Brottstycken av ett samtal
För tredje dagen i rad hade jag börjat dagen med föreläsningar och efter att ha gett av mig själv under en hel förmiddag satt jag helt slutkörd i en busskur och väntade på bussen. Luften var kvalmig, fuktigheten och värmen fick kläderna att klistra sig mot kroppen och när ett stilla regn började falla kände jag närmast en slags tacksamhet till den friska och svala vind som regnet förde med sig. Jag kände mig närmast bedövad och utslagen efter föreläsningarna och jag stängde av alla intryck från omgivningen och det enda jag tog in var ljudet av vattendropparna som föll på busskurens tak och den friska vinden. Bredvid mig i busskuren satt två unga killar som såg ut att gå i mellanstadiet, de var inne i en diskussion om en lärare som de var missnöjd med. I ett försök att återhämta mig efter mina föreläsningar så försökte jag att fokusera inåt och stänga ute deras diskussion så därför hörde jag bara brottstycken av deras diskussion och jag reagerade inte först på vad de pratade om.
Först när bussen svängde in framför busskuren och jag reste mig upp för att kliva på bussen så hörde jag vad den ena killen sa till den andra. Han berättade att läraren hade kallat honom för dum bög när han inte klarade av sin uppgift. När jag klev på bussen så var jag inte säker på att jag hört rätt, och om jag verkligen hade hört rätt så kunde jag inte tro att det verkligen kunde ha hänt. När jag gick längs mittgången i bussen så kände jag mig helt omtumlad av känslor. Uttömd efter föreläsningarna, osäker på om jag hade hört rätt, fundersam på om det som killen sagt verkligen var sant eller om det "bara" var ett försök att stärka gemenskapen med en vän genom att prata illa om en gemensam "fiende" så visste jag inte hur jag skulle reagera men jag kände att jag måste göra något och när bussen startade så vände jag mig för att gå fram till killarna och fråga om jag hört rätt. Men då visade det sig att killarna inte hade haft nog med pengar så de hade hoppat av bussen och när bussen svängde så försvann killarna ur mitt synfält. Uttömd efter dagen, omskakad av situationen och arg över vad jag hört kände jag mig maktlös. Utanför föll regnet mot bussens rutor och genom den öppna tackluckan kom förlupna vattendroppar som föll på mitt ansikte. Jag kände inte längre tacksamhet till regnet som föll, vinden som regnet förde med sig fick mig att frysa och jag knäppte igen jackan.