Åke Englund

Idag var det så dags för föreläsningen för Hälso och sjukvårdsnämnden, föreläsningen som jag oroat mig för så länge. Jag har mest oroat mig för att jag behövde vinkla min föreläsning på ett sätt som jag inte gjort förut och gärna skapa en Powerpoint-presentation till min föreläsning. Resultatet blev att jag bestämde mig för att skapa ett mellanting mellan min vanliga föreläsning och ämnet för dagen som var "HBT-personers möte med vården". Eftersom jag skulle hålla en föreläsning som jag inte hållit tidigare var jag lite osäker på hur lång tid den skulle komma att ta, samtidigt som jag hade längre tid till mitt förfogande än i vanliga fall. Men det visade sig att föreläsningen gick som på räls och det uppstod ett riktigt samtal med konferensdeltagarna så vi fick avbryta för att tiden tog slut och vi hade säkerligen kunnat hålla på en bra stund till. Min oro till trots så gick det alltså bra och till och med över förväntan och jag kände mig nästan hög efteråt.

När jag blev presenterad som talare så blev jag presenterad som Åke Englund, bloggare, debattör och sommarpratare. Det kändes både mäktigt och lustigt att höra någon presentera mig på det sättet. Gemensamt för dessa tre titlar är att jag gör min röst hörd och att jag använder mig av mina upplevelser och erfarenheter för att lyfta fram eller förändra något. På sätt och vis var det som att jag levde i tystnad och i hemlighet under så lång tid under min uppväxt men att jag nu gör min röst hörd. Och jag upptäcker, likt en tonåring, att min röst ändras och utvecklas. Min röst och mitt sätt använda min röst förändras och den, liksom jag, mognar med tiden.

När jag växte upp gjorde jag allt för att inte synas, inte sticka ut. Jag var rädd för att någon skulle förstå att jag var homosexuell. Jag var rädd för att någon skulle fråga om hur det var hemma, att någon skulle se min deprimerade mamma som jag skämdes så för. Jag var rädd att någon skulle förstå att min morfar var alkoholist, att familjens bevarade hemlighet om hans drickande skulle komma ut.
Om bördan av att bära den skam jag kände över min mamma, min morfar och min homosexualitet lade sig som en tyngd på själen, så blev ryggen punkten för själens anatomi där skammens tyngd tog ut sin rätt. Jag gick alltid framåtböjd som om för att ta så lite plats som möjligt, bärandes en förhoppning om att jag drog ihop axlarna och kurade ihop mig så skulle ingen lägga märke till mig.
Ironiskt nog så fick mina ihopdragna axlar och framåtböjda kropp vuxna i min omgivning att lägga märke till mig. Vuxenvärlden började diskutera min rygg och kom fram till att det måste finnas en kroppslig, fysisk förklaring till min kroppshållning. Och efter diverse diskussioner kom man fram till att förklaringen låg i att jag hade för korta muskler så jag fick gå hos en sjukgymnast under högstadiet. Trots idog träning och töjning av muskler så blev inte min hållning bättre men jag kom undan sjukgymnaster och andra i vuxenvärlden när jag började på gymnasiet. I gymnasiet var det ingen som brydde sig och jag lyckades bli mer anonym vilket ju varit syftet med att dra ihop axlarna och gå framåtböjd.
Inte förrän i vuxen ålder har jag förstått den bakomliggande förklaringen till min kropshållning. Jag har försökt arbeta med min hållning och även fått stöd från min omgivning men det som har gjort störst nytta för mig, även om jag fortfarande har dålig hållning, har varit att arbeta med mig självkänsla. Ett resultat av detta är att jag sträcker på mig oftare och ser, för mig, nya vinklar och vyer. Jag ser sådant som funnits framför mig under flera år men som jag ser först nu.

Som en födelsedagspresent till mig själv köpte jag biljetter till Mozarts Requiem. Vilket kanske låter lite motsägelsefullt då en födelsedag borde handla om att hylla livet och Requiem betyder dödsmässa, eller det kanske är mer ironiskt... Hur som helst så har jag tillbringat kvällen på Göteborgsoperan där jag njutit av en fantastisk föreställning. Musiken liksom greppar tag i ens hjärta, smeker ens själ och kysser öronen. När jag ändå var i Göteborg så passade jag på att gå på bio och se "Låt den rätte komma in", en vampyrfilm. Filmen kunde inte mäta sig med operan men den passade in i kvällen tema om döden.

Under lunchrasten satt jag och läste samtidigt som jag åt min lunch. En arbetskompis hade rast samtidigt som mig och även han läste en tidning. Vi var helt inne i vårt läsande och efter en stund tittade jag upp för att se vad han läste för han var verkligen förlorad i sin tidning. Det visade sig att han läste Aftonbladets sportbilaga. Jag i min tur läste ett reportage i Cosmopolitan om sex typer av män som man, enligt artikeln kunde dela in alla män i. Jag skrattade åt situationen då jag läste en tidning som en stereotyp homosexuell kille skulle kunna tänkas läsa, medans min heterosexuella arbetskompis läste en tidning som en stereotyp heterosexuell kille skulle kunna tänkas läsa. Jag påpekade situationen för min arbetskompis och han skrattade åt det hela. Fördomar eller inte men det såg lätt komiskt ut samtidigt som det visar på den avslappnade stämningen vi har på min arbetsplats.

Ända sedan jag var liten har jag avskytt att fira min födelsedag. När jag växte upp och flyttade hemifrån valde jag periodvis att helt låta bli att fira och uppmärksamma min födelsedag. När jag tänker tillbaka så ser jag tydligt att ju sämre jag har mått desto jobbigare har jag tyckt att det varit när min födelsedag närmat sig. Med åren har jag utvecklat strategier för att förlika mig med min födelsedag och samtidigt när jag mått bättre så har jag också börjat uppmärksamma min födelsedag för mig själv. Jag har ibland tillbringat den hos min i vuxen ålder valda familj, oftast utan att uppmärksamma att jag fyllt år men sällskapet har varit belöning eller present nog. Ibland har jag valt att ta en dag för mig själv och gå på spa för massage och avsluta dagen med ett biobesök. Under senare år har jag rest utomlands vilket blivit en kombinerad present till mig själv samtidigt som jag slipper själva firandet. Men i år har jag inte haft ekonomi att åka utomlands och glömt bort att göra mig ledigt från jobbet. Detta innebar att jag arbetat idag och trots halvdana försök att få min födelsedag att gå obemärkt förbi så har nyheten läckt. Det har inte gjort så mycket och de flesta har inte gjort någon stor affär av det så det har gått ganska bra men jag har varit trött och lite på spänn under arbetsdagen, vilket inte bådat väl. Under kvällens lopp hamnade jag i en situation där jag blev ledsen och arg. Känslor som jag aldrig hanterat väl. Så jag gick tillbaka till den gamla Åke som jag hoppats på att jag lämnat bakom mig. Och likt den gamla Åke stängde jag av och tystnade för att vänta in slutet på arbetsdagen. Och jag är ingen tyst kille i vanliga fall så det märks ganska tydligt när jag tystnar. Min reaktion var inget jag var stolt över men jag orkade inte kämpa så jag tystnade och väntade. Försökte sluta mig inom mig själv på ett så diskret sätt som möjligt. Och äntligen tog dagen slut.

Jag var och spelade tennis idag igen. Med tanke på att det var andra gången i mitt liv som jag spelade tennis, och att jag under hela mitt liv varit bollrädd och undvikit all sorts bollsporter så vill jag påstå att det gick ganska bra. I synnerhet då med tanke på att jag är helt i avsaknad av bollsinne och balans.

När vi gick in i den mörka tennishallen och tände belysningen så var det en mäktig känsla när lysrören blinkade till och tändes en efter en och avslöjade tennishallens rymd. När jag gick in i tennishallen förundrades jag över tystnaden i detta utrymme, när jag satte ner fötterna i marken uppstod ett tyst eko som gav intrycket av att tennishallen svalde alla ljud. Samtidigt som det var en mäktig känsla så fick den mig att känna mig liten.

Om en vecka ska jag hålla en föreläsning för Hälso- och Sjukvårdsnämnden om homosexuellas möte med vården. Föreläsningen har ämnet homosexualitet men en annan utgångspunkt mot den jag brukar ha, så jag håller på att arbeta upp en ny föreläsning och pluggar så att jag ska kunna den utantill på onsdag om en vecka. Jag är lite nervös, mest för att jag ska hålla en typ av föreläsning som jag inte hållit tidigare. Något smickrande och roligt hände mig idag på dagen en vecka innan min föreläsning, något som samtidigt tvingar mig att arbeta upp och lära mig ytterligare en ny föreläsning. Jag har blivit ombedd att föreläsa för Polismyndigheten om homosexuella och deras möte med rättsväsendet. Utvecklande och spännande men samtidigt lite nervöst.

Jag satte mig ner för att skriva en text till Borås Tidning. Började skriva vid 22 och fastnade i skrivandets värld. När hundarna kom och puttade på mig upptäckte jag att klockan var efter 03:00 på natten. Nu får texten vila, liksom jag ska.

På väg ute genom porten, nyvaken och trött. Hundarna drar ovanligt mycket vilket gör att jag förstår att det är något som lockar utanför dörren. Först trodde jag att jag sovit för länge så att hundarna var kissnödiga men jag kände att det var något annat. Samtidigt som jag öppnade dörren höll jag tillbaka hundarna och mycket riktigt så var det något utanför dörren. På gallret utanför porten låg en död råtta. Förutom lite blod på bakdelen såg den levande ut, det kändes som att den bara sov. Hundarnas nyfikenhet visste inga gränser och jag fick göra mitt bästa för att de inte skulle ta en tugga av det där spännande som låg där.  

När jag gick dagens första hundpromenad såg jag en grupp män stå tvärsöver gatan från Ica-butiken som jag arbetar i. de var 4-5 stycken och jag har tagit fast samtliga vid olika tillfällen när de har snattat. När jag gått förbi dem och kommit utom hörhåll, ringde jag till mitt arbete för att varna dem för att något kunde vara på gång. Under samtalets gång såg jag att det stod två papperspåsar fyllda till brädden med varor, varor som jag tvivlade på att de hade betalat för. Mitt telefonsamtal avslutades och jag funderade på om mitt engagemang för arbetet var lite för djupt men slog ifrån mig tanken och fortsatte promenaden med hundarna.

Efter att ha varit på bio under kvällen gick jag in på arbetet för att handla lite. På väg hem, när jag gick över gatan som går mellan arbetet och min bostad, mötte jag två män, även dessa har jag tagit fast för snatteri. Jag tog fram min mobil för att ringa till jobbet och varna dem för att något kunde vara på gång. När jag gick där i regnet med telefonen i min hand så började jag fundera. Det var bara unga tjejer som arbetade kvällspasset, ingen av dem hade, vad jag visste, någon erfarenhet av dessa snattare. Jag torkade bort regndropparna från mobilen och la ner den i fickan igen.

En kund som alltid är vresig och grinig handlade i min kassa idag. Jag har träffat honom många gånger förr och stegvis vant mig vid hans humör och hans sätt, men idag bestämde jag mig för att verkligen göra mitt bästa och vara riktigt trevlig och kanske få ett leende tillbaka, en uppskattande kommentar eller bara en förändring i hans sätt. När det blev hans tur så hälsade på jag på honom med ett hej. Han hälsade på mig med ett sammanbitet hej. Av någon anledning biter han alltid ihop med käkarna så allt han säger gör han sammanbitet och utan att öppna munnen, detta är något som förstärker det buttra intryck man får av honom. Fast besluten att få en positiv respons frågade jag honom hur han mådde. Med sammanbitna tänder och ett grinigt sa han tre meningar:

Du sa Hej! Jag sa Hej Då är vi kvitt!

Vad svarar man på det? Jag blev bara full i skratt och skakade lätt på huvudet. Människan är allt bra lustig.

En av de svåraste och jobbigaste uppgifterna i mitt arbete har varit att ha utvecklingssamtal med mina medarbetare. Något som gjort det till en av mina svåraste och jobbigaste uppgifter har i mångt och mycket varit min egen attityd, min egen rädsla. Inför varje samtal har jag byggt upp en inre känsla kring hur jobbigt samtalet kommer att bli. Jag har inte känt mig bekväm med frågorna och säkerligen utstrålat det under samtalen. Men så för ett par veckor sedan när jag lunchade med en vän fick jag hans vinkel på att vara den som är på mottagarsidan under ett utvecklingssamtal. Detta gav mig en ny syn på utvecklingssamtal och idag hade jag ett utvecklingssamtal som var bra och givande för både mig och medarbetaren.

Det har nu gått några gånger av kursen "Självkänsla Nu" och idag tog det sig. Kvällens ämnen var vänskapsrelationer och förlåtelse. Vi som deltar i kursen har alla avsatt tid och engagemang vilket gör att samtalet hamnar på en nivå som sällan uppstår i vardagen. Detta gjorde att vi kom att diskutera om vad vänskap är, när vänskap blir något annat och hur vi väljer våra vänner. Och att diskutera ämnet förlåtelse, vad förlåtelse innebär och vikten av att förlåta för att kunna gå vidare, allt detta var som balsam för själen. Frågor som hur man vet när man förlåtit någon och om man kan förlåta allt är inget som jag pratar om särkilt ofta men det är något som jag funderar mycket på, bär med mig i vardagen och ibland förtärs av.

Under hösten har jag lyckats ta mig ledigt och se nästan alla filmerna som visats på Röda Kvarn. Ikväll gick den första filmen som jag inte kände för att se men så blev jag tillfrågad om jag ville gå på Röda Kvarns Film Quiz som skulle äga rum för första gången, så jag bestämde mig för att delta i Film Quizet och se filmen. Det värsta som skulle kunna hända vore att komma sist i tävlingen och att filmen var dålig. Väl på plats delade vi, publiken, in oss i lag och tävlingen startade. Kvällens ämne var musikaler, inte mitt favoritämne, men det gick bra och laget jag var med i kom på andra plats. Filmen var inte riktigt i min smak men en ny vänskap har tagit sin början i kvällens biosällskap.

Det är sällan jag är sjuk och det är ytterst sällan jag är sjukskriven. Jag är både envis och tjurig så jag arbetar tills jag stupar. Men nu i veckan var jag så sjuk att jag fick byta t-shirt efter hundpromenaden då ansträngningen och febern gjorde den genomvåt. Detta och vänners krav fick mig att ringa till jobbet och sjukanmäla mig. Idag var jag tillbaka på arbetet igen. Inte helt frisk men febern var borta och rösten är nästan tillbaka. Min ork och kraft är inte på topp ännu så jag kände mig lite lättretad när arbetsdagen tog sin början. Bland det första som händer är att snattare går förbi min kö, han gör inga större ansträngningar för att dölja att ha snattat och när jag säger åt honom att stanna så hånskrattar han åt mig. Jag blir arg och ropar på honom att stanna och jag får till svar att jag inte kan säga åt honom någonting. Jag känner att jag blir varm och skakig, det känns som om febern blossar upp inom mig och jag orkar inte ens göra någon ansats att gå efter och stoppa honom. Han har en blick som är död samtidigt som den utstrålar rädsla maskerat bakom hat. Det hela har gått så snabbt att människorna som står i min kö inte har hunnit förstå vad som hänt och de tittar nästan chockat på mig. Inte så konstigt då jag helt plötsligt börjat skrika, till synes utan anledning. Jag bad om ursäkt och förklarade att mannen som gått förbi bakom deras ryggar, hade snattat. Irritationen och frustrationen dröjde sig kvar en lång stund efteråt.

I en situation där jag var rädd för att bli dömd utifrån att jag är homosexuell valde jag häromdagen att tala i omskrivningar om min homosexualitet, mitt liv. Jag var rädd för att bli stämplad som olämplig på grund av min homosexualitet och därför valde jag att förringa en av mitt livs viktigaste erfarenheter och tänka mig för, tala långsammare för att under samtalets gång finna synonymer som inte avslöjade mig. Gamla känslor av skam kom upp till ytan, minnen av en tid jag hade hoppats skulle vara över, tog mig i sitt grepp.

Mitt kärleksliv går på sparlåga. Eller rättare sagt så har lågan slocknat. Inte för att det gör mig så mycket. Visst vill jag träffa någon och leva ihop med någon. Men, det är inte viktigt nog för att jag ska engagera mig i det. Händer det så händer det. Det närmaste ett kärleksliv jag kommer är att jag har en sida på QX, ett community för homosexuella. Sidan är ett sätt att träffa någon men även ett sätt att umgås med vänner. Eftersom jag inte är "ute" efter att träffa någon och då jag är dålig på att ta första steget så händer det inte så mycket. Men, när någon väl tar kontakt med mig på QX så handlar det nästan alltid om samma sak. De undrar hur man går tillväga för att få arbete i min ICA-butik. Bara den senaste veckan har tre personer skrivit till mig för att få tips om hur man söker arbete.

Häromdagen köpte en jag biljetterna för min nästa resa till USA, Philadelphia närmare bestämt. En kortare resa denna gång. Bara för att hålla igång mina språkkunskaper så läser jag böcker på engelska och för att öva på uttal så läser jag dem högt för hundarna. Vi sitter tillsammans i soffan och jag lever mig in i handlingen för att få rätt uttal. När jag läser för hundarna så ligger de oftast och tittar på mig men efter en stund stängs deras ögon och det verkar som att de slumrar till. Men jag märker att så fört jag slutar läsa högt för dem så öppnar de ögonen, lyfter huvudet och lägger det på sidan och tittar på mig med en undrande blick som tycks fråga varför jag slutade läsa för dem.

Sitter och skriver på en text till Borås Tidning. Känner att jag har väntat för länge med att skriva den men nu har jag äntligen kommit igång. Märker att när jag skriver så ändras det jag tänkt fokusera på till ett annat ämne. Det är inte alltid som texten tar sig den form jag tänkt. Det är nästan som att jag skriver utifrån känslan istället för tanken. I slutändan blir resultatet en text som genomsyras av min röst, mitt sätt att skriva. Hoppas bara att Borås Tidning köper mitt alster.

Jag har fått en kommentar till ett av mina inlägg här på bloggen. Jag tycker att kommentatorsfunktionen är en viktig, intressant och rolig del av bloggandet så jag uppskattar era kommentarer. Inlägget jag fick en kommentar till var "I Guds namn". Torbjörn, som skrivit kommentaren, tyckte inte att jag varit tydlig i mitt blogginlägg så jag förtydligar mitt inlägg lite här:

•Berit Johansson från Svenska Frälsningsarmén skyller "mörka framtidsutsikter" på att homosexuella "omhuldas". Omhulda betyder vårda, beskydda och värna om. Följaktligen tycker Berit Johansson att om man vårdar, beskyddar och värnar om homosexuella så går Sverige en mörk framtid tillmötes. Hennes homofobiska uttalande osar skam- och skuldbeläggande, något som jag ville förmedla i min text.

•Svenska Frälsningsarmén och den mer kända Frälsningsarmén är två helt skilda samfund som är verkar helt oberoende av varandra.

•På Frälsningsarméns hemsida kan man klart och tydligt läsa följande: Frälsningsarmén anser att homosexuella handlingar strider mot Guds avsikt med människan, liksom partnerskap eller äktenskap mellan homosexuella. Enligt mitt sätt att se det så är det bara en gradskillnad mellan Svenska Frälsningsarméns åsikter förmedlade genom Berit Johansson och Frälsningsarméns åsikter förmedlade genom deras hemsida. Synen på homosexuella är detsamma.

•Om man som dessa organisationer har dessa åsikter, då arbetar man INTE för samtliga svaga och utsatta människor i vårt samhälle.

•Frälsningsarmén (och Svenska Frälsningsarmén?) har gjort, och gör, ett stort arbete för många av samhällets utsatta. Men, om man väljer att ge pengar till dessa organisationer så bör man känna till att de aktivt för fram dessa åsikter. Om man själv är homosexuell. Om man har en familjemedlem som är homosexuell. Om man har en arbetskamrat som är homosexuell. Om man har en vän som är homosexuell. Om man tycker att homosexuella ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Då bör man känna till vilken människosyn dessa organisationer har. Då kanske man bör tänka över till vem man ger sina pengar.

Detta var vad jag menade i mitt blogginlägg, hoppas att jag varit tydlig nog.

/Åke