Åke Englund

Det finns ögonblick då jag gör saker på ren rutin och tankarna flyter iväg. I synnerhet på jobbet när jag kan stå i kassan i flera timmar i sträck så finns det stunder då jag fysiskt är på jobbet men mina tankar är långt borta. Ofta kan det börja som en känsla som jag känt när jag varit någonstans och med tiden kan fantasin bli så verklig att det känns som att jag är någon annanstans. Som oftast hamnar jag på en av alla biografer jag besökt, jag har den stora lyxen att kunna säga vilken som är min favoritbiograf i städer som New York, Philadelphia, Seattle och San Fransisco. Vissa biografer kan jag tycka om och drömma mig tillbaka till för filmerna jag sett där men ofta så handlar det om biografer vars salonger jag tyckt om, lokalernas design, stolarna i biosalongen eller akustiken i lokalerna. Oftast kan jag längta tillbaka till specifika biografer i städer som jag inte vet om jag kommer att besöka igen. Eller kanske handlar det om att besöken varit bland de viktigaste och mest givande ögonblicken i mitt liv, de stunder då jag verkligen varit lycklig. Och jag besöker dem ofta i mina drömmar, tankar och fantasier när min vardag blir alltför tråkig, när livets flod flyter trögt och bottenslammet förmörkar vardagen.

Det var mingel efter prisutdelningen och jag kände lite allmänt bortkommen i den stora lokalen med alla människor, att mingla har jag aldrig varit speciellt bra på och denna kväll var inget undantag. En vän kom fram till mig och drog med mig till en av de nominerade författarna och vi småpratade lite. Efter en stund visade det sig att han för tillfället bodde i New York där han skrev på sin andra roman. Vi pratade vidare om hur det kom sig att han bodde just i New York och hur han löst allt från boende och ekonomi till skrivrutiner. Att prata med honom fyllde mig med energi, inspiration och motivation. Att höra någon leva det liv jag vill leva och inse att det är genomförbart fick mig att känna mig mer berusad än vinet som jag drack.

Under kvällen var jag på Borås Stadsmuseum och blev fotograferad för ett portträtt. Inte för att jag har något behov av ett porträtt utan mer för att få en bild av hur ser ut på ytan. För även om jag inte är en främling för ytan, jag har medverkat i såväl tv, tidningar som radio, så kretsar mycket i mitt liv kring insidan. Mitt bloggande handlar om tankar och känslor, mina föreläsningar handlar om att upptäcka att man är homosexuell med alla tankar och känslor som det innebär. I mitt arbete på ICA så handlar mycket om att se människors behov och att möta dem. Så när jag bestämde mig för att bli fotograferad för ett porträtt handlade det mer om att få en annan bild av mig, kanske en mer neutral bild. En bild av mig själv men fångad av någon annan, någon som inte känner mig sedan tidigare. När fotograferingen väl börjat så blev jag själv förvånad över hur privata ämnen fotografen, hans assistent och jag pratade om under fotosessionen. Och efter en halvtimmas fotografering gick fotografen och jag igenom bilderna tillsammans och valde ut ett antal bilder. Och när jag satt där med bilderna så insåg jag att den bild jag har av mig själv, hur jag tror att jag själv ser ut, alltför ofta krockade med vad jag såg framför mig. Bilderna visade mig men inte hur jag ser mig själv.

Har tidigare blivit tipsad om ett arbete men inte fått tummen ur och sökt det, dessutom har jag ju ett ”dagjobb” även om mina arbetstider huvudsakligen är på kvällstid. Men nu har jag blivit tillfrågad om det arbete jag tidigare blivit tipsad om. Dessutom är det ett arbete som jag drömt om i hela mitt liv. Men såvitt jag vet så är det ingen heltid utan mer ett extrajobb och frågan är om jag har tid med två arbeten. Samtidigt så vore det en dröm som skulle uppfyllas, och jag kan inte tänka mig något större svek mot mig själv än att låta ett sådant tillfälle gå mig förbi. Samtidigt så kanske det här är förändringen som jag behöver. Den senaste tiden har jag känt mig extra rastlös och sugen på en utmaning men mest skyllt det på vintern och att allt i mitt liv tycks stå stilla för tillfället. Men framför allt så är det möjligheten till att göra något jag drömt i större delen av mitt liv, hur ofta får man ett sådant tillfälle?

De mest lustiga saker händer mig. Idag var det en tjej som handlade av på jobbet som påstod att hon köpt en tavla där motivet föreställde mig. Hon frågade om jag stått modell för en konstnär någon gång vilket jag aldrig gjort. Men hon stod på sig att motivet på tavlan bara kunde vara jag och hon föreslog att inspirationen till motivet kunde vara ett fotografi. Och det var ju en möjlighet som inte gick att bestrida. Samtidigt var det en spännande tanke att det fanns en tavla någonstans därute vars motiv föreställde mig. Var det jag som varit motivet? Vem var konstnären och varför hade den skapats utan min vetskap? Om det inte var jag som stått modell för tavlan, vem var då modellen som var så lik mig? Med alla frågor kändes det nästan som början på en deckare och tjejen, som fortfarande var helt övertygad om att det var mig som tavlan förställde, var fast besluten att finna svaren på frågorna.

Det var morgon, inte min bästa tid på dygnet någon dag i veckan, oavsett vilken tid på dygnet. Men denna måndag var det värre än det varit någonsin tidigare. Magsjukan hade tärt och viktminskningen syntes tydligt i ansiktet. Jag hade inte rakat mig på en veckas tid och tillsammans med de blodsprängda ögonen och mitt magra ansikte så var det som att jag såg en annan människa titta mot mig i spegeln. En välbekant person men ändock någon annan. Medans jag rakade mig och återfick en del av mitt forna jag så kunde jag inte släppa tanken på att det var något mer än välbekant med spegelbilden som mött mig innan jag börjat raka mig och när jag sköljde bort det sista raklöddret från ansiktet så gick det upp för mig. Jag fylldes av en känsla av att det var min pappa jag sett framför mig. Det var bara en känsla för jag vet knappt hur han såg ut. Han dog när jag var 10 år gammal och jag har inte sett en bild av honom på över tjugo år. Med tiden har min bild av honom suddats ut och mer blivit ett löst minne. Har aldrig ens tänkt på att jag skulle kunna likna honom utseendemässigt. Den minnesbild jag har av honom härrör mestadels från den tid då han var sjuk så det kanske bara var det tärda i mitt orakade ansikte som väckt slumrande minnen till liv. Men jag kunde inte släppa tanken på hela dagen.

Det har gått mer än en vecka sedan jag senast skrev något. Lika snabbt som oväntat slog magsjukan till. Jag som aldrig brukar bli sjuk blev det rejält. Som alltid tog jag det inte på allvar och hade ingen tanke på att gå hem från jobbet trots att jag kräkts två gånger. Men jag gick hem och först fem dagar senare kunde jag äta något mer än en skiva rostat bröd. Nu har jag ätit lagad mat för andra gången sedan jag började återhämta mig. Men, det känns som att något sönder inom mig, som om något dött.

-Men jag vill inte prata med dig!
Det var inte ofta jag höjde rösten och jag kunde känna hur alla omkring vände sig om och tittade på oss. Men mannen gav sig inte så jag följde med honom och vi fortsatte samtalet ute i entréslussen. Men egentligen upprepade vi bara samma saker som vi båda sagt tidigare. Han hävdade att jag gjort en polisanmälan om att han hade slagit mig och att det inte stämde. Jag upprepade att jag inte gjort en anmälan om att han slagit mig men att han hotat att döda mig vid flera tillfällen och att det var nog för att jag inte skulle vilja prata med honom. Han höll då med om att han hotat döda mig men att han aldrig slagit mig och att han nu kunde åka in i fängelse under en lång tid. Det var ju synd svarade jag men han kunde inte höra ironin i min röst och jag vände mig om för att gå in i butiken igen. Han tog tag i min arm och jag höjde återigen rösten. Jag vill inte prata med dig sa jag ännu en gång och drog till mig armen så att han tappade greppet om mig. Väl inne i butiken fortsatte jag samtala med en vän och var tacksam för att jag snabbt kunde byta ämne och prata om något helt annat och släppa tankarna, släppa ilskan.
Men nu när natten dragit sitt mörka täcke över mig så började tankarna krypa inpå mig så funderade jag över hur bra det egentligen var att vägra prata med någon som hotat mig till livet vid flera tillfällen såväl på jobbet som på fritiden. Samtidigt så hade jag tappat tålamodet, känt att det fick vara nog. Det finns ingen arbetsbeskrivning där det står att jag ska hantera dödshot eller hur jag ska hantera dödshot. Men nu när kvällen var här och jag skulle gå en kvällspromenad med hundarna kändes inget lika givet.

Killarna som stod en bit bak i kön log mot mig och det riktigt strålade om dem. När det blev deras tur så sa de:
-Hej Åke!
Och det var uppenbart att de på något sätt kände igen mig så jag antog att de gick i någon av de klasser jag har besökt de senaste veckorna, så jag hälsade glatt tillbaka och frågade om min föreläsning fick godkänt?
Båda nickade jakande och den ena killen sa att jag var modig varefter den andre sa att jag var cool. Jag tackade generat för berömmet och de vinkade till mig när de gick sin väg. Jag ser inte, och har aldrig sett mig själv som varken modig eller cool och kunde inte riktigt förstå vad de menade men jag bar med mig berömmet inombords. När jag berättade om killarna för en arbetskompis någon dag senare så instämde han i vad killarna sagt och sa att även han tyckte att det var modigt att ställa sig inför en hel klass och prata öppet, ärlig och personligt om hur det är att vara homosexuell. Och visst, jag kunde förstå vad min arbetskompis och killarna menade men jag kan inte riktigt förlika med tanken på att jag skulle vara modig. Jag som är livrädd varje gång jag ställer mig framför en skolklass, efter 15 år som föreläsare…

När jag blev visad till mitt bord var det som om min kropp gick för egen maskin, jag kände mig helt utmattad efter lektionerna och var tacksam för extraservicen jag fick efter flera år som stamgäst på restaurangen. När jag väl satt ner med maten framför mig kände ingen hunger och jag fastnade med blicken i tomma intet. Lektionerna hade gått bra, den första i synnerhet men det tog på krafterna att öppna sig. Jag tittade ner på talriken ännu en gång men hungern hade inte infunnit sig, tröttheten svepte in mig i en varm filt av längtan och jag ville bara ta bort tallriken och lägga ner huvudet på bordet. Men istället tittade jag på klockan och insåg att det var mindre än 45 minuter kvar tills jag skulle börja kvällsskiftet på mitt ordinarie arbete. Även om jag insåg att jag borde vila och återhämta mig efter lektionerna så fanns det ingen tid för det. Jag åt så gott jag kunde av maten även om jag inte kunde känna någon smak av det jag åt.
Samtidigt som jag åt gick jag igenom lektionerna och insåg att jag utvecklats med ledarskapskursen som jag gått genom mitt arbete det senaste året och jag nu funderade över hur olika gruppdynamiken varit i de två klasserna jag precis haft. Och att det finns så mycket som ligger hos klassen vilket också påverkar hur lektionen blir. Tänkte tillbaka på hur jag hanterat killarna som suttit och pratat med varandra under lektionen, hur jag hanterat elever som skrikit så högt i korridoren under min lektion att jag fått bryta under korta stunder. Hur tydligt jag kunde känna att den andra gruppen inte var lika accepterande utan hade mycket svårare för ämnet än den första gruppen. Och hur jag fått det bekräftat av läraren efteråt som också tackade mig för efter lektionen och nästintill bad om råd för hur hon skulle hantera elevernas negativa syn på homosexuella. Tankarna surrade i huvudet på mig men även om jag otroligt trött så var jag fylld av stolthet över min insats och berömmet jag fått av elever och lärare.