Åke Englund

Mitt i all stress och kaoset på min arbetsplats inträffar då och då ögonblick av möten som gör mig ödmjuk inför andra människor. Oftast är det små händelser som bara tar några sekunder men som sätter sig innanför mina ögonlock. När ögonblicket är över kan jag genom att blunda se scenen utspela sig på nytt. Idag var jag med om ett sådant ögonblick som för evigt kommer att vara etsat på insidan av mina ögonlock. En äldre kvinna skulle precis åka hem med färdtjänsten när hon insåg att hon glömt köpa en sak. Jag hämtade varan och tog betalt för den vid sidan om köerna, och när jag gav henne varan och växel tillbaka så höll hon fast i mina händer och tittade mig i ögonen. Jag kunde känna att hennes händer var silkeslena och lika varma som hennes leende. Hon tackade mig för hjälpen och kallade mig inte för Åke utan tilltalade mig som Medicinmannen. Förvånad frågade jag henne vad hon kallade mig för då jag trodde att jag hört fel. Hon svarade då att hon alltid kallade mig för sin Medicinman när hon pratade med sina barn eller vänner om mig. Jag förstod fortfarande inte varför hon kallade mig för sin Medicinman och då förklarade hon att mitt sätt och mitt leende alltid fick henne att må bättre, att jag var den bästa medicin hon någonsin fått. Därför var jag hennes Medicinman. Generad men samtidigt tacksam tackade jag och när jag log mot henne skattade hon och log mot mig. ”Se där, det leendet gör dig till min Medicinman”

Jag ger mig inte alltför ofta ut på kärlekens arena. Gör inga egna försök och lider inte direkt. Däremot så har jag många vänner som i all välmening försöker hitta en kille till mig. Och nu i helgen var jag på en fest där en tjejkompis ville presentera mig för en kille eftersom jag privat är på tok för blyg för att våga ge mig på att prata med någon som eventuellt kan vara intresserad av mig, eller som jag kan vara intresserad av. Och när hon presenterar mig så ropar han ut:
”JAG ÄR INTE INTRESSERAD AV DIG!!!”
Jag tappade fattningen och allt jag får ut mig är ett:
”Ok, det är lugnt”
Jag känner mig mest förvånad över intensiteten i hans utfall. Min vän som presenterat mig tappade inte fattningen utan berättade vad hon tyckte om hans sätt. Jag drog mig undan och hoppades på att festen skulle återgå till hur den varit innan hans utbrott och glädjande nog så hade de flesta inte uppfattat vad som hänt. Jag och min vän gick ut på balkongen där hon tog en cigarett och pratade om vad som hänt. Jag tog inte så hårt på det hela då killen uppenbarligen hade problem men jag gick hem strax efter incidenten. Att vara en matador på kärlekens arena är inte det enklaste.

Lördag kväll. För en gångs skull så är jag ledig. Mörkret har sänkt sig över världen utanför och jag tänder lamporna som sprider ett milt sken. Sätter mig i soffan och hundarna lägger sig vid min sida. Känner mig behagligt avslappnad och boken som jag kommit halvvägs igenom ligger på soffbordet framför mig och lockar mig att läsa vidare. I bakgrunden spelar Nina Simone och jag känner mig trygg och lycklig. Vill egentligen bara ordna en kopp te, ge hundarna varsitt tuggben och läsa boken som jag är mitt i. Men jag har lovat att gå på en väns födelsedagsfest och presenten ligger i hallen. Byter kläder och med klädbytet lämnar jag kvar tryggheten och värmen hemma och ikläder mig den officiella Åke.

När mobilens ilskna larmsignal väckte mig var mitt huvud besatt av en molande värk. Långsamt placerade jag först den ena och sedan den andra foten i golvet tills jag slutligen satt upp. Det kändes som om jag hade en baksmälla utan dess like trots att jag inte druckit något kvällen innan. Arbetsdagen innan hade varit lång och idag var jag ledig och hade saker att göra, det fanns inte tid att sakta ner på grund av kroppens nycker. Dagens schema hade varit fyllt redan innan jag lagt mig kvällen innan. Symptomatiskt nog så hade jag ont i huvudet. Nuförtiden tycks min tid vara fylld av rationella beslut, en serie av beslut som jag varit tvungen att fatta där jag kämpat för att ”göra det rätta” när jag vet att mina beslut påverkar andra människors liv. Logiska och praktiska beslut där jag är tvungen att se bortom mina känslor. Beslut fattade av hjärnan.
En hjärna som det nu kändes som att någon spelat fotboll med. En hjärna som pulserade av värk. Det känns som om att jag alltid levt med någon form av värk men värken har då varit i magen eller i bröstkorgen i trakten kring hjärtat. Symptomatiskt då smärtan i mitt liv handlat om känslor och därför manifesterat sig i magen där känslor ofta tycks samlas. Eller så har smärtan känts i bröstkorgen i trakten kring hjärtat. Och symboliskt nog så brukar kärlek förknippas med just hjärtat. Men nuförtiden så fokuseras de jobbiga besluten i mitt liv till det logiska och det praktiska, till huvudet. Och om smärtan ska ses som en mätare av mängden press jag är utsatt för så törs jag inte ens fundera på vad jag utsätter mig för just nu. Jag gick en promenad med hundarna och sköljde sedan ned huvudvärkstabletter med några klunkar vatten och gick och la mig igen.

Trots att jag har en chefsposition på mitt arbete, trots att jag föreläst om homosexualitet för tusentals skolungdomar, trots att jag åker ensam utomlands flera veckor per år. Trots detta håller min dåliga självkänsla mig i ett fast grepp. Trots att jag har vunnit pris för mitt engagemang för homosexuellas rättigheter, trots att jag erbjudits arbeten som jag inte sökt, trots att jag skriver för en av Sveriges största tidningar. Trots detta tar min dåliga självkänsla ett fast grepp om mig och ibland släpper den inte taget på dagar eller veckor. I synnerhet när jag hamnar i situationer där jag inte får svar, i situationer där jag tvingas leva i ovisshet. I dessa situationer kramar min dåliga självkänsla all kraft ur mig, den kramar allt hopp ur min kropp. Och som regel är det ofta helt i onödan.
Gång på gång hamnar jag i situationer där jag krigar med min självkänsla och precis när jag gett upp, när jag gett efter och förlikat mig med att jag inte var värdig, inte var bra nog, när jag ligger på marken i fosterställning. Då visar det sig att det bara tagit tid för mig att få svaret jag väntat på och ovissheten jag upplevt bara varit min dåliga självkänslas grymma lek. Och varje gång ger jag mig själv skuldkänslor för att jag inte var stark nog att hålla ut och slåss mot min dåliga självkänsla. Ironiskt nog så föder skuldkänslorna min dåliga självkänsla likt ett monster som äter sin egen svans.

Jag andades snabbt och ytligt, rädslan låg som en tung sten över min bröstkorg. Jag tryckte mig bakåt i ett försök att komma undan men jag var fastnaglad mot stolsryggen. Slagsmålet framför mig kom allt närmare och jag kände mig fångad och utsatt. Kvinnan slog till mannen framför mig med ett knytnävsslag och han tappade balansen för ett ögonblick. Det kändes som att han skulle ramla rakt i famnen på mig och jag tryckte mig så nära stolen jag kunde i ett försök att komma undan. Mannen återfick balansen och gick till anfall mot kvinnan men innan han fick ett grepp om kvinnan hade hon fått upp en pistol som hon nu riktade rakt mot hans ansikte. För ett ögonblick tycktes tiden stå stilla och tystnaden var total. Men så revs tystnaden itu av mannens skrik men skriket tystnade lika tvärt som det börjat då kvinnan avlossade pistolen. Mannens huvud sprängdes i bitar och blod och hjärnsubstans flög mot mig och fastnade på mina glasögon. Instinktivt drog jag med handen över glasögonen för att torka bort blodet och hjärnsubstansen och i samma ögonblick insåg jag att det inte var verkligt. Jag skrattade för mig själv då jag insåg att jag dragits med i filmens handling så mycket att jag trodde att jag träffats av blodet och hjärnsubstansen. För ett ögonblick hade jag släppt vardagens svåra beslut, situationen på mitt arbete och andra saker som jag bär på mina axlar och i mina tankar.

Jag när en dröm om att göra mig av med allt onödigt som jag äger och bara ha kvar det nödvändigaste, det jag verkligen älskar och det jag använder. Jag vill frigöra energin som tycks vara bunden i allt jag äger. Jag vill lägga min energi, och mina pengar, på upplevelser som jag bär i mitt inre och inte på saker som tynger ner mig. Steg för steg har jag börjat rensa hemma, en del slänger jag, en del skänker jag bort och en del har jag sålt. Pengarna har jag symboliskt växlat in till dollar för att användas i USA till upplevelser. Jag har satt som mål att tömma vinden och garderober. Det som jag äger ska bara vara det som man kan se med blotta ögat utan att man behöver rota i garderober eller vindsutrymmen eller källare. Vill bara ha det nödvändigaste. Min målbild är den där scenen i filmer där någon säger upp sig på sin arbetsplats och allt de tar med sig får plats i en kartong. Rikting så extremt och minimalistiskt kan jag nog inte leva men det är min målbild när jag rensar och röjer.

Ironiskt nog så rör sig kön långsammare i den kassa som i folkmun kallas för snabbkassan än vad den gör i butikens övriga kassor. Väl medveten om att kön rör sig långsammare kallar jag den aldrig för snabbkassa utan helt enkelt för kassa 5. Dels är det butiken femte kassa och dels får man handla max fem varor i den kassan på grund av utrymmet eller rättare sagt bristen på utrymme. Jag står inte så ofta i kassa 5 då man har mer kontroll över det som händer i kassaområdet om man står i den kassa som är kassalinjen hjärta. Men idag blev det så att jag kom att stå i kassa 5 och då allt går långsammare i den kassan och det inte finns så mycket annat att göra så saktade jag ner mitt eget tempo och följde flödet. En bit bak i kön till en av de andra kassorna kunde jag se en stamkund, våra blickar möttes och han nickade och log mot mig. Leendet var återhållsamt och jag försökte dämpa mitt leende då jag har en tendens till att bli väldigt uppenbar när jag ser någon som jag tycker är snygg. Men samtidigt så är han inte snygg. Snygg är ett alltför svagt och intetsägande ord när jag tänker på den här killen. Han är vacker och nästintill perfekt. Lång med muskulös överkropp, axellångt blont hår och de kraftiga käkarna har en tredagarsstubb som får honom att se extra manlig ut. Han har sedan länge förstått att jag avgudar honom och då han regelbundet handlar av mig har jag fått intrycket av att han gått från att vara oroad till att acceptera till att slutligen vara smickrad av min uppenbara dyrkan. Nuförtiden brukar vi småprata om hur dagen varit och hur hans träning går, småsaker helt enkelt. Eftersom kön han stod i gick avsevärt snabbare framåt än kön till min kassa så var han färdig alltför snabbt och han log mot mig och sa hej och sedan gick mot utgången. Solen var på väg ner och stod i rak linje med butikens ingång och solen tycktes måla golvet med sina strålar likt penseldrag av guld. Han gick mot utgången, mot solnedgången och butikens dörrar öppnades likt dörrarna till en saloon i vilda västern. Likt en cowboy som rider bort i solnedgången gick han ut från butiken, ut mot solnedgången och försvann slutligen ur mitt synfält.

När jag gick genom butiken mot kassorna så ångrade jag att jag tackat ja till att komma in och arbeta de två sista timmarna innan butiken stängde. Efter att ha varit på kurs under dagen hade jag somnat i soffan och jag var nu nyvaken så mitt humör var inte på topp när jag gick genom butiken så jag bestämde mig för att gå förbi lösgodisgången och plocka ihop lite godis för att höja blodsockret. Och när jag svänger in i lösgodisgången så ser jag en man stå längst bort i gången med ryggen mot mig. Mannen var i full färd med att stoppa ölburkar innanför sin jacka. Jag kände igen mannen sedan tidigare och jag har vid flera tillfällen har kunder berättat för mig att han snattar men jag har aldrig sett något själv. Förrän nu. Och jag kände hur ilskan steg inom mig likt lava ur en vulkan, en ilska ivrigt påhejad av mitt ”morgonhumör”.
Jag backade snabbt ur gången och gick och ställde mig utanför kassorna där jag väntade på att mannen skulle komma fram till kassorna. När han kom fram till kassorna och såg mig stå där så lät han andra kunder gå före och försökte sedan ställa sig så att jag inte skulle se honom. Jag blev än mer irriterad på hans patetiska försök till att gömma sig för mig och jag började nu gå mot mannen rakt in kön av kunder. Jag hade fortfarande inte yttrat ett ord till varken till någon i personalen eller till någon kund. Min blotta blick fick mannen att backa och gå in i butiken igen. Jag gick efter honom när han inför mig och kunder plockade tillbaka öl, ost, fläskfilé och andra varor, till slut hade han plockat av sig allt han tagit och jag gick efter honom hela vägen ut ur butiken. När han lämnat butiken gick jag till kassan och hälsade på arbetskamrater och kunder, alla hade sett vad som hänt men ingen tycktes våga nämna det som hänt. Mina 63 kilo till trots så kan jag ge ett intryck som ger respekt.

Jag brukar lite skämtsamt säga att jag har ett rikt inre liv. För att illustrera detta brukar jag lite skämtsamt luta huvudet mot min högra axel och rikta blicken lite drömmande snett upp till vänster och titta ut i rymden. Men det finns en del allvar bakom uttrycket ”rikt inre liv” då jag har utvecklat min fantasi som vuxen på ett sätt som jag inte trodde hörde vuxenvärlden till. Mina tankar, dagdrömmar och fantasier får mig ofta att skratta och många kommer på mig med att gå omkring med ett leende på läpparna. Som idag när en arbetskompis skulle förklara för en kund vart en vara låg, problemet var att kunden inte kunde någon svenska så min medarbetare fick förklara på knackig engelska för kunden vart han skulle gå. Så borta vid frukten blev på knackig engelska ”down by the fruits”. Och på engelska finns ett slanguttryck för bögar som är just ”fruit” så för mitt inre spelades det upp en scen där fjolliga män iklädda ballerinakjolar dansade piruetter och kastade glitter omkring sig vid fruktavdelningen. Min arbetskompis såg mitt leende, kisade med ögonen och skakade på huvudet utan att fråga vad jag tänkte på denna gång. Jag lutade huvudet mot min högra axel och riktade blicken drömmande upp till vänster och i samma ögonblick min kroppshållning och blick visade henne att jag återigen haft en av mina dagdrömmar.

Efter jobbet och en promenad med hundarna fixade jag lite fika och tittade på en engelsk deckare på tv. Jag har sett en hel del film och tv-serier i mitt liv och då jag har en förkärlek för skräckfilm och rysare innebär detta att jag sett en hel del våld. Men trots detta tittade jag bort flera gånger under avsnittet som jag nu såg. Har sett betydligt värre saker i mitt liv så jag blev lite förvånad över min reaktion. När handlingen fortsatte fick jag svårt att andas och blev illamående. På samma sätt som poliserna i tv-serien chockades av mördarens handlingar chockades även jag. Kände mig löjlig då jag reagerade så starkt på det som visades på tv men när illamåendet väl gått över så kändes det ganska bra att jag reagerat som jag gjort och mått illa över det som skildrades på tv. Insåg att jag inte är så härdad utan att jag istället har kvar min känslighet och det kändes riktigt bra.

När jag fyllde i blanketten för min kommande semester så råkade jag fylla i den fel så jag har fått en extra schemalagd semestervecka innan jag åker till USA. Mina tider är utlagda på andra så jag kan inte kräva tillbaka tiderna samtidigt som det innebär att jag i praktiken har en obetald semestervecka. När jag upptäckte misstaget fick jag först panik över hur det skulle påverka min ekonomi men jag insåg snabbt att jag kan lösa det ekonomiska och att jag antagligen får värja mig från att arbeta under den oväntade semesterveckan. När jag insett detta och funnit ett slags lugn och trygghet i detta så kom jag istället att se denna oväntade semester som en möjlighet. En möjlighet att varva ner innan jag åker iväg, kanske en möjlighet att städa hemma och göra den där utrensningen av saker som jag funderat på så länge. Eller kanske göra allvar av mitt bokskrivande och verkligen sätta mig ner och skriva. Allt blir vad man gör det till.

De senaste dagarna har jag känt mig helt utslagen av en förkylning. Känns lite töntigt men den har tagit musten ur mig. Men, jag har naturligtvis jobbat som vanligt. Som en följd av att jag varit förkyld så har jag inte känt mig som den snyggaste människan på jordens yta. Trots detta kan jag upplevas som farligt sexig…
Följande meningsutbyte ägde rum när jag kände mig som mest rödögd, snorig och söndersnyten. Jag var precis färdig med en kille och sa ”Hej!” till killen som stod bakom i tron att han var nästa kund. Killen som jag sa ”Hej!” till tittade på mig, såg allmänt nervös ut och sa.
”Jag ska inte handla något, jag är ihop med honom” och pekade på killen som jag precis tagit betalt av.
Sekunden efteråt insåg han hur det han precis sagt kunde tolkas.
”Alltså, jag är inte ihop med honom, jag är singel”
Jag höll upp händerna i luften som om för att visa att jag hade goda avsikter och sa
”Det är lugnt, du är inte ihop med honom, du är singel”
När jag återupprepat vad han sagt i ett försök att lugna ner honom så hörde han återigen hur hans ord kunde tolkas och utbrast
”Alltså, jag är singel men jag gillar tjejer”
Jag suckade och sa ”Det är lugnt, jag fattar, du är singel och du gillar tjejer”
Den nervösa killens kompis hade slutat plocka ihop sina varor och stirrade på sin kompis och skakade på huvudet. När de gick därifrån sa han till sin nervösa kompis ”Vad sysslar du med egentligen?"
Den nervösa killen svarade ”Jag vet inte, blev så nervös”
Hans kompis svarade ”Du kan nog ta det lugnt, så snygg är du inte” och skrattade sedan hjärtligt.

Min resa till Seattle närmar sig och jag funderar på hur det kom att bli just Seattle. Jag kan inte med säkerhet säga att det var så, men jag har för mig att mitt förstahandsval var en filmfestival i Washington som låg tidsmässigt ungefär vid samma tidpunkt, men att jag kommit fram till att Washington som stad inte tilltalade mig. Och att jag hittade en filmfestival vid samma tidpunkt men i Seattle istället. Men trots att jag inte åkt ännu så har jag börjat fundera, nästintill planera nästa års resor. Kom att tänka på en tv-serie som gjorde stort intryck på mig som tonåring, ”Danger Bay”, och jag gjorde en sökning på den för att se var den utspelade sig. Det visade sig vara Vancouver i Kanada och de har en filmfestival där i augusti. Kanske något för 2011. På samma sätt som tv-serien ”Frasier” lockade mig att resa till Seattle lockade tv-serien ”Danger Bay” mig att sök mig till Vancouver. Och när jag tänker efter så förknippar jag New York med så många tv-serier att jag inte kan räkna upp alla, i Philadelphia utspelar sig tv-serien ”Thirtysomething” och i San Fransisco utspelade sig ”Falcon Crest”.

När jag kommit upp till parkeringen på taket till butiken ställde jag ifrån mig påsen med matvaror och lutade mig mot räcket. Suckade åt insikten till varför den gamle mannen aldrig kunde klara de få stegen från butiken till butikens parkering och köra ut från parkeringen på de tio minuter som man har till sitt förfogande. Gjorde mitt bästa för att släppa funderingen kring hur han kunde få köra bil och fylldes av tacksamhet för att jag inte kör bil på samma vägar som han gör. Tog ett djupt andetag och tittade ut över hustaken, trädtopparna och solen som sken över det hela. Det var en vacker dag som tycktes hylla denna den sista augusti, det var som att sommaren tog revansch. Jag andades djupt, blundade och njöt av hur solens strålar smekte mitt ansikte varmt. Att bli irriterad på den gamle mannen hade enbart fyllt mig med negativa känslor, men att istället ta tillfället i akt och njuta av tillfället gav mig desto mer.