Åke Englund

Kapitlen i boken var korta men det var mycket att ta in så jag tog en klunk av kaffet och tittade mig omkring och såg på de andra som satt på caféet. Vid bordet bredvid satt det tre tjejer och pratade och delar av deras samtal skvätte över till mig likt vatten som skvätter upp på båtens däck under ett stormväder och jag hörde fragment och stycken av deras samtal mellan kapitlen min bok. Jag fortsatte och läste tills ytterligare ett kapitel var slut, samtalet bredvid var likt en bilolycka som man inte vill titta på men man kan inte låta bli. Allt deras samtal tycktes vara negativt, deras arbete var plågsamt, släktingar var en pest och allt var dyrt. Jag läste ett nytt kapitel men likt en giftig dimma nästlade deras samtal sig in mellan raderna i min bok och jag tappade fokus på mitt läsande. Jag kände vibrationer fortplanta sig till mitt bord och tittade under tjejernas bord där jag såg att en av tjejerna satt och skakade med ena benet som om hon vore irriterad eller stressad. Vibrationerna fortplantade sig till mitt bord och skapade små ringar i mitt kaffe, den giftiga dimman av deras negativa samtal smekte sig omkring min kropp likt ett ondskefullt väsen som ville väcka mina sämsta sidor. Nästan som en smitta som överfördes från det negativa samtalet vid bordet bredvid. Smittan som låg i luften fick mig att bli illamående och i ett försök att undvika smittan drack jag upp kaffet, klädde på mig och gav mig ut i den friska vårluften.

Jag hade klivit ur sängen när det var mindre än två timmar kvar tills jag skulle ha den första föreläsningen. Trött hade jag stått på tok för länge i duschen för att vakna till liv och anta mänsklig form. Innan jag gick hemifrån hade jag på fastande mage tagit ett glas med en brustablett som skulle innehålla vitaminer, mineraler och ginseng och nu började jag bli illamående. Telefonen ringde på vägen till skolan och det var en vän som var upprörd över ett beslut som jag fattat, han skällde för fullt och jag hade fullt upp med att inte kräkas så jag argumenterade inte emot honom och efter en stund avslutade vi samtalet. Medans jag fokuserade på andningen och gjorde mitt bästa för att inte kräkas så funderade jag på om det var min oro inför att hålla i föreläsningen som var ovanligt stark. Eller om det var magsjukan som drabbat många av mina arbetskompisar som nu även drabbat mig. Eller om det var att jag tagit brustabletten på fastande mage. Men i vilket fall som helst så mådde jag allt sämre så på vägen till skolan köpte jag mig en kopp kaffe som jag svepte i mig. Och efter en stund började jag må allt bättre och när jag var framme vid skolan så var jag bara så nervös som jag brukar vara innan mina föreläsningar och jag kände att den värsta faran var över. När eleverna tog sina platser och jag inväntade att läraren skulle kolla närvaron så tänkte jag som så många gånger förr på hur jag jämt känner det som att jag lever livet på språng och inte tar hand om mig själv.

En vän till mig fyller år om några dagar och jag har funderade en del på vad jag skulle kunna ge honom i present. Och jag fick idé efter idé till vad jag skulle kunna ge honom, personliga och speciella presenter. Ingen av dem skulle innebära några stora ekonomiska utlägg utan de skulle mer handla om personliga saker som berör saker vi har gemensamt. Dessvärre så har jag inte riktigt kunna bestämma mig då en av idéerna skulle innebära att jag var tvungen att färdigställa något jag inte riktigt har tid med även om jag har materialet. Den andra idén ligger i framtiden och det är inte bestämt att det blir av så jag vill inte gå händelserna i förväg. Den tredje och kanske enklaste idén är också den väldigt personlig men enklast att färdigställa. Mitt i mitt funderande kring presenter så inser jag att jag gång på gång avböjer presenter och all form av firande kring min egen födelsedag, någon som min vän är väl förtrogen med att jag gör. Det är saligare att ge än att få kanske…

För några år sedan fick jag rådet att skriva ner mina drömmar, vad jag drömmer om att göra, i en bok. När jag fick rådet så beskrevs det som att mina drömmar på något magiskt sätt skulle slå in om jag började med denna drömbok. Och då jag av naturen och ohämmad vana är skeptiskt och utan tro så det var med visst motstånd som jag tog mig an uppgiften att skriva ner mina drömmar i denna bok. Med tiden glömde jag bort boken men jag hittade den efter tag och när jag läste den så insåg att flera av de drömmar som jag skrivit ner i boken nu hade ägt rum. Jag ville inte använda mig av ordet uppfyllts då det skulle antyda att det skulle handla om något öde eller någon slags magi. Min logiska förklaring var att då jag satt mina drömmar på pränt så blir det en tydlig målbild som jag aktivt arbetade med. Och återigen gick det en tid och drömboken föll i glömska. Tills häromdagen då jag skulle fråga en vän om något som jag verkligen ville. Och jag kom att tänka på drömboken igen så kvällen innan jag skulle ställa min fråga så letade jag igenom hela lägenheten tills jag hittade drömboken och jag skrev då upp vad jag ville i boken. Och nästa dag när jag ställde min fråga så fick jag ett positivt svar på min fråga. Jag är fortfarande skeptiskt, fortfarande utan tro. Men, jag satte mig ner och läste igenom de drömmar jag skrivit upp under åren och insåg att mer än hälften av mina drömmar nu är genomförda och majoriteten av de som är kvar arbetar jag aktivt med att genomföra. Jag kan vara skeptisk, utan tro och betrakta drömboken som ett måldokument. Men, det jag skriver upp i boken blir till verklighet.

Jag hann precis med bussen. Jag fick springa den sista biten men jag hann. När jag suttit ner en stund och hämtat andan så kom den där känslan över mig, den där känslan som jag kan få när jag, som ikväll, varit på bio och sett en film påverkat mig. När jag får den här känslan är det som att alla mina sinnen är vidöppna och det kan nästan bli för många intryck, för mycket att ta in. Den här känslan är något som jag fått först på senare år när jag trott att känslointrycken man upplever i livet skulle mattas. Ibland kan jag känna mig fundersam till varför jag drabbas av dessa nästan övermäktiga känslointryck. Och nu kunde jag känna det igen.
Det första som jag reagerade på var killen framför mig som lyssnade på musik sina hörlurar, det var ingen hög volym men jag kunde höra hur tonerna strömmade mot mig och jag försökte dämpa ljudet genom att hålla för öronen en stund tills jag vant mig. Försökte fokusera om och lyssna på något annat, lyssnade på vinden som tycktes försöka greppa bussen likt en övermäktig jätte och återigen blev ljudet mig övermäktig. När jag försökte fokusera på något annat tittade jag ut genom fönstret och det nästintill sved i ögonen av de starka färgerna i rödljuset vid övergångsställena. De reflekterande färgerna i gatskyltarna gjorde att jag blev tvungen att kisa för att orka med att titta. Jag försökte läsa lite i tidningen jag köpt men de skarpa kanterna på bokstäverna i texten tycktes skära genom mina linser. Jag fick känslan av att mina händer växte i storlek och i känslighet, när jag lyfte händerna och vred på dem så kunde jag känna luften smeka dem. Jag lade händerna i kors över bröstkorgen och jag kunde känna mina revben och nyckelben som om min bröstkorg saknade muskulatur och hud. Min sista tanke innan intrycken blev mig övermäktiga och jag somnade var att jag inte orkade mer.

Det är kväll igen. Jag ligger i mörkret och svävar mellan vakenhet och sömn. För mitt inre ser jag en lång vitmålad steril korridor, det luktar sjukhus och den storväxta aggressiva mannen gungar från sida till sida när han går mot mig i korridoren. Precis när mannen är inom räckhåll och börjar skrika åt mig så rycker jag till och tittar ut rummets mörker. Jag skriver på en text som äger rum på en psykiatrisk avdelning men jag har ingen disciplin i mitt skrivande så strax innan jag somnar om kvällarna så går jag igenom texten i mitt huvud. Om och om igen vandrar jag igenom korridoren kväll efter kväll och kommer inte längre än till den del mannen börjar skrika åt mig. Känner att det är på tiden att jag sätter mig ner och skriver färdigt texten så att den inte förföljer mig i drömmarna när jag lämnar vakenheten och träder in i natten och drömmarnas värld.

Jag har en tand som är lite sned. När jag växte upp skämdes jag för den men i takt med att jag blivit äldre har den blivit en del av mig. Oftast tänker jag inte på den utan det är först när jag blir påmind om den av någon som påpekar den som jag tänker på den. En vän till mig säger att den syns olika mycket beroende på vilken sinnesstämning jag är i. Tydligen syns den mest när jag är intresserad av någon men försöker dölja mitt leende. Han kallar mig för den gulliga vampyren, det låter som en barnbok ”Åke den gulliga vampyren”. Jag har haft mer smickrande smeknamn, men också mindre smickrande. Kanske kan använda det till min fördel och skriva just en barnbok. Kanske kan bli min debutbok...

Jag läste om mordet precis innan mitt arbetspass började och jag kunde inte släppa tanken och illamåendet ville inte lämna min kropp. En tonåring i New York hade blivit mördad för att man trodde att han var homosexuell. Han hade blivit ihjälslagen när han gick hem från en fest, han hade misshandlats till döds med ett metallrör. Varje gång jag blundade kunde jag se hur killen blev slagen och misshandlad med metallröret. Hur han blev svagare för varje slag. Vet inte varför jag tog så illa vid mig av artikeln. Kunde inte släppa tanken på killen, hur hans sista ögonblick i livet var och hur det skulle kännas att bli ihjälslagen med ett metallrör. Drömde om misshandeln senare när jag gått och lagt mig. Vaknade svettig och med ett hjärta som tycktes explodera. Den sista minnesbilden jag hade från drömmen som väckt mig var ett blodigt metallrör. Kom att tänka på när jag var i New York i höstas och en serie självmord var huvudnyhet i varje nyhetssändning. Det var homosexuella ungdomar som tagit livet av sig för att de var retade, trakasserade och inte såg någon annan utväg. Började dagen med en känsla av hopplöshet.

En kvinna ville prata om en allvarlig sak med mig och jag såg till att jag blev fri från kassan så att jag skulle kunna prata med kunden i fred. Kvinnan såg allvarlig ut och jag spände mina käkar i ren irritation och kände ilskan växa inom mig, de senaste veckorna har min acceptans för griniga människor minskat drastiskt. När vi jag var fri att fokusera på kvinna och hennes ”allvarliga” sak så berättade hon att hon varit ledsen en dag när hon handlade av mig, att hon varit riktigt ledsen. Jag kände hur en kall hand tog ett fast tag om hjärtat och jag började svettas samtidigt som jag funderade på vad jag kunde ha sagt eller gjort. Jag vet om att jag har en tendens till att skämta med alla men samtidigt så är det ytterst sällan som någon tar illa upp. Jag fokuserade på att andas och förberedde mig mentalt på att be om ursäkt. Men, så säger hon att tack vare att jag skämtade med henne den dagen som hon var så ledsen och nere så skrattade hon och dagen blev lättare. Så hennes allvarliga sak var att hon ville tacka mig för att jag gjort henne glad. Jag tackade förläget och rodnade samtidigt som jag tacksamt nog var tvungen att ursäkta mig och öppna en kassa till.

Under kvällen var jag och en vän på bio och såg en film. Jag hade sett filmen en gång tidigare men jag älskar ju att gå på bio och ville gärna se filmen igen då den var bra. Då jag sett filmen tidigare kunde jag handlingen och mina tankar lämnade filmduken och salongen stundvis då jag funderade på en text jag skriver till en tidning och en uppgift jag hjälper en lärare med. Men i filmens mer spännande partier drogs jag tillbaka in i salongen och in i filmens handling. Och när jag satt där i biomörkret så blev det tydligt för mig att jag reagerade lika starkt på scener i filmen där människor och djur skadades som jag gjort första gången jag såg filmen. Efter filmen träffade jag en vän som jag pratade med och lustigt nog så kom vi att prata om hur livet härdar en och han erkände att han, som så många andra, härdats av livets motgångar. Och hur många sätter inte en slags stolthet i att inte reagera på livets hemskheter oavsett om det är på film, i verkligheten eller till och med i sitt eget liv. Själv tycks jag sakna förmågan att härdas, min själsliga sköld känns mer som en tunn hud, lätt att rispa. Min förmåga att inte härdas gör mig sårbar i livets strider men det håller mitt hjärtas öga vidöppet i livets skymningar och gryningar.

Rastlösheten har tagit min kropp som sin hemvist den senaste tiden. Den har krupit innanför mitt skinn i skydd för vintern utanför, den har krävt sin plats och gjort sig påmind allt oftare. Den kryper innanför huden och jag blir irriterad på saker jag i vanliga fall uthärdar, rastlösheten lockar mina tankar på villovägar och jag fylls av en längtan bort ifrån allt. Det känns som om jag kämpar en kamp mot ett inneboende väsen som gnager på mina ben och rispar med sina klor på mitt hjärta, dess skrik skär inombords och jag vill springa till dess att jag faller ner på knä och hostar upp rastlösheten som en blodig slemmig massa. Det känns som om vintern hindrat mig från att leva, de isbelagda gatorna har hindrat mig från att springa. Men ikväll när jag gick ut från jobbet var det som att jag kunde andas fritt igen. Det var äntligen plusgrader och rastlösheten inom mig kände att friheten var inom räckhåll vilket fick den att slappna av. Vinterns grepp hade lättat, gatorna hade börjat sitt segertåg över isen. Jag kunde andas lättare och rastlösheten tycktes lägga sitt huvud på sned och le rofyllt då den kände att rörelse och förändring, rastlöshetens föda och näring fanns inom räckhåll.

För andra gången i mitt liv stod jag framför en publik och tävlade i att framföra poesi som jag skrivit själv. Det var skrämmande, kändes absurt och så inte jag. För några år sedan hade tanken varit skrattretande men efter att ha gjort det en gång tidigare och upptäckt att jag lyckades så bra med det att jag gick till final, så var jag nu tillbaka för att utmana mig själv, göra det jag inte törs och det jag inte kan. För att våga ställa mig inför en publik och läsa upp mina innersta tankar så var jag tvungen att fokusera och andas mellan meningarna vilket skapade en effekt av djup. Min vana trogen att bara ha några stödord till hjälp och ”bara” låta tankar flöda skapade en illusion av professionalism. Och mitt överlevnadsknep att lysa upp även de mörkaste tankar och vrår med humor vann publikens hjärta. Jag kom tvåa i kvällens tävling och gick vidare till en final så äventyret är inte över, tvärtom har det kanske bara börjat.

Kvinnan stod några kunder bakåt i kön så det var ett tag kvar innan det var hennes tur men jag kunde känna att hon sökte min blick så jag mötte hennes blick och hon log mot mig. Det är sällan jag inte ler tillbaka mot någon som ler mot mig så jag mötte hennes leende med ett leende vilket fick henne att skina upp som en sol. Hon log ända fram till dess att det blev hennes tur och då började hon glatt att prata med mig om hur länge jag arbetat och hur trött jag måste vara. Jag höll med om att jag var trött fastän jag egentligen inte var mer trött än i vanliga fall, kvällen är ju den enda tiden på dygnet som jag känner mig någorlunda vaken. Hon pratade glatt på om hur jag kämpat mig genom arbetsdagen och stått i kassan varje gång hon varit inne för att handla en öl, vilket stämde då detta säkert var femte eller sjätte gången vi träffades under mitt arbetspass. När hon pratade med mig och det fullkomligt strålade om hennes ansikte insåg jag att hon inte kom ihåg mig. Hon kom inte ihåg då jag höll i henne samtligt som hon sparkade på mig, hon kom inte ihåg då jag vittnade mot henne i rättegången och hon kom inte ihåg att hon fälldes mot sitt nekande tack vare mitt vittnesmål. Och även om det var skönt att hon inte kom ihåg mig så kändes det sorgligt på något sätt och jag undrade vem hon varit en gång i tiden innan hon börjat dricka. Kände mig ledsen för hennes skull men hon såg inte sorgen i mitt ansikte. Samtidigt som hon gick ut genom butikens dörrar vände hon sig om, log och vinkade till mig som ett lyckligt barn.

Under promenaden med hundarna slog kyrkklockan 12 slag. Midnattstimman tänkte jag för mig själv och tänkte tillbaka på hur spännande jag tyckte midnattstimman var när jag växte upp. När jag var liten så var det något magiskt med tolvslaget, något både spännande och skrämmande. Midnattstimman var stunden på dygnet då det onda sades sippra ut genom väggarna, den tid på dygnet då ondskan tog sin form. Under hela min uppväxt var jag fascinerad av spänning och skräck, det var på något sätt som att se en skräckfilm eller läsa en spännande bok gav mig en möjlighet att möta skräcken och samtidigt så visste jag om att det fanns ett slut. Till skillnad mot skräcken i vardagen. Vardagens skräck var något jag som barn inte kunde styra eller påverka utan något jag bara vara tvungen att hantera, tvungen att leva i. Jag mötte vardagens skräck dagligen men den var utan slut, utom min kontroll. Som vuxen har midnattstimman blivit bara ytterligare ett klockslag, jag styr själv över mitt liv och min vardag. Alla klockslag är desamma, jag styr själv över min egen tid. Jag älskar fortfarande skräckfilm men att se skräckfilm är inte längre till för att möta skräcken, inte längre ett sätt att göra skräcken hanterbar utan ett nöje helt enkelt. Som vuxen kan jag göra valet att stå upp mot vardagens demoner, jag kan själv göra valet att konfrontera skräcken i vardagen. Jag är inte längre ett barn för vilket midnattstimman är magisk eller spännande, och att förlora den magin, den spänningen och symboliken är ett pris jag som vuxen med glädje betalar. För vi betalar alla, vuxna som barn. Alla betalar vi ett pris.

Jag har under lång tid blivit uppmuntrad att skriva en bok och i höstas bestämde jag mig för att skriva om min uppväxt i ett första försök till en bok. Det kändes som något ganska givet då jag känner att jag har en historia att berätta, framför allt har jag en historia att skriva. Jag har under många år berättat en del av historien om min uppväxt under mina föreläsningar och jag vet på detta sätt att det jag berättar berör många människor, att den mörkare och mer dolda sidan av min uppväxt också berör fick jag bekräftat när jag gjorde mitt sommarpratarprogram för några år sedan. Men jag vet också om att jag inte har den bästa disciplinen så för att tvinga mig själv att skriva så har jag berättat för vänner, och en del bekanta, att jag gett mig in i detta projekt. Genom att göra detta så får jag regelbundet påstötningar och frågor om mitt skrivande och på så sätt tvingar jag mig själv att fokusera på skrivandet.
Men jag får även andra mer bokstavliga och symboliska påstötningar som när jag städade en av bokhyllorna i helgen och det ramlade en bok i huvudet på mig. När jag tittade på boken så förstod jag först inte vad det var för en bok då den saknade text. Men så kom jag ihåg. När jag muckade från lumpen så fick jag en ”Öppen bok” av mina chefer, de var nämligen helt övertygade om att jag hade förmågan, viljan och fantasin att skriva en bok och denna öppna bok skulle symbolisera just min första bok. Det var ”bara” upp till mig att fylla boken med bokstäver, ord och meningar. Och nu 19 år senare så fick jag den i huvudet som en uppmaning att fokusera på skrivandet. Min omgivning, vänner och bekanta tror på mig både då och nu.

När jag sökte efter en bok i bokhyllan så hittade jag ett gammalt nummer av tidningen ”The New Yorker” som jag fått låna av en kund, vi älskar båda staden New York och hon brukade ge mig senaste numret av tidningen att läsa. Tidningen var från november 2007 och jag insåg att jag inte gett tillbaka tidningen för att jag inte träffat henne på länge. Den första tanken som slog mig var att hon kanske inte lever längre. Skrämmande nog så har det hänt förr att jag inte sett en kund på ett tag och sedan har det visat sig att de har dött. Och hon var säkert en bit över sjuttio även om hon var pigg och glad, i synnerhet när vi pratade om New York. Och det var tre år sedan tidningen kom ut så även om jag inte helt säkert vet när jag såg henne senast så det kunde mycket väl vara så att hon inte längre lever. Jag satte tillbaka tidningen i bokhyllan och sökte vidare efter boken. Men när jag väl satt mig ner för att läsa kunde jag inte fokusera på texten då jag inte kunde låta bli att fundera på vad som hänt den gamla damen.

En unge skrek i kön bredvid. En kvinna i kön bakom mig hade glömt kvar sitt betalkort i terminalen som nu gav ifrån sig en pipande varningssignal. Kvinnan framför mig höll en ringande mobiltelefon i handen och kunde inte hitta sitt betalkort i sin handväska som tycktes bottenlös. Kassornas rullband malde på i otakt och utan uppehåll. En pensionär talade med färdtjänst i telefon men hon pratade så högt att telefonen inte fyllde någon funktion. Pantmaskinen krossade regelbundet pantflaskor och jag kunde se att mannen hade säcken full av burkar och flaskor att panta. Mitt i allt kaoset tycktes tiden nästintill stå stilla och jag andades med djupa andetag. Jag fokuserade på mina andetag och såg förbi allt som hände omkring mig och tittade ut genom butikens stora glasfönster och betraktade ett skådespel utan dess like. Himlen skiftade i rosa, rött, lila och blått med trädens siluetter i svart. Jag lade huvudet på sned och kände kroppen fyllas av värme, lyfte på huvudet och titta mig omkring. Fick känslan av jag var den enda som såg miraklet som inträffade utanför. Kvinnan framför mig hittade till slut sitt kort och jag drogs bort från miraklet som inträffade utanför och kastades in i arbetets turbulens. Jag glömde bort tiden och efter en stund när jag tittade ut så hade nattens mörker slukat trädets svarta siluett och allt var jag såg genom butikens fönster var mörker.

Jag hade inte kunnat sluta läsa boken och när jag nu kommit till sista sidan och läst klart boken kunde jag inte acceptera att boken var slut. Den slutade ju precis när det var som bäst. Trots att jag visste att boken var slut så kunde jag inte låta bli att vända på den och titta på baksidan även om jag visste att det inte hjälpte. Besviken ville jag inte inse fakta utan skakade på boken som om det skulle ramla bokstäver, ord och meningar som skulle bilda en fortsättning. Helt plötsligt insåg jag att en tjej vid bordet närmast mig tittade förundrat på mig och jag gjorde en uppgiven gest som om för att ge sken av att jag tappat något som skulle kunna ha legat i boken. Vilket stämde för jag saknade ju en fortsättning på historien i boken. Tänk om jag kan framkalla samma känsla hos läsaren när jag själv skriver min bok.

Det har gått mer än ett dygn efter den senaste föreläsningen men tröttheten sitter fortfarande i kroppen. Jag brukar inte ha fem föreläsningar på en dag men det hade blivit så då jag varit på två skolor under samma dag. På förmiddagen hade jag haft högstadieelever och efter lunchen hade jag haft gymnasieelever så det hade inneburit att jag fått variera mina föreläsningar och anpassa mig efter de olika åldersgrupperna. Och när jag ett dygn senare fortfarande bar på tröttheten som det inneburit att öppna mig, blotta mitt hjärta och berätta min historia gång på gång så insåg jag hur mycket som fortfarande förändrats under mina lektioner trots att jag gjort samma föreläsning under mer än 15 års tid. På något sätt så är det som att min föreläsning är en levande organism som tar sin form utifrån inte bara min berättelse utan också klassen jag föreläser inför, deras ålder, deras frågor eller frånvaron av frågor, klassens sammansättning och dynamik.
Till detta kommer min konstanta utveckling och de prioriteringar och omprioriteringar som jag gör utifrån det budskap jag vill få fram. Samtidigt så ökar mitt lugn, min självkänsla och jag blir mer medveten om hur jag använder mig av mitt kroppsspråk. Och nu när jag tänker tillbaka på denna heldag av föreläsningar så inser jag att jag inte bara föreläser om hur det är att upptäcka att man är homosexuell, om att bära på en hemlighet och om fördomar. Jag inser också att jag också föreläser om att erkänna, stå för och lära sig av sina misstag. Om att finna sig själv och att alla har olika vägar att vandra i livet och att vara den man är trots att man kanske blev den som andra ville att man skulle bli. Det känns som att jag utvecklas och lär mig lika mycket som klassen jag föreläser för.