Åke Englund

Vad gör vi med smärtan och förlusten i våra liv? Jag tror att många av oss upplever en smärta och förlust i att inte få se andra som liknar en själv, skildrade eller som deltagare i det offentliga livet, i kulturen eller på sportens arenor. Jag tror att kvinnor, färgade och hbt-personer, likasom många andra, delar en smärta och förlust i att vara osynliggjorda på detta sätt. Hur hanterar vi detta? Jag tar ofta ett steg tillbaka och betraktar människor som agerar ut sin smärta och ofta tycker jag mig se ett samband till denna avsaknad av förebilder och skildringar. Själv har jag valt att se det som en skattjakt och en anledning till att söka och skapa konst. Jag reser över hela världen för att se monument och besöka platser som haft betydelse för hbt-personer och homosexuella i synnerhet. Jag skapar bilder och fotografier där jag skildrar homosexuellas erfarenheter. Jag är så rädd för att bli bitter och arg för att jag saknar förebilder och skildringar, eller för att homosexuellas historia huvudsakligen är historian om hur homosexuella har bestraffats för att de är just homosexuella . Så jag gör min smärta till konst och mina upplevelser till erfarenheter och lärdomar för andra. 

Ända sedan jag var liten har jag haft en enorm konflikträdsla. Min roll i familjen var att bevara freden och vara länken mellan grälande familjemedlemmat. Och de roller vi lär oss som barn förblir alltför ofta de rollprestationer vi fulländar som vuxna. Trots detta har jag stått långt fram och försvarat homosexuellas rättigheter. Något som inte varit utan konflikter. Jag har försvarat homosexuellas rättigheter i radio, tv och tidningar men även i bild i form av fotoutställningar. Jag har stått framför hela skolklasser och bemött argument om att homosexualitet är fel enligt bibeln  och  jag har stått framför killgäng som  hotat misshandla mig. Det kan tyckas som en ödets nyck att jag blev homosexuell och fann "min sak", mitt syfte och mening. Något som var större än mig och som gav mig något att kämpa för. Något som tvingade mig att möta mina inlärda rädslor och kämpa mig igenom dem. Något som utmanade mig att prova nya roller på livets scen. Än idag kämpar jag med min konflikträdsla men idag kan jag se den som en motspelare som tvingar mig att spela min roll bättre och mer övertygande. 

Vart jag än jag vänder mig möts jag av människor som tycks bära på en ilska de själva inte ens är medvetna om. De tränger sig fram som om allt är en kamp, en slags hungerspel utan belöning med enbart olika grader av bestraffning. All hänsyn, respekt och artighet är satt ur spel och det enda som betyder något är att man får det som man tycker sig ha rätt till i ögonblicket, då man inte fick det man var lovad i livet. Jag kan inte låta bli att tänka att allt bottnar i makt och de som tycker sig ha rätt till mer makt, och de som inte inser att de har makt över sina liv, nu tar den lilla makt de kan få genom om att agera så som de tycker de själva har blivit bemötta. Ironiskt nog har jag funnit och tagit mig både frihet och makt de senaste åren och har samtidigt funnit ett intre lugn. Jag gör medvetet val som ger mig makt och frihet vilket i sig innebär uppoffringar. Ingen frihet utan viss ofrihet. 

I trailern för en thriller sa speakerrösten att ensamhet kan vara något fruktansvärt. Idag kommer jag inte ens ihåg vilken film det var och jag tror inte att jag sett filmen. Men den där meningen har satt sig på mitt innersta och jag tänker meningen flera gånger om dagen i samma stil och med samma röst som i trailern, olycksbådande och ödesmättad. Vi människor är flockdjur i grund och botten och att vara ensam, att hamna utanför flocken gör något med oss och vi blir irrationella när ensamheten inte är av eget val. Jag möter dagligen människor som, ofta omedvetet, gör irrationella saker bara för att få kommunicera och interagera med andra människor och på så sätt vara delaktig i flocken, om så bara för ett ögonblick. Ensamhet kan vara något fruktansvärt. Själv älskar jag ensamhet och att få vara ifred. Samtidigt som jag kan vara otroligt social och utåtriktad. Ett dubbeleggat svärd, eller som jag skrivit i en krönika: jag är en social ensamvarg. Och ju äldre jag blir desto mer misantropisk blir jag. Samtidigt är även jag människa och ett flockdjur i grund och botten. Ensamhet kan vara något fruktansvärt. Och jag är livrädd för att bli som dessa ensamma vilsna själar som desperata på att få uppleva samhörigheten i flocken agerar irrationellt och ologiskt, och framför allt inte inser hur de bara alienerar sig än mer från flocken med sitt beteende och flyter iväg på ett isflak som smälter snabbare ju mer desperata de blir på att vara en del av flocken och till slut blir de udda existenser som alla fasar och helst flyr ifrån. Ensamhet kan vara något fruktansvärt. 

Skulle ha träffat en vän över en bit mat men han hade fullt upp med jobb och renovering av hus. Livets grunder, att försörja sig själv och sin familj och ordna boende. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som händer med oss människor när vi gjort dessa grundläggande steg i vår behovstrappa. Vad gör vi med tiden som blir över och livet vi lever här?