Åke Englund

Mitt under duschen minskade trycket i duschen. Jag tryckte på knappen för att få ett högre vattentryck i duschen men det sipprade bara ut en liten rännil ur duschmunstycket. Jag kände mig naken och utsatt när jag stod i duschen, på något sätt hade duschens strålar skyddat mig mot insyn. Jag kastade en snabb blick över axeln och bakom mig var torget fullt av människor som utförde sina dagliga sysslor och de promenerade förbi utan att se mig trots att duschen slutat fungera och jag stod där i min nakenhet. Jag skylde mitt kön och tryckte desperat på knappen i förhoppning om att duschen skulle börja fungera igen. Paniken steg och nu började folk omkring märka att duschen slutat fungera och att jag stod där naken och oskyddad. Jag insåg att det inte var någon idé att få duschen att fungera igen så började istället leta efter handduken. Jag tittade omkring mig men det fanns ingen handduk inom synhåll. Dit duschens strålar inte nått var marken fortfarande täckt av is och snö och jag sprang naken mot biografen och ryckte i dess dörrar med ena handen samtidigt som jag skylde mitt kön med den andra handen, men det var förgäves då biografen var nedsläckt och stängd. Paniken tog ett fast och kallt grepp om mig och jag andades så häftigt att jag vaknade. Det hade bara varit en dröm…

Under en promenad med hundarna bestämde jag mig för att ta en genväg över en snövall för att komma hem lite snabbare, kylan och jag är inte bästa vänner om man säger så… en väldigt smal stig var upptrampad sedan tidigare och jag gjorde mitt bästa för att ta mig längs den smala stigen med en hund framför mig och en bakom mig. När jag nått toppen på snövallen (tänk er en pampig fanfar i bakgrunden och utsikten från en hög bergstopp) så tappar jag balansen och ramlar bakåt och när jag väl ligger där så är det i princip bara min överkropp som inte är under snön. Den större hunden som gått framför mig tror att jag vill leka så han hoppar på mig med framtassarna på min bröstkorg samtidigt som han ser helt överlycklig ut, för ett ögonblick trodde jag att den mindre hunden var under mig i snövallen men det visade sig att han hunnit springa undan när jag föll. Tar mig upp ur all snö och efter mycket svärande tar jag mig hemåt. Det får vara nog med vinter nu!

Sedan många år har jag Tietzes syndrom, en sjukdom som orsakas av en inflammation i revbensbrosken, det kan göra riktigt ont och det känns som om smärtan utgår från hjärtat eller matstrupen. Sjukdomen gå inte att bota men kan behandlas med vanliga smärtstillande tabletter, bedövningsmedel eller kortison. De senaste åren har jag mått relativt bra och inte märkt av några symptom men de senaste veckorna har jag känt av smärtan och ikväll när jag arbetade så gjorde det så ont vid ett tillfälle så jag fick hålla mig fast vid ett skåp för att inte ramla ihop av smärtan. Jag vet ju vad det beror på och jag vet om att smärtan inte är farlig, men jag vet också om att det ser hemskt ut när man knappt kan stå upp på grund av smärtan så jag gör mitt bästa för att ingen ska se när ”anfallen” inträffar. Men ikväll var det en kund som såg mig och han såg riktigt orolig ut. Jag gjorde en min som för att visa honom att det inte var någon fara med mig. Som tur var för mig så kunde han ingen svenska och han såg mest orolig ut men han avslöjade inte min hemlighet.

Har ägnat hela dagen åt filmen ”A single man” eller ”En enda man” som den heter på svenska. Läste ett reportage om filmen i tidningen ”Attitude”, läste boken på resan till Göteborg och på ett fik i Göteborg. I Göteborg såg jag filmen och när filmen var slut så satt jag kvar ensam under hela eftertexterna och insöp filmmusiken och lät filmens intryck ebba ut likt vågor. Redan under förtexterna till filmen bestämde jag mig var jag ska sitta nästa gång jag ser filmen. En del av mig vill se filmen med någon medan en annan del av mig bara vill njuta av varje bildruta, varje replik och varje ton i filmmusiken i ensamhet. Som regel brukar jag se två filmer när jag åker in till Göteborg men jag valde att hålla mig till ”A single man” och sedan ta en till fika och sedan åka hem igen.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av melodifestivalen, men om man ska vara lite fördomsfull och kategorisk av sig så är melodifestivalen överlag väldigt populär bland homosexuella män. Denna uppfattning om homosexuella män är så utbredd att jag väldigt ofta möts av förvåning då jag berättar att jag inte följer melodifestivalen. Och vid ett tillfälle när jag blev intervjuad om melodifestivalen så kunde jag inte med att säga att jag inte ser på melodifestivalen så jag sa att jag ser den. Något som jag fått äta upp genom åren…
Så när jag fick tillfället att se genrepet av lördagens delfinal passade jag på att göra det. Enda problemet, förutom att jag var väldigt frestad att gå på bio istället då det låg en biograf 100 meter ifrån Scandinavium, är att jag är väldigt trött oavsett tid på dygnet. Så jag har nu sett genrepet av delfinalen på ett fullsatt Scandinavium, men jag somnade vid ett tiotal tillfällen och jag har ingen riktig uppfattning av alla låtarna. Men Måns Zelmerlöv var riktigt söt, så vaken var jag i all fall…

Råkade slå in en vara två gånger och såg inte det förrän jag tagit betalt. Kunden upptäckte misstaget och var otrevlig bortom beskrivning, han verkade ta ut all sin ilska och bitterhet på mig. Jag gav tillbaka pengarna som varan kostat men hans gapande gav mig varken möjlighet eller lust att förklara att det var ett misstag, än mindre be om ursäkt. När han vänt sig om och gått, svärandes, så vände han sig om och ropade över kunderna som stod emellan oss att en ursäkt vore på sin plats. Jag hade inte lust och han var inte värd någon ursäkt så jag bara gav honom en blick och fortsatte med nästa kund. Känslomässigt kändes det som att sitta bakbunden och bli slagen. Ville bara gå och lägga mig och sova bort allt men det var en timma kvar tills nästa rast.

Läste fyra böcker för att kunna skriva en artikel till Borås Tidning om gemensamma nämnare i dessa böcker, men det var så svårt att hitta den röda tråden och jag kunde känna tiden rinna ut. Men till slut fann jag den röda tråden och skrev texten på tre timmar. Helt slut i huvudet och med mindre än tre timmar att sova la jag mig. Förhoppningsvis är texten så pass bra att den tas in och jag hoppas även att jag inte behöver omarbeta den för nu vill jag verkligen läsa boken som ligger till grund för filmen ”A Single Man”. Fick den med posten på måndagen och jag längtar efter att få läsa den.

Huset som min morfar och mormor bodde i under större delen av min uppväxt är till salu. Jag tittar på bilderna som finns på mäklarens hemsida och påminns om hur jag sprungit genom det stora huset som barn, hur jag suttit framför den stora öppna marmorspisen och läst böcker vid en sprakande eld under kalla vinterkvällar. Jag påminns om hur jag plockat röda, vita och svarta vinbär i den stora trädgården. Jag kommer ihåg de stora julmiddagarna i lantköket, jag kan känna doften av porslinsblommornas kraftiga blomning under heta sommarnätter. Samtidigt så är det mer än 20 år sedan jag senast gick genom rummen i huset som formade så mycket av min barndoms tid. En del av mig skulle vilja gå på en visning av huset bara för att få beträda husets golv ännu en gång. En annan del av mig vill bara bevara minnet som jag bär inom mig.

Jag var på hälsoundersökning hos företagsläkaren under förmiddagen. Vi pratade om mina matvanor som inte alltid är de bästa, om mina arbetstider och min livssituation överlag. Han vet om att jag är homosexuell genom mitt sommarpratarprogram och tidningsartiklar och när vi pratade om min hälsa och livssituation så frågade han mig om jag hade någon ”vän”. Jag förstod att han frågade om jag var ihop med någon, om jag hade en relation, om jag hade en pojkvän. Jag förstod att han inte kände mig tillräckligt väl för att veta vilka ord han skulle använda sig av, han ville säkert vara respektfull och inte säga fel. Men, jag fick sådan lust att säga: Ja, visst jag har massor med vänner! Eller undrar du om jag har någon pojkvän, kille, man! Var inte så nervös, jag kommer inte gå sönder, jag klarar av tuffare frågor. Men även om jag kände så inombords så valde jag att förstå och ta det som respekt och försiktighet. Jag svarade att det var ett tag sedan men att jag var nöjd min civilstatus. Visst, jag kommer inte att springa åt andra hållet om någon jag är intresserad av skulle dyka upp. Men jag söker inte heller och är nöjd med det. Jag har kanske inte en ”vän”, men jag har många vänner och det räcker gott i nuläget.

Berättade för en vän om filmen ”A Single Man” som jag såg på Göteborgs filmfestival. När jag berättade för henne vad som i filmen som talade till mig så insåg jag att filmen inte bara var tilltalande för mig, utan att den talade till mig. Filmens ljussättning, färger, det poetiska bildspråket och skildringen av huvudpersonen vars tankar kändes som om någon skrivit ner vad jag själv tänkt. En del av mig vill uppmana alla att se filmen medans en annan del vill köpa alla kopior och behålla dem för mig själv då det nästan känns som om någon blottat mitt inre, ett inre som jag inte vill dela med mig av.

Håller på research inför en eventuell artikel och har läst tre av fyra böcker under resorna fram och tillbaka till Göteborgs Filmfestival. Jag älskar böcker men jag kan ha svårt att finna ro att läsa och som regel läser jag nästan bara under mina utlandsresor. Men så fann jag ro att läsa under resorna till och från Göteborg men jag har en bok kvar att läsa för artikeln och kunde inte finna ro hemma. Så under eftermiddagen satte jag mig på tåget till Göteborg där jag slog mig ner på ett café och läste och åkte sedan hem igen. Resan gav mig den läsro och avskildhet jag inte kunde uppnå hemma.

Under två dygn har jag pendlat mellan Borås och Göteborg där jag sett filmer med någon form av gaytema. Under resorna fram och tillbaka har jag under dessa två dygn läst två böcker med gaytema och i Göteborg har jag fikat regelbundet på ett café där det arbetat en kille som är gay och vi har flörtat med varandra så pass mycket att när jag åt frukost idag fick jag gratis juice. I vanliga fall lever jag ju i en värld där heterosexualiteten är norm men under dessa två dygn har jag levt som i en bubbla där homosexualiteten fått vara norm. Det känns lite tomt när det hela är över och vardagen är tillbaka.

Var ledig på fredagen och såg två filmer på Göteborg International Film Festival. Båda hade gaytema och i båda filmerna utsattes homosexuella för misshandel på grund av att de var homosexuella. Till vardags översköljs man av grovt våld skildrat på film och i tv-serier och jag tror att man blir van, lite avtrubbad. Därför blev jag själv förvånad då jag kom på mig själv med att hålla för synfältet med en hand, eller titta bort under misshandelsscenerna. Efter att ha sett filmerna kände jag mig som om jag blivit själsligen misshandlad. Somnade i bussen på vägen hem och drömde om misshandelsscenerna i de båda filmerna. Funderar på om våldet påverkar mig starkare än i vanliga fall för att det skildrar ett våld som berör på ett mer personligt plan, ett våld som skulle kunna drabba mig på grund av att jag är den jag är.

Pratade om huvudvärkstabletter med en kund i kassan under kvällen. Jag svarade att jag i princip aldrig använder huvudvärkstabletter då jag nästan aldrig har ont i huvudet. Han svarade att det var likadant för honom och att han aldrig hade ont i huvudet då han inte hade några problem för han höll sig undan kvinnor. Jag skrattade och sa att jag löste mina problem på samma sätt och därför inte hade någon huvudvärk. Han förstod inte det dubbeltydiga i mitt skämtsamma svar och reagerade därför inte nämnvärt, kunden som stod och packade varor i sin kasse och som precis skulle lämna butiken visste däremot om att jag är homosexuell så han mötte min blick samtidigt som han log ett stort leende. När han gick mot utgången skrattade han gott och gav mig en nick som om för att bekräfta för mig att han förstod mitt skämt.

På grund av ett missförstånd på jobbet så kände jag mig lite överkörd och blev lätt sårad över den uppkomna situationen. Samtidigt som vi pratade om hur vi skulle gå tillväga utan det momentet som jag tar hand i vanliga fall så kände jag hur jag i tankarna först förkastade den nya planen, efter en del funderande försvarade jag för mig själv varför vi inte skulle ändra på ursprungsplanen men rätt snabbt kom jag i ett stadie där jag ville förklara varför jag upplevde det hela så viktigt. Men jag bestämde mig för att försöka förstå istället och gjorde slutligen valet att acceptera förändringen. Det hela tog max några minuter och när jag tänker efter så kunde jag klart och tydligt se att jag gått upp för feedbacktrappan, något som vi pratat om under ledarskapskursen som jag varit på under två dagar. Kursens teorier lever verkligen kvar i tankar och handling, känns nästan som att jag fuskar när jag har ett ”manus” med mig.

Har under två dagar varit på utbildning och jag har insett något som egentligen varit uppenbart men det var först nu jag kom till insikt om mitt beteende. När vi har möten så brukar jag ofta vara tyst för att jag håller med, och jag brukar vara tyst för att jag inte håller med. Eftersom jag har en tendens till att pilla mig i ansiktet, typ dra med fingret över ena ögonbrynet eller dra med handen över munnen så har de övriga i gruppen förstått att jag har något som kan vara av vikt att föra fram. Eftersom de har förstått mitt omedvetna kroppsspråk så har jag inte själv reagerat på min förmåga att vara tyst såväl när jag håller med som när jag inte håller med. Och därför har jag inte heller insett mitt beteende men så under kursen gick det helt plötsligt upp för mig och jag kom gång på gång på mig själv med att inte säga något men så blev min avvikande åsikt ”upptäckt” genom att jag satt med en hand i ansiktet som om för att dölja att min mun ville säga något. Det känns lite knepigt att jag som suttit med i styrelser och ledningsgrupper i snart 20 år först nu upptäcker att jag ett sådant beteende, men man lär så länge man vill.

Tillbringade lördagen i Göteborg på Göteborg International Film Festival. Gick mellan biograferna sökandes efter kulturella upplevelser. Under promenaderna mellan filmerna tog jag mig fram på glashala gator och funderade på vilket som skulle ske först, att jag frös ihjäl eller halkade och slog ihjäl mig? Inför kvällens sista film var alla besökare samlade utanför biosalongens ingång. Hela entrén var fylld av förväntansfulla människor som ville ha bästa platsen i salongen. Filmen, A Single Man, var en festivalens höjdpunkter och salongen skulle komma att fyllas till sista platsen. Insläppet skulle börja kvart över men vi fick besked att insläppet skulle börja fem minuter senare än vad som var planerat. Alla tycktes ha något jagat i blicken och trycket på att komma in i salongen var högt. Det hade inte förvånat mig om det blivit slagsmål då stämningen var tryckt. Jag förväntade mig nästan att det skulle växa ut huggtänder, horn i pannan eller att ögonen skulle börja glöda på människorna omkring mig. Vi var som kulturella rovdjur som kunde känna doften av ett oskuldsfullt byte som skulle kunna tillfredställa våra begär för en lång tid framåt.