Åke Englund

När jag var 10 år dog min pappa i cancer. Uttrycket att en pojke blir man den dag hans far dör blev en verklighet för mig. Min verklighet blev en situation där det inte fanns någon möjlighet för mig att sörja min pappas död. Min verklighet blev en situation där vuxenvärlden i min omgivning befolkades av människor som inte var förmögna att hantera sin sorg och därför tog ut sina brister och svagheter på mig. Min verklighet blev en situation där jag blev beroende av en alkoholist nycker. I denna verklighet upptäckte jag att jag känslomässigt och sexuellt attraherades av killar istället för tjejer, en upptäckt som jag blev livrädd för att någon skulle förstå. Mitt fokus i livet blev att gömma vem jag var, vad jag kände. Mitt fokus blev att undvika de vuxna i min omgivning skulle ta ut sin sorg, sin bitterhet eller sitt fyllehumör på mig. För att överleva slutade jag att drömma. Jag gav upp mina drömmar för att drömmar stod för något jag upplevde att jag aldrig kunde nå eller få. Att drömma var bara smärtsamt och min värld var tillräckligt smärtsam i dess kalla verklighet.
Nu har något hänt, jag har i vuxen ålder börjat tillåta mig att drömma och jag har upptäckt att jag har många drömmar, jag har så mycket jag vill göra. Jag vill uppleva saker, jag vill känna saker. Jag har även fått modet att följa upp mina drömmar. Det känns som om mina drömmar om vad jag vill göra, är svaren på frågor som jag inte formulerat ännu.

Har tillbringat kvällen med att lyssna på opera, laga mat och skriva en replik på en debattartikel som var i Borås Tidning i söndags. Kände att jag ville ha lite fakta inför att jag skulle skriva min replik så jag var inne på Akademibokhandeln tidigare idag och kollade om de hade SOU 2007:17 Äktenskap för par med samma kön. Personalen som jag pratade med såg allmänt chockade ut när jag ställde frågan. Jag vet inte om det var så ovanligt att någon ville köpa en SOU (Statens offentliga utredningar) eller om det var det att jag ville köpa en SOU om äktenskap för par med samma kön. När de väl kommit över chocken fick jag svaret att de inte hade det jag sökte efter men att de gärna beställde den åt mig. Men jag ville ha ett exemplar idag då jag ville skriva min replik så snart som möjligt så jag tackade vänligt nej, funderade på att ta mig till biblioteket för att låna den men jag visste inte var jag hade mitt lånekort så jag fick skriva min replik på egen hand. Eftersom jag inte hade några fakta från utredningen valde jag att bemöta debattartikeln utifrån att debattören använde "barnens bästa" för att försvara en lagstiftning som dömer folk utifrån vem de älskar. Känner mig nöjd med texten, arbetade på att skriva så kortfattat som möjligt och jag tror att det fungerade bra.

Jag fick idag höra att en bekant till mig hade tagit livet av sig. Det var ingen som stod mig nära och det var mer en bekant än vän, vi träffades inte så ofta och när vi träffades så var det alltid väldigt speciella samtal. Han var en lite annorlunda person som snabbt märktes, då hans sätt gjorde att man lade märke till honom. Han var snäll och gjorde ingen förnär men han var annorlunda till sättet vilket gjorde att många, däribland jag själv, då och då valde att kanske ta en annan väg eller hålla konversationen kort.
Jag har ofta funderat på att det kan vara jobbigt nog att "bara" vara homosexuell. Och jag kan tänka mig att det måste vara jobbigt att vara annorlunda på ett sätt som kanske gör att folk tycker att man är lustig eller jobbig. Men att vara både annorlunda på ett sätt som folk tycker är lustigt eller jobbigt och dessutom vara homosexuell. Det måste vara jobbigt även för den starkaste person. Nu vet jag inte vad som fick honom att ta livet av sig, och det är tragiskt i vilket fall som helst, men det blir extra tydligt att det inte är lätt att avvika från det vi kallar norm.

Söndag eftermiddag, har precis skrivit ett inlägg och när jag ska publicera det så försvinner inlägget. Det finns inte ord för irriterande det är. Försökte sätta ord på mina känslor, något som inte lämpar sig för publicering...
Istället för att kasta ut datorn genom fönstret sansar jag mig och väntar med att blogga tills jag kommer hem igen, är tillbaka i Borås imorgon måndag, ska bli skönt att komma hem, mycket planer för kommande veckor. 

Tillbringade gårdagen resandes genom Sverige, färden startade i Borås vid 08:30 och vi var framme vid 18:00. Vi hade otroligt vackert väder nästan hela vägen och landskapet var klädd i höstskrud, de brandgula löven fick det att se ut som träden var satta i brand. Det kändes nästan symboliskt att jag färdades mot den stad jag är född i, på min egen födelsedag. Samtidigt så kändes det skönt att tillbringa denna dag resandes då jag ännu inte känner mig mig helt tillfreds med att fylla år. Det är någonting med att resa som får mig att samla tankarna, jag känner en distans till mitt liv och ser klarare på mina egna handlingar och tankar. Ju mer distans jag får till saker, desto tydligare ser jag. Så att resa ger mig andrum och ger mitt liv en tydlighet som lätt försvinnernär jag lever mitt i det.

Idag är jag tacksam för:

1. Lunchen med Fredrik, Fredriks bror och mamma, min reservfamilj.

2. De grattis-sms som jag fick på min födelsedag, även om jag inte firar min födelsedag så blir jag ändå glad över grattishälsningarna.

3. Fredriks och mina samtal under bilresan från Borås till Östersund.

Livet är lite annorlunda mot i vanliga fall nu när Fredrik är och hälsar på mig, känner att bloggen blir lite lidande av det men här kommer en liten uppdatering.
Jag var på Sven Erikssongymnasiet och föreläste för två klasser i morse. Den första lektionen kände jag mig lite ringrostig då det var ett tag sedan men den gick bra i alla fall kände jag. Den andra lektionen gick riktigt bra däremot och lektionen drog över tiden på grund av att jag fick så många frågor. För första gången har jag föreläst för en skolklass där det varit elever som också är arbetskompisar till mig på ICA, det var inte så jobbigt som jag trott att det skulle vara. Tvärtemot många andra så tycker jag att det är jobbigare att föreläsa för människor som jag känner privat, men det gick alltså bra, tyvärr så var han inte med i den andra klassen då jag kände att den lektionen låg över medel i hur jag själv kände att lektionen gick.

Senare på dagen ringde de från Radio Sjuhärad och ville att jag skulle komma och kommentera en motion som antagits i regionsfullmäktige, så klockan 16.00 var jag med i radio och diskuterade den motionen och homosexualitet i allmänhet. Det var ett tag sedan jag var med i radio så det kändes riktigt bra.
Klockan 18.30 var så dags för kursen Självkänsla Nu, riktigt värdefull tid som jag investerar där känner jag. Grundläggande och givande diskussioner. Pratade mycket om drömmar, motivation och hur man kan arbeta med upplevelsen av att vara kränkt. Kursen är så bra att vi pratar redan nu om hur vi kan påverka studieförbundet så att det blir en fortsättningskurs baserad på Törnbloms andra bok, en önskan och dröm visserligen men ändock.

Idag är jag tacksam för:

1. De lärdomar jag får från kursen Självkänsla Nu.

2. Möjligheten jag fick att vara med i radio idag.

3. Det gensvar jag fick av eleverna på Sven Erikssongymnasiet idag.

Fredrik, som skulle ha kommit för att hälsa på mig på fredagen, kom redan på torsdagskvällen. Han kom bara en timma efter att jag slutat arbetet för kvällen så jag hann inte städa hemma. Vi känner varandra så väl efter alla dessa år men jag lever fortfarande i någon slags illusion om att jag ska hinna röja upp här hemma innan han hälsar på. Jag har så mycket projekt på gång, travar med böcker som jag läser för ögonblicket och papperslappar med anteckningar kring uppslag för texter eller förläsningar. En stor röra på för litet utrymme. Nåja, han har i alla fall kommit och åkt igen, han är på en konferens i Malmö under helgen och kommer tillbaka hit söndag kväll igen. Vi har mest kollat på film och ätit känns det som.

En arbetskompis till mig är ihop med en kille som arbetar med teater och just nu så jobbar han med en uppsättning som heter "När Åkes mamma glömde bort". Uppsättningen handlar om Åke vars mamma glömmer bort att vara människa och blir en drake istället. Känns som en ripoff på min uppväxt...
Annars kretsar tankarna kring uppgiften på att fundera på vad jag skulle göra om jag bara hade tre månader kvar att leva. Det sätter onekligen livet i ett speciellt ljus. Bennys kommentar om att spela in in min föreläsning, resa och skriva på min bok ligger onekligen nära den linje mina tankar följer.

Idag är jag tacksam för:

1. Tidningen Leva, varje nummer ger så mycket inspiration.

2. Mitt besök på Prana Spa, en oas i vardagen som ger perspektiv och inspiration.

3. Sofias rulltårta, en smaksensation.

I kursen Självkänsla Nu som jag går, läser vi tre kapitel per vecka ur Mia Törnbloms bok med samma namn, tre kapitel som vi sedan diskuterar och gör övningar kring. Ett av de kapitel vi skulle läsa till det senaste mötet gick ut på att vi skulle fundera på vad vi ville göra om vi bara hade tre månader kvar att leva. Vi skulle fundera igenom frågor som: Vad är viktigt för mig? Vilka människor och vilka relationer är viktiga för mig? Vilka saker är väsentliga för mig? Skulle jag arbeta? Skulle jag resa?
När jag läste det kapitlet så blev jag bara så stressad, det finns så mycket jag vill, så mycket som är viktigt för mig och som jag brinner för men som jag inte sysslar med. Så jag gjorde inte uppgiften till mötet. Efteråt kan jag känna att eftersom det är så mycket jag vill göra och eftersom uppgiften uppenbarligen störde mig så mycket att jag inte ens gjorde den så kanske den är än viktigare att göra. Så jag har bestämt mig för att verkligen ta mig en rejäl funderare på vad jag skulle göra om jag hade tre månader kvar att leva. Den här kursen påverkar verkligen en på djupet.

Idag är jag tacksam för:

1. Väckta förhoppningar.

2. Att jag för första gången efter operationen kan torka av solariesängen med höger hand utan att det gör ont.

3. Ovisshet, så skrämmande men ändock så spännande.

Jag var idag på Hasselblad Center och såg en utställning med den amerikanske fotografen Gregory Crewdson otroligt vackra bilder, jag fick en oroväckande känsla i magen när jag såg bilderna men jag tyckte verkligen om  dem. Bilderna skildrar amerikanska förortsmiljöer, är detaljrika och perfekt arrangerade, det finns något filmiskt över dem. Jag valde att åka på utställningen själv, även om det fanns stunder då jag hade velat diskutera bilderna med någon annan. Jag är intresserad av konst men det är bara en bråkdel av all konst som överhuvud taget berör och intresserar mig, och det var något med Crewdsons bilder som talade till mig. Och samtidigt var det något  som oroade mig med dem, bilderna har funnits i mina tankar under hela dagen.

Idag är jag tacksam för:

1. Upplevelsen av utställningen med Gregory Crewdssons bilder.

2. Stämningen vi har i gruppen på kursen Självkänsla Nu.

3. Kunden som sa till mig att hon tyckte att det är bra att jag är så glad jämnt.

Det finns en kille som arbetar på min arbetsplats och som både jag, andra medarbetare och kunder verkligen uppskattar för hans sätt. Han är trevlig, han tar ansvar för sitt arbete och jag ser honom som en kulturbärare av den anda man ska mötas av som kund och medarbetare i vår butik.

Samtidigt så känner jag att det är så sällan man säger till varandra att man uppskattar varandras insatser på arbetet, och i det här fallet så har jag funderat ett tag om han verkligen får höra att han är uppskattad för det arbete han lägger ner, att någon ser att han verkligen tar ansvar för sitt arbete och att jag ser honom som en kulturbärare.

Så idag hade jag bestämt mig för att säga till honom att han är uppskattad för vad han gör. Samtidigt så såg jag att han hade det lite kämpigt med mycket att göra så jag kände att han var än mer värd att få höra att han verkligen är uppskattad. Men jag visste inte hur jag skulle säga det, ville inte att han skulle missuppfatta det och tolka det fel. Så dumt nog gick jag och byggde upp en nervositet inför att jag skulle säga att han är uppskattad, som om det jag skulle säga till honom var något dåligt. Så till slut tog jag mod till mig och förklarade för honom att jag inte ville att han skulle ta det på fel sätt, men att jag ville säga att han är uppskattad av såväl kunder som medarbetare och av mig för hans sätt på arbetet.

När jag väl sagt det log han och tackade mig. Jag skrattade inombords åt mig själv och funderade på varför det ska vara så svårt att uttrycka uppskattning som är någonting positivt, och jag tycker ändå att jag är rätt bra på att ge positiv feedback. Tål att tänkas på.

 

Idag är jag tacksam för:

 

1. Att jag tog mod till mig och sade till Simon att jag uppskattar hans sätt på arbetet.

 

1. Att kursen i Mångfald och dialog är flyttad till januari, det räddar min ekonomi.

 

1. Att Värdskapsmötet jag höll i dag gick så bra, vi har mycket positiv energi och kreativitet i gruppen.

Min lägenhet börjar bli tapetserad med gula post it-lappar. På badrumsspegeln har jag mina affirmationer från Självkänsla Nu-kursen och på kylskåpsdörren har jag nu en  post it-lapp där det står följande:
Jag påverkas av varje tanke jag tänker. Jag skapar den jag är med mina tankar.
Orden tål verkligen att läsas stilla och upprepas några gånger, så att man verkligen tar in deras mening. Jag kan alltså välja att tänka tankar som är bra för mig. Och jag kan medvetet ändra tankar som inte är bra för mig. Jag har tagit idén från Kay Pollaks bok "Att välja glädje" och det känns som ett naturligt led i samband med de tankar som kommer ur kursen Självkänsla Nu. Det känns som att jag förändrar hela mitt sätt att se på och hantera livet just nu.

Idag är jag tacksam för:

1. TV-serien Fab5 som visas på TV6

2. Att jag i år väljer att fira min födelsedag men den familj jag valt som vuxen.

3. Att jag nästan är fri från smärtan  i handen.

Jag har alltid haft en viss åldersnojja, men jag har faktiskt blivit mer vän med tanken på att jag blir äldre. Jag har funnit ett lugn efter att jag har fyllt 30, ett lugn som jag inte hade tidigare. Tror att det lugnet har gjort att jag inte tycker att det är så jobbigt att bli äldre längre. Samtidigt så finns det ju gränser för min acceptans av att jag är äldre än 27 (har alltid tyckt att 27 är en så lagom ålder, man är inte för gammal men ändå gammal nog att alltid bli tagen på allvar och få respekt). Det är inte så ofta dessa gränser överträds, men så finns ju de där situationerna där min acceptans inte är så stor och jag känner mig som 85. Och idag hände det igen. En förälder skulle låta sin unge i 8-10 års åldern betala, så hon höll upp ungen så att den skulle kunna ge mig pengarna. Ungen var lite för blyg så då säger mamman: ge farbrorn pengarna! Om blickar hade kunnat döda så hade varken ungen eller mamman hunnit bli farbror eller tant för de hade dött på fläcken. Men jag log mitt mest ansträngda leende och tog emot pengarna. Ungen såg mer rädd än blyg ut vid det här laget men mamman såg inget av elden i min blick.

Idag är jag tacksam för:

1. Filmen "Summer Storm", fantastisk film om att växa upp och upptäcka kärleken.

2. De människor som jag dagligen möter som verkligen bryr sig och visar sitt engagemang.

3. Alla människor som jag dagligen möter, i alla finns något jag kan lära mig.

Jag var ute och åt med en vän nyligen, vi hade inte träffats på ett tag så vi hade mycket att prata om. Under samtalets gång kom vi in på ett gammalt projekt som vi pratat om att göra under flera år nu. Vi ska göra en låt låt tillsammans, jag ska skriva texten och han musiken. Vi kompletterar varandra väl som vänner och vi tror därför att hans förmåga att skriva musik och min förmåga med ord skulle kunna fungera väl. Så nu går jag omkring och funderar på vad texten ska handla om, ska den vara glad eller sorgsen, ska jag bara hitta på eller ska jag skriva om en egen erfarenhet?

Idag är jag tacksam för:

1. Att jag blir bättre på att ta ansvar, att ta ansvar är att kunna påverka sitt eget liv.

2. Mina nya bokhyllor.

3. Tobias kommentar till mitt inlägg "På min badrumsspegel"

Har haft städnatt på arbetet, så på grund av den sena timmen blir det endast dagens tre saker som jag är tacksam för:

1. Mina arbetskamrater som verkligen gör min arbetsplats till något speciellt.

2.  Kunden som sa till mig idag att det var trevligt att mötas av ett så härligt leende.

2. Den ljumma höstnatten som jag njöt av till fulla drag under min nattpromenad med hundarna.

Under ett samtal för ett tag sedan, i en grupp där det förutom jag även fanns en homosexuell kvinna, benämndes jag som homosexuell medan den homosexuella kvinnan benämndes som lesbisk. Vi år ju båda homosexuella men hon benämndes som lesbisk, en uppdelning som jag varit med om förr men aldrig kunnat förstå mig på. Har alltid sett det som att man försökt göra homosexuell och lesbisk till två olika saker, av någon outgrundlig anledning, men nu fick jag en ny vinkel på uppdelningen. Kvinnan som använde benämningarna kände sig obekväm med ordet bög men bekväm med ordet lesbisk, så därför valde hon att kalla mig för homosexuell och kvinnan för lesbisk. Förstod det inte på en gång men när en kille som jag flörtade med på arbetet ikväll, och fick respons av, benämndes som råbög av en arbetskompis förstod jag varför. För mig som är relativt bekväm med ordet bög så tolkade jag benämningen råbög helt enkelt som ett sätt att säga att det är någon som fyller ett stort antal sterotyper av homosexuella män. Jag stör mig inte speciellt på ordet råbög och jag stör mig inte heller på råbögar, alla är vi olika och den här killen var riktigt snygg. Men det var när jag hörde ordet råbög och tänkte på hur svårt det skulle vara för kvinnan, som benämnde mig som homosexuell, att använda ordet råbög som det slog att det var ordet bög hon inte var bekväm med och därför valde att kalla mig för homosexuell. När hon inte ens kan använda ordet bög så måste ordet råbög verkligen vara jobbigt och obekvämt att använda. Så var det bara hennes sätt att använda ord som hon kunde känna sig bekväm med.

Idag är jag tacksam för:

1. Lugnet, tystnaden och tomheten som är på stan när jag går mina kvällspromenader med hundarna efter arbetet.

2. Att en vän till mig som jag varit orolig för mår bra efter en jobbig händelse.

3. Doften av en nyskalad apelsin.

Var på kursen Självkänsla Nu och vi fick i uppgift att skriva ner fem saker vi var bra på. Helst skulle det vara saker som hade med den egna personens värde att göra, men det fick även vara saker som hade att göra med förmågan att prestera. Kursen handlar ju om  självkänsla, något som skiljer sig från självförtroende. Jag kände paniken växa och det kändes som om jag satt i skolbänken igen. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte komma på fem saker jag är bra på. En av de andra i gruppen var färdig med sina fem saker och lade ifrån sig pappret och pennan vilket resulterade i det där så bekanta ljudet som skapar sådan prestationsångest hos mig. Ljudet av att de andra blir färdiga men det står helt stilla i huvudet och pappret är bländande vitt och rent. Kändes som att vara tillbaka i skolbänken igen.
Jag tog ett djupt andetag och stängde av allt omkring mig, stängde av alla ljud, blundade och tänkte för mig själv på hur andra ser mig. Vad förknippar andra med mig? Det första som jag kom att tänka på var att jag alltid ler. Yes, den första saken till mina fem saker. Jag är bra på att le. Jag fortsatte att tänka på vad andra förknippar mig med, och alla pratar ju med mig så där hade jag den andra saken. Jag är bra på att lyssna. Nu började jag känna mig tryggare när jag väl kom på saker. Ok, vad mer brukar folk säga om mig, jo, jag skriver bra när jag skriver insändare och debattartiklar så punkt nummer tre fick bli att jag är bra på att skriva. Hm, vad gör jag bra på jobbet tänkte jag för mig själv och jag kom fram till att jag kan prata med alla, ung som gammal, män och kvinnor, jag kan ju till och med kommunicera med en som är dövstum. Så nästa punkt fick bli att  jag har lätt för att prata med människor. Nu hade jag bara en punkt kvar och jag kom att tänka på en sak som någon skrivit i en kommentar här på bloggen, någon hade skrivit att jag är modig. Och när jag tänkte efter så kunde jag räkna upp en rad med saker som jag gjort som kräver lite mod. Jag har flyttat till helt nya städer för att börja om på nya arbeten, jag tar snattare regelbundet, jag står framför hela skolklasser och berättar om hur det kan vara att vara homosexuell. Så den sista punkten fick bli att jag är modig.
När vi alla skrivit ner våra punkter så fick vi läsa upp dem högt för de andra i gruppen. Det kändes nervöst att läsa upp punkterna men det kändes samtidigt mäktigt på något sätt. Att säga punkterna högt, att högt inför andra människor säga att det här är jag bra på, det kändes betydelsefullt. Och för att jobba ytterligare med självkänslan så ska jag ha listan med punkterna uppsatt någonstans där man ser dem varje dag så nu hänger följande lista på min badrumsspegel, listan får idag ersätta min tacksamhetslista då jag är tacksam för dessa punkter.

Jag är bra på/tacksam för:

1. Jaghar lätt för att le

2. Jag är bra på att lyssna

3. Jag är bra på att skriva

4. Jag har lätt för att prata med andra människor

5. Jag är modig

Sedan ett tag tillbaka går jag en kurs i självkänsla, vilket resulterar i många tankar och funderingar. Förra veckan fick vi i läxa att fundera på var i ens dåliga självkänsla har sitt ursprung, jag kunde ganska lätt identifiera en del av orsakerna till min låga självkänsla. Vet ännu inte om syftet med denna övning kommer att handla om förlåtelse men jag kom osökt in på förlåtelse som ett sätt att gå vidare, ett sätt att släppa taget om det förflutna. Samtidigt så kom tankar upp om vad som kan förlåtas, kan allt förlåtas? Måste man inte kunna förlåta för att inte ätas upp av bitterhet, måste man inte förlåta för att kunna gå vidare, vad innebär det att förlåta? Att förlåta kanske inte ändrar det förflutna men det kanske förbättrar framtiden?
Känner att fler frågor väcks ju längre jag funderar på begreppet förlåtelse samtidigt som jag inser hur viktigt förlåtelse är för att kunna vara fri och gå vidare.
Idag är jag tacksam för:

1. Att jag fått min nya bokhylla, i morgon ska den skruvas ihop.

2. Stödet jag fick vid en kris nyligen.

3. Alla som säger hur vackra mina hundar är.

Idag är jag tacksam för:

1. Att jag äntligen tog mig i kragen och träffade Patrik, en vän vars sällskap jag verkligen uppskattar men som jag träffar på tok för sällan.

2. Lördagens teater- och restaurangbesök med Erik, givande och trevligt.

3. Kvinnan som, på vägen in i teatersalongen,  berättade hur mycket hon uppskattar mitt sätt på arbetet.

När jag växte upp och morfar och mormor fortfarande levde så brukade jag skriva dagbok ihop med min mormor. Hon skrev i en almanacka som hon fick varje år från Landstinget, då hon arbetade där. Hennes almanacka hade egentligen bara plats för planering av möten och liknande, så det blev inte många rader per dag, men hon skrev varje dag vad hon gjort och vilka hon träffat. När jag träffade henne på loven från skolan så gjorde jag jämnt nya försök att skriva dagbok, och det fungerade alltid under loven då mormor och jag avslutade dagen med att sitta tillsammans i hennes säng och skriva i våra dagböcker, för att sedan läsa varandras inlägg. Men när loven var över och jag åkte hem igen så tappade jag alltid dagboksskrivandet, det var nog så att jag inte hade den bästa disciplinen och utan samvaron med mormor så blev inte dagboksskrivandet lika givande. Senare i livet har jag med jämna mellanrum gjort nya försök att skriva dagbok, men den disciplinen har liksom inte infunnit sig förrän nu när jag börjat blogga. Och på något sätt så har kommentarerna som jag får på bloggen ersatt min mormors funktion med att någon annan läser det jag skriver och ger feedback. Dessvärre har jag inte svarat på den feedback jag fått den senaste tiden så jag har tagit mig i kragen och svarat på alla, tror jag, och lovar att svara snabbare i fortsättningen.
Tack till alla er som läser och kommenterar min blogg!
/Åke

Idag är jag tacksam för:

1. Alla som läser min blogg.

2. Att jag är ledig i helgen, välbehövligt.

3. För min lägenhet som kan sammanfattas med tre ord: läge, läge och läge.

När jag började mitt skift på arbetet idag så var jag så otroligt sötsugen, så jag köpte mig en liten Marabou mjölkchoklad. Jag tog några bitar av den och la ifrån mig chokladkakan på kassadisken och arbetade vidare. Efter en stund ser jag hur en kund som är på väg ut ur butiken tar min chokladkaka, bryter av en bit som hon stoppar i munnen, lägger ifrån sig resten och går ut ur butiken. Jag blev så paff över hur fräck hon var att jag bara kunde skratta åt händelsen och på något sätt så satte den händelsen för tonen på resten av eftermiddagen och kvällen. Kunderna bara vällde in, jag fick gång på gång frågan om det brukar vara så här mycket på fredagar. Jag kämpade på med att  arbeta i två kassor samtidigt, som regel kör jag kassa två som vanlig kassa och tar självscanningkunder  i kassa ett samtidigt. Detta är något som kanske inte är det mest ideala men jag finner det hela utmanande och riktigt roligt så jag lider inte, tvärtom så får jag som regel beröm för min förmåga att köra två kassor och så även ikväll. Men så var det ju det där med chokladkakan...
På något sätt så fortsatte det att hända absurda saker under kvällen. Vid ett tillfälle när jag körde två kassor samtidigt så fick butiken den dagliga leveransen av varor så det fanns ingen reservpersonal att tillgå, naturligtvis börjar det då att hända saker. Hyllan för plastpåsar i kassa fyra rasar ihop med dunder och brak. Kvittoskrivaren i kassa ett slutar fungera vilket gör att den kassan slutar fungera helt och hållet. I nästa ögonblick kommer en kund fram och pekar på en man som precis snattat och är på väg ut ur butiken. Jag känner att det inte är läge att avbryta allt för att jaga en snattare så jag försöker finna ord för att förklara detta för kunden som bevittnat snatteriet. Så jag säger till kunden att jag får "nedprioritera" snattaren på grund av tid- och personalbrist. Men just då handlar en av de andra City-butikernas chefs fru i självscanningskassan och hon uppmanar mig att springa efter snattaren, hon uppmanar mig att be sin man om hjälp då han står utanför butiken. Så jag ropar i högtalarsystemet att jag omedelbart behöver någon till min kassa. Jag springer sedan ut och springer efter snattaren åtföljd av City Knallelands butikschef med hund, vi stoppar snattaren och i samma ögonblick dyker det upp en civil polis som visar som sin polisbricka för snattaren på det där sättet som civilpoliser gör i amerikanska deckare. Jag återgår till arbetet i kassan och efter ett tag kommer två otroligt snygga polismän i uniform in och förhör mig om det som hänt
Vi hann inte ifatt kvällens arbete utan låg rejält efter med allt när butiken stängde men jag har bara haft glada kunder och jag har sällan skrattat så mycket som ikväll. Som sagt var, kvinnan med min choklad satte tonen och genom att se det roliga i vad hon gjorde istället för att bli sur på henne, kanske jag också satte tonen för min inställning till resten av kvällen.

Idag är jag tacksam för:

1. Den civila polisen som ingrep, det gjorde allt lättare.

2. Det vackra höstvädret, hundpromenaderna är ett rent nöje.

3. Att jag träffade Matiss idag, ska försöka få honom att coacha mig i skrivandet.

En kvinna som handlar regelbundet i butiken som jag arbetar i ville prata med mig när jag arbetade och jag stålsatte mig då jag förväntade mig en uppläxning om något som inte var bra. Kvinnan brukar aldrig le men jag har sett att hon oftast väljer min kassa, hon möter alltid min blick och det känns som att hon ser mig. Men som sagt var, hon ler aldrig, så jag stålsatte mig för vad som komma skulle. Hon ville att vi skulle gå undan lite för det hon skulle säga var viktigt och min oro växte men jag sa till mig själv att försöka se det som en möjlighet till förbättring och hoppas att det var någonting som jag kunde förändra. Hon sa då att det ville berätta för mig var något som många upplevde men säkerligen inte hade sagt till mig. Jag log mot henne samtidigt som jag stålsatte mig än mer inombords. Jag förberedde inom mig med det som jag oftast brukar säga när jag tar emot klagomål. Jag brukar försöka se det som en möjlighet till förbättring, jag försöker att vara förstående och mottaglig trots att det oftast kommer i formen av ilska över det som inte finns eller inte fungerar. Jag skulle precis säga att det ofta är så att man går omkring och tänker på något, men att man kanske hellre pratar med sina vänner om saker istället för att prata med den det verkligen berör, men att jag verkligen uppskattar att hon pratade direkt med mig. Att hon då ger mig en chans att ordna och ställa tillrätta det som hon anser inte var rätt eller bra i butiken. Men det som jag stålsatte mig inför blev inte riktigt som jag hade förväntat mig. Hon sa att det som hon kände och hon ofta pratade med sina vänner om, var hur trevlig och proffsig jag alltid var. Oavsett när man än mötte mig i butiken så log jag alltid, jag hälsade alltid och jag mötte alltid hennes blick. Man kände sig alltid sedd av mig. Samtidigt så beundrade hon mig för min öppenhet i artikeln i Borås Tidning, hon berättade att hon hade homosexuella vänner som  tagit intryck av den artikeln, och jag ska vara stolt för att jag är en så stark person. Man ser upp till dig mer än du kan ana sa hon innan hon gick vidare. Jag tackade generat för vad hon berättat för mig och kände mig allt lite stolt. Lustigt nog så har jag aldrig sett mig själv som varken en stark person eller någon som man ser upp till.

Idag är jag tacksam för:

1. Kvinnan som jag precis berättat om.

2. Att en vän som jag varit orolig för mår bra.

3. Att jag blir mindre och mindre nojjig ju äldre jag blir.

Jag har under en tid skrivit ner tre saker per dag som jag är tacksam för. Det hela började som ett experiment efter att ha sett filmen The Secret och med tiden blev det något som kom att påverka hur jag ser på livet, samtidigt så var det lite jobbigare än vad jag trott att hitta tre saker varje dag som jag var tacksam för. Även om det enda villkoret jag satt för mig själv var att varje dag hitta tre saker som jag var tacksam för, det behövde inte vara något stort utan det kunde vara något så enkelt som en solnedgång, så blev det lätt så att jag försökte hitta större saker att vara tacksam för. Istället för att det stora i det lilla så blev det jobbigt att hitta de där sakerna jag var tacksam för. Och det var ju inte tanken, så jag slutade för någon vecka sedan, men jag har märkt att känna tacksamhet är något av en färskvara som man måste arbeta med. Just läser jag dessutom boken "I tacksamhetens tecken" av Patricia Tudor-Sandahl och inser hur givande det är att leva i tacksamhet. Och idag var det en vän till mig som påpekade att han saknade mina tre saker som jag var tacksam för varje dag så jag har bestämt mig för att börja igen. Dessutom låter det så vackert att säga att man lever i tacksamhet, och jag älskar ju det vackra i livet så?

Idag är jag tacksam för:

1. Smaken av ett färskt och saftigt Nashipäron

2. Att jag börjat gå kursen Självkänsla nu! Otroligt givande

3. Att jag tagit mig i kragen och börjat arbeta med Värdskapet på arbetet igen, något som jag tycker är roligt och givande

Under kvällen har jag varit på kursen Självkänsla Nu! som jag började för en vecka sedan. Kursen är verkligen intressant och givande, samtidigt som den berör mig och de övriga deltagarna på ett så personligt plan att det känns svårt för mig att skriva om kursen här på bloggen. Trots att vi bara träffats två gånger hittils så känns det som att vi har ett förtroende för varandra som jag har för få andra människor. Längtar redan till nästa tisdag.

En kille som var snygg på ett råbarkat sätt, handlade i min kassa under kvällen. Han använde rabattkuponger som man får som nyinflyttad i Borås så jag frågade om han flyttat till Borås nyligen och det visade sig att det var första gången han handlade i butiken som jag arbetar i. Jag önskade honom välkommen till Borås och vi fortsatte att småprata under tiden som han plockade ihop sina varor, jag påpekade att jag kände igen hans dialekt som inte var särskilt utpräglad men som i mycket påminde om min dialekt. Han svarade då att han var från Stockholm och att där blir allt utpräglat utslätat. Han sa det med sorg i rösten och när han gick log han ett trött leende och tackade för att jag hälsat honom välkommen till Borås. Jag svarade att han var välkommen och funderade på varför han lät så sorgsen, hans sätt att säga att allt utpräglad blir utslätat fick det att låta som han flytt undan något som varit jobbigt för honom, Jag följde hans ryggtavla när han gick ut i höstmörkret och följde hans silhuett tills den flöt ihop med regnet och mörkret utanför.