Åke Englund

Syn, att se. Motsatsen till blindhet, att inte se. Tänker på allt jag sett, som en film spelas det upp för mitt inre. Ett av mina tidigaste minnen är av havet som vi vandrade längs med den sommaren då vi fortfarande var en hel familj. När jag blundar kan jag fortfarande se hur havet slog mot klipporna i en ständig kamp mot kusten. Jag har sett havet smeka sandstränder i Thailand och Brasilien, men den dagen kämpade havet mot landet i ett evigt krig. På vintern det året kunde jag inte se pappa för han låg i en mörk träkista men för mitt inre skulle jag alltid komma att minnas honom och se honom som jag såg honom den sista tiden innan han dog, utmärglad och oförmögen att prata eller röra sig. Hur mycket jag än vill sudda ut den synen för mitt inre som kommer den alltid att finnas med mig. Även om jag skulle bli blind så skulle jag se det för mitt inre. Jag skakar på huvudet och försöker glömma, försöker se något annat. Ler och tänker på när jag såg eldflugor i den varma sommarnatten när jag var i Chicago, eller när jag såg delfiner i Brasilien och när jag såg Smaragdgrottan i Thailand. Och norrskenet jag såg en kall vinterkväll i en annan tid, i ett annat liv känns det som. Likt strimmorna av ljus i norrskenet ser jag minnen och upplevelser för mitt inre. Jag blundar ännu en gång och ser snötäckta berg någonstans i närheten av Seattle. Jag ler för mig själv och mitt eget leende påminner mig om när jag senast såg leendet på någon speciell. Att se, motsatsen till att vara blind.

Tittar på mitt ansikte i badrumsspegeln. Borstar tänderna, tar ur linserna och tar fram en rund vit tablett som jag sväljer med vattnet som var kvar i glaset efter att jag sköljt munnen. Tittar på mig själv i spegeln en sista gång inan jag släcker lampan i badrummet.
Morgon, jag sköljer ansiktet i ljummet vatten i ett försök att vakna till liv. Morgnarna är värst, allt jag gör får jag tvinga mig själv till, hade det inte varit för min hund som väcker mig så tvivlar jag på att jag tagit mig upp alls. Jag kisar i det skarpa ljuset och bryr mig inte om att sätta in några linser. Tar fram ett piller, denna gång ett avlångt brunt piller med gula ränder på, stoppar pillret i munnen, böjer ner huvudet och dricker vattnet direkt från kranen. Dricker bara nog med vatten för att kunna svälja pillret. Går ut ur badrummet, drar på mig kläder och skor för en första promenad med hunden. Att ta piller mot min depression bekommer mig lika lite som att borsta tänderna eller använda linser. Pillerna har under den tid jag tagit dem blivit en rutin, en del av min vardag. En enkel och relativt billig livförsäkring. För det går inte att förneka att de gett mig livet tillbaka, de har gett mig ett liv jag inte visste att jag var kapabel till.