Åke Englund

När jag kommer till porten till mitt hus om kvällarna efter jobbet tänder jag inte ljuset i trappuppgången. Istället går jag in i den mörka trappuppgången och trycker på knappen som får hissen att åka ner till bottenplanet där jag väntar på den. Det slår aldrig fel, hissen är aldrig på bottenplanet när jag kommer hem om kvällarna. Antagligen är det alltid folk som åkt upp till sina våningsplan när de kommit hem för kvällen vilket gör att hissen aldrig är nere på bottenplanet och redo för mig att bara kliva in. Istället får jag alltid vänta. Men det gör mig inget. Jag lutar mig mot väggen och njuter av mörkret, tystnaden och stillheten. Ser hur våningsplanet ovanför lyser upp av en strimma ljus som rör sig för att slutligen förtäras på sin väg ner mot bottenplanet. När den når bottenplanet lyser den först upp golvet för att sedan växa och lysa upp golvet, väggen och trappstegen ner mot källaren. Jag öppnar dörren och kliver in ljuset för att färdas uppåt.

Hoppar mellan kapitlen i boken jag skriver, ibland ter det sig övermäktigt.
Får preliminärt godkänt på en tidningsartikel, den kan bli den största jag skrivit, den kan också bli den svåraste jag skrivit.
Höstens omgång av Poetry Slam drar igång och jag är tillfrågad att ställa upp, går omkring och tänker ut dikter.
Tagit på mig att vara med i lokalradion var tredje fredag under hösten för att diskutera aktuella ämnen. Inget som går att förbereda så det är bara att leverera i ögonblicket.
Bloggar så ofta jag hittar inspiration.
Jobbar lite extra för att få ihop pengar till USA-resan.
Kommer på mig själv med att önska att jag kunde göra något kreativt, skapa något.
 

En vän som är mig så nära att jag kan föra konversationer utan ord, gav mig ord till texten jag inte kunde slutföra.

Förlorad oskuld.
Önskas tillbaka.
Gärna intakt.

Tack Fredrik, tack för orden, tack för att du finns där. Alltid 

Funderade på ett av Ernest Hemingways kortaste verk, en historia bestående av endast sex ord och började genast leka med tanken på att skriva en text bestående av just sex stycken ord. De två första fann jag utan att ens reflektera: Oskuld förlorad. Men allt som jag kom på efter det var för långt och jag kämpade med att byta ord i ett försöka att uppnå just en historia bestående av sex ord. Jag höll på med detta letande efter rätt ord, lekte med orden och böjde på dem för att uppnå just en historia bestående av sex ord. Efter en lång stund la jag ifrån mig det jag skrivit och fokuserade på annat, lät texten vila ett tag, lät hjärnan vila. Gick tillbaka till det jag skrivit, läste texten en gång till. La ner texten på bordet och tog ett steg tillbaka för att få en överblick, för att få lite distans i ett försök att komma närmare. Och då slog det mig. De första orden som kommit så lätt. ”Oskuld förlorad”. Varför kom dessa ord utan att jag ens tänkte efter? De måste vara av betydelse för mig då de låg så nära, då de kom till ytan så snabbt. Har det att göra med boken jag skriver eller är det så jag ser på livet?

Även om det som regel är stressigt på min arbetsplats så finns det många tillfällen då det för ett ögonblick tycks stå stilla och det finns inget jag kan göra åt det. Istället för att stressa upp mig så passar jag på att utnyttja dessa små micropauser till att iaktta omgivningen, jag studerar hur folk beter sig och jag ser de små detaljerna. Som mannen som har ett långt näshårstrå som vibrerar när han andas. Eller killen med cerise nagellack som spruckit och flagat. Eller kvinnan som skakar sedlarna för att se så att det inte är flera sedlar som sitter ihop. Vart jag än vänder mig så ser jag små detaljer, små egenheter. Frågan är vilka egenheter jag har, vilka detaljer jag har i mitt utseende som andra lägger märke till men som jag inte ser.

Har haft mailkontakt med skolan som jag gick i under grundskolan i jakt på bilder på mig själv från den period i livet som jag skriver om i boken. Tänkte att jag skulle få inspiration och nycklar till minnets slussluckor. Eftersom jag inte tog med något när jag flyttade hemifrån så har jag inga kort från min uppväxt och då jag inte har någon kontakt med min familj sedan många år så har jag fått gå andra vägar för att få tag på en bild av mig själv. Men idag fick jag så svar från en kvinna som jobbar på skolan jag gick och som har hjälpt mig leta efter bilder. Men, hon hade inte kunnat hitta varken klassfoton eller individuella foton på mig från den tiden. Det är som att jag inte funnits.

Det första jag hörde var att ett plan hade flugit in i ett av tvillingtornen i en olycka. Ljudet från radion var dämpat då butiken jag arbetade i bara hade på radion för att ha bakgrundsmusik så jag var inte säker på att jag hade hört rätt så jag höjde volymen vid nästa nyhetssändning och vid det laget stod det klart att det inte var någon olycka. Ytterligare ett plan hade flugit in i det andra tornet och det stod nu klart att USA var utsatt för ett terrorattentat. Jag kunde känna där och då att livet aldrig skulle bli sig likt. Själv var på väg att flytta, på väg att bryta upp. Inom några månader skulle jag åter leva själv för första gången på sex år. Jag skulle arbeta på en ny arbetsplats, jag skulle starta ett nytt liv på egen hand. Det var både skrämmande och spännande. Och än idag förknippar jag terrorattackerna i USA med uppbrott, en ny tidräkning och en insikt om att inget åter skulle bli sig likt.

Arbetet med min bok går framåt. Det är dock kämpigt att beskriva ett mörker, att kliva in i det djupaste mörker. Samtidigt som det är intressant så tär det på mig. Känner som en skådespelare som kliver in i en roll och inte kan släppa rollfigurens karaktär så länge inspelningen pågår. Roar mig därför med att fantisera om nästa bok. Samtidigt som det känns både förbjudet och utmattande att tänka mig ett projekt i samma storlek. Men en idé föddes och jag leker med olika händelseförlopp i bokens handling som skiljer sig totalt från handlingen i boken jag skriver nu. Beskriver min totala motsats, låter huvudpersonerna reagera tvärtemot hur huvudpersonen i boken jag skriver på nu har reagerat. Kanske är det ett projekt som aldrig blir av, kanske är det bara ett sätt för min hjärna att slappna av från det mörka i boken jag skriver nu. Eller kanske det är början på något nytt.

Jag låg på en filt och solade på stranden, solen sken och havet kastade solens strålar mot mig likt skarpa pilar. Jag kisade och tittade ut över havet. Såg något röra sig därute i fjärran. Efter en stund såg jag att det var en kanin som gick på vattnet. Funderade på hur den kunde gå på vattnet, det går ju inte. Den närmade sig och jag letade fram min kamera för att ta ett kort på den när den gick på vattnet. Men när jag fick fram kameran så var kaninen framme vid stranden och ögonblicket var över. Försökte ändå ta ett kort på kaninen som gått på vattnet men den var nu framme vid mig och den var för nära för att jag skulle kunna få en bra bild på den. När kaninen var framme vid mig insåg jag att den var lika stor som mig när jag stod upp och när jag gav upp mina försök att fotografera den så försökte kaninen kyssa mig. Irriterad knuffade jag undan kaninen och i samma ögonblick vaknade jag upp från drömmen om kaninen som kunde gå på vatten.