Åke Englund

Under terminens sista föreläsning var det en kille i klassen som gjorde en enormt sårande kommentar om det faktum att jag och min mamma inte pratat med varandra sedan 1996. Kommentaren var smärtsamt sårande och han sa det med den enda avsikten att just såra mig. Läraren, men även andra elever, reagerade starkt på killens kommentar så jag hann andas in och samla mig under den stund som det tog innan klassen lugnat ner sig. Jag bestämde mig för att inte göra någon stor affär av kommentaren och gick vidare med föreläsningen. Efter lektionen gick jag en promenad och åt lunch för mig själv för att hämta kraft och fylla på energi men jag kände mig fortfarande inte helt i fas. Eleverna i klassen hade pratat med läraren efter lektionen så läraren ringde under eftermiddagen på min mobil för att kolla så att allt var ok med mig, men trots detta så funderade jag under större delen av dagen på varför jag utsätter mig för att tala inför skolelever om hur det är att upptäcka att man är homosexuell.
Men, så när jag stod i kassan under kvällen så var det en kille som valde min kassa trots att det fanns andra öppna kassor med kortare kö, när jag servade honom så tittade han på mig så mycket att jag började bli orolig för att jag hade matrester på tänderna eller något liknade. Men så när han skulle gå så vände han sig om och sa: Du var på min skola och föreläste för flera år sedan och du var den bästa och mest intressanta föreläsare jag hört någon gång. Tack vare dig så blev jag en ännu bättre vän när min kompis berättade att han var homosexuell, om du inte hade kommit och pratat inför min klass så hade jag blivit rädd och slutat prata med min kompis. Men din föreläsning förändrade min bild av homosexuella totalt, föreläser du fortfarande?
Och i det ögonblicket insåg jag varför jag föreläser om ur det är att vara homosexuell. Kommentaren från tidigare på dagen sved fortfarande men den här killens kommentarer var som balsam för min skadade själ.

De senaste veckorna har jag haft föreläsningar på dagarna och arbetat kvällstid på mitt ordinarie arbete. Till skillnad mot förr när jag arbetade med föreläsningar på heltid så tycks jag inte klara av den känslomässiga tömning som en föreläsning innebär och i kombination med ett heltidsarbete så känner jag mig nästintill utslagen. På min fritid de senaste dagarna har jag försökt att formulera en mening till en text och trots att det bara handlar om en mening så kan jag inte få till den. Jag skriver variant på variant av meningen och det tycks finnas 100 varianter på meningen men jag hittar inte den som känns rätt. I huvudet snurrar orden omkring, mina ögonlock känns som om de var belagda med bly och jag får en känsla av att någon sitter på min bröstkorg. På samma sätt som människor med nära-döden-upplevelser har sett ett starkt ljus så kan jag se framför mig hur jag kliver upp från New Yorks tunnelbana och ser Empire State Building. Det är blott fyra dagar kvar till New York.

Trots att det fortfarande var förmiddag så hade jag hunnit med att delta i ett möte på jobbet och jag var hemma för att byta kläder innan jag skulle iväg på dagens föreläsningar. När jag fått på mig kläderna satte jag mig på soffryggen och kände mig helt slutkörd, det kändes som om huvudet skulle implodera av tankar som plågade mig och uppgifter som jag måste slutföra. Det kändes som om jag gått en känslomässig boxningsmatch på tidigare möte, försvarat tagna beslut och fått uppgifter som kändes mig övermäktiga. Irritation över en situation som jag känt mig intvingad i dagen tidigare tärde på mig inombords och jag stirrade bara rakt ut i den tomma luften framför mig samtidigt som stereon spelade Cantique de Jean, ett klassiskt stycke pianomusik med en kör i bakgrunden. Jag har alltid varit väldigt fäst vid den låten och i synnerhet slutet där man får känslan av kören sjunger i ett ödsligt rum som växer i storlek och skapar en känsla av att kören försvinner ifrån en. När låten kom till slutet tonade kören bort så jag tittade framför mig och solens spegling i ytan på ett anteckningsblock framför mig visade sig ha konturer som påminde om uttorkad jord. Blocket yta växte tills hela rummet förvandlats till en öken och med kören i bakgrunden satte jag ner fötterna på den torkade jorden och förberedde mig för min ökenvandring.
Men när jag satte ner fötterna på den uttorkade jorden så växte sprickorna i marken och jag föll handlöst ut i rymden tills jag slog knäna i fast mark. Jag hade somnat när jag satt på soffkanten och vaknade brutalt till liv då jag i sovande tillstånd fallit ner på knä och slagit i rummets parkettgolv. Och nu stod jag där på knä med händerna i golvet som om jag tillbedde en gud som brutalt väckt mig från min dröm om en ökenvandring. Jag reste mig upp och gick ut i badrummet där jag sköljde ansiktet i kallt vatten så att jag skulle piggna till innan jag skulle bege mig till dagens föreläsningar.

I december skrev jag en artikel för Borås Tidning om den påverkan som läsandet av böcker kan ha för ens personliga utveckling, och i artikeln fokuserade jag på behovet av historier om att berätta för sin omgivning om att man är homosexuell. När artikeln publicerades så berättade en kund för mig att de precis haft ett symposium på Högskolan om personlighetsutvecklande läsning, vilket ju var vad jag skrivit om i artikeln. Han berättade att de skulle publicera en samling texter från detta symposium och att jag skulle få ett exemplar av dessa så fort de lämnade tryckeriet, för att han tyckte om min artikel och för att det kunde vara kul för mig att ta del av texterna. En tid har gått och jag hade glömt bort mannens löfte men så häromdagen kom han in på mitt arbete med en kopia. Glad och tacksam tog jag emot boken och trots att det gått några dagar så kan jag inte sluta förundras över känslan av han läste min artikel och tog så pass intryck att han nästan ett halvår efteråt ger mig an bok som anknyter till min text.

Gång på gång kommer jag till insikt. Under mina resor kommer jag till insikt om hur bra jag har det, jag kommer till insikt om hur jag vill leva mitt liv och vad jag vill göra. När jag arbetar så kommer jag till insikt om hur mycket man påverkas av de val man gör i livet, när jag arbetar så får jag insikt på insikt om hur många människor som lever som fångar i rädslor och rutiner, fängslade i bojor av bitterhet. Men trots att jag konstant får dessa insikter så lyckas jag allt för sällan med att förvandla insikt till handling.

Sedan några nätter tillbaka drömmer jag samma dröm om och om igen varje natt. Drömmen börjar med att jag går längs en korridor och när jag kommer till slutet av korridoren så öppnar jag dörrarna och kommer in i en obduktionssal. I salen finns att antal bord i metall, rummet är mörkt förutom några tända lampor ovanför ett av obduktionsborden där en kropp ligger. Jag går fram till bordet med den okända kroppen och tar av honom de smutsiga och blodiga kläderna. Jag känner ingen rädsla, ilska eller sorg för på något sätt så kan jag känna att smutsen och blodet på kläderna inte kommer från att han utsatts för ett brott utan från livets törnar. När jag tagit av honom kläderna så tvättar jag varsamt hans kropp. Jag ser noggrant till att vattnet har en behaglig temperatur och jag lyfter varsamt de kroppsdelar som jag tvättar. Trots att jag vet att han inte längre lever, att han inte längre känner något. När jag tvättat honom så torkar jag varsamt hans kropp och sätter på honom kläder och fixar hans hår. När jag är färdig så drar jag sakta händerna genom hans hår och smeker honom på kinden. Under hela tiden har hans ansikte varit belyst med ett starkt sken vilket gjort att jag inte sett hans ansikte och det är först nu jag ser att kroppen är jag. Det har varit mig själv som jag tagit hand om, tvättat och klätt i nya kläder. Den första natten jag drömde drömmen så vaknade jag precis när jag insett att kroppen var jag och det kändes som om att det var tystnaden som väckt mig, men jag känner aldrig någon oro eller panik i drömmen eller när jag vaknar utan tvärtom så jag känner jag mig fylld av ro och stillhet.

För tredje dagen i rad hade jag börjat dagen med föreläsningar och efter att ha gett av mig själv under en hel förmiddag satt jag helt slutkörd i en busskur och väntade på bussen. Luften var kvalmig, fuktigheten och värmen fick kläderna att klistra sig mot kroppen och när ett stilla regn började falla kände jag närmast en slags tacksamhet till den friska och svala vind som regnet förde med sig. Jag kände mig närmast bedövad och utslagen efter föreläsningarna och jag stängde av alla intryck från omgivningen och det enda jag tog in var ljudet av vattendropparna som föll på busskurens tak och den friska vinden. Bredvid mig i busskuren satt två unga killar som såg ut att gå i mellanstadiet, de var inne i en diskussion om en lärare som de var missnöjd med. I ett försök att återhämta mig efter mina föreläsningar så försökte jag att fokusera inåt och stänga ute deras diskussion så därför hörde jag bara brottstycken av deras diskussion och jag reagerade inte först på vad de pratade om.
Först när bussen svängde in framför busskuren och jag reste mig upp för att kliva på bussen så hörde jag vad den ena killen sa till den andra. Han berättade att läraren hade kallat honom för dum bög när han inte klarade av sin uppgift. När jag klev på bussen så var jag inte säker på att jag hört rätt, och om jag verkligen hade hört rätt så kunde jag inte tro att det verkligen kunde ha hänt. När jag gick längs mittgången i bussen så kände jag mig helt omtumlad av känslor. Uttömd efter föreläsningarna, osäker på om jag hade hört rätt, fundersam på om det som killen sagt verkligen var sant eller om det "bara" var ett försök att stärka gemenskapen med en vän genom att prata illa om en gemensam "fiende" så visste jag inte hur jag skulle reagera men jag kände att jag måste göra något och när bussen startade så vände jag mig för att gå fram till killarna och fråga om jag hört rätt. Men då visade det sig att killarna inte hade haft nog med pengar så de hade hoppat av bussen och när bussen svängde så försvann killarna ur mitt synfält. Uttömd efter dagen, omskakad av situationen och arg över vad jag hört kände jag mig maktlös. Utanför föll regnet mot bussens rutor och genom den öppna tackluckan kom förlupna vattendroppar som föll på mitt ansikte. Jag kände inte längre tacksamhet till regnet som föll, vinden som regnet förde med sig fick mig att frysa och jag knäppte igen jackan.

Jag startade dagen med två föreläsningar med, visserligen givande och engagerade elever men, mycket krävande elever. Tanken var från början att jag skulle ha haft två föreläsningar till senare under dagen men på grund av schemaändringar blev det bara två föreläsningar. Vilket egentligen var lika bra då jag var känslomässigt slut efter föreläsningarna och det kändes som om någon lagt min hjärna på ett bord och slagit på den med något hårt. Efter föreläsningen borde jag ha vilat lite och återhämtat mig, laddat batterierna. Men jag valde istället att fortsätta att ge av mig själv och under eftermiddagen gick jag från möte till möte med känslomässigt krävande uppgifter så när jag slutligen under kvällen tog mig till ett EU-projekt om mänskliga rättigheter skapat av ungdomar  så började min energi att ta slut. Väl på plats så kände jag mig helt slut och utmattad, träffade en mängd människor som jag pratade och jag höll god min utåt. Men inombords var jag helt slut när jag vandrade runt bland montrarna. Och så kom det fram en kille och två tjejer som delade ut gratis kramar som en del i projektet. Jag kände igen killen som alltid är glad och har ett stort leende på läpparna när han handlar av mig på jobbet och han kände uppenbarligen igen mig för han hejade så hjärtligt på mig. Han berättade att de delade ut gratis kramar och gav mig en rejäl, varm och lång kram. Jag tackade och gick omkring och log resten av kvällen, åter full av energi.

Hade en föreläsning under dagen inför en klass med invandrarungdomar som bott i Sverige under en kort tid, som längst ett par tre år. Många av eleverna kom från länder där homosexualitet inte anses existera, om det mot förmodan skulle existera så var det brottsligt, ofta belagt med dödsstraff. Så jag fick tänka mer på vilka ord jag använde och jag försökte fokusera än mer på känslor. I början av lektionen blev eleverna oroliga när de insåg vad jag skulle prata om och de var extra noggranna med att försäkra sig om när rasten efter min föreläsning skulle börja. Men när jag val pratat en stund så lugnade de ner sig och de ställde allvarliga och bra frågor, det hela slutade med att lektionen fortsatte 15 minuter in på rasten och jag fick applåder av klassen när lektionen var slut.

Satte mig vid datorn för att kolla om NewFest, New York Gay and Lesbian Film Festival har släppt sitt program så att jag kan börja planera lite för vilka filmer jag ska se när jag åker till New York om 14 dagar. Klockan var omkring 22:30 och jag gav mig själv fram till midnatt för att surfa runt på internet. Det visade sig att programmet för filmfestivalen fanns på hemsidan så jag satt och drömde mig bort bland filmerna som jag ville se. Kom ihåg att en park som ligger på gångavstånd från hotellet har Thai Chi några gånger i veckan så jag kollade upp vilka tider som gällde då det känns som ett bra alternativ då jag skulle vilja träna lite under de fyra veckor jag år i New York. Kollade upp vad Thai Chi var för någonting och hamnade på Barnes & Nobles hemsida där jag kollade upp böcker med homotema, hittade hur många böcker som helst och kände att jag behövde mer pengar och fler resväskor. Via en länk kom jag fram till en sida med reklam för en pjäs med homotema, insåg att jag behöver mer än fyra veckor i New York... Telefonen ringde och innan jag svarade så insåg jag att klockan var halv tre på natten, pratade med min kompis som var på väg hem från en fest och när vi la på så tänkte jag att nu måste jag verkligen stänga av datorn. Men, bara en länk till... fortsatte att söka, läsa och rysa över allt jag ville se, höra och göra. Tittade på klockan en gång till och insåg att hon nu är halv fyra. Måste verkligen stänga av datorn nu. Bara en stund till...

Det är kvällen innan jag ska ut och föreläsa på en skola. Med åren så har min inre säkerhet inför föreläsningarna ökat samtidigt så jag oroar mig inte speciellt kvällen innan, vilket jag gjort tidigare. Sitter fortfarande med texten om hur utanförskapets villkor skildras i "X-men"-filmerna, känner att textskrivandet dragit ut på tiden men jag kan inte hitta det rätta flytet i texten och det är dags att lägga sig så att jag är utvilad inför lektionerna i morgon. Förhoppningsvis så släpper skrivkrampen efter lektionerna, eller kanske jag rentav finner inspiration under lektionerna.

Eftersom jag åker till New York om tre veckor så har jag lämnat mina hundar hos en hundvakt redan nu. Saknaden är enorm och trots att det gått en vecka sedan jag lämnade dem så sitter vanor och rutiner hårt. När jag ska lägga upp min dag så tänker jag med automatik på hur jag ska passa in hundpromenader i mitt schema. Och varje kväll när jag arbetat färdigt så köper jag en förpackning med tuggben som jag får lägga på hög när jag kommer hem för det är först när jag kommer hem till en tom lägenhet som jag kommer ihåg att jag inte har hundarna hemma.

Sedan några kvällar tillbaka sitter jag och arbetar på en text om den homosexuella subtexten i "X-men"-filmerna. Låter kanske lite knepigt men jag har funnit en mängd paralleller mellan mutanternas situation i filmerna och homosexuellas situation i samhället. Jag har haft idén att skriva något om det under en längre tid men jag fick motivation att skriva texten under resan till Philadelphia och efter att ha sett Wolverine på bio i fredags, så jag hoppas att texten kan intressera Borås Tidnings kultursidor som en reflektion. Lustigt nog så handlar mycket om texten om att upplevas som onormal, att avvika från normen och idag fick jag frågan om jag upplever mig själv som normal, vanlig som homosexuell i en värld där de flesta är heterosexuella. Han som ställde frågan kunde ju naturligtvis inte veta att jag skriver texten om X-men men det var ett lustigt sammanträffande.

På TV och bio går just nu en reklamfilm för drycken Mer och den skildrar olika par som tar de första stapplande stegen in i en relation. Precis i början av reklamfilmen har jag tyckt mig se en kille som förklarar sin kärlek till en annan kille, men jag har aldrig varit helt säker då scenen är väldigt kort och det varit svårt att tolka om det är två killar då det är mycket skuggor och rörelse i scenen. Jag har dock funderat på detta varje gång jag sett filmen och känt mig lika osäker varje gång, men, ikväll när jag var på bio så var det flera i publiken som gjorde samma tolkning som jag. Anledningen till att jag vet att jag vet detta är att sekunderna efter att scenen visats så hördes visslingar och utrop i stil med: Fy fan, såg ni bögarna! Jag kan inte bestämma mig för om det kändes bättre innan då jag bara spekulerade eller om det känns bättre nu när jag fått bekräftelsen av min omgivning genom att höra folk vissla och ropa Bög! i en biosalong?

Under kvällen var jag på en föreläsning om att hitta sin inre kraft. En av föreläsarna känner jag sedan tidigare då vi föreläst på samma skola och vi har även pratat om att samarbeta med föreläsningar så vi vinkade till varandra över den fullsatta lokalen. I samma ögonblick som vi vinkade till varandra kom jag ihåg att jag inte hört av mig till honom om ett samarbete och att den största anledningen till att jag inte hört av mig var min blygsamhet, att jag inte ser mig som en lika professionell föreläsare som han.
I publiken satt en annan föreläsare vars föreläsning jag varit på för några veckor sedan. Vi skulle egentligen ha träffats för att även vi diskutera föreläsningar men min resa till Philadelphia kom emellan och vi kom fram till att vi inte hinner träffas innan jag åker till New York. Han berättade att han träffat en journalist från Borås Tidning och att de kommit att prata om mitt skrivande och han undrade hur jag hinner med att skriva, hålla föreläsningar och till USA när det dessutom verkar som att jag jobbar konstant på ICA. Jag skrattade lite förläget och sa att det verkar mer än vad det är. Han log och sa åt mig att inte vara så blygsam. Och någonstans inom mig så kände jag att när två professionella föreläsare aktivt kontaktar mig och ber om mina åsikter och vill samarbeta med mig så kanske det är dags att ta åt sig.