Åke Englund

Idag gav jag en vän ett exemplar av första kapitlet i boken jag skriver. Det är bara ett första utkast som ska korrekturläsas och jag kan komma att skriva om delar av kapitlet. Men känslan av att ha skrivit ut texten på papper gör det mer verkligt och att låta någon få läsa texten och se att texten ”håller” gör mig motiverad att fortsätta arbetet med att genomföra den dröm jag närt så länge. En dröm som jag nu genomför men som och har sitt pris i tid och känslor. Men det har också sina belöningar, som min väns beröm och drivkraften att skapa något som berör andra. Och om jag lyckas knyta ihop historien i boken på ett bra sätt så har jag alla de klassiska ingredienserna som motgångar, död och kärlek.

Under hundpromenaden efter kvällens arbetspass mötte jag två tonårstjejer som var på väg till en fest. De kände igen mig som trevlige killen på ICA och ville klappa mina hundar så de stannade upp och pratade en stund samtidigt som de klappade på den större av mina hundar. Den mindre av mina hundar är lite rädd av sig så han gömde sig bakom mig och tittade fram lite nyfiket. En av tjejerna sa: ”Åh, va söt den var och vilka stora ögon den har” varpå den andra tjejen sa: ”Det är för att den ska kunna se dig bättre”.
Jag skrattade inombords åt hennes kommentar som fick mig att tänka på den gamla sagan om Rödluvan och vargen. Efter en stunds samtal började den lilla hunden övervinna sin rädsla och den tittade åter fram, den här gången fällde den upp sina öron varpå tjejen som påtalat hundens ögon att utbrista: ” Åh, va söt den var och vilka stora öron den har” varpå den andra tjejen sa: ”Det är för att den ska kunna höra dig bättre”.
Den här gången kunde jag inte hålla mig utan utbrast: ”Ja han är allt min lilla varg” och en av tjejerna gapade stort och frågade om det var en varg? Förvirrad sa jag: ”Ja som i sagan!” ”I sagan?” sa tjejen och tittade frågande på den andra tjejen. ”Ja sagan om Rödluvan och vargen där vargen klär ut sig men avslöjas av sina stora ögon och stora öron”. Tjejerna tittade frågande på varandra och på mig. Ingen av dem hade hört talas om någons saga med någon Rödluva och en varg. De klappade en stund till på hundarna innan vi skildes åt och jag kände mig rätt gammal när jag gick vidare i den mörka kvällen.

En signal från mobilen signalerade att jag fått ett sms och när jag öppnade sms:et som var från en vän så stod följande text: ”I love you man.” Jag tittade mig omkring för att se om han var i närheten men jag var helt själv när jag gick på min promenad med hundarna. Misstänksamma tankar började mala i min hjärna när jag gick där med hundarna. Varför skickade han ett sms med den texten? Var det någon som använt sig av hans telefon för att retas. Varför var det på engelska, ville han säga att han uppskattade mig men skrev det på engelska för att distansera sig från den romantiska betydelsen i meningen. Vad skulle jag svara för att det inte skulle bli fel? Jag valde den lite neutrala distanseringstekniken och svarade med ett enkelt: ”Thank you” och en smiley. Efter en stund fick jag som svar: ”Du är bäst”. Fortfarande lite misstänksam svarade jag: ”Hmm, tack. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?”. Efter några minuter kom så svaret: ”Du är ju dig själv och det gillar jag”.
Misstänksamheten släppte sitt grepp om mig och jag svarade: ”Tack, va glad jag blir, jag försöker så gott jag kan”. Och när jag gick där med hundarna i den varma vårsolen så log jag och tänkte för mig själv på hur desperat jag försökt att vara någon annan under så lång tid i mitt liv. Och hur jag när jag väl gav upp mina försök att vara någon annan, någon som andra tyckte om och godkände, blev mig själv. Den som jag är idag. Jag kanske inte är perfekt, jag kanske inte alltid är så smidig, jag kanske gör saker som andra tycker är konstiga och jag kanske lever ett liv som andra inte alltid förstår. Men om det är något som jag faktiskt är så är det att jag är mig själv. Funderade på om min vän visste hur mycket jag kämpat för att bli mig själv och hur skönt det är att få höra att han faktiskt uppskattar mig för den jag är.

Lever i för tillfället med en känsla av förändringar och avslut. Vet inte riktigt varför. Det kanske är vårens ankomst och vintern som förlorar mark och makt över vardagen. Det kanske är arbetskompisen som slutade häromdagen och själv var försatt i en stämning av tankfullhet inför förändringarna i hennes liv. Det kanske mitt konstanta sökande efter ord, mening och innehåll i mitt så kallade liv. En film som jag såg för flera veckor sedan tycks fortfarande spela i bakhuvudet på mig. Jag kommer inte ihåg några scener eller repliker utan det är mer huvudrollsinnehavarens sökande som påverkar känslostämningen som jag är i. Först kunde jag inte riktigt se sambandet mellan vårens ankomst, arbetskompisar som slutar och en film som jag såg för flera veckor sedan. Men så slog det mig att allt handlar om förändring, framåtrörelse och att det påverkar mig enormt i nuläget.

Oftast vågar jag inte tro på mig själv eller lita på att något bra ska hända. Jag vågar inte tro på att något ska hända förrän det verkligen har hänt och oftast så berättar jag inget om något som jag ska göra förrän det hänt för att slippa förväntningar. Men nu har jag testat att göra tvärtom i ett försök att sätta lite press på mig själv för att komma igång med mitt skrivande. Jag har under flera år tänkt skriva minst en bok och jag har ofta uppmanats att skriva en bok av vänner och bekanta. Men jag har inte kommit så långt tidigare då det mest blivit ett projekt som legat i träda på planeringsstadiet. Men så i höstas bestämde jag mig själv för att ta tag i projektet och på min resa till Seattle satt jag någon timma varje dag och samlade material och strukturerade handlingen i boken. Och sedan började jag berätta för vänner som jag visste skulle kunna stötta och pusha mig i mitt skrivande. Dessa har sedan regelbundet frågat hur det går och jag känt mig lite pressad att skriva och faktiskt kommit igång med processen. Jag har medvetet byggt upp förväntningar i min omgivning för att pressa mig själv att prestera. Och det har lyckats, nu har jag skapat ett första utkast till kapitel 1 i boken. Och det känns som att något har lossnat, jag har kommit igång. När jag satt framför datorn på mitt stamcafé häromdagen med en kopp kaffe som enda sällskapet var det som att tankarna flödade från hjärtat och hjärnan och gemensamt kom ut genom mina fingrar för att spela musik på datorns tangenter. Det är långt kvar men jag har startat färden.

Jag hade varit helt utslagen av förkylningen och sovit den mesta av tiden de senaste dygnen men ett par timmar innan det var dags för finalen i Estradpoesi lyckades jag ta mig upp, duscha och ta ett par Alvedon. Jag skulle visserligen bara läsa en dikt och inte delta i själva finalen men jag hade fortfarande inte skrivit något och tiden började rinna ut. Bestämde mig för att ta något självupplevt som därigenom skulle vara lättare att framföra då jag kunde tala ur minnet. När jag gick upp för den korta men ångestfyllda trappan till scenen gick jag igenom minnet och försökte sätta ord på det. Väl uppe på scenen justerade jag mikrofonstället, tittade ut över publiken men ljuset från strålkastarna bländade mig när jag började prata. Minnet som jag talade utifrån hade jag burit inom mig under många år och nästan inte berättat för någon. Aldrig sagt högt. Det skulle ju vara så enkelt att bara beskriva minnet. Att bara beskriva stämningen. Sätta ord på det hade hänt den där natten. Den där natten när jag som 10-åring hade blivit en del av en lögn. Ingen i publiken kunde ju veta vad som var sant och vad som var dikt. Men nu när jag stod här och sa det högt. Och jag började staka mig. Ju mer jag vande mig vid ljuset desto tydligare kunde jag se publiken. Jag kunde se dem som jag gjorde till delaktiga i hemligheten som jag burit inom mig under så många år. Jag tappade orden. Orden föll till marken lika tunga som den skam och skuld jag varit fylld av sedan den där varma sommarnatten. Jag kunde se publikens blickar och tystnaden mellan meningarna var inte längre effektfulla pauser i en dikt. Tystnaden mellan meningarna hade övergått från effektfulla pauser till en medvetenhet om att detta var något som hänt och publiken kunde känna smärtan jag burit på. Jag fann inga ord längre. Tystnaden var smärtsamt som knytnävsslag. Jag tittade ut över publiken. Jag tittade ner på mina händer som höll ett fast grepp om mikrofonstativet. Allt jag hörde var mina egna andetag. Tog ett djupt andetag, höjde huvudet och tittade ut över publiken. Gjorde jobbet, fann ord. Inte de rätta orden, inte orden som berättade om smärtan jag burit inom mig. Men jag fann ord som kunde bära mig fram till slutet på kvällens framträdande.

När jag tycker att något är jobbigt så blir jag trött. Kanske inte så ovanligt men jag kan sova flera dygn i sträck. På sätt och vis kan det vara som en slags skyddsmekanism då jag återhämtar mig och samlar kraft när jag sover. Men samtidigt så påverkar det mig en hel del då jag kan sova i obegränsade mängder då jag tycker att något är jobbigt. Under vissa perioder då jag tyckt livet varit alltför jobbigt har jag sovit mer än vad jag i efterhand vill föreställa mig. Just nu skriver jag en text som är känslomässigt jobbig att skriva. Och jag somnar gång på gång framför datorn. Ibland har jag vaknat av att jag nickat till men flera gånger har jag vaknat med ansiktet på tangentboret och mitt ansikte har skrivit en oläsbar text på hundratals sidor innan jag vaknat till liv. Jag har gjort flera försök att skriva texten, jag har skrivit den vid olika tidpunkter på dygnet, jag har skrivit några meningar och så fort jag märkt av tröttheten så har jag rest på mig och gått några varv i lägenheten. Jag har provat att skriva med öppna fönster och balkongdörrar. Men likväl har jag somnat framför datorn och mitt ansikte har tagit över skrivandet gång på gång.

Min föreläsning hade tagit lite längre tid än i vanliga fall då det blivit en del utvikningar i min berättelse och jag hade fått fler frågor än vad jag brukar få. Den planerade lektionstiden hade nått sitt slut men en av killarna i klassen sa att det var ok att fortsätta en stund till då deras nästa lektion inte började ännu på ett tag. Smickrad över att hela gruppen tycktes vilja dra över tiden tackade jag för deras förtroende och svarade på frågan jag fått precis när den ordinarie lektionstiden tagit slut. Frågorna fortsatte och jag svarade personligt på frågorna och möttes av förstående och deltagande blickar men också av hjärtliga skratt. Efter att ha stått framför gruppen under föreläsningen satte jag mig ned på katedern då stämningen blivit avslappnad och familjär. Personen som skulle låsa dörren till salen vi var i öppnade förvånat dörren och såg oss sitta kvar och diskutera och skratta. Min föreläsning hade mer övergått i en frågestund och det var som att vi simmade medströms tillsammans, jag kunde nästan ta i stämningen som var i rummet. Till slut var det dags för eleverna att ta sig till nästa lektion och jag insåg att jag dragit över tiden med 20 minuter.

Dagen började nästan för bra. Jag fick en bekräftelse på min medverkan i radio senare under veckan, jag var ett steg närmare ett tidningsreportage om mina föreläsningar och inspirationen till texten jag skriver på fullkomligt flödade. Men när jag gick där i vårsolen kunde man nästan se att jag hade två skuggor som följde mig, en skugga som skapades av solen och en skugga som hade sitt ursprung i mitt förflutna. En skugga från det förflutna som aldrig tycks lämna mig även om den avtar i styrka och storlek och ibland tycks lämna mig då jag vandrar på livets stig. En skugga som viskar i mitt öra att det kommer att skita sig, att jag kommer bli upptäckt, att man kommer att skratta åt mig och säga: Trodde du verkligen det? Jag har ingen logisk förklaring till vad som jag skulle bli upptäckt med, vad som skulle skita sig och varför man skulle skratta åt mig. Skuggan är en del av mitt förflutna som jag kämpat hårt med att lämna bakom mig. Jag har sprungit från skuggan, jag har riktat de starkaste stråkastare mot skuggan, jag har hotat och mutat skuggan. Och det har till stor del lyckats. Skuggan är mindre och framträder allt mer sällan. När han väl visar sig har han svagare konturer och syns inte lika tydligt som tidigare. Men han har fortfarande kraften att förmörka mitt liv när jag inte är stark nog att lita på min egen förmåga.

Kyrkklockan slog midnatt och jag blev medveten om att det aldrig är tyst i staden, inte ens på natten. Jag kunde höra ljudet av bilar som passerade i fjärran. Någon på väg till en fest skrattade högt. Jag tittade upp mot himlen och tänkte på hur mörk himlen är, stadens ljus tycks förtära stjärnornas strålar på deras färd mot jorden. Jag har alltid trivs med ljud omkring mig, att ha ljud omkring mig har gett mig mer trygghet än tystnaden gjort. På samma sätt har jag funnit mer trygghet och lugn i ljuset än i mörkret, som liten hade jag alltid som lättast för att somna när det var lampor tända och mina föräldrar var vakna och pratade med varandra. Än idag sover jag med radion på och jag vaknar av tystnaden. Men nu när jag gick ute i den kyliga vårnatten så blev jag så tydligt medveten om att staden förtär tystnaden och mörkret.

Sedan ett tag tillbaka har jag gjort sporadiska försök att tävla i att läsa egenhändigt skriven poesi inför publik. Trots att jag har uppfattningen att jag inte kan skriva poesi, samtidigt som jag har scenskräck. Inte den bästa kombinationen kanske kan tyckas. Men det är en utmaning och jag har en förkärlek till att skriva, att sätta samman ord som väcker känslor och skildrar min inre värld. Detta samtidigt som jag är ostrukturerad och sällan förbereder mig inför ett framträdande, så jag har varit tvungen att välja ämnen som jag känner mig bekant nog med för att kunna skapa dikten i samma ögonblick som jag framför den med endast några stödord som fundament. Så för att hitta dessa ämnen har jag valt sådant påverkar mig nu, sådant som har påverkat tidigare. Vilket inneburit att jag skrivit och framfört dikter om sådant som jag aldrig tidigare sagt till någon, jag har skrivit och framfört dikter om sådant jag känner och tycker men aldrig säger till någon. För hur kan publiken veta vad som är sådant som jag hittat på och sådant som är sanning. Att säga dessa saker högt, att säga högt det jag aldrig sagt högt, att öppet prata om det som jag burit inom under så lång tid. Allt detta har varit märkligt förlösande och rent av befriande.

När vi mötte varandra stod vi på varsin sida av gatan och trafiken gjorde att ingen av oss hörde vad den andre sa, så han gick över till min sida av gatan. Min puls skulle ha slagit i taket om vi inte varit utomhus så den sköt upp likt en fontän och slog ner i marken där den likt mig förvandlades till en våt fläck. Han var snyggt klädd, vacker och med ett leende som fick mig att smälta. Vi brukar prata med varandra när han handlar av mig på jobbet och vi brukar stråla ikapp med varandra, när vi möts tror folk som ser oss att vi kommer att spricka då våra leenden är så stora. Och nu kom han över till mig och han pratade om hur dagen varit, om mina hundar och han verkade lika ivrig på att prata med mig som jag är när han handlar av mig. Men som en omkullvält flaska rann modet ur mig i stora klunkar och jag tappade totalt talförmågan. Utan min arbetsuniform som sköld, utan kassadisken som mur, tappade jag min säkerhet. Ursäktade mig med att jag var tvungen att gå och jag kände hur han tittade häpet på min ryggtavla när jag gick bort längs gatan tills jag var utom synhåll. Varför kan jag inte vara lika framåt och modig privat som jag är på jobbet?

Killen framför mig i kassan var stamkund och jag visste att han brukade arbeta extra på en restaurang så det var ingen avancerad gissning när jag frågade om han också jobbade ikväll. Han log och frågade om det var att han var ovanligt snyggt klädd som avslöjade honom.
-Jag tycker alltid att du är snygg svarade jag och log.
Inombords svor jag och bannade mig själv för kommentaren. Var fick jag allt ifrån? Kunde jag inte dämpa mig lite ibland i alla fall? Kunde jag inte ha lagt till att han alltid var snyggt klädd så hade mitt flörtande inte blivit så uppenbart? Killen blev generad och sa att han jobbade ikväll, därav kläderna. Sedan log han mot mig och sa: -Så jag lär komma in och handla igen. Fortfarande generad och på väg ut genom dörrarna log han och blinkade åt mig. Jag log tillbaka, blinkade tillbaka och slappnade av.