Åke Englund

Under min semester i London tog Svenska Kyrkan beslutet att öppna äktenskapet för par av samma kön, något som inte kom som en nyhet för mig då jag följt debatten. något som däremot kom som en nyhet för mig var det samtal jag fick från en journalist när jag var på hotellrummet för att byta om inför kvällen. Hon ringde från Finlands näst största tidning och ville intervjua mig om beslutet som Svenska Kyrkan tagit. Vi genomförde intervjun på telefon och jag kände mig riktigt internationell samtidigt som världen kändes liten. En journalist intervjuade mig på svenska för en finsk tidning när jag befann mig i England...
Väl hemma i Sverige har jag via Facebook pratat med en vän som numera bor i London och det visade sig att hon sett mig gå på Oxford Street i London. Ibland är världen bra liten

När en kille handlade cigaretter av i min kassa så bad jag att få se legitimation för att se att han var gammal nog att handla cigaretter. När jag tittade på hans pass och såg att han var gammal nog så såg jag att han hette Simon så när jag gav tillbaka hans pass så sa jag tack Simon och log mot honom. Han rodnade och tittade ner i golvet när jag gav tillbaka hans växel. När han gick bort till tobaksmaskinen så hörde jag att han berättade för tjejen som han var tillsammans med att jag hade sett vad han hette och att jag sagt hans namn när jag gav tillbaka passet. När de gick ut ur butiken vände sig killen om, log och ropade: Hej då Åke! Jag vet inte om de sett namnet på min arbetsskjorta eller om de visste vad jag heter sedan tidigare men jag log tillbaka och sa hej då. Min arbetskompis som satt i kassan tvärsemot mig skrattade åt mig och skakade på huvudet.

Jag vet inte om det är det att jag arbetat mycket och sovit lite den senaste veckan men återigen har jag en återkommande dröm varje natt. Den börjar med att allt är mörkt omkring mig men plötsligt tänds en strålkastare och jag inser att jag står på en scen. Scenen är tom förutom en flygel och jag går fram och sätter mig framför flygeln. När jag väl sitter ner så inser jag att flygeln samtidigt är en naken människokropp, och att det är min kropp. Trots att det på något sätt är min nakna kropp som ligger framför mig så är det samtidigt en flygel och jag tar tag huden som täcker bröstkorgen. Likt man lyfter locket som täcker tangenterna på en flygel lyfte jag på huden och revbenen blottades. Revbenen bildade de vita tangenterna och den blodiga muskulaturen emellan revbenen bildade de svarta tangenterna. Jag började spela på flygelns/kroppens revben och samtidigt som jag spelade så vände jag blicken ut från scenen och när mina ögon vant sig vid strålkastarljuset så kunde jag urskilja publiken. Först kunde jag inte se vilka som satt i publiken utan jag såg bara skuggor och konturer men efter ett tag kunde jag urskilja deras ansikten och jag insåg att det bara var killar i publiken och att alla var kunder som jag flörtat med i kassan när jag arbetat. Generat vände jag bort blicken från publiken som åter blev till skuggor och konturer skymda av cigarettrök och mörker. Det tog ett tag innan jag insåg att melodin som jag spelade på flygeln/kroppen var ”The man I love” och jag stängde ögonen samtidigt som jag fortsatte att spela på flygeln av kött och blod. När jag spelat färdigt låten så hörs en dämpad applåd som ebbar ut och där vaknar jag, ofta mitt i natten. Det känns som om det är tystnaden som väcker mig varje gång.

Lite mer än en vecka har gått sedan jag tog bort Marianne och jag har omedvetet begravt mig i arbete, förutom ett tungt schema så har jag arbetat extra för att hinna ifatt. Kanske inte det bästa sättet men det har blivit så. När så samtalet kom från veterinären om att Mariannes aska hade kommit och att jag kunde hämta den när jag vill så gick luften ur mig totalt och jag blev sittande på kontorsstolen och allt väsen omkring mig försvann. Jag kunde höra mina medarbetares samtal avlägset, surret från kopiatorn fanns i bakgrunden men det var som att det slagit lock för öronen. På något sätt kändes det så verkligt att Marianne var borta när jag fick samtalet.

En kund som handlar regelbundet i butiken som jag arbetar känns ofta hotfull mot såväl kunder som oss i personalen. Han har samtidigt en fix idé, han hatar nämligen 50-öringar och han vägrar ta emot 50-öringar. Istället så kräver han att vi ska lägga till 50 öre från kassan så att han slipper få fler 50-öringar. Trött på hans fixa idé och hotfulla attityd vägrade jag att ge honom någon 50-öring när han var inne och handlade under kvällen. När jag vägrade att ge honom någon 50-öring så kröp jag ihop med hela kroppen och undvek hans blick. Jag insåg att jag var räddare än jag först trott och jag insåg också att jag hade säkerligen verkat mer bestämd om jag stått rak och mött hans blick men känslorna tog överhanden. När mannen insåg att han inte skulle få någon 50-öring, varken av mig eller min arbetskompis så sa han med hotfull röst att det kommer att bli annorlunda när han möter oss och vi är ensamma. Inom mig kände jag att den där 50-öringen var dyrköpt för mig och min arbetskompis.

Jag har en ganska enkel regel när jag arbetar. Jag säger ”Hej!” till alla vars blick möter min blick. Jag slipper fundera på om jag känner personen tillräckligt för att hälsa och jag hoppas och tror att jag uppfattas som glad och trevlig. Men det blir inte alltid rätt. Idag när min och en kvinnas vägar möttes under mitt arbete så tog jag ett steg åt sidan för att hon skulle kunna ta sig en kundkorg och gå vidare in i butiken. Eftersom våra vägar, och våra blickar, möttes så log jag och sa ”Hej!” men det möttes inte av ett ”Hej!” tillbaka utan istället tryckte hon kundkorgen mot sin barm, spände blicken i mig och frågade mig med hård och bestämd röst: Hur kan du säga hej till mig! Du säger hej till mig varje gång jag är handlar! Jag känner inte dig! Du känner inte mig! Efter att öst ur sig dessa frågor fast mer i form av aggressiva påståenden så trängde hon sig förbi mig, fortfarande med korgen tryckt mot sin barm. Då vi stått i butikens entré var det lite trångt så jag puttades åt sidan av hennes korg men jag var för paff av hennes utbrott för att reagera.

Jag har haft en dag fylld av rektioner på mina tidningsartiklar, nästan så att jag blivit mållös. Det började när jag varit på lunch och jag gick tillbaka till arbetet. En man som läst min artikel om filmen ”Milk” stoppade mig och pratade om hur viktigt det jag som lyfte fram i artikeln om homosexuellas historia var, tacksam över hans positiva respons och ovillig att avbryta hans berättelse om hur det varit när han var ung blev jag försenad. På jobbet fick jag en kram av en kvinna som läst min artikel om våld mot homosexuella. Lite senare fick jag ytterligare en kram av en kvinna som läst min artikel om våld mot homosexuella, när hon släppte taget om mig så torkade hon bort tårar som runnit längs hennes kinder. När en äldre dam plirade mot mig, log det innerligaste leende jag sett på länge och sa att hon läser allt jag skriver så var jag tacksam för att det räckte med ett tack och en lätt bugning från mig. Det kändes svårt att bemöta kvinnan som grät, känner inte att jag skapat något som är värt tårar. Men lite smickrad är jag allt.

Samtidigt som jag känt mig driven och engagerad i mitt skrivande för Borås Tidning så har jag fått prestationsångest och varit kritisk till mina egna texter när de publicerats. Men idag när min senaste text var med så kände jag att den var ”bra nog”, den hade bra flyt och fokus. Personlig samtidigt som den blev universell i sitt sätt att berätta om hur man tänker som brottsoffer.

Har känt mig frustrerad, irriterad och nere senaste veckan. Vet inte om det är efterdyningarna av att Marianne inte finns kvar. Har begravt mig i arbete men det har varit tungrott och det känns som om jag mest trampar vatten på jobbet. När jag fixade fika efter jobbet så satte jag på tevattenkokaren och brödrosten samtidigt och precis när jag insett vad jag gjort, så går strömmen. När jag byter propp så bränner jag mig på den gamla proppen, slänger iväg den varma proppen så att den studsar in i väggen och håller det brända fingret under vatten för att dämpa smärtan. Orkar inte, vill inte, trött.

När jag gick ut med hundarna efter jobbet så sken fullmånen så starkt att gatan tycktes upplyst. Den molnfria himlen och de regnvåta gatorna gav ett spökligt intryck. De nakna träden vars fallna löv låg klistrade längs husväggar sträckte sina grenar mot himlen likt gigantiska händer famlandes efter månens strålar. Klockan utanför urbutiken i mitt hus tickade i nattens tystnad och jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag sett skuggan av en människa som förvandlades till en nattens varelse. Kunde nästan höra en varg yla i natten.

När jag står i kassan på jobbet så tänker jag som oftast på vad folk handlar. Kan fundera på vad de ska göra för mat. Vem som handlar huvudsakligen ekologiska varor? Vem som handlar nyttig mat. Under kvällen var det två tjejer som såg ut att vara i 13–14-års ålder som handlade av mig och jag kände direkt att det var något som gjorde dem nervösa. Kunde inte riktigt sätta fingret på det men det var något med deras blick, de utstrålade samma nervositet som ungdomar som försöker köpa ut öl gör. De köpte tre förpackningar med muskotnöt och jag kom ihåg en tidningsartikel jag läst om ungdomar som använde muskotnöt som en drog. Jag hade inga bevis för mina misstankar. Jag har inga direktiv om att inte sälja muskotnöt till ungdomar. Jag tror inte att många andra hade gjort samma koppling som jag gjorde men när jag inte släppte deras blick under hela tiden som de handlade de tre förpackningarna så såg de mer och mer nervösa ut. När jag gav tillbaka växel till den ena tjejen så frågade jag hur man gör. Hon stirrade på mig med skräck i blicken och ropade ut: Vaddå, vi ska inte göra något! Sedan tog de förpackningarna med muskotnöt och sprang, de tog inte ens växeln.

När jag var på Bok och biblioteksmässan i helgen med en vän så testade vi ett spel där man fick testa sina fördomar. En fråga i spelet var hur homosexuell man var på en skala från 1 till 10 där 1 var inte alls homosexuell och 10 var väldigt homosexuell. Efter en stunds diskussion kom vi fram till att jag var en 9:a på skalan och han var en 4:a. Det som gjorde mig mer homosexuell var att jag kulturellt är mer homosexuell då jag läser böcker, går på teater, ser film och läser tidningar som har med homosexualitet att göra. Även om jag kanske inte är en av de största förespråkarna av Pride så tycker jag att Pride har haft ett syfte och fortfarande kan fylla ett syfte. Jag skriver för Borås Tidning om kulturella fenomen som rör homosexualitet.
Min vän, som också är homosexuell, gör inget av detta så vi kom fram till att jag därför är mer homosexuell och hamnar högre upp på skalan än vad han gör. Men, utan att gå alltför djupt in på hur länge sedan det är, så har jag inte levt i någon form av relation sedan jag var 36 år. Min vän däremot HAR levt i någon form av relation det senaste halvåret. Så trots att jag inte aktivt utövar min homosexualitet så ansågs jag ändå vara mer homosexuell än min vän som är praktiserande homosexuell. Jag är konservativt kristnas största dröm då jag är homosexuell men inte lever ut min sexualitet. Paradoxalt nog ses jag som mer homosexuell än en utövande, knepigt…