Utställningen Paragraph 175

Utställningen Paragraph 175
 
Under helgen 14, 15 och 16 oktober visas min nya utställning Paragraph 175 på Borås Fria Kulturakademi.
(Bryggaregatan 14, ingång bredvid Brygghuset)
 
Vernissage på fredagen den 14 oktober kl.20:00-22:00
Visning lördag och söndag kl.13:00-17:00
Fri entré  

Borås Black and White 2


Borås black and white


Riktad reklam

Rklamen i min mail är skrämmande riktad. Bokus.com tipsar om min bok "Hemligheters börda" och "Den sårade divan"...


Att satsa allt.

En punkt på min Bucketlist gjorde sig påmind för några dagar sedan när jag läste ett inlägg på Facebook. Jag har, så länge tillbaka jag kan minnas, velat vara på Bok och Biblioteksmässan med en bok som jag själv skrivit. Och nu skrev ett förlag för den som vill ge ut sin bok själv, att om man skickar in sitt manus för publicering innan den 31 juli, så är man garanterad utgivning innan årets Bok och biblioteksmässa. Så jag har nu bestämt mig för att satsa allt ge ut min bok själv. Jag tror att jag, bara genom att jag pratat om den och processen med att skriva den, kan få människor att köpa den. Och om jag ser till genomslaget min krönika i Borås Tidning om min depression haft, tillsammans med genomslaget i fotoutställningen "Utsatt", så har jag en bra grund för att få upp intresset för den.
Så nu satsar jag allt, jag bockar av punkter på min Bucketlist. Nu är det dags att höja växeln och öka insatserna. Nu satsar jag allt.

Författardrömmar




Rome




Rome




Rome




Sätta tonen

I Rom på semester för några dagar, i bakhuvudet ligger frön till en krönika för Borås Tidning och gror. Känns smått surrealistiskt att jag är i Rom när jag jobbade för bara några dagar sedan, att jag dessutom ska till Seattle nästa helg gör det hela än mer overkligt. Texten för Borås Tidning blir min första som tegelbunden krönikör och "sätter tonen" på något sätt men jag har inte bestämt ämne och inriktning ännu. 


Fågel Fenix

Det finns ögonblick då saker blir verkliga. Du kan tänka en tanke, planera något, men så kommer det där ögonblicket då det blir verkligt. Som nu när jag bokade rum på ett hotell i Eskilstuna. Hotellet som jag ska bo på under tiden min fotoutställning ska visas. Ironiskt nog har hotellet åteuppbyggts efter en brand, och jag trodde jag bränt alla broar till min uppväxts stad. Men nu kommer jag tillbaka med något jag själv skapat. Helt ärligt så är jag rädd. Rädd för något jag inte kan förklara. För jag har ju klarat mig, jag har ju kommit undan. Men ändå gror en rädsla inom mig. Men jag gör det här ändå. Intalar mig att jag är stark, att jag kommit långt. Att jag vågar, att det värsta är bakom mig. Att jag rest mig ur askan.

Samtidigt någon annanstans


Borås Fria Kulturakademi 28, 29 & 30/3

Nya krav

Sitter, som vanligt, på ett café och skriver. Skickar mail till olika ställen om min fotoutställning. Skriver på en lista med önskemål om lokalen. Det känns smått overkligt att jag skriver på en lista om mina krav på lokalen där jag ska ha en utställning. Jag har drömt om att ha utställningar och vernissager men aldrig trott att jag skulle komma att ha det. Och nu sitter jag här och skriver om mina krav. Mina krav, mina villkor. Känns konstigt, och mäktigt på samma gång.

Som ett kort på posten


Har gjort ett vykort av den bild som blivit ett kännetecken för utställningen "Utsatt". Känns mäktigt att ha ett vykort av en bild som jag själv tagit. 

Ensamarbete

Till skillnad från mitt dagjobb (som mestadels äger rum under kvällstid) så har jag valt några av de mest solitära konstnärliga uttrycksmedlen. Att skriva är ett ensamarbete som kräver lika mycket disciplin som inspiration. Det finns ingen som står bredvid och ger en gensvar och feedback på det man skrivit. Den typ av bilder som jag tar kräver mycket förarbete som slutligen leder fram till att jag slutligen tar bilden. Idag har jag suttit och mailat om utställningslokaler, texträttigheter, fyllt i ansökningar och jobbat på affischen för nästa utställning tills att jag var den sista kunden på mitt lokala coffehouse. Att sitta där och göra mitt arbete ger en känsla av att jag gör mitt ensamarbete lite mindre ensamt.