att det blir jubileum i år. Något som jag märkt under dessa år är att jag når fram till såväl ungdomar som vuxna med min berättelse, den skapar igenkänning och medkänsla hos de jag föreläser för och jag kan själv förundras över detta. Men jag tror att en del av ”hemligheten” ligger i att jag på ett personligt sätt berättar om hur det är att vara människa, jag visar att jag är som vem som helst. Jag har samma rädslor, drömmar och förhoppningar, samtidigt som jag är homosexuell. Alla som varit osäker, känt sig utanför, varit kär eller bara kämpat för att vara sig själv trots att omgivningen tycker att man ska vara som de förväntar sig, kan ta till sig min berättelse.
I somras lyssnade jag på Radio Sjuhärads egen variant på sommarpratare, de hade en person i veckan under sommaren, som valde musik och pratade på samma sätt som de vanliga sommarpratarna gör. Jag tände direkt på idén och sedan dess har jag närt en dröm om att få göra samma sak men inte riktigt tagit det på allvar. Efter lektionen på Bodaskolan känner jag dock att denna dröm fått än mer näring och jag har lyft iden bland lite folk i min omgivning och alla tycker att det är en jättebra idé. Än så länge bara en dröm men jag har saker att säga, måste dock erkänna att jag inte kan med att bara klampa in på Radio Sjuhärad och säga att jag vill sommarprata i radio så frågan som återstår är: hur blir man sommarpratare på Radio Sjuhärad? Hur uppfyller man radiodrömmar?
Att göra ord till mina egna
Har som sagt var funderat en del efter min lektion på Bodaskolan. Jag brukar generellt vara lite konservativ och vill gärna göra saker till ”mina egna” innan jag använder dem. Detta gäller allt från nya kläder till ord. Och det som nu hänt tack vare lektionen på Bodaskolan är att jag ”gjort” heteronorm och homofobi till ”mina” ord. Jag har tidigare undvikit att använda dessa ord såväl i tal som i skrift, men nu har jag på mitt eget vis gjort dem till mina egna. Under lektionen utgick jag från en förklaringsmodell utformad av Krister Fahlstedt, HoF, kallad ”Från ord till handling” där jag lagt in mina egna erfarenheter av homofobi. Denna skala består av heteronormativitet, vardagshomofobi och homofobi. Innan lektionen funderade jag en del på hur jag påverkats av andras negativa syn på homosexualitet och jag kom med lätthet på ett antal händelser i min vardag som på ett tydligt sätt kunde vissa eleverna hur man som homosexuell påverkas av omgivningens heteronormativitet och homofobi. Att som homosexuell osynliggöras och uppleva ett utanförskap då omgivningen följer en norm, heteronormativitet, som i ord, skrift och handling antar att alla är heterosexuella, eller att alla önskas vara heterosexuella. Ett exempel är att man antas vara ihop med någon av motsatt kön såväl när man är tonåring, som när man är vuxen och deltar i ett samtal på sin arbetsplats. Jag har själv en arbetskamrat som uttryckt hur trevlig jag är och hur mycket jag skulle passa med en tjej, och hur synd det är att jag är homosexuell. Att diskrimineras eller trakasseras vilket skapar utestängning, lidande och kanske sjukskrivning är då man i sin omgivning upplever vardagshomofobi. Detta är ett ord som jag inte riktigt gjort till mitt eget ännu, då jag tycker att ordet låter som om det skulle innebära något trivialt, när det egentligen handlar något som förstör liv för människor. Något som hänt mig ett antal gånger är att arbetskamrater som jag berättat om min homosexualitet för, har fällt kommentaren; det är okej, så länge du inte rör mig för då är det jävligt äckligt. Eller när man märker att arbetskamrater undviker att byta om samtidigt som man själv. Slutligen har vi homofobi. Att utsättas för våld eller hot om våld skapar rädsla och ger psykiska och fysiska skador. Det exempel som jag gav eleverna denna lektion var något som hände mig när jag på träff med en kille på ett uteställe här i Borås. Vi satt en bit in i lokalen då vi gärna ville vara för oss själva, när en kille går förbi och ropar till oss att han bjuder oss killar på en drink. Jag reagerar inte nämnvärt då jag inte tror att han pratar med oss. Men det visar sig att det var oss han menade då han hällde drinken över killen jag är på träff med och ropar bögdjävlar efter oss. Efter den första chocken lagt sig och jag förstår vad som hänt vill jag gå prata med personalen, men killen jag är på träff med vill inte skapa en scen och han bestämmer sig för att gå hem och byta om. När vi ska gå ner för trappan till nedervåningen står killen som hällde drinken över oss där, tillsammans med några kompisar och de ropar fjollor och bögdjävlar efter oss. Hela stämningen kändes väldigt hotfull men vi väljer att gå därifrån så fort det går. Dessa exempel var bara ett fåtal saker jag kom på att jag varit med om, men de gav eleverna på ett enkelt och tydligt sätt insikt om vad homofobi är och hur det påverkar människor.
Lev ditt liv
James Baldwin, författare
Att brinna
Så här dagen efter har jag fortfarande tankarna på gårdagens lektion och jag känner mig fortfarande väldigt nöjd, näst intill upprymd, det här är ju vad jag brinner för. Det är absolut inget fel på mitt jobb på ICA, men det är inget jag brinner för. Jag brinner för att bekämpa homofobi, för att förändra åsikter och påverka människor. Har gått omkring och funderat på nya vinklingar på min lektion, det finns så mycket jag vill säga. Det finns så många frågor att besvara. Det finns så många tankar, funderingar och fördomar kring homosexuella. Och det finns fortfarande så få förebilder i verkliga livet, däremot är det inte ont om människor med åsikter om homosexuella och homosexualitet. Vilka hörs högst, de homosexuella som bara lever sina liv med en öppenhet om vilka de är, eller de som utrycker sin homofobi, de som utrycker sin avsky för homosexuella och ofta får göra det oemotsagda. Känner att jag får försöka styra upp min roll som föreläsare och inte som nu bara vänta på att uppdragen ska ”ramla” över mig. Fick goda lovord från läraren på Bodaskolan och jag kan utan tvivel få rekommendationer från Tullengymnasiet, det är en bra start att utgå ifrån och jag har ett outnyttjat nätverk som jag kan använda mig av. Dessutom läser ju de flesta lärare Borås Tidning där jag varit med ett antal gånger vid det här laget. Det är dags att lägga upp en strategi och bestämma mig för vad jag vill göra med mitt engagemang.
En lyckad lektion
Så kom då dagen D, eller kanske ska man säga dagen B för Bodaskolan. Idag var det så dags för min föreläsning om homofobi för klass 9F på Bodaskolan. Jag hann bli riktigt nervös innan, som alltid får jag min scenskräck, den här gången var jag lite extra nervös då lektionen skulle komma att skilja sig lite från mina vanliga lektioner så till vida att jag skulle föreläsa om homofobi och under 1 timma och 45 minuter till skillnad mot mina vanliga 60 minuter. Dessutom drog mitt arbete på ICA ut på tiden vilket i kombination med min nervositet gjorde att jag hoppade lunchen och ringde F istället. Även han skulle ha föreläsning, han skulle dock vara på RFSL Östersunds lokal. Att prata av mig med F gjorde dock att jag slappnade av lite, jag kan ju det här och är bra på det, det är bara min scenskräck som gör sig påmind. Väl på skolan kände ett flertal igen mig från ICA så det var ingen brist på samtalsämnen innan lektionen. Något som var skönt när lektionen började, var att vi satt ner allihop vid bord som stod i en cirkel så jag kände att jag fick bra kontakt med alla elever. Och som alltid, naturligtvis, så släppte min nervositet efter några minuter och lektionen gick väldigt bra. Mitt upplägg med att kombinera min vanliga historia med att sammanfoga och lyfta fram bitarna som har med homofobi att göra, fungerade över förväntan och det hela flöt på väldigt bra. Eleverna var väldigt intresserade och ställde bra och seriösa frågor, jag hade varit nervös för att prata nästan den dubbla tiden mot i vanliga fall men det var inga problem och vi fick faktisk bryta lektionen då tiden var slut. Det enda som jag känner mig lite besviken på är att jag inte kunde ge tips på några bra hemsidor om att vara homosexuell, om att komma ut som homosexuell och om homofobi. Kände faktiskt helt nollställd när jag fick den frågan och det enda svar jag kunde ge var HomoOmbudsmannens hemsida och RFSL’s hemsida. Personligen har jag alltid varit besviken på RFSL för att de inte på ett enkelt sätt på sin hemsida tar upp fakta som har med Komma Ut-processen och homofobi att göra, dessa två saker som påverkar och är en gemensam nämnare för alla homosexuella. Som tur är så finns det i alla fall något om homofobi på HomoOmbudsmannens hemsida, det var ju trots allt det som eleverna sedan ska göra ett arbete om. Tyvärr missade jag totalt att tipsa om projektet Under ytan som handlar om just att förstå och förändra normer och värderingar i skolan, samt Fritt fram som handlar om att skapa ett arbetsklimat där det är fritt fram att vara öppen med sin sexuella läggning. Och jag är ju ändå utbildad i att använda och jobba med Fritt frams utbildningsmaterial. Men det finns som tur är, länkar till på HomoOmbudsmannens hemsida. När lektionen var över kändes det som att jag kunnat fortsätta länge till, det här är ju vad jag brinner för, det här är vad jag vill. Läraren som anlitat mig lovade att berätta för andra lärare om mig så jag måste försöka att spinna vidare på det här. Nu ska jag laga mig lite spagetti med köttfärssås med en sallad på ruccola, tomater, oliver, mozzarella och avokado och äta detta i sällskap med mina hundar uppkrupen i soffan och kolla på en film medan regnet faller utanför. Ett bra slut på en bra dag!
Förberedelser inför lektionen
Så var det bara en dag kvar innan min föreläsning, har gått igenom den i mitt huvud idag och det material jag fått av J har gett mig inspiration och lite struktur på lektionen. Har hittat exempel på såväl heteronormativitet, vardagshomofobi som homofobi i min vardag som jag kan använda mig av under lektionen. Brukar mest prata under mina lektioner men den här gången har jag lite mer teori som hade passat på en overhead, men det material jag hade tänkt använda har jag inte på overheadfilm så jag får använda svarta tavlan när jag ska förklara heteronormativitet, vardagshomofobi och homofobi. Jag hatar att skriva på svarta tavlan, på sin höjd brukar jag skriva mitt namn när jag har lektion. Har en gräslig skrivstil överhuvudtaget vilket gör att det enda jag skriver för hand är julkort och vykort, men det blir en utmaning.
Har sett Laramie Projekt om mordet på Matthew Shepard, för att komma i stämning inför min lektion om homofobi. Filmen har tidigare visats i Sveriges television och handlar om Matthew Shepards sista tid i livet, innan han torterades till döds på grund av sin homosexualitet. Dådet fick stor uppmärksamhet i media och filmen bygger på över 200 intervjuer och ger en intressant bild av synen på homosexualitet i en liten stad. På tal om film så har jag idag beställt 5 nya filmer med homotema från Discshop, jag är guldmedlem hos dem sedan länge och betar regelbundet av deras undersektion Gay/Bi-tema. Denna gång blev det en skräckfilm, en komedi, en thriller och två dramafilmer. Alla med gaytema i sig.
Tankar kring kommentarer och homofobi
Jag har nu bloggat i mer än 90 dagar om homosexualitet, vilket fungerat väl även om jag fortfarande inte riktigt hittat en fast form på bloggen. Har märkt att det som ger mest, såväl för mig som för de som läser bloggen, är mina personliga berättelser, tankar och upplevelser. Känner mig nästan beroende av att kolla om jag fått några kommentarer på mina inlägg, och det blir en liten rusch när jag ser att jag fått en kommentar. Än så länge har jag inte hittat någon bra form och rutin för att ge feedback på kommentarerna. Samtidigt väcker kommentarerna tankar hos mig på hur jag tänker omkring homosexualitet och jag får inblickar i hur andra tänker och upplever sin situation som homosexuell vilket är spännande. Kommentarerna ger mig samtidigt nya uppslag om saker att skriva om så kommentarerna är verkligen givande. Något som dessutom gör det hela extra intressant är att jag har en arbetsplats där jag kan ses av alla som läser min blogg, jag får även kommentarer i verkliga livet om bloggen.
Funderar en del kring homofobi just nu, ska ju ha föreläsningen på Bodaskolan på torsdag. Har fått en del material från F’s pojkvän J om homofobi och jag ska se om jag kan använda en del av det. Har tänkt att försöka ta så mycket exempel jag kan från sådant jag råkat ut för och därigenom göra lektionen personlig och äkta. Jag har dock en egenskap som hjälper mig i vanliga fall, jag har en enastående förmåga att glömma saker, speciellt negativa saker. Detta gör att jag verkligen fått jobba på att lyfta fram händelser som jag försöker att inte tänka på. Men visst stöter man på homofobi i allt från hur man tyvärr har blivit behandlad av arbetskamrater till hotfulla telefonsamtal och konfrontationer utanför gayställen. Min scenskräck börjar sätta in vilket inför varje lektion gör att jag ifrågasätter varför jag väljer att prata framför en grupp, jag är ju en blyg kille! Men jag vet ju att jag växer efter varje föreläsning, att min scenskräck håller mig alert och jag vet att jag gör något bra. Det är ju vad jag brinner för.
Releasefest för "Kaktus - Det Kunde Varit Vi"
Jag var på releasefest för bandet Kaktus, www.kaktusband.se, i lördags. Patrik som är arbetskompis och en av mina bästa vänner, är gitarrist i bandet och hade bjudit in mig. Kvällen var jättetrevlig och det var första gången jag hörde dem spela live, bandets musik ger en känsla av sensommarkväll, grillfest och nätter utan slut. Något man saknar under mörka, regniga och håglösa novemberkvällar. Kvällen var trevlig och stämningen var lättsam men jag råkade ut för en händelse i början av kvällen som lade sordin på stämningen. När Patrik visade mig runt i lokalen satt det 2 tjejer och diskuterade någonting som slutade med orden: jävla bög! Både Patrik och jag tystnade en stund och tjejerna lämnade rummet i fortsatt samtal med varandra. Jag visste inte om jag hört rätt, om jag hört bögjävel eller jävla bög och jag var inte på humör att försvara, förklara och diskutera homosexualitet heller. Vissa dagar orkar man, andra inte. Jag visste heller inte om Patrik hade hört något och det var ju ändå Kaktus och Patriks kväll, jag hade helt enkelt inte ork och lust att diskutera det hela och det fanns heller inget som pekade på att det handlade om mig. Inte för att det blir mindre fel om det handlar om någon annan eller om de ”bara” använde ordet bög som ett allmänt nedsättande ord. Tvärtom så känner jag att jag har en moralisk skyldighet att agera, men vissa dagar så orkar man inte. Jag är inte bara homosexuell, jag är människa också. Utan att gömma, dölja eller på något sätt förminska mig valde jag att undvika att prata om homosexualitet under kvällen, något som annars är så gott som oundvikligt på fester, det är ju ett tacksamt ämne och jag ställer villigt upp och pratar och svarar på frågor om homosexualitet. Jag ska erkänna att efter alla så njuter jag fortfarande av uppmärksamheten. Senare under kvällen kom jag i samtal med Patrik som tog upp det som hänt tidigare under kvällen. Han sa att han känt sig olustig när det hände och att det kändes jobbigare med tanke på vår vänskap och han såg annorlunda på det hela mot vad han gjort tidigare när han inte haft någon homosexuell som vän, vi diskuterade händelsen ett tag och kom bara fram till att det var en olustig situation. Vad jag upplever som positivt är just att min öppenhet har skapat ett ifrågasättande av attityder, ifrågasättande är ett första steg mot förändring.
En alldeles särskild dag
Har idag varit med om en cineastisk upplevelse. I Göteborg har SF öppnat en av Skandinaviens största och modernaste biografanläggningar, Bergakungen. Man har där den goda smaken att visa filmklassiker för endast 25 kronor och jag har idag sett filmen ”En alldeles särskild dag” av Ettore Scola från 1977. Två av den italienska filmens största stjärnor, Sophia Loren och Marcello Mastroianni, spelar mot varandra i detta gripande drama som handlar om ett speciellt möte mellan två människor i Mussolinis Italien. Hitler skall besöka Rom och staden är skrudad till fest. Alla är ute på gatorna utom den slitna hemmafrun Antoinetta och den homosexuelle Gabriel. Genom Antoinettas bortflugna fågel korsas deras vägar under ett kort men evigt ögonblick. Jag har sett den förut men att få se den på vita duken är en förmån jag inte kunde motstå och den växer av att ses igen. Jag förundras över hur en film gjord 1977 med två världsstjärnor i huvudrollerna, inspelad långt innan filmer som ”Longtime companion”, ”Philadelphia” och ”Brokeback Mountain” vilka alla ses som banbrytande för sin tid, kan skildra homosexualitet på ett så äkta, fördomsfritt och avskalat sätt. Detta har verkligen varit en alldeles särskild dag.
Queer as folk USA
Jag har börjat se den amerikanska versionen av engelska ”Queer as folk”. De första avsnitten var pinsamt, nästintill smärtsamt dåliga kopior av den engelska versionen. Vilket i och för sig kanske inte var så konstigt, originalserien är ett mindre mästerverk som den amerikanska versionen i början kopierade rakt av. Man har flyttat handlingen till en stad i USA, handling och dialog är snarlik originalserien fast med enormt dåliga skådespelare, i början ville jag bara blunda, så pinsamt dåligt var det, men jag fortsatte att se några avsnitt och nu har jag fastnat för serien. Den engelska originalserien hade sammanlagt 10 avsnitt och jag har nu sett 14 avsnitt av den amerikanska versionen vilket gör att handlingen utforskar karaktärernas liv på ett sätt som inte gjordes i originalversionen vilket gör att den börjar hitta sin egen stil. Den är inte bra på samma sätt som originalserien men jag har fastnat och vill bara se nästa avsnitt. Första säsongen består av sammanlagt 22 avsnitt men som tur var så köpte jag säsong 2 när jag var i New York. Jag känner att jag behöver ledigt från jobbet och stänga av mitt social liv tills efter jul.
Att hålla handen...
Se till att hålla din kära i handen så mycket du bara kan. Enligt en amerikansk studie motverkar det nämligen stress. Tvåsamhet gör människan gott. Vi blir mindre stressade och känner oss mer trygga – speciellt av att hålla någon i handen när vi befinner oss i svåra situationer. Det visar en amerikansk studie som gjorts vid ett universitet i Virginia i USA. Resultatet från undersökningen har publicerats i tidskriften Psychological Science.
Tänkte på det där med att hålla handen när jag läste om studien, om hur olika hålla i handen uppfattas. Ett ex till mig var inte så mycket för att hålla i handen, inte för att han skämdes över att vi var ihop. Inte heller för att han skämdes eller hade svårt för att stå att vi var två killar som var ihop. Han var helt enkelt bara inte en fysisk person brukade han säga. Ett tidigare ex till mig ville bara hålla mig i handen när vi var ensamma. När jag var öppen om min homosexualitet på min arbetsplats och mina arbetskamrater ville låta honom vara en del av min vardag, på samma sätt som deras pojk- och flickvänner var en del i deras vardag i allt från personalfester till att hämta upp sin partner på arbetet vid dagens slut, tog hans ork, mod och styrka slut. Han kallade mig för rosa vimpelviftare (på den tiden var färgen rosa och den rosa triangeln synonymt för homosexuella och homosexuella män i synnerhet, idag har ju regnbågsflaggan helt tagit över) och störde sig enormt på min öppenhet som skvätte över på honom vilket han inte var redo för. Sedan finns även aspekten hur folk i omgivningen reagerar när man håller varandra i handen. Som homosexuell är man inte lika privilegierad som heterosexuella då att hålla sin partner i handen automatiskt innebär att man syns trots att det inte är syftet, att hålla hand med den man är ihop med handlar ju om att känna närhet till den man är tillsammans med. Bland de reaktioner som jag som homosexuell kille ofta stött på när jag hållit min partner i handen är att:
-Måste de visa sin sexualitet sådär. Vanlig reaktion från personer över 40.
-Gud va gulligt, jag ääälskar bögar, de är så söta. Vanlig reaktion från tonårstjejer.
-Fy fan, kolla bögarna, öhh, ska ni ha stryk eller? Vanlig reaktion från tonårskillar.
När hålla i handen egentligen handlar om att vara nära den man är ihop med, känna samhörighet men också att visa samhörighet. Och som det nu är bevisat, också känna trygghet och bli mindre stressade. Men jag är så singel som man kan bli, så det blir nog lugnt på hålla-handen-fronten ett tag till.
Unconditional Love
Efter att hennes man (Dan Akroyd) lämnar henne, beger sig en kvinna (Kathy Bates) från Chicago till London för att gå en mördad sångares begravning. Sångaren (Jonathan Pryce) har hon beundrat hela sitt liv. Väl i London möter hon den mördade sångarens pojkvän (Rupert Everett) som hon lyckas övertyga att följa med tillbaka till Chicago för att ta reda på vem som mördade sångaren. Dessa två upplever ett äventyr samtidigt som de börjar leva ett liv på sina egna villkor. Denna film är en uppsluppen och samtidigt inspirerande historia om en kvinna som upptäcker att det aldrig är försent att börja om på något nytt. En fantastisk film med mycket bra musik och fantastiskt skådespeleri av Rupert Everett som Jonathan Pryce pojkvän.
Möten i vardagen
Igår när jag jobbade kväll, som alltid, kom det fram en tjej någonstans i tonåren och hade en fråga som hon tyckte var lite pinsam. Jag får frågor hela dagarna på jobbet men de är som regel inte så pinsamma, det är oftast frågor om var ströbrödet finns nånstans, typ… det mest pinsamma är när folk vill köpa kondomer. Vilket i sin tur jag inte tycker är speciellt pinsamt, tvärtom, det visar mest på att man är ansvarsfull. Och att man har ett sexliv vilket jag mest ser som något naturligt och för de flesta något önskvärt. Nåja, tillbaka till tjejen. Hon ville fråga mig något och hon sa att det kanske var pinsamt men jag förstod att det handlade om homosexualitet så jag skrattade lite lätt och sa att det inte var någon fara. Det visade sig att hon gick på Viskastrandsgymnasiet och undrade om jag ville komma och prata på hennes skola någon gång i vår. Självklart sa jag ja och vi kom överens om att höras senare om tid och plats. Känns riktigt bra att få några bokningar utöver Tullengymnasiet, har inte någon bra struktur på hur jag jobbar med att marknadsföra mina informationer.
Idag när jag var och åt lunch på Thai Silk kom det fram en kille som undrade om det var jag som brukade skriva i Borås Tidning, det lät som om jag var anställd på Borås Tidning men jag svarade som det är att jag brukar skriva en del. Han berättade då att han alltid läser det jag skriver och att han tycker att jag skriver på ett bra sätt, han hade tidigare varit med i Pingstkyrkan men hade gått ur, varefter han uttryckligen sa att det var viktigt med likabehandling oavsett om man var homo- eller heterosexuell. Har fortfarande svårt att ta den uppskattning jag får för mitt skrivande men det är en härlig känsla och otroligt motiverande. Han gjorde definitivt min dag i alla fall. Jag måste finna fler vägar att utveckla mitt skrivande.
Hissa
Efter att ha sett de två första avsnitten av "Böglobbyn" har programledaren Sverker Åström valt att hoppa av. Han tycker att programmet till stora delar är vulgärt och smaklöst och har idag valt att avbryta samarbetet med SVT. Sverker Åström skriver följande i ett mail till SVT.
-Många vänner har påpekat att jag presenterats i sammanhang som kommit min person att framstå i en löjlig och förödmjukande dager. Jag har sett avsnitten och ger vännerna rätt.
Heder åt Sverker som hoppar av detta program vars utformning snarare ökar fördomarna mot homosexuella än minskar dem. Alltså tvärtemot vad han hade för avsikt att medverka till när han tackade ja till att vara programledare.
Dissa
Planerna på en Prideparad i Jerusalem i samband med Kristallnatten fick Jerusalems borgmästare Uri Lupolianski att uttala följande då han ansåg att marschen skulle ställas in.
-Det skulle förnya den styrka, förståelse och samhörighet som är stadens ledstjärna.
Jag skriver det en gång till för att det verkligen inte ska bli något missförstånd. Han ansåg att en INSTÄLLD marsch skulle förnya den styrka, förståelse och samhörighet som är stadens ledstjärna. Styrka, förståelse och samhörighet är ju vad Pride står för, inte en inställd marsch. Ultraortodoxa ledare förklarade krig mot den planerade Prideparaden i Jerusalem. Arrangörerna valde därför att istället hålla en stillastående demonstration som lättare kunde övervakas än en parad. Förutom ett fåtal små incidenter blev det en relativt lugn tillställning.
Böglobbyn är Bullshit!
Har sett ännu ett avsnitt av Böglobbyn, det verkar inte bli bättre. Jag hade någon slags förhoppning om att första avsnittet bara var ett rejält klavertramp men det fortsätter i samma spår som tidigare. Förstår mig inte på programmets grafik, den känns bara ful, pinsam och fördomsbekräftande. Ett betydligt fräschare, humoristiskt och piggt upplägg hade Penn & Teller: Bullshit! på TV6 som handlade om Boy Scouts of America och deras diskriminering av homosexuella. Om Böglobbyn säger jag som Penn & Teller: Bullshit!
Öppenhet skapar ringar på vattnet
Identifikation genom symboler
Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, men en symbol är något mittemellan skriftspråk och bild. Symboler bekräftar och skapar identifikation. Symboler förenar människor. Symboler hjälper oss att kommunicera och förstå varandra. I vardagen är vi ständigt omgivna av olika slags tecken och symboler. Vissa hänvisar och suggererar till något medan andra bara vill vara synliga. Vi tolkar dem medvetet och omedvetet och handlar därefter. En av de största symbolerna som homosexuella samlas under är regnbågsflaggan. Vart man än reser i världen kan man hitta homovänliga eller homoägda bokhandlar, restauranger och mötesplatser som visar detta genom att ha en regnbågsflagga. Som person kan man ha en mängd symboler i regnbågens färger för att visa att man är homosexuell, som exempel kan nämnas badges, pins och gummiarmband.
Mitt problem är bara att jag avskyr badges, pins och än värre gummiarmband. Jag avskyr saker i skrikiga färger och därför blir en regnbågsfärgad badge eller pin det sista som jag skulle vilja ha på mig. Samtidigt tror jag på styrkan som symboler skapar och den identifikation de skapar. Detta skapar ett dilemma då jag gärna skulle vilja ha en stilren och smakfull symbol för att visa vad jag är, kommunicera utan att skrika. Kort sagt, jag vill visa, skapa och känna samhörighet med andra homosexuella. Men i väntan på att det skapas en diskret, smakfull och snygg symbol får jag nöja mig med det tunna tygarmband jag köpte under min resa till New York. Jag har haft det i en vecka nu och ingen har kommenterat det eller frågat om det, till skillnad mot när jag hade ett regnbågsfärgat gummiarmband av den typ som finns för att skapa medvetenhet kring allt från fattigdom till fotbollsrelaterat våld. Så jag har kanske lyckats kombinera symbolism med diskretion och smakfullhet i alla fall...
Jämförelse
Jag tror inte att vi heterosexuella, om vi nu verkligen är det, kan föreställa oss vilken process det är att komma ut. Med förnekandet, dubbellivet och den ständiga rädslan att avslöjas. Möjligtvis kan det jämföras, rent emotionellt, med att komma ut som mat- eller spelmissbrukare. Och det räcker inte med att göra det en gång. Man måste hela tiden komma ut för nya grannar eller arbetskamrater. Bara för att riskera att stämplas som Bögen eller Flatan – trots att man helst av allt bara vill vara Niklas eller Lena.
Hillevi Wahl
Homofobi
Jag har blivit inbokad som föreläsare på Bodaskolan här i Borås, till skillnad mot i vanliga fall ska jag föreläsa om homofobi istället för homosexualitet. Har en nästan två timmar till mitt förfogande och min föreläsning ska utgöra grunden till ett arbete om homofobi som killarna i klassen ska göra. Känns riktigt spännande och intressant. Föreläsningen äger rum den 23 november så jag har tid på mig att förbereda mig och jag är fylld av olika uppslag om hur jag ska lägga upp lektionen. Ska läsa boken "Kärlekens pris" som är en antologi om hatbrott och heteronormativitet. Tänkte även se filmen "Laramie Project" om mordet på Mathew Shepard och hitta inspiration och material om homofobi samt fokusera på den homofobi jag stött på i min vardag. Känns lite ovant då jag försöker undvika att prata om homofobi i vanliga fall när jag föreläser och skriver artiklar, tycker att det kan göra mer skada mer än nytta att använda ordet homofobi i en del sammanhang. Nu ska det dock bli riktigt spännande och lite träning för mig att prata homosexualitet i en annan kontext.
Bekräfta en fördom
Har precis sett första avsnittet av Böglobbyn och jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Programmet bekräftar alla fördomar som finns om homosexuella män som sexfixerade varelser som bara vill söka sig till en park för att få anonym sex utan känslor. Jag trodde att vi kommit längre än så här, tragiskt är vad det är!
Låna en fördom
Mitt ex F är med i ett projekt kallat "Låna en fördom" i Östersund. F kan lånas precis som en bok och sedan kan man prata om homosexualitet med honom i 20 minuter. F representerar minoriteten homosexuella och det kommer också att finnas andra minoriteter för utlåning. Tanken med att låna ut olika typer av människor är att få bort fördomar och att istället skapa dialoger. Jag tycker att idéen är både kul och intressant och något som borde kunna fungera även i Borås. I samband med projektet har F varit med i en radiointervju i Radio Jämtlands program "Väckarklockan" torsdagen den 2 november, programet finns att lyssna på en månad framåt. Jag blir både imponerad och stolt när jag hör F i radio, imponerad över det arbete han faktiskt gör och stolt över hur bra han gör det!
Heder
Förbjuder din släkts heder dig att leva som homo- eller bisexuell? Känner du dig ofri och starkt kontrollerad för att familjen har misstankar om din sexuella läggning? Tvingas du med trakasserier, hot och våld att leva ett heterosexuellt liv för att tvätta bort släktens skam? Hemsidan heder.nu är skapad av RFSL Rådgivningen Skåne. Syftet med hemsidan är att ge information, kunskap och stöd till dig som är ung homo- eller bisexuell och är utsatt för hedersrelaterat våld på grund av sexuell läggning.
Internaliserad homofobi
Jag är skyldig till sexuell omoral — jag är en bedragare och lögnare. Det finns en sida hos mig som är så motbjudande och mörk att jag har fört krig mot den hela mitt vuxna liv.
Pastor Ted Haggard, hör till de verkligt stora och inflytelserika pastorerna i USA. Han står president George Bush nära och har särskilt stött denne i kampen mot samkönade äktenskap. Kommer nu att personifiera internaliserad homofobi (dvs rädsla för en egen homosexualitet).
Böglobbyn
En bild för många är att homosexuella män är de som står och juckar på lastbilsflak under Pridefestivalen, men man är ju mer än måttligt dum om man tror att det är allihopa. Men för en 20-årig homofob i Övertorneå så är det nog lätt att ta till sig att bögar är sådana – och då är det inte så konstigt att de blir homofober. Därför behövs det här programmet.
Olle Palmlöf, om nya programmet i SVT2 kl.20:30
Äntligen tillbaka
Har äntligen fått mitt bredband från Telia, jag är full av inspiration, har bland annat hunnit med ett besök i New York där jag besökt en mängd ställen med homoanknytning och köpt närmare 20 filmer med homoanknytning, filmtips kommer...