Åke Englund

De senaste kvällarna har det blivit en vana att gå en längre promenad med hundarna efter att jag slutat jobba för kvällen. Och varje kväll har jag mött en man i parken som jag går igenom under min promenad och han håller till vid samma bänk varje gång vi möts. På bänken ligger det väskor och påsar och jag får intrycket av att allt han äger är där på bänken. Varje gång jag går förbi honom så funderar jag på hur olika våra liv är. Och ikväll när jag gick förbi honom så stod han och tittade in ibland träden som om han skämdes över att vi möttes ännu en gång, det var som att han förstod att jag visste. När jag nästan var hemma började ett stilla regn falla och jag tänkte åter på mannen som levde på en bänk i en park.

Kvinnan framför mig letade efter sitt kundkort i en stor väska. Det var uppenbart att hon inte såg bra och det var lika uppenbart att hon under många år arbetat på att förneka att hon behövde använda glasögon. Det faktum att hon inte såg bra nog att kunna hitta sitt kort och än mindre lyckas dra det i betalterminalen var desto mer uppenbart för de som stod i den snabbt växande kön bakom henne. Jag fick hjälpa henne att dra kortet i ”den förbannade” betalterminalen. Till en kör av suckar och stönanden fick jag slutligen dra hennes även hennes betalkort i ”den förbannade” betalterminalen. Efter att hon slagit fel kod två gånger varnade jag henne för att hennes kort skulle komma att spärras om hon slog fel kod ytterligare en gång och jag fick slå hennes kod eftersom det var ”så jävla” små siffror i betalterminalen. Ilsket rycker hon åt sig det kvitto som ligger närmast henne och jag tänker för mig själv att kommer nog aldrig att se att hon fått fel kvitto så jag orkar inte bry mig om att säga något. Slutligen packar hon ihop sina varor och lämnar butiken men efter ett tag återvänder hon och min första tanke var att hon sett att hon fått fel kvitto. Men det var ingen fara då hon hade glömt bort att be om en kod till parkeringen. Bara tanken på att hon körde bil fick mig att skaka på huvudet och fundera över ett favorituttryck som jag har: Le och låtsas att det är normalt.

Under min vandring på livets stig händer det fortfarande att jag vandrar i mörker och djupa dalar, men på det hela taget så mår jag bättre än vad jag gjort tidigare i mitt liv. Jag trivs utmärkt att leva som singel och jag känner en större frihet och tillfredställelse med mitt liv än vad jag någonsin gjort tidigare. Oftast känner jag inget intresse av att hitta någon att leva med. Men, under kvällens promenad så mötte jag en kille och tjej som var ute på kvällspromenad med sin hund och jag kom ihåg känslan av att hur det var att gå den sista kvällspromenaden med hundarna innan man la sig. Trots att båda var trötta så gick vi ut en sista promenad strax innan vi skulle gå och lägga oss och det fanns en slags närhet i de promenaderna då vi båda som regel var väldigt trötta men vi gjorde gemensamt det som måste göras, att gå en sista promenad med hundarna innan det var dags att lägga sig. I dessa ögonblick av närhet fanns en möjlighet till samtal om dagen men också en möjlighet till att umgås under tystad med hundarna som en länk mellan oss. Minnet av dessa kvällspromenader förkroppsligades i paret som jag mötte under deras kvällspromenad och jag fylldes av saknad.

Under kvällspromenaden med hundarna såg jag något som låg i mörkret bland buskarna. Nyfiken gick jag fram för att ta reda på vad det var och fann en basketboll liggandes inne bland buskarna. Jag tittade mig omkring som om det skulle pågå en basketbollmatch i närheten och de skulle sakna sin boll. Att det var sen kväll och mörkt ute slog mig inte utan jag kände mig som en nyfiken skolpojke. Fast jag var aldrig den där nyfikna skolpojken, jag var mer den rädda skolpojken. Jag var mer killen som blev vald sist, oftast med kommentaren
–Vi tar väl honom då!
Det är först som vuxen som jag fyllts av nyfikenhet inför att spela bollsporter, lite på samma sätt som jag intresserar mig för dans. Men på samma sätt som det är med dans så utsätts man inte för bollspel som vuxen då man inte har schemalagd gymnastik som man hade i skolan. Så det var med nyfikenhet och stor ovana som jag lyfte upp bollen, kände dess tyngd i handen och det var med stor försiktighet som jag lät den studsa mot marken för att sedan fånga den. Ljudet från bollen när den studsade mot asfalten fick mig att le och jag kunde se framför mig hur jag tränade med ett basketbollag. Jag satte bollen under armen på samma sätt som jag sett att baskettränare gör när de coachar sitt lag. Jag gick en bit med bollen under armen och sög in känslan av att känna mig som en basketspelare och studsade med den igen och tillsammans med hundarna sprang jag efter en studsande basketboll på en öde parkering en sval sommarkväll.

Efter kvällens arbetspass gick jag på den sedvanliga kvällspromenaden med hundarna . Gatorna var ovanligt tomma och jag fylldes av en känsla av att någonting hade hänt som hade tömt staden på allt liv. Naturligtvis visste jag att det inte var så men jag kunde inte släppa känslan av att något ondskefullt hade slukat allt liv. Det åkte inga bilar längs gatorna och det fanns inga människor ute, det var släckt i de flesta fönstren och inga människor rörde sig i de få fönstren där det var tänt. Först efter att jag hade gått halvvägs så mötte jag en kille som åkte skateboard ner för backen som jag gick upp för. När vi möttes i backen så gav han mig en kall och död blick och känslan av att vi var de enda två överlevande förstärktes då vi tittade intensivt på varandra men nästan tycktes vara rädda för varandra då vi såg på varandra som om vi undrade hur det kom sig att den andra var ute i det öde stadslandskapet. Vi passerade varandra och killen åkte vidare ner för backen och försvann ut i mörkret utan att vända sig om. Hade han varit verklig eller var han blott ett spöke som materialiserade sig för mig som om för att visa på min ensamhet i livet och världen som jag lever i.

Häromdagen skulle jag göra en efterrätt som det skulle vara med Muscovadoråsocker i och då jag inte har något minne av att jag någonsin använt det och dessutom älskar socker så tog jag mig ett smakprov. Och i samma ögonblick som jag tog sockret i min mun så fick jag till mig känslor och minnen men det var som att minnena ägde rum i lägenheten bredvid. Jag kunde höra musik genom väggen men jag kunde inte höra så pass mycket att jag kunde avgöra vilken låt det var. Jag kunde känna en stämning av fest och att folk hade trevligt men jag kunde inte komma ihåg varifrån detta minne kommer. I samma ögonblick som smaken av sockret tunnade ut och slutligen försvann så bleknade även minnet bort.
Förvånad och förbryllad tog jag ytterligare lite mer socker varpå musiken, samtalen och skratten i minnet väcktes till liv och återigen var det som att minnena utspelades i lägenheten bredvid. De minnen som väcktes till liv inom mig, även om de tycktes utspelas i en annan lägenhet, fyllde min kropp med en känsla av välbehag, glädje och njutning. Jag fick till mig bilder av ett cocktailparty på 60-talet, män i smoking och kvinnor i aftonklänningar med jazzmusik i bakgrunden. Jag fick en känsla av att jag stått på en balkong och tittat in på festen men inte deltagit. I samma ögonblick som smaken av socker ebbade ut så suddades även minnena ut. Jag har aldrig varit på ett cocktailparty och jag levde inte ens på 60-talet så om inte minnena framkallade av muscovadoråsockret är fantasier skapade utifrån smaken och intryck av filmer så är de kanske minnen från ett annat liv.

Som tonåring gjorde jag mitt bästa för att smälta in, gjorde allt för att inte sticka ut från mängden. Jag blev tidigt medveten om kroppsspråkets vikt och snabbt insåg jag att ett tillbakahållet kroppsspråk fick mig att smälta in i den stora massan, ett tillbakahållet kroppsspråk kunde kanske till och med hjälpa mig hemlighålla min homosexualitet. Som vuxen vet jag inte alltid om det kroppsspråk jag använder mig av idag är mitt eget eller något som jag skapat och format under år av rädsla och i omgivningens tryckkokare. Men vad jag däremot vet är att jag vill mer med mitt kroppsspråk och att jag vill testa att använda kroppsspråket mer. Jag vill lära mig detta språk på nytt och se vad som passar mig. Något som kommit ur detta är mitt relativt nya intresse för dans, huvudsakligen att titta på men jag skulle även vilja testa på att lära mig mer om dans genom att själv dansa. En av mina bästa vänner studerar dans så jag mättar min törst på dans genom vår vänskap, men det är väldigt sällan jag själv testar några danssteg. Och när jag gör det så är det väldigt tafatt och alltid i min ensamhet och minst sagt med varierande resultat.
Idag var jag och solade och efter att ha duschat efter solningen så var jag ensam och spritt språngande naken omklädningsrummet. På ena väggen var det en tv som visade en musikvideo, på två av de andra väggarna var det heltäckande speglar så man fick en väldigt bra överblick av sig själv. Så i min ensamhet började jag gunga fram och tillbaka i takt till musiken. När min trygghet ökade så ökade även yvigheten i mina steg och jag levde mig in i musiken allt mer. Och så helt plötsligt öppnades dörren till toaletten och en kille kom ut därifrån i samma ögonblick som jag landade efter ett svanhopp framför den största spegeln. Illröd i ansiktet tog jag upp handduken och täckte min kropp. Tack och lov så visade han inte någon min som avslöjade att han sett min dansföreställning och jag klädde på mig.

Som barn var en av mina största drömmar att bli författare men min fantasi fick ingen näring, min fantasi var satt i kedjor och fångad i en källare utan ljus. Först som vuxen har min fantasi fått näring, jag har funnit pennan som blivit det trollspö som slagit sönder kedjorna som fängslat min fantasi och jag har slagit upp källardörrarna och släppt in dagljuset. Men likt ett en livstidsfånge som plötsligt funnits oskyldig och blivit utsläppt har så min fantasis ögon långsamt fått vänja sig vid det starka ljuset. Ovan att kunna röra mig efter att ha suttit fängslad har jag fått lära min fantasi att först krypa och sedan resa sig åter. Jag har fått lära min fantasi att gå och ta sig framåt på egen hand.
I början var det en skrämmande erfarenhet att röra sig i ett landskap där fantasin fick fritt spelrum men med tiden har jag tagit makten över mina fantasier genom att släppa dem fria. Jag har kompletterat pennan med en pensel så att jag kan måla mina fantasier i regnbågens färger och efter att ha skänkt mina fantasier näring har jag lämnat det förflutna där fantasin mest bestått av en ensam vandring i den öde skräckens vildmark till att idag vara som att vandra på en blomstrande äng om sommaren.

Jag har föreläst under mer än 15 års tid men jag känner fortfarande en enorm ödmjukhet inför hur mina föreläsningar tas emot och jag funderar regelbundet igenom mitt upplägg och jag blir fortfarande stum, generad och fylld av respekt inför hur mina föreläsningar tas emot. Så när jag stod i kassan på ett av mina kvällsskift och en kund berättade för mig att hon arbetade för en kulturfestival och att jag var en av de mest önskade föredragshållarna som nämndes när man sökte nya programmpunkter till kommande festivaler, så blev jag minst sagt tagen över att jag ens nämnts i sammanhanget. Än mer förvånad blev jag över att få höra att jag var en av de mest önskade föredragshållarna. Och även om tanken att föreläsa på en kulturfestival skrämmer mig så lockar utmaningen mig än mer och vi kom överens om att träffas för att diskutera vidare kring det praktiska inför ett deltagande.

När jag satt mig ner så såg jag att en vän till mig satt några säten längre fram i bussen men trots att jag skämdes lite över att jag inte gav mig tillkänna så valde jag att hålla mig i bakgrunden. Jag var på väg till en dag med föreläsningar och jag behövde den närmsta tiden för mig själv innan jag skulle öppna dörren till mitt hjärta på vid gavel. Om mitt hjärta kunde liknas vid ett hus vars entrédörr jag öppnar på vid gavel under en föreläsning så såg jag mitt hjärta mer som en blomma innesluten i sina kronblad under resan till skolan. När jag gick igenom min föreläsning steg för steg i mina tankar så var det som att jag varsamt smekte blomman kronblad så att de slutligen skulle komma att öppnas. För mitt inre förvandlades kronbladen till ögonlock på ett barn som blinkandes öppnade ögonen för första gången i sitt liv. Med ögon känsliga för ljus skulle barnet komma att symbolisera de skolungdomar som jag föreläser inför och under tiden som de hör min historia så vänjer de sig vid en ny syn något som de haft känslor av osäkerhet inför.

När jag stod och arbetade i butiken så var det en stamkund som berättade att hon skulle hem och läsa en intervju med mig. Det stod helt stilla i mitt huvud och jag kunde för mitt liv inte komma på någon intervju med mig som hon skulle kunna tänkas läsa. Jag blev tillfrågad om att vara med i ett reportage i Borås Tidning för ett par veckor sedan men det passade inte mitt tidsschema och något annat kunde jag inte komma på så jag blev tvungen att fråga vilken intervju det handlade om. Och då visade det sig att det var reportaget om mig och en Pingstpastor som jag gjorde för ett tag sedan, den måste vara tryckt och ute nu kom jag på. Och i samma ögonblick kom jag på mig själv med att tänka ”Men hon ser ju inte ut som en Pingstvän” Hon har handlat av mig under alla år sedan jag började i butiken och hon ser ut som vilken pensionär som helt, till hennes fördel måste dock nämnas att hon ser pigg ut och alltid ler och pratar med en när hon handlar. Inombords skakade jag på huvudet åt mig själv och min fördomsfullt spontana tanke. Hur ofta har inte jag fått motsvarande kommentar ”Men du ser ju inte ut som en bög?!”

Jag hade precis lämnat min vän och gick längs stans gator på min väg hem. Trots att det nästan var midnatt så var himlen fortfarande ljus och en doft av nyligen mogna syrener slingrade sig likt ett doftande leende som kysste mina sinnen. Doften av syrener gav mig minnesbilder från sommarlov och varma dagar hos morfar och mormor. Minnen av hur vi satt ute i trädgården omgiven av syrenhäckar och fikade, morfar och mormor drack kaffe och jag drack kall saft. Morfar satt och läste tidningen medans mormor och jag satt med varsin bok och en stilla och sval vind förde doften av syrener med sig. Det var ett av de där ljusa ögonblicken då livet tycktes oskuldsfullt och vackert. Minnesbilden tycktes vara från ett annat liv och ibland kan jag känna att så mycket har förändrats och att inget åter kommer att bli sig likt. Något självklart men samtidigt så bitterljuvt och jag kan ändock känna en saknad efter det oskuldsfulla, det vackra och det ljusa som jag förknippar med doften av syrener.