Åke Englund

Jag har tagit på mig att skriva för RFSL Borås medlemstidning. Jag har tidigare skrivit för dem men slutat på grund av att det varit ganska krävande att producera dessa texter. Men jag har blivit tillfrågad om jag vill skriva lite igen och jag har tackat ja och den första texten är egentligen en utveckling av det tacktal jag höll när jag tog emot årets HBT pris. Den publicerades för några dagar sedan i RFSL Borås medlemstidning och på deras hemsida men jag tänkte även ta den här på min blogg då den sammanfattar mycket av mitt tänkande kring varför jag arbetar med ämnet homosexualitet.

Varför gör jag det här?

Under en av mina föreläsningar fick jag frågan av en elev varför jag åker runt och föreläser om hur det är att leva som homosexuell. Innan lektionen hade jag stått och tittat ut genom fönstret, samtidigt som jag såg skolgården tömmas på elever som skulle till sina lektioner kunde jag bakom mig höra skolsalen fyllas av elever som skulle lyssna på min föreläsning, och jag tänkte samma tanke som jag alltid tänker innan en lektion. Varför gör jag det här? Någon vecka innan denna lektion hade jag varit med i en radiodebatt om könsneutrala äktenskap och minuterna innan sändningen skulle starta tänkte jag åter igen samma tanke. Varför gör jag det här? Ytterligare en vecka tidigare satt jag sent en kväll och skrev en replik på en debattartikel till Borås Tidning. Jag hade arbetat kväll och varit ute med hundarna så när jag till slut satte mig ner för att skriva hade klockan passerat midnatt och jag tänkte för mig själv. Varför gör jag det här?

Ja, varför gör jag det här? Varför väljer jag att prata inför skolklasser om hur det är att leva som homosexuell, i synnerhet när jag är rädd för att tala inför stora grupper. Varför väljer jag att argumentera i radio mot en person som anser att låta homosexuella få ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella, är samma sak som att låta människor gifta sig med djur eller låta föräldrar få gifta sig med sina barn. Varför sitter jag sena kvällar och nätter och skriver repliker på debattartiklar som rör ett lagförslag som med all säkerhet kommer att gå igenom.

Jag tror att det finns flera anledningar till att jag gör det här. Att stå framför en skolklass är en helt fantastisk känsla. Ett klassrum fyllt med lyssnande, engagerade och nyfikna elever som ställer frågor om allt från hur man vet om att man är homosexuell, till om någon sagt upp sin vänskap med mig när jag kommit ut. Jag älskar adrenalinruschen som jag får under en radiodebatt, den påminner mycket om den känsla jag har de första minuterna när jag står framför en skolklass. Jag medverkar i radiodebatter för att jag tror, och upplever att min förmåga att bevara lugnet i debatternas hetluft är en tillgång. Jag sitter sena kvällar och nätter skrivandes debattartiklar, repliker och insändare för att jag älskar att formulera mig, hitta brister i motståndarens argument och finna egna motargument. Jag älskar utmaningen och tidspressen när jag arbetar med en text. Men det som kanske mest av allt svarar på frågan varför jag gör det här, är att jag ger andra det jag själv aldrig fick. När jag gick i skolan trodde jag under lång tid att jag var den enda som kände det jag kände. Jag upplevde att det inte fanns någon som jag kunde anförtro mig åt, och att leva med den hemlighet som min homosexualitet innebar, satte djupa spår i min självkänsla.

Nu i vuxen ålder innebär varje lektion att jag kanske får möjlighet att ge någon den förebild som jag aldrig hade. Varje radiointervju innebär att jag genom mitt lugn och min saklighet får motståndarens argument att verka föråldrade och fördomsfulla. Varje debattartikel, replik och insändare ger mig möjlighet att ge andra ord och argument för att försvara homosexuellas rättigheter och möjligheter. Jag gör det jag gör för att ge andra den förebild jag aldrig hade. Jag gör det jag gör för att ge andra den röst jag saknade. Jag gör det jag gör för att ge andra orden och argumenten jag led brist på.

För andra gången under en veckas tid så har en lärare, i vars klass jag varit och föreläst för mer än sex år sedan, sökt upp mig och bett mig komma och föreläsa på deras skola då de hade så positiva erfarenheter av mina tidigare föreläsningar. Vet inte om de sökt upp mig efter att jag vunnit årets HBT pris och medverkat i diverse media eller om det bara ä en tillfällighet men det känns bra att mina gamla meriter ger mig uppdrag idag.

Jag är tacksam för:

·         Att jag nu anlitats av ytterligare en skola.

·         Att jag fortfarande dagligen gratuleras till att ha vunnit årets HBT pris trots att det har gått nästan tre veckor sedan jag fick priset.

·         Att det nya moment som vi börjat med på arbetet fungerar så bra.

Jag tror i mångt och mycket på det goda exemplet, den goda förebilden. Tyvärr handlar allt för mycket i livet om det dåliga exemplet, den negativa ledaren. Detta gäller i synnerhet det offentliga samtalet om homosexuella. Så det var med stor glädje som jag läste ett reportage i Svenska kyrkans tidning "mellan himmel & jord" om könsneutrala äktenskap. Funderar på att skriva något till Borås Tidnings debattsidor för att just lyfta fram detta goda exempel på kristna ledare som är positiva till könsneutrala äktenskap. Skönt med lite positivitet till skillnad mot de kristna som märks mest i debatten.

Jag är tacksam för:
·         Artikeln i "mellan himmel & jord" om könsneutrala äktenskap.

·         Mannen som sa "all heder åt mig" för att jag vunnit årets HBT pris.

·         Arbetsresan till Toronto.

Under några år har jag haft som tradition att tillsammans med vänner ta en kvällsfika varefter vi går på den midnattsöppna bokrean. Men förra året var jag ju i thailand och i år blev det inte av, så först dagen efter bokreans invigning gjorde jag mina bokinköp. Jag köpte en bok om gud, en bok om homosexualitet, en bok om film och en bok om att skriva. Först efteråt insåg jag att jag köpt böcker om de saker som jag hanterar mest i mitt liv. En av böckerna handlade om religion som jag är enormt intresserad av och berörs på många plan av. En handlade om homosexualitet och jag har ju till och med fått pris för mitt engagemang i homosexuellas situation. En handlade om film och jag har ju alltid älskat film och bara den senaste veckan har jag sett två filmer på bio. Slutligen handlade en av böckerna om att skriva och jag bär ju en dröm om att skriva såväl romaner som facklitteratur. Om man utgår från mina bokinköp så kan jag skriva ett filmmanus där gud är homosexuell.

Jag är tacksam för:
·         Dagens lyckade bokinköp.

·         Tobbes stöd när jag kände mig sliten efter en lång dag på jobbet.

·         Sommarens resa till San Fransisco.

Idag fick jag mitt F-skattebevis så nu är det officiellt. Jag är egenföretagare i föreläsningsbranschen. Nu är det verkligt, tärningen är kastad, bollen är satt i rullning. Samtidigt som det nu är verkligt så känns det nästan overkligt. Nu är det allvar, det är nu arbetet börjar. Marknadsföring, hemsida och föreläsningar. Coolt som jag brukar säga...

Jag är tacksam för:

·         Allt spännande som händer på min arbetsplats.

·         Att min retorikkurs börjar en vecka senare, ger mig lite andrum.

·         Att jag fått mitt F-skattebevis.

Jag mötte en tjej under söndagen och blev intervjuad av henne för hennes skolarbete om homosexualitet. Hon berättade om sitt skolarbete och utifrån hennes frågor och min berättelse hjälpte jag henne med hennes skolarbete. Känslan av att ha bidragit med något, att ha använt mina erfarenheter till att bidra till hennes skolarbete kändes otroligt upplyftande. Att jag gjorde något gott för en medmänniska höljde min lyckokänsla.

Jag är tacksam för:

1.       Att jag fick möjligheten att hjälpa till med Annies skolarbete.

2.       Min och Patriks filmkväll.

3.       Läraren som uttryckligen bad mig komma och föreläsa då han varit så nöjd med mina tidigare föreläsningar.

När jag var och handlade efter bion så mötte jag en man och en kvinna som också var och handlade. Kvinnan frågade om inte jag var hemma och såg på melodifestivalen? Jag svarade att jag varit på bio så därför blev det ingen melodifestival för mig. Då skrattade hon och sa: Nej, du tycker ju om jazz. Jag hade glömt bort att jag hade sagt att jag föredrog jazz i den intervju som publicerades i dagens Borås Tidning. Innan hon gick vidare för att fortsätta med sina inköp så sa hon att hon läste allt som jag skriver och allt som skrivs om mig. Hon är inte den enda som läser Borås Tidning kan man lugnt sagt säga, för alla jag pratat med under dagen har vetat om att jag skulle se Sweenie Todd på bio under kvällen.

Jag är tacksam för:

1.       Att intervjun i Borås Tidning 23/2 blev så bra

2.       Den filmupplevelse som Sweenie Todd är, Tim Burton är ett geni

3.       Det vackra vädret som under min morgonpromenad med hundarna

En man i som var tydligt alkoholpåverkad stod för nära en ung tjej och berättade hur söt hon var. De stod båda i kön och skulle handla. När mannen hade betalat och skulle gå för att packa ihop sina varor vände så han sig om och ropade ut högt att hans mamma hade dött två timmar tidigare och att han inte visste hur han skulle hantera det. Jag tog hans upplysning om att hans mamma hade dött två timmar tidigare som en förklaring till hans fylla men jag märkte även att han stod i vägen för alla andra kunder. Och att han var allmänt otrevlig, samtidigt som han gjorde några tafatta försök att packa ihop sina varor.

Jag gick närmare honom för att försöka ställa mig mellan honom och de andra kunderna så att de inte skulle behöva mötas av hans otrevliga sätt. När jag stod mellan honom och de andra kunderna och låtsades byta påse i en soptunna så gick han mot mig och ställde sig några centimeter ifrån mig och sa åt mig att inte gå nära honom. Om jag gick nära honom så skulle jag få stryk sa han till mig. När jag kände hans alkoholdoftande andedräkt och möttes av hans hot om stryk så väcktes minnen inom mig av alkoholiserade släktingar, men också av ögonblick då jag blivit utsatt för hot på grund av min homosexualitet. Det är lustigt vilka minnen och känslor som finns begravda i kroppen och som väcks inom några sekunder av en doft eller några ord.

Jag är tacksam för:

1.       Mina stöttande och engagerade arbetskamrater

2.       Intervjun som jag gjorde med Borås Tidning idag

3.       De möjligheter som öppnades upp för mig under intervjun på Borås Tidning

När jag gick upp 06:15 i morse undrade jag vad jag egentligen sysslade med. I det skarpa skenet från lysrörsbelysningen i hissen kände jag mig gammal och sliten. I bussen på väg mot dagens lektion kände jag mig mer ensam än jag gjort på flera år och funderade allvarligt på vart jag var på väg, såväl i livet som med den buss jag åkte. Till slut visade det sig att jag tagit rätt buss och lektionen gick över förväntan.

Jag är tacksam för:

1.       Alla uppskattande kommentarer jag fått om radiointervjun

2.       Tjejen som handlade av mig idag och berättade för mig om hur mycket hon uppskattade den föreläsning som jag höll på hennes skola.

3.       Mina hundar som ger mig ovillkorlig kärlek

Mitt under kvällens yogapass fick jag en flashback till när jag var i Thailand förra året, eller rättare sagt så fick jag flashback till en restaurang där jag åt några gånger då vi var i Bangkok. Det här kanske låter konstigt men det var en italiensk restaurang i Thailand och det var den bästa italienska restaurang jag någonsin ätit på. Jag har aldrig varit på restaurang i Italien men jag har varit på italiensk restaurang i USA, Sverige, Thailand, Brasilien, på Malta och i Sverige naturligtvis men det finns ingen restaurang om slår den här restaurangen. Och nu fick jag av någon anledning otroligt klara minnesbilder från den här restaurangen under ett yogapass. Jag kunde förnimma allt från matens smaker till inredningen, bakgrundsmusiken och den tryckande värmen. Minnesbilden varade bara några sekunder och försvann när vi bytte yogaställning men den klara minnesbilden hänger fortfarande kvar.

Jag är tacksam för

1.       Att jag har börjat med yoga.

2.       Mina söndagskvällar med Patrik

3.       Det vackra vädret som var idag

Jag har tidigare arbetat på ett personligt plan med tacksamhet. Efter att ha läst boken "I tacksamhetens tecken" kände jag att kunna leva i tacksamhet kan ha att göra med en personlig process, där man kan uppskatta vardagen för vad den är inte för vad man tycker att den borde vara. Jag försökte då göra skäl för devisen "att leva i tacksamhet" genom att varje dag här på bloggen skriva tre saker som jag är tacksam för, inte de stora sakerna, utan kanske mer de små sakerna. Som ju faktiskt är ganska många. Om man väl söker så finner man att det finns mycket att vara tacksam för. Efter ett tag kom jag till en punkt då jag kände att de tre saker jag lyfte upp varje dag ganska ofta var av väldigt privat natur och en del av poängen med den här bloggen är ju att det är en form av offentlig dagbok. Och jag kände ibland att det blev lite för privat så jag valde att inte längre skriva dessa tre saker här på bloggen utan valde istället att skriva dem i ett anteckningsblock. När jag slutade med att skriva dessa tre saker på bloggen fick jag påstötningar av en vän om att börja skriva dessa tre saker varje dag igen. Jag fortsatte dock att skriva de tre dagliga saker som jag var tacksam för i mitt anteckningsblock. Under nyårshelgen tappade jag dock rutinen av att skriva varje dag och jag kom inte igång igen. Så när min vän gjorde ytterligare påstötningar om att jag ska börja skriva dessa tre saker på bloggen igen så bestämde jag mig för att gå hans vilja till mötes, dels för att komma igång igen med att skriva dessa tre saker varje dag, dels för att möta min väns önskan. This one is for you T.

Jag är tacksam för:

1.       De dagar jag och T arbetar samtidigt, vårt samarbete och våra skämt höjer vilken dag som helst.

2.       Att jag fick årets HBT pris

3.       Alla gratulationer jag fått efter att ha mottagit HBT-priset

Från det att jag delade hiss med en granne när jag på väg ut med hundarna på dagens första promenad och dagen igenom har jag fått gratulationer till att jag vunnit årets HBT pris, positiva reaktioner på radiointervjun i Radio Sjuhärad och mött människor som berättat hur mycket de uppskattar att jag alltid är så trevlig och ger ett så bra bemötande. Jag som blev lite orolig för att jag skulle få mycket att leva upp till när jag var med i Citybutikernas reklamblad under rubriken "Åke tror på leendet". Men det har inte varit några problem utan tvärtom så känns det som en uppåtgående spiral vilket gör att jag ler än mer och möts av än mer leende och trevliga människor. Har under några veckor haft en mediaspinn som flutit på ganska bra, det går några dagar mellan intervju mellan intervju och publicering så jag hinner hämta andan. På måndag är det dags för ett nytt projekt med Borås Tidning... Man skulle lätt kunna bli dryg och självgod av all uppmärksamhet och ibland brukar jag le för mig själv och tänka på en av mina äldsta vänner som tyvärr inte bor i Borås, om han hade varit här så hade han med all säkerhet tagit ner mig på jorden om jag visat tecken på att bli dryg och självgod. Men som tur är så ligger det inte för mig så jag känner mig ödmjuk och tacksam inför hela den upplevelse jag går igenom för tillfället.

Så har då radiointervjun sänts, känner mig på det hela nöjd med den även om presentationen av mig känns lite konstig att höra. I presentationen av mig beskrivs jag med orden "Han levde länge i förnekelse och skam..." Det stämmer visserligen men jag har aldrig blivit beskriven så tidigare. En stamkund på jobbet berättade att hon hade gråtit när hon hörde intervjun. Det är väl att överdriva kan jag känna, men jag har ju en helt annan distans till min historia, då jag har berättat den hundratals gånger under mina föreläsningar. Känner mig riktigt nöjd med musikvalet även låten som spelas sist i programmet är av en något tidigare och annorlunda inspelning än vad jag tänkt mig, men den ger mig personligen en ny vinkling på min historia då musiken passar min historia väldigt väl. Länken till intervjun är: http://sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1012798&BroadcastDate=&IsBlock=0

För ett tag sedan handlade en hörselskadad kille i min kassa, jag ville tacka honom när jag tog emot pengarna som jag gör med andra kunder, så jag frågade hans kompis om hur man sa tack på teckenspråk. Så idag var det en hörselskadad som handlade i min kassa och när jag fick pengarna av honom så tackade jag honom genom att använda tecknet för tack. Han tecknade tack tillbaka och glädjen riktigt lyste i hans ögon. Det var en otroligt häftig känsla och han såg så glad ut när han packade ihop sina varor, när han gick vinkade han hej då och hans leende fick mig att le resten av dagen.

Jag vet om att jag får leken tåla när jag ger mig in i leken och det är inte så att jag inte tål det. Men det är onekligen en knepig känsla att läsa andras kommentarer och reaktioner på vad jag gör. På BT.se kan man kommentera artiklar och det finns 5 kommentarer på artikeln om att jag vunnit årets HBT pris. Två av kommentarerna handlar om betydelsen av förkortningen HBT, det tre övriga kommentarerna är gratulationer till mig för att jag fått priset. Så det är inga jobbiga kommentarer men det är en speciell känsla av att bli kommenterad om. Kristdemokraten som jag argumenterade mot i Radio Sjuhärad för några veckor sedan har skrivit en del om mig på sin blogg, utifrån diskussionen men också utifrån att han läst min blogg. Intressant att läsa om vad han anser om mig och hur jag ser på diskussionen, intressant men samtidigt en speciell känsla.

Satt i en intervju med Radio Sjuhärad under nästan två timmar idag, intervjun ska redigeras och sändas på fredag klockan 11:30 om inget oförutsett inträffar. Min känsla är att intervjun gick bra så mycket av slutresultatet kommer att bero på redigeringen. Jag fick själv välja musiken som kommer att vara med i intervjun så jag valde mina favoriter Nina Simone, Dinah Washington och Madonna. En kund som handlade av mig idag sa att han var imponerad av min följetong i media och jag berättade då för honom att nästa avsnitt i följetongen sänds i Radio Sjuhärad på fredag klockan 11:30. Han skrattade och lovade att lyssna.

Första dagen på jobbet efter att jag fick priset. Blev gratulerad av såväl arbetskamrater som kunder. Många sa att de var stolta över mig. Ordet stolt har jag aldrig känt mig riktigt bekväm med, har inte upplevt att så ofta att någon var stolt över mig när jag växte upp. Och när någon väl sa att jag måste vara stolt så kände jag jämt att de inte skulle säga så om de visste vem jag egentligen var. Har nog tidigare inte förstått hur mycket det påverkat min självkänsla, att hålla min homosexualitet hemlig och uppleva det som något skamligt. Men nu har jag under hela dagen fått höra att folk är stolta över det jag gör, att jag öppet står för vad jag är och jobbar mot fördomar om homosexualitet. När jag gick hem från jobbet hörde jag en kompis stolt säga om sin pappa: Självklart, det är ju min pappa! Den självklarhet, den trygghet och den stolthet han uttryckte i ord och tonfall när han sa detta, så bekväm vill jag vara med ordet stolthet.

Jag väcktes av att Radio Sjuhärad ringde mig i morse med anledning av att jag fått årets HBT pris. Gav en kort intervju som funnits på nätet under dagen, jag lät riktigt bra tycker jag, något som även andra som hört intervjun håller med om. Det var även en artikel på första uppslaget i Borås Tidning, inte så välskriven men... På tisdag ska jag träffa en reporter från Radio Sjuhärad för en längre intervju som troligtvis kommer att sändas på fredag. Känner mig både stolt och glad över priset men jag kan tänka mig att det riktiga genomslaget kommer i morgon när jag ska jobba. Idag har jag ju varit ledig och inte träffat så många människor.

Det är lördag kväll och jag har precis mottagit årets HBT pris 2008 av RFSL Borås med motiveringen:

"J. Åke Englund tilldelas 2008 års HBT pris för sitt aldrig sinande engagemang som informatör, föredragshållare, debattör och opinionsbildare. För sitt stora kunnande i hbt-frågor och sin briljanta uttrycksförmåga mitt i debatternas hetluft."

Jag hade filat lite på ett tacktal innan då jag visste att jag var nominerad men jag tog inget av det jag funderat på innan, utan valde att tala fritt. Och jag tror att mitt tacktal var personligt och föredömligt kort. Intervjuades av Borås Tidning efteråt och jag nämnde bland annat att jag skulle starta ett företag för mina föreläsningar vilket, om det tas med, kan vara utmärkt reklam. Något som faktiskt var uppfriskande, var att reportern inte visste vem jag var. Varken som ICA-Åke eller han-som-pratar-om-homosexualitet-Åke.

Jag åt lunch på en av mina favoritrestauranger idag, jag har ätit där regelbundet under flera år och är välkänd i personalen. Personalen är otroligt trevlig och serviceinriktad och jag får alltid det där lilla extra. Som regel får jag en bit choklad till teet som jag dricker efter maten. När jag var där på lunch idag blev jag bjuden på en semla till teet. Till saken hör att semlor är bland det värsta jag vet. Jag klarar inte av vispad grädde och mandelmassa gör mig direkt illamående så kvar blir bara brödet. När jag var liten åt jag bara locket eftersom det finns florsocker på locket vilket gör brödet lite gott i alla fall. Och nu fick jag en semla av den trevliga personalen på min favoritrestaurang. Jag som har svårt att tacka nej i vanliga fall... Häpen över synen av semlan på talriken framför mig och glädjen som lyste i servitörens ögon, som uppenbarligen var både glad och stolt över att få ge mig denna semla, blev jag helt paralyserad. Vad skulle jag göra? Tacka nej, hitta på en vit lögn om någon allergi eller skulle jag tacka och stå ut. Jag kunde inte med att tacka nej så jag åt upp hela semlan. Kände mig lätt illamående när jag lämnade restaurangen men jag försökte se det som något positivt för mitt låga BMI.

Jag försöker komma på ett namn till mitt företag och jag kan bara inte bestämma mig. Jag tänkte försöka ha englund.se eller något liknande som hemsideadress och företagets namn behöver ju inte vara detsamma, men jag kan bara inte komma på något bra. Jag kommer ju huvudsakligen ha föreläsningar om homosexualitet som huvudsyssla men jag vet inte om jag vill låta ordet homosexualitet ingå i företagets namn. Jag kan ju nöja mig med Åke Englund föreläsningar. Jag vill så gärna lägga till AB för att det känns så naturligt att ett företag heter så men det blir ju en enskild firma som jag ska ha. Jag frågar alla omkring mig just nu om de har några förslag och jag måste bestämma mig inom några dagar...

När jag stod och borstade tänderna så såg jag två tvålar liggandes i badrumsskåpet. Jag har fått dem av en kund som läst i tidningen om mina stulna julklappar. När jag gick ut i köket såg där en bukett med rosor på bordet, jag fick rosorna av en kund som tycker att jag jämt är så glad och trevlig. Väl ute i vardagsrummet såg jag att det låg en kartong med choklad som jag fått av en annan kund. Jag måste göra något slags intryck på kunderna och de gör onekligen intryck på mig.

Var ledig idag vilket passade mig då jag har yoga på måndagarna. Men så blev jag tillfrågad om jag ville arbeta ett kvällspass. Mina arbetskompisar försökte övertala mig att ta tiden och jag har bokat upp mig en hel del i februari med föreläsningar, yoga och kurser så timmarna jag blev erbjuden nu ikväll hade kommit till nytta. Men samtidigt så värdesätter jag yogan, ser det som en investering i mig själv och det är en träningsform som jag tycker om. Så jag bestämde mig för att prioritera yogan framför arbetet. Och på något sätt kändes stunden av yoga ännu mer värdefull när jag aktivt valt yogan framför något annat.

I dagens Borås Tidning hade jag med en replik på en debattartikel från tidigare i veckan och det var även med en replik på en debattartikel som jag hade i Borås Tidning häromdagen. Debattredaktionen på Borås Tidning hade redigerat i min debattartikel och tagit bort en stor bit, typiskt nog den bit som jag tyckte var den viktigaste biten i texten. Resultatet blev att jag inte fick bemöta debattörens syn på homosexuella och istället kom min text enbart att handla om barn till homosexuella. Fokuset i mina insändare och debattartiklar som jag haft med i Borås Tidning i år, har kommit att ligga på barn till homosexuella och deras situation. På något sätt har jag kommit att bli barn till homosexuellas beskyddare och talesman. Jag som inte har barn, inte vill ha barn och inte är speciellt förtjust i barn... Repliken på min debattartikel var ganska intetsägande och mest en upprepning av gamla ståndpunkter, vet inte om jag ska skriva en väldigt kort replik eller låta det dö ut.

Jag har blivit tillfrågad om att skriva något till personaltidningen. En uppgift som jag själv funderat på men inte erbjudit mig att göra, någon form av blyghet kanske. Men nu har jag i alla fall blivit tillfrågad och jag är glad över uppgiften. Samtidigt ger den mig viss betänksamhet då jag inte riktigt vet hur jag vill skriva, jag vet på ett ungefär vad jag vill skriva men inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Jag vill skriva om hur jag tänker kring att vara trevlig, hur jag tänker kring mötet med kunden och hur jag gör. Men samtidigt så är jag rädd för att verka "för mycket" eller för "föreläsande". Jag har helgen på mig att formulera en text så jag får skriva i tankarna samtidigt som jag jobbar då jag stänger hela helgen.