Åke Englund

Träffade en gammal vän på bussen till Göteborg. Vi pratade om gamla tider och hur våra liv var nu. När han skulle gå av bussen sa han: Du får en mjuk kram så att jag inte krossar dina revben! Han gav mig en öm kram, våra kinder möttes och jag kände hans värme. Vet inte vad det är men kramar har kommit att betyda så mycket för mig den senaste tiden.

Ledig från jobbet. Efter hundpromenad och frukost satte jag mig ner framför datorn. Öppnade dokumentet med kapitlet jag skriver på just nu. Började skriva. Ibland flödade texten. Ibland var den svårarbetad. Ångrade mig. Skrev om en stor del av texten. En av hundarna kom fram och lade sitt huvud i mitt knä. Tittade på klockan och insåg att jag borde ha ätit lunch för några timmar sedan. Skrev lite till. Insåg att jag skrivit en del av texten utifrån fel person. Antagligen var det för att texten varit för jobbig att skriva, för jobbig att kännas vid. Skrev om texten. Insåg att ytterligare en timma gått. Gick en promenad med hundarna och insåg att jag borde äta något. Köpte hem thai-mat och somnade i soffan efter att ha ätit färdigt. Vaknade och satte mig vid datorn igen. Läste igenom texten och skrev vidare. När jag lyfte blicken från bildskärmen och tittade ut så insåg jag att det blivit kväll. Tänkte för mig själv att jag kanske borde ställa in resan till Seattle och New York och hyra mig ett hus på landet istället. Eller bara sitta på hotellrummet och skriva.

När jag gick över torget var jag som så ofta lite disträ, försökte hitta en låt på mobilen samtidigt som jag höll boken och anteckningsblocket mot den sidan av bröstkorgen där revben inte var brutna. När jag hunnit en bit in på torget insåg jag att folk stod stilla omkring mig, på tok för stilla. Jag stannade upp och tittade mig omkring. Insåg snabbt att alla stod och tittade mot rådhuset och klockan därpå. Klockan var någon minut i tolv och jag insåg snabbt att det var en tyst minut för offren i massakern i Norge. Jag tog ur hörlurarna och ställde mig stilla och tittade på de tända ljusen som stod på rådhusets trappa. Hörde vattnet från fontänen och tänkte på alla som slängt sig i vattnet för att komma undan gärningsmannens skjutande. Hörde någon ett par meter bort som grät och jag kände hur jag också började gråta. Den tysta minuten gick mot sitt slut men nästan ingen på torget rörde på sig. Det var som att vi alla var för tagna av ögonblicket. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder och jag torkade bort tårarna med baksidan av min lediga hand. Till slut bröt jag mig ut från gruppen av stillastående människor och gick min väg.

Mitt bokprojekt går sakta framåt. Skriver just nu på ett kapitel som jag försökt skriva ner i flera år i olika former. Texten berör mig otroligt och är svårskriven. När jag försökt skriva ner den tidigare har den varit så jobbig att skriva att jag mått fysiskt dåligt och varit tvungen att kräkas. Men nu går det bättre och jag börjar bli nöjd med texten. Är spänd på hur andra, som inte har samma personliga berörningspunkter, tar emot texten. Jag vill skriva texten personligt men ändå vill jag att den ska hålla bra kvalité och inte bara påverka en utifrån vad som beskrivs. Texten är samtidigt så privat och utlämnande att jag redan nu funderar på hur det skulle komma att kännas den dagen jag förhoppningsvis publicerar min bok. För även om det som beskrivs är hemskt så vill jag inte verka som ett offer. Ställer mig fågan gång på gång. Hur skriver jag texten utan att jag framställer mig som ett offer och hur beskriver jag hur jag funnit styrkan och kraften som drivit mig framåt? Under skrivandet så känner jag hur svaret växer fram likt motivet på en tavla som man inte visste vad den förställde när man började måla.

Under min resa till Chicago fann jag min skog. När jag stod där i korsningen State och Randolph Street när jag insåg att detta var min skog. För många är skogen den ultimata platsen där de kan vara sig själv, slappna av och finna inre frid. Själv har jag aldrig riktigt trivts i skogen, har mest känt mig vilsen. Men när jag stod där i en av de mest trafikerade korsningarna i Chicago så slog det mig att just detta var min skog. Storstaden med alla dess ljud, lampor och med dess puls får mig känna att jag kan vara mig själv, slappna av och finna frid. Det låter som en motsättning i sig själv men det är just på gator som dessa, i storstäder som jag känner att det är lättare att andas, lättare att leva. Jag insåg där i korsningen att det i mångt och mycket varit just denna känsla som lockat mig till storstäder som New York, Philadelphia, San Fransisco, Seattle och nu Chicago. Jag hade funnit min skog.

Om kvällen efter jobbet fylls jag ofta av en känsla av att jag blir mer privatpersonen Åke än jag är tidigare under dagen. När jag går kvällens sista promenad med hundarna, när jag dricker mitt te och skriver mina blogginlägg är jag på något sätt privatpersonen Åke. Jag släpper garden, öppnar min själs fönster och sätter mig i det öppna fönstret och tittar ut på världen utanför, men också in på världen inom mig. Vid dessa tillfällen känner jag mig mer sårbar och är tacksam över att jag som regel inte möter allt för många vänner och bekanta på mina hundpromenader. Under dessa timmar runt midnatt då jag är som närmast mig själv och mina känslor. Vid denna tid på dygnet funderar jag på något att skriva som sammanfattar min dag, en text som sammanfattar en stämning som jag burit på under dagen som gått. När jag skriver får jag sortera bland idéerna och välja bort det alltför privata, det som jag kanske hade velat skriva om. Men det är trots allt en text som de flesta av mina läsare skriver på dagtid, i det krassa dagsljuset. Under den tid på dygnet då jag åter är den officiella Åke.

Trots kvällens kraftiga regn låg värmen kvar likt en matta när jag gick genom den mörka parken. Allt gå genom parken efter mörkrets inbrott tvingade mig att förlita mig på mina sinnen på ett helt annat sätt än på dagen. Och även om hundarna ledde mig framåt så fick jag förlita mig på det förlupna ljuset från den närliggande motorvägen. De mörka speglingarna i vattenpölarna. De olika nyanserna i skuggorna. Det knastrade ljudet av mina skor mot grusgången. På något sätt så var det som att jag inte bara var tvungen att uppleva parken med mina sinnen för att ta mig fram. Jag njöt av att göra det. Det kändes på något sätt som en metafor för mitt liv den senaste tiden. Jag kanske inte längre vandrar i mörkret lika mycket eller lika ofta som tidigare men jag upplever livet med mina sinnen mer och mer för varje dag som går. Jag ser mer nyanser, känner mer, upplever mer och framför allt. Jag lever mer.

Min tid var ute. Om jag skulle hinna duscha och byta om utan att stressa alltför mycket innan lunchen så var jag tvungen att sluta simma och bege mig mot duscharna. När jag simmat den sista längden och skulle gå upp ur bassängen så var det fullt med folk i delen av bassängen som var för de som simmade långsammare och jag hade verkligen ingen lust att gå mot strömmen för att kunna ta mig ur bassängen. Funderade på om jag kanske kunde häva mig upp ur bassängens kortända, det var visserligen lite hög kant men det skulle nog kunna fungera. Jag sträckte mig så att jag fick tag på bassängens ytterkant och hävde mig uppåt. Men, halvägs upp insåg jag att jag inte skulle orka och fallet mot bassängens kant blev hastigare än väntat och när bröstkorgen trycktes ihop hördes ett knastrande ljud och smärtan fick mig att nästan tappa andan. Men andan var inte det enda jag tappade, mina badbyxor hade åkt ner en bra bit. Jag släppte taget med högerhanden för att kunna dra upp badbyxorna. Och i samma ögonblick som jag släppte taget ökade trycket på vänstersidan av bröstkorgen och återigen ackompanjerades smärtan i överkroppen av ett knastrande ljud från bröstkorgen. När jag gjorde desperata försök att dra upp badbyxorna samtidigt som jag uthärdade smärtan från bröstkorgen så kom det en prutt, fis, fjärt. Kalla det vad man vill men det var inga tvivel på vad det var som lät. Full av förödmjukelse och smärta gled jag ned för bassängkanten och lät vattnet omsluta mig.

Restaurangens namn var ”Eatt”, varför den stavades med två t undgick mig men jag hade varit där och ätit några dagar tidigare och maten hade varit riktigt god. Jag valde ett bord på uteserveringen men i skuggan då solen stod högt på himlen, tog av mig solglasögonen och la ifrån mig anteckningsblocket. Promenaden längs sjökanten hade fått tankarna och kreativiteten att flöda och jag hade fyllt några sidor av blocket med material till boken. I väntan på maten roade jag mig med att titta på människorna som passerade på gatan som låg intill. När jag fick min mat la jag besticken åt sidan och blundade samtidigt som jag tog in dofterna av maten innan jag började äta. När jag ätit färdigt satt jag kvar en stund och bara njöt av det faktum att jag satt på en restaurang och åt god mat i ett land på andra sidan jorden från där jag bor. Tänkte på hur bra jag har det som kan göra resor som tar mig över hela världen, att jag har förmånen att äta på restauranger som denna, att tagit mig så långt i livet. Jag tycker inte om uttryck som lyckligt lottad eller välsignad då jag kommit dit jag är idag för egen maskin men jag är fylld av tacksamhet och medveten om hur långt jag kommit.

Klockan var nästan nio på kvällen men kvällen var fortfarande varm nästintill kvav. Vi satt vid sjökanten och hade precis ätit upp mackorna som vi haft med oss. Jag vände mig om och stranden var nu full med människor, det var säkert flera hundra människor som alla stod och väntade. Det var den fjärde juli och de liksom vi var vid stranden till Michigansjön för att se fyrverkerierna. Känslan av att se alla människor stå vid strandkanten och titta ut över vattnet och vänta på fyrverkerierna var mäktig, trots att vi inte pratade med varandra så kändes det som att vi alla delade något betydande. Kvällsluften var fylld av förväntan och när fyrverkeriernas skådespel började hördes publiken uttrycka sin uppskattning för dramat som utspelades på kvällshimlen. Bakom mig hörde jag ett barn säga. –It’s magic! Och visst kändes det som ett magiskt ögonblick när vi alla stod där längs strandkanten, gamla och unga, män, kvinnor och barn. Och trots att vi inte kände varandra så delade vi ett ögonblick av magi.

Hemma igen. Förändrad men ändå likadan. Eller? För varje resa jag gör så är det som att något inom mig förändras. Under vissa resor märker jag det knappt för att förändringen inom mig är så liten, nästan försumbar. Under vissa resor är det som att det bara är ett skal av mitt forna jag som återvänder hem och allt inom mig är förändrat, omskapat och förnyat. Att resa bort blir som att hitta sig själv. Och nu är jag hemma igen från ytterligare en resa. En resa som förändrat mig, påverkat mig. Kan inte riktigt sätta fingret på vad som har hänt, vad som har förändrats. Men jag kan känna det inom mig. Under resan har jag vandrat långa sträckor varje dag och jag har fått tillfälle för reflektion, eftertanke. Under dessa vandringar längs gator och gränder är det som att själen hunnit ifatt min kropp. Jag har mött och kanske inte försonats med mina inre demoner men jag har lärt mig att acceptera deras närvaro. De finns fortfarande kvar men vi vandrar nu längs samma gator och gränder, de jagar mig inte på samma sätt som de gjort tidigare. Visst, de kommer att jaga mig igen och jag kommer säkert att förneka deras existens och försöka fly från dem. Men något inom mig har förändrats.