Slutscen
Tystnad. Mörker. En av filmerna jag såg under min resa till Vancouver slutade med tystnad och mörker. En tystnad och ett mörker som var lika smärtsam som slutet på filmen. Filmen slutade med en misshandel som publiken aldrig fick se men som alla i publiken kunde känna. Jag var säker på att många i publiken kunde känna igen sig i situationen. Även jag har känt hotfullheten som skildrades i slutscenen. Att vi inget fick se av vad som skulle hända förstärkte bara intrycket och vanmakten. Trots att det gått nästan en vecka sedan jag såg filmen så kommer slutscenen tillbaka till mig i tankar och drömmar under ögonblick av tystnad, den kommer tillbaka och hemsöker mig i ögonblick av mörkrer.
Ett första nej
Under resan till Vancouver fick jag mitt första refuseringsbrev från ett bokförlag. Lustigt nog så kändes det inte så mycket. Vet inte om det var för att jag var utomlands eller om jag är inställd på att det också är en resa att få en bok publicerad. Och att liksom att resa innebär att man inte alltid kommer fram direkt när man ger sig ut i det okända, att man ibland måste gå tillbaka, söka sig till andra vägar så känns det som att ett nej bara är en stig som inte ledde rätt. Och istället för att ta åt mig för att de bestämt sig för att inte ge ut mitt bokmanus så tog jag till mig att de i brevet beskrev mitt manus som "starkt". Och sparar refuseringsbrevet för att kunna påminna mig om även denna resa när jag väl blir publicerad.
Återkomst
Det är en konstig känsla att komma tillbaka till vardagen efter att ha varit bortrest. Man bär med sig känslorna, upplevelserna och intrycken efter att ha varit borta. På något sätt känns det som att jag är förändrad men att allt är sig likt här hemma. Jag vet inte om känslorna, upplevelserna och intrycken är större eller har påverkat en mer för att man varit på andra sidan jorden, talat ett annat språk och levt i en annan värld. En värld som är nästintill identisk med den jag lever i vanliga fall men ändock helt annorlunda. På något sätt så känns det som att jag känt mer, djupare och kraftigare och nu återvänt till en avdomnad värld.
Strax åter
Lämnar Borås i tidig morgontimma. Åker med en, tack och lov, tystlåten taxichaufför mot Landvetter flygplats. Lämnar åter Borås, Sverige och Europa för kontinenten bortom haven. Är tillbaka men nya erfarenheter och kanske insikter i slutet av månaden. Tills dess, ta hand om er i nattens mörker och dagens obarmhärtiga ljus.
Segerdans
De fem minuterna gick så snabbt att jag knappt hann reagera. Hann bara agera. Men det kändes bra när jag fick ett visitkort av förläggaren innan jag reste mig upp från stolen. Mitt manus hade hon redan i sin hand. Hon hade bläddrat lite i det under vårt korta samtal samtidigt som hon ställt frågor. Hon kändes genuint intresserad och upprepade att det var ofattbart att de ämnen som jag tar upp i min bok fortfarande är så tabubelagda.Hon bläddrade lite i manuset och sa lite frågande att hon var nyfiken på mitt språk i boken. Och jag log för mig själv. För om det var något jag kände mig säker på med mitt manus så är det mitt sätt att hantera språket. Vi tog varandra i handen en sista gång innan jag lämnade hennes kontor och gick genom bokförlagets lokaler. Sa hej då till kvinnan som tagit hand om mig när jag kommit dit. När jag kommit ut från kontoret vände jag mig om för att se till att jag kommit utom synhåll för personalen på bokförlaget och sedan kunde jag inte hålla mig längre utan hoppade så högt jag kunde och dansade en liten segerdans. Visst, inget är klart, jag har "bara" presenterat mig själv och mitt manus för en förläggare. Mycket återstår. Hon ska läsa mitt manus, Hon ska tycka att det är bra. Hon ska vara överens med de andra på förlaget och de ska alla tycka att mitt manus är intressant och bra nog att publicera. Men jag är bit på vägen, och hon kändes genuint intresserad och nyfiken på mitt manus. Så jag passade på att ta ut lite av glädjen i förskott. Dansade en tyst dans i korridoren för att släppa lös all energi som jag bar inom mig. Vad har jag att förlora på det? Jag har allt att vinna.
Söndagsmoln
Moln
Vet inte varför jag är så förtjust i moln. Kanske är det för att jag inte går på små rosa moln...
Stairway to Heaven
En trappa leder alltid åt två håll, som denna trappa. Om du går upp så kommer du till en kyrka, om du går ner kommer du till en biograf. Biografen är min kyrka och film min religion. Och oavsett vem som kallar trappan för "Stairway to Heaven" så har de rätt, för trappan går både upp ner. Allt handlar om vilka val vi gör, vad vi tror på här i livet.
Letters from the sky
Jag hörde en låt som spelades i bakgrunden i en tv-serie och på något sätt var det som att den talade till mig. Jag kunde inte släppa dess melodi och texten hemsökte mig i mina drömmar. Jag letade reda på vem som gjort den och vad den hette och sedan dess har jag spelat den oavbrutet. När jag lyssnar på den så är det som att den öppnar flodvallar av känslor. Det är som att jag flyger när jag lyssnar på låten. Den isnpirerar mig att skriva, den färgar min vardag och jag lyssnar på den om och om igen trots att jag är rädd för att tröttna på den. Den har fått mig att skissa på en ny bok och jag har börjat skriva på de första kapitlen. För varje gång jag lyssnar på den får jag nya bilder och visioner framför mig. Jag vill skriva en bok, jag vill klättra i höga berg och vandra i djupa dalar. Jag vill dansa och sjunga. Jag vill smyga ut i natten och måla budskap på husväggar. Jag vill ställa mig på ett hustak och kasta ut papper med bokstäver som som bildar en enhet för den som kan sammanfoga dem. Om jag tar ett steg utanför mig själv och tittar på mig själv så blir jag rädd, men jag kan inte låta bli att lyssna på låten igen. Och igen...
To be continued...
Jag vet inte om hjärtat stannade upp eller om det slog några extra slag när ikonen för nytt mail uppenbarade sig på bildskärmens nedre hörn. Under de få sekunder som ikonen visade sig på skärmen var det som att världen stannade upp och jag tog in den lilla information som gavs i ikonen innan den likt ett vålnad suddades ut. Jag hade fått ett mail från en kvinna som jag inte kände till och i meddelanderaden stod det "SV:bokmanus". Samtidigt som jag öpppnade min inkorg flög tankarna omkring i mitt huvud likt fiskmåsar på uppåttjack. .Vilket bokförlag var det från? Vem var kvinnan? Varför fick jag svar nu? Så gott som alla bokförlags hemsidor hade sagt att det skulle ta 2-3 månader innan man fick ett besked. Jag hade ju skickat mitt manus till några bokförlag för två veckor sedan. Var det positivt eller negativt att jag fick ett meddelnde redan nu? Varför tog det sådan tid att öppna inkorgen? Äntligen öppnade sig inkorgen och jag öppnade upp mailet. Det var från en redaktionssekreterare på bokförlaget Natur & Kultur, hon tackade mig för mitt manus och berättade att hon vidarebefodrat det till redaktionen för Populärpsykologi. Populärpsykologi?!? Jag hade kunnat få gissa en miljon gånger vad det skulle stå i brevet men jag hade nog aldrig gissat det som jag nu såg framför mig. Var det bra eller dåligt? Populärpsykologi? Boken är ju självbiografisk och utspelar sig halva tiden på en psykiatrisk avdelning, så ja varför inte? Att hon vidarebefodrat det dit, var det positivt eller negativt för mina utsikter att få mitt bokmanus antaget? Frågorna blev fler och fler. Ibland är mitt liv lite som en bok.
