Åke Englund

Mobiliserarar krafter. Fördelar tiden. Fokuserar orken. Gör ett uppehåll.

/Åke

I våras var jag med i radio och pratade om att skriva en bok med anledning av utedelningen av Borås Tidnings debutantpris. Idag har jag blivit intervjuad av en tidning om min bok. Men den är inte utgiven ännu. Jag har inte ens ett förlag ännu. Så det är en knepig situation jag hamnat i. Det är som att jag börjar i fel ända. Men man kan i alla fall säga att jag bygger upp en förvämntan. Förbereder marknaden på det som komma skall. Kanske förbereder mig själv rent praktiskt på vad som komma ska. Förbereder mig på frågorna. Förberder mig på känslan av att min historia, min berättelse, finns i det öppna. För alla att läsa. För alla att bedöma. För alla att döma. Förbereder mig.

Nulla dies sine linea är latin för "Ingen dag utan rad". Och det är ungefär så jag lever. Skriver konstant. Antecknar tankar och ideér så fort jag kommer på något. Det kan vara en känsla, ett ord eller en mening som beskriver något. Förr antecknade jag på det som var närmast till hands. Min bok var från början skriven på servetter, kvitton och andra saker av papper som fanns nära tillhands. Nu försöker jag att göra mina anteckningar i mobiltelefonen. Men senast idag när jag jobbade så blev det en mening nedskriven på ett gammalt kvitto, allt för att inte glömma bort. Jag har bloggat nästan oavbrutet sedan 6 år tillbaka, Bloggandet ger mig en möjlighet att leka med ord, tankar och intryck. Mitt bloggande har förändrats med åren och blivit mer personligt, mer nära den jag är och mina känslor. Men att blogga nästan varje vardag gör också att det blir som en form av offentlig dagbok även om det finns känslor och tankar som jag väljer att inte skriva om då det blir allt för privat. Gränsen mellan privat och personligt är tunn och ibland överträder jag den. Ibland vill jag överträda den men väljer att hålla tillbaka.

Ibland tvivlar jag på om det är rätt att skriva så mycket privata tankar. Ibland är det tvärtom, då jag kan känna att bloggen knappt har några läsare och att jag lika gärna kan skriva mina tankar på ett worddokument utan att behöva fundera på om jag lämnar ut mig själv för mycket. Senast för några dagar sedan satt jag och tittade på ikonen som används för att ta bort bloggen. Men jag bestämde mig för att skjuta upp beslutet till lite senare. Och senare samma dag fick jag ett mail från någon som jag inte känner, någon som jag aldrig träffat. Någon som med några korta meningar berömde mitt skrivande och uppmuntrade mig att fortsätta. Jag bestämde mig för att fortsätta att skriva. Funderar inte längre på ikonen som man använder för att ta bort bloggen. Skriver vidare. Ingen dag utan en rad.Nulla dies sine linea.