Åke Englund

Försöker att skapa en tidslinje till min bok. Försöker att hitta information om ett liv jag förträngt, glömt bort. Ett liv jag lämnat bakom mig för att överleva. Det känns som om jag är en detektiv på jakt efter någon som jag varit men inte längre är, fast riktigt så enkelt är det ju inte. Vi är alla en produkt av vår egen historia och våra erfarenheter. Har kontaktat skolan jag gick i under grundskoletiden i jakt på klassfoton från min uppväxt för att skapa mig en bild av den jag var. Har mailat med Sveriges radio för att få en riktig tidslinje till handlingen i boken. Har besökt min pappas grav, har besökt min morfar och mormors grav sökandes efter minnen. Besöker minnenas kyrkogårdar i jakt på ord till boken.

Letade efter boken jag läst de senaste dagarna, ville ta med den till caféet och läsa de sista kapitlen. Var sugen på att läsa klart och se hur det gick för personerna som jag följt i tre böcker och samtidigt så var jag sugen på att börja läsa nästa bok. Att läsa böcker är något som jag huvudsakligen gjort på semestrar de senaste åren men sedan jag trappade ner i ansvar på jobbet har jag på något sätt återerövrat livet, njuter lite mer, läser lite mer. Och nu var jag ivrig att avsluta boken jag läst för att börja nästa bok. Men jag kunde inte hitta den. Jag blev allt mer irriterad över att ha lagt bort ännu en bok som jag inte läst färdigt. Jag tappade bort en annan bok för bara någon vecka sedan och det retade mig att jag kanske hade gjort det igen. Men så slutligen kom jag på vart jag läst den senast, det var ju sol igår och jag hade suttit ute på balkongen och njutit av det vackra vädret. I samma ögonblick som jag kom ihåg att jag suttit på balkongen och läst så påminde ljudet från det fallande regnet mig om att det inte längre var fullt lika vackert väder. Jag sköt upp balkongdörren och där låg boken. Upplagen och uppsvälld likt ett lik som legat i vattnet några dagar. Jag gick ut på balkongen i det hällande regnet och när jag tog tag i boken revs den i bitar, den föll isär när jag höll den i handen och jag insåg att den boken var ett avslutat kapitel för mig.

Jag har skrivit fem kapitel och efter en genomläsning sammanfattade en vän det jag skrivit som ”nattsvart men bra”. Men det sjätte avsnittet som jag nu jobbat på ett tag har visat sig vara betydligt svårare att skriva än de tidigare. Något jag inte trott då de kapitel jag skrivit hittills varit så mörka och jobbiga att skriva att jag verkligen sett fram emot att skriva nästa bok då den kommer att bli betydligt ljusare. Och det sjätte kapitlet i boken är ljusare och mer positivt än de tidigare kapitlen. Men så mycket svårare att skriva. Det var först idag efter nästan en veckas skrivkramp som jag fann vägen, orden föll på plats likt gatstenar som bildar en väg framåt i boken.

När jag gick längs gången med gravar såg jag att det stod ”Vi möts igen” på en av gravstenarna. Jag log lite skeptiskt för mig själv när jag såg meningen skriven på gravstenen. Jag vet att jag har en krass syn på livet efter detta. Jag tror inte på att det finns något efter detta livet, jag vill inte tro att det finns något efter detta och till skillnad mot många andra så ger det mig ingen ro att tänka mig att det skulle finnas en fortsättning på detta livet. Jag gick längs raderna med gravstenar i regnet. Mina skor var genomvåta men paraplyet skyddade mig i övrigt mot det fallande regnet. Hittade gravstenen jag sökte efter. Läste namnen på min farmor och farfar, en farbror jag aldrig träffat och min pappas namn. Och längst ner stod ett nytt namn med 2011 som dödsår. Det var namnet på den sista i pappas släkt, en av hans bröder. Blev förvånad över att läsa hans namn där. Inte för att han var för ung för stå på gravstenen, han hade blivit mer än sjuttio år gammal vilket jag kunde räkna ut genom att läsa årtalen på gravstenen. Blev förvånad för att även om min kontakt med min familj är nästintill obefintlig så brukar alltid någon höra av sig vid dödsfall. Men inte den här gången. Det kändes som att ett av de sista banden mellan mig och min familj klipptes av. Inget dramatiskt, inget jobbigt, ingen ångest. Det har det gått för lång tid för. På något sätt kände jag en viss lättnad. Nu blev det lättare att skriva min bok, inte för att min farbror som dött hade någon större del i min bok men han är en av de som jag skriver om. Kanske hade gravstenen jag passerade på min väg rätt om än symboliskt. Vi möts igen. Kanske inte i verkligheten men i min bok kommer de alla till liv.

Är ledig några dagar och passar på att hälsa på en vän och samtidigt resa tillbaka hem. Tillbaka till staden där jag är född, tillbaka till staden där min pappas grav ligger, tillbaka till staden där jag tillbringat loven när jag växte upp. Det ser konstigt ut när jag skriver det, det låter konstigt när jag läser det. Åker hem. Vad är mitt hem egentligen? Är det där jag är född, är det där jag är uppväxt, är det där jag bor idag? Är det där familjen jag växte upp med lever? Är det där min pappas grav ligger? Är det där de som jag i vuxen ålder kommit att se som min familj lever? Är det där jag känner mig som mest hemma? För i så fall är det inget av alternativen. Har först i vuxen ålder funnit städer, miljöer och människor som får mig att känna mig hemma. Men allra mest känner jag mig hemlös.

Det brukar sägas att kärt barn har många namn. Jag brukar tänka på det talesättet ibland för jag vet att jag har många namn. Så jag hoppas att det är för att jag är ett av de där barnen som hålls kärt. Jag kallas City-Åke och ICA-Åke på grund av mitt jobb, Bög-Åke på grund av min öppenhet om att jag är homosexuell. Men jag har bara hört Bög-Åke nämnas med respekt och tillgivenhet så jag stör mig inte speciellt på det. Tvärtom så känns det som att jag fått alla dessa namn huvudsakligen utifrån att jag är uppskattad. Och häromdagen fick jag veta att jag har ytterligare ett smeknamn, Latte-Åke. Jag förstod direkt att det kommer av min dagliga Latte från Espresso House, personalen där vet alltid vad jag vill ha när jag är där och jag bär nästan dagligen på en mugg därifrån. På mina resor till USA är jag stamgäst på Starbucks och dricker minst en mugg om dagen. Jag har stamkundskort på både Espresso House och Starbucks och det är med viss stolthet jag bär mitt nya smeknamn.

Lite mer än en månad senare var jag tillbaka på olycksplatsen. Den största smärtan från de brutna revbenen har avtagit under veckorna som gått och jag hade bestämt mig för att prova att simma igen. Simning ska ju vara en skonsam form av träning även om det var efter att jag simmat som jag bröt revbenen. Men det var ju mitt eget fel och inte simningen i sig. Och nu var jag tillbaka igen och redo att försöka igen, behövde röra på mig, behövde få ur mig lite energi. Det var nästan folktomt i den delen av bassängen där man motionssimmade och jag steg ner i vattnet, lät den svala känslan från vattnet omfamna min kropp när jag tog några simtag och begav mig ut i bassängen. Men, smärtan skar till direkt och jag fick stanna upp. Prövade ryggsim, trots att jag inte gillar att simma ryggsim, och det gick mycket bättre. Jag lärde mig att simma sist i klassen när jag gick i skolan och simning har aldrig varit min starka sida och oftast simmar jag bara bröstsim. Jag har aldrig känt mig bekväm med att simma ryggsim, tycker inte om att ha öronen under vatten och jag har svårt att slappna av, är konstant nervös för att få vatten i näsan. På något sätt så känner jag inte att jag har samma kontroll när jag simmar ryggsim som jag har när jag simmar bröstsim. Men nu var det inte så mycket att göra annat än att simma ryggsim om jag skulle simma smärtfritt. Så jag slappnade av, lät vattnet täcka hela min kropp förutom ögon, näsa och mun. Andades djupa lugna andetag och lät blicken följa detaljerna i taket samtidigt som jag simmade. Spänningen i kroppen gav med sig, nervositeten inför att hålla öronen under vattnet ersattes av ett lugn då alla ljud i simhallen dämpades. Ett tillstånd av självsäkerhet tog min kropp i besittning och jag svepte fram genom vattnet.

Killen framför mig i kön var lång, smal och hade otroligt vackra ögon. Han hade handlat av mig dagen innan och jag fylldes av den där känslan av lycka som jag får när jag ser någon som jag tycker är vacker. Jag känner mig som en kärlekskrank 14-åring, blir lite smått förälskad 100 gånger om dagen. Kärlek är inte rätt ord för vad jag känner, till och med förälskad är för starkt, engelskans ”crush” känns mer rätt för att beskriva känslan jag känner när jag upplever det som jag nu kände inför killen som stod framför mig. Jag log ett leende som nästan mötte öronen när jag tittade honom i ögonen. Han log tillbaka och frågade mig hur jag gjorde för att jämt vara så glad. Nervöst funderade jag på hur jag skulle svara, bet mig i tungan för att inte svara att det inte var jag, att det var han. Svarade att jag hade lätt för att vara glad och att jag gillade att träffa människor. Log lite extra, vilket nästan var en omöjlighet, och la till att man naturligtvis blir gladare av vissa människor. På väg ut log han osäkert tillbaka och lade huvudet på sned som om han inte kopplade vad jag menade.

För tio månader sedan var jag i Seattle där jag började skrivandet på boken. Idag är det två månader till dess att jag ska åka tillbaka till Seattle. Mycket har förändrats sedan dess att jag var där senast, arbetet med boken har inte gått så fort som jag hoppats och trott. Men idag har jag en början och ett slut, en struktur i historien jag vill berätta. Jag har skrivit fyra kapitel och låtit några utvalda personer provläsa de första kapitlen för att se att min historia, min förmåga att berätta något, håller. Och det håller. Nu är det ”bara” det tunga skrivjobbet som återstår och jag har nu gått från anteckningsblock och anteckningar på post-it-lappar och servetter till att nästan bara använda mig av laptoppen. I år är det kanske dags att sitta på Starbucks med en laptop istället för ett svart anteckningsblock.

Jag tycker inte om att klaga. Tycker inte om att gnälla. Vill inte uppfattas som jobbig. Frågar någon om jag mår bra så svarar jag som regel att jag gör det även om jag inte mår bra. Som nu när jag har två brutna revben som gör rejält ont. Det har gått några veckor sedan jag bröt dem och de tabletter jag fick av läkaren mot smärtan har tagit slut. Men samtidigt så är inte smärtan lika intensiv som den var tidigare och jag vill inte gå till läkaren igen. Men eftersom det gör ont så försöker jag avlasta sidan där de brutna revbenen sitter genom att lägga kroppsvikten på andra sidan. Vilket i sin tur gör att jag får ont där istället. Jag försöker att inte visa något eller prata om att det gör ont. Men ibland blir smärtan för stor. Som idag på jobbet. Så när jag hade rast och var ensam på lunchrummet så lade jag mig ner på en bänk för att försöka slappna av och sträcka ut ryggen. Men smärtan blev övermäktig så jag vrålade för ful hals tagen av smärtan och övertygad om att jag var ensam. Men jag hade inte räknat med att rummets fönster var öppna på grund av värmen. Jag hade heller inte räknat med att mitt vrål av smärta skulle höras av en grupp människor som stod utanför ett uteställe tvärs över gatan. Generad av deras uppmärksamhet gick jag ner och fortsatte mitt arbetspass.

Jag brukar inte tala direkt till dig som läser min blogg. Men, jag känner mig tvungen att göra det. För mitt bloggande har konkurens av mitt bokprojekt och just nu är jag inne i en fas där arbetet med min bok tar mycket av mina tankar. Jag bär med mig min bok i tankarna varje vaket ögonblick och en hel del av min sovande tid. Jag vill inte sluta mitt bloggande för det är kul, utvecklande och givande. För att inte tala om beroendeframkallande. Och era kommentarer är den mest fantastiska feedback man kan önska sig. Samtidigt så känner jag en lust att berätta om hur det går, hur boken byggs upp och hur den tar sin form. Hur jag påverkas av mitt skrivande. Hur nöjd jag är. Men också hur svårt det är. Hur personligt det blir. Att det är som att lägga ett pussel utifrån en mental bild jag hade när jag började projektet. Ett pussel som förändras under tiden jag skriver. Men, samtidigt som jag vill skriva om hur det går, hur det påverkar mig, så känner jag fortfarande att jag behöver behålla det för mig själv. För jag är inte redo, ännu, att berätta om boken. Men det går bra, bättre än någonsin, och ibland tar det kreativ energi från mitt bloggande. Och jag vill blogga det som känns, det som känns inuti mig, annars är det inte jag.

Arbetet med boken fortskrider. Samlar ihop alla anteckningar jag gjort vid alla upptänkliga tillfällen. Har det senaste året gjort anteckningar till boken på servetter, på räkningar, på kvitton och naturligtvis i anteckningsblock. Jag har alltid fyllt anteckningsblock med tankar och funderingar så det ligger halvfyllda anteckningsblock lite varstans i lägenheten. Och idag när jag gick igenom ett anteckningsblock och förde över anteckningarna till datorn så hittade jag anteckningar som jag gjort om något helt annat för nästan tio år sedan. Dessvärre har jag en handstil värdig en läkare så det tog ett tag innan jag kunde tyda det som stod skrivet. Men så framträdde ett sammanhang i bokstäverna och de bildade ord som skapade meningar, ord som skapade mening. Texten handlade om en kille jag träffade för nästan tio år sedan och jag hade i texten beskrivit vårt möte, mina känslor och passionen jag känt. Blev förvånad över hur levande minnet var och hur intensivt stark texten kändes när jag läste den. Trots att mina känslor för honom huvudsakligen härrör från den natten så tillhör han de personer som jag tagit störst intryck av. Och även om jag fortfarande kan komma ihåg de första orden jag sa till honom, vår promenad bland snötäckta träd den natten, så var det som att färdas tillbaka i tiden när jag läste texten jag återfunnit.

Efter att ha arbetat med en artikel till Borås Tidning i ett antal timmar och kämpat med texten och antalet tecken som den får innehålla så har den blivit något helt annat än jag planerat från början när idén föddes. Inte sämre men helt annorlunda, som om den vore en levande organism. Och nu är klockan tre på natten och denna organism och jag har funnit frid i slutresultatet. Nu återstår bara att se hur den känns när den publiceras.

Jag hade suttit och skrivit under en timmas tid. De senaste dagarna har jag tagit med mig laptoppen ut på balkongen där jag suttit om mornarna och skrivit på boken. Just idag hade jag skrivit på ett parti som var extra jobbigt och efter en timma orkade jag inte skriva längre, orkade inte rota djupet, orkade inte skrapa på innanmätet längre. Gick in i sovrummet och kröp upp i sängen bredvid hundarna. Somnade och vaknade till ett stilla regn som ökade i kraft medans jag låg i sängen och lyssnade. Med stigande skräck insåg jag att laptoppen stod kvar ute på balkongen, kvar ute i regnet. Kastade mig ur sängen, sprang ut på balkongen och hämtade in laptoppen och torkade av den med en handduk. Tankar som kommer den att fungera? Varför har jag ingen backup? Hur kunde jag gömma den ute? Varför skulle det börja regna? Prövade att starta datorn och tack och lov så fungerade den.

Som så ofta flörtade jag ohämmat med killen som handlade av mig. Han är heterosexuell och har ett förhållande med en tjej. Men det har inte stoppat mig tidigare och han flörtar alltid tillbaka. Vi pratade om våra respektive semestrar och han undrade hur det kom sig att jag bara tagit två veckors semester. Jag log och svarade att jag inte ville ta ut mer semester av rädsla för att missa honom när han var inne och handlade. Han svarade då med spelad förvåning att de andra tjejerna som jobbade i butiken sagt samma sak. Jag log förvånat och frågade hur han menade med ”de andra tjejerna” i butiken. Generad bad han om ursäkt medans jag skrattade gott. Mer generad än i vanliga fall sa han hej då till mig när han gick.