Åke Englund

Under två dygn har jag pendlat mellan Borås och Göteborg där jag sett filmer med någon form av gaytema. Under resorna fram och tillbaka har jag under dessa två dygn läst två böcker med gaytema och i Göteborg har jag fikat regelbundet på ett café där det arbetat en kille som är gay och vi har flörtat med varandra så pass mycket att när jag åt frukost idag fick jag gratis juice. I vanliga fall lever jag ju i en värld där heterosexualiteten är norm men under dessa två dygn har jag levt som i en bubbla där homosexualiteten fått vara norm. Det känns lite tomt när det hela är över och vardagen är tillbaka.

Var ledig på fredagen och såg två filmer på Göteborg International Film Festival. Båda hade gaytema och i båda filmerna utsattes homosexuella för misshandel på grund av att de var homosexuella. Till vardags översköljs man av grovt våld skildrat på film och i tv-serier och jag tror att man blir van, lite avtrubbad. Därför blev jag själv förvånad då jag kom på mig själv med att hålla för synfältet med en hand, eller titta bort under misshandelsscenerna. Efter att ha sett filmerna kände jag mig som om jag blivit själsligen misshandlad. Somnade i bussen på vägen hem och drömde om misshandelsscenerna i de båda filmerna. Funderar på om våldet påverkar mig starkare än i vanliga fall för att det skildrar ett våld som berör på ett mer personligt plan, ett våld som skulle kunna drabba mig på grund av att jag är den jag är.

Pratade om huvudvärkstabletter med en kund i kassan under kvällen. Jag svarade att jag i princip aldrig använder huvudvärkstabletter då jag nästan aldrig har ont i huvudet. Han svarade att det var likadant för honom och att han aldrig hade ont i huvudet då han inte hade några problem för han höll sig undan kvinnor. Jag skrattade och sa att jag löste mina problem på samma sätt och därför inte hade någon huvudvärk. Han förstod inte det dubbeltydiga i mitt skämtsamma svar och reagerade därför inte nämnvärt, kunden som stod och packade varor i sin kasse och som precis skulle lämna butiken visste däremot om att jag är homosexuell så han mötte min blick samtidigt som han log ett stort leende. När han gick mot utgången skrattade han gott och gav mig en nick som om för att bekräfta för mig att han förstod mitt skämt.

På grund av ett missförstånd på jobbet så kände jag mig lite överkörd och blev lätt sårad över den uppkomna situationen. Samtidigt som vi pratade om hur vi skulle gå tillväga utan det momentet som jag tar hand i vanliga fall så kände jag hur jag i tankarna först förkastade den nya planen, efter en del funderande försvarade jag för mig själv varför vi inte skulle ändra på ursprungsplanen men rätt snabbt kom jag i ett stadie där jag ville förklara varför jag upplevde det hela så viktigt. Men jag bestämde mig för att försöka förstå istället och gjorde slutligen valet att acceptera förändringen. Det hela tog max några minuter och när jag tänker efter så kunde jag klart och tydligt se att jag gått upp för feedbacktrappan, något som vi pratat om under ledarskapskursen som jag varit på under två dagar. Kursens teorier lever verkligen kvar i tankar och handling, känns nästan som att jag fuskar när jag har ett ”manus” med mig.

Har under två dagar varit på utbildning och jag har insett något som egentligen varit uppenbart men det var först nu jag kom till insikt om mitt beteende. När vi har möten så brukar jag ofta vara tyst för att jag håller med, och jag brukar vara tyst för att jag inte håller med. Eftersom jag har en tendens till att pilla mig i ansiktet, typ dra med fingret över ena ögonbrynet eller dra med handen över munnen så har de övriga i gruppen förstått att jag har något som kan vara av vikt att föra fram. Eftersom de har förstått mitt omedvetna kroppsspråk så har jag inte själv reagerat på min förmåga att vara tyst såväl när jag håller med som när jag inte håller med. Och därför har jag inte heller insett mitt beteende men så under kursen gick det helt plötsligt upp för mig och jag kom gång på gång på mig själv med att inte säga något men så blev min avvikande åsikt ”upptäckt” genom att jag satt med en hand i ansiktet som om för att dölja att min mun ville säga något. Det känns lite knepigt att jag som suttit med i styrelser och ledningsgrupper i snart 20 år först nu upptäcker att jag ett sådant beteende, men man lär så länge man vill.

Tillbringade lördagen i Göteborg på Göteborg International Film Festival. Gick mellan biograferna sökandes efter kulturella upplevelser. Under promenaderna mellan filmerna tog jag mig fram på glashala gator och funderade på vilket som skulle ske först, att jag frös ihjäl eller halkade och slog ihjäl mig? Inför kvällens sista film var alla besökare samlade utanför biosalongens ingång. Hela entrén var fylld av förväntansfulla människor som ville ha bästa platsen i salongen. Filmen, A Single Man, var en festivalens höjdpunkter och salongen skulle komma att fyllas till sista platsen. Insläppet skulle börja kvart över men vi fick besked att insläppet skulle börja fem minuter senare än vad som var planerat. Alla tycktes ha något jagat i blicken och trycket på att komma in i salongen var högt. Det hade inte förvånat mig om det blivit slagsmål då stämningen var tryckt. Jag förväntade mig nästan att det skulle växa ut huggtänder, horn i pannan eller att ögonen skulle börja glöda på människorna omkring mig. Vi var som kulturella rovdjur som kunde känna doften av ett oskuldsfullt byte som skulle kunna tillfredställa våra begär för en lång tid framåt.

Precis innan butiken skulle stänga utbröt ett slagsmål inne i butiken. Först förstod jag inte att det var ett slagsmål utan jag trodde att det var några som fjantade sig men jag och de kunder som stod i kö förstod snart att det var allvar. Vi kunde inte se något utan bara höra vad som hände och plötsligt började folk springa förbi skrikandes, en kille hade märken i ansiktet efter att han blivit slagen. Som tur var så hade en väktare kommit för att stänga butiken så han ringde polisen som var på plats inom några minuter. Flera polisbilar stannade utanför och det stod poliser i hela området omkring kassan som jag arbetade i, de höll förhör och stämningen var allmänt stressad. Jag hade i princip inte sett något och det var både väktare och polis på plats så jag jobbade på som vanligt, talade lugnt och avslappnat med kunderna och lät bli att uppmärksamma det som hände omkring mig. Effekten blev att de som handlade av mig fokuserade på mig och vi nästan inneslöts i en egen bubbla. Själv tyckte jag att det var rätt skönt att för en gångs skull inte springa efter, ringa polisen eller vittna om vad som hänt. Funderade på om jag var avslappnad eller avtrubbad…

Jag hade en föreläsning under dagen och jag missade bussen på grund av dålig planering så jag fick ta mig till skolan med annat färdmedel. När jag väl var framme så insåg jag att mappen som jag alltid har med mig på mina föreläsningar saknade det viktigaste pappret, nämligen lappen med stödord med strukturen över min föreläsning. Föreläsningen gick, om jag får säga det själv, otroligt bra trots den otursdrabbade starten. Egentligen använder jag mig inte av stödorden utan de ligger oftast bara framför mig som en slags säkerhet och när jag tänker efter så inser jag att jag inte använt mig av stödorden på flera år. Missarna fick mig att inse att jag klarar mig trots misstagen och att jag inte behöver säkerheten i stödorden, men det skulle inte skada om jag arbetade på att ha lite mer struktur på mitt liv istället för att lösa saker i sista sekunden.

När jag senast var och träffade min uppdragsgivare på Borås Tidning senast så fick sig min självkänsla en rejäl törn då jag av ren nervositet började stamma, fick ut orden i fel ordning och jag kände mig allmänt misslyckad. Och idag var det dags för att diskutera ett nytt eventuellt uppdrag och jag behövde verkligen ett lyckat möte för min självkänslas skull så jag formulerade en inre målbild där jag var avslappnad och trygg. Fokuserade på andningen och föreställde mig den självsäkerhet jag känner när jag är trygg i mig själv. Och det gick riktigt bra! Fick ett riktigt intressant och spännande uppdrag som jag brinner för.

På väg hem från Göteborg åkte jag med kvällens senaste buss till Borås, jag hade varit på bio och kände mig ganska avslappnad och inte särskilt social. Till skillnad mot mina medresenärer som alla tycktes drabbade av Pumpasyndromet, nämligen att de egentligen ville stanna kvar och festa men då sista bussen gick klockan 2.00 så fick man helt enkelt ta den bussen eller så fick man vänta till nästa dag och då var kvällens magi över. Inte för att det fanns så mycket magi i den bussen men, jag påmindes om att jag borde gå ut mer, vill och behöver vara mer social tänker jag ofta.
Men nu när jag satt där med några killar bakom mig som använde ord som bög och kuksugare för att klaga på allt från den överfulla bussen till hur långsamma människor var så fylldes jag inte av någon större lust att gå ut och festa och sedan sitta på denna buss hem. Bredvid mig satt en tjej som var så borta att hon nätt och jämt kunde äta sin kebabtallrik utan att tappa den på bussens golv. När bussen började åka så började hon att harkla sig och efter en stund började hon att hulka som om hon skulle kräkas. Ho höll kebabtallriken under munnen för att samla upp den kommande spyan och jag kände mig enormt tacksam för att jag hade en tvättid dagen efteråt för det såg ut att gå illa. Men hennes harklingar och hulkningar resulterade glädjande nog mest i stora mängder spott om hon lyckades samla på sin kebabtallrik. Efter en stund somnade hon lutandes mot mig och jag lät henne vara, så länge hon inte kräktes var det lugnt för mig och det värre personer för henne att luta sig mot än mig.

När vi åkt halvvägs så vaknade hon till liv och insåg att hon lutade sig mot mig så hon vände sig om mot andra hållet och somnade om. Men dessvärre så fanns det inget att luta sig emot där så när hon somnat om igen så ramlade hon ner i gången med knäna strategiskt placerade på kebabtallriken och huvudet hamnade i knät på en kille som hånglat oavbrutet med en tjej sedan vi klev på bussen. Jag tänkte för mig själv att jag nog väntar med att gå ut ett tag till…

Lite mer än tre veckor har gått på det nya året och jag har inte lyckats komma igång med träningen som jag tänkt mig men jag har varit till gymmet några gånger så jag är fast i min övertygelse om att komma igång med träningen. Något som jag däremot lyckats med är att vara lite mer ledig i år, och när jag är ledig så har jag bestämt mig för att antingen umgås med vänner eller göra något kulturellt då vänner och kultur är något jag mår bra av och vill unna mig mer av. De dagar jag har varit ledig hittills har jag sett till att se en film så att jag inte bara köper hem filmer utan också ser dem. Nu till helgen är jag dessutom ledig lördag och söndag så planen är att gå på en utställning om Voodoodockor och sammanlagt se fyra filmer på bio.
Filmerna på lördagen handlar om vampyrer, människor instängda i grottor där de jagas av något okänt och slutligen en film om en far och sån som färdas genom ett öde och farofyllt landskap efter en katastrof. När jag läser texten om vad filmerna handlar om så inser jag att mitt val av utställning och filmer kanske säger mer om mig än vad jag tänkte på när jag planerade lördagen. Som tonåring kände jag mig instäng och jagad av samhällets normer och min familjesituation. När jag var liten tyckte jag att historier om användandet av voodoodockor för att ta hämnd på dem som gjort en illa var fascinerande. Under tonåren roade jag mig med att dra paralleller mellan vampyrer och homosexuella, båda tycktes mest leva ut sina liv i mörker, kors användes mot båda och båda och de väckte rädsla hos människor. Min pappa och min väg skildes åt när han dog och jag fick klara mig utan hans vägledning som tioåring. Lustigt nog så utspelas den fjärde filmen, som jag ska avsluta helgen med på söndag kväll, i New York och den tycks symbolisera mitt vuxna liv

Började en ledarskapskurs på arbetet idag och vi fick i ett tidigt skede reda på att vi skulle komma att behöva arbeta med våra egna fördomar gentemot andra människor och vi fick tips på meningar vi kunde tänka när vi träffade någon som vi inte var överrens med eller förstod oss på. För att se förbi det som man inte förstod eller höll med om så kunde man ha ett mantra i stil med ”Så kan man också tänka”, ”Så kan man också göra” osv. och genom att använda sig av detta mantra kunde man lättare se förbi sådant som man stör sig på med andra människor.
Senare under dagen så mötte jag en bekant som tycker om att provocera sin omgivning och mig i synnerhet, och han gjorde ytterligare ett försök att provocera mig trots att vi bara gick förbi varandra. Men istället för att som i vanliga fall fundera på varför det är så viktigt för honom att provocera mig, och varför jag (oftare än jag vill medge) blir provocerad så nöjde jag mig med att tänka ”Så kan man också göra. Det var faktiskt rätt befriande att bara tänka den tanken och sedan fundera på annat.

Snön yrde omkring mig under den sena kvällspromenaden med hundarna. Självklart älskar jag mina hundar över allt annat men mina tankar går ofta till mina gamla hundar som lämnat mig under året som gick. Och nu när jag gick där i mörkret med snön yrandes omkring mig så saknade jag dem så mycket. Insåg att jag långsamt och tyst grät för mig själv när jag gick längs vägen. Kände tacksamhet mot den fallande snön, mörkret och den tomma gatan som gjorde att ingen såg mina tårar.

Genom att iaktta de som handlar av mig, och vad de handlar av mig när jag står i kassan så brukar jag roa mig med att lista ut vad de ska göra för mat. Ibland när jag känner att de är mottagliga så brukar jag föra in samtalet på varorna som de handlat och min gissning. De flesta uppskattar mitt sätt och mitt detektivarbete höjer min dag.
På kvällarna brukar jag se vad folk köper, vad klockan är och om de är killar eller tjejer och genom att jag som regel vet vad som går på bio så brukar jag kunna lista ut om de ska gå på bio och vilken film de ska se. Jag lyckas nästan alltid gissa rätt och jag har förvånat många och fått många att skratta åt mitt detektivarbete. Många är undrandes inför hur jag kan veta att de ska gå på bio och vilken bio de ska gå på men jag brukar bara le och säga att jag inte kan avslöja mina källor…