Åke Englund

Ibland känner jag mig vilsen och det är som om att jag gått vilse i livets virrvarr. Och lustigt nog så är det vid de tillfällen som jag känner mig som mest vilsen, som jag finner det som känns mest rätt för just mig. Att gå vilse, kan det vara ett sätt att lära sig hitta rätt?

Dagar, veckor och månader går och jag trivs allt bättre med det liv jag lever. Jag upplever en större lycka, en högre kvalitet på det liv jag lever och mitt sociala- och arbetsrelaterade schema är fullbokat månader framåt. Jag upplever varken saknad eller behov av en kärleksrelation vilket dock tycks vara till stort förtret för många i min omgivning. Till viss del kan jag förstå detta då jag är en konstant spanare, jag älskar det vackra i livet och jag blir lätt förälskad i det, och de vackra. Detta spanande och sökande efter det vackra kan säkert ge intryck av att jag desperat söker någon, att jag söker någon att vara tillsammans med. Och visst, jag vill leva med någon som jag älskar, jag vill dela mitt liv med någon. Men inte nu, jag känner ingen saknad efter en relation utan är väldigt tillfreds med att leva som singel. Och idag när jag fikade med en vän och diskuterade detta så lyckades jag sätta ord denna känsla, detta tillstånd. "Jag spanar men jag söker inte". En mening som så väl visar på närheten mellan två närliggande handlingar men samtidigt visar den på det avståndet mellan handlingarnas betydelse.

När jag besökte att spa möttes jag av doften från rosor. Doften väckte minnen av min mormor sittandes i en trädgård. Såg henne som genom bladverket och hon verkade lycklig och avslappnad. Hon hällde upp hemmagjord saft i ett stort glas, jämte henne på bordet stod en tallrik med hembakta kanelbullar. Det var en ovanlig minnesbild då mormor alltid tycktes göra något som hade med hushållssysslor att göra och när hon inte hade hushållssysslor att göra så var hon engagerad i byns kyrka. Samtidigt som mormor tycktes vara engagerad och upptagen så var det mig hon tillbringade mycket av sin tid. Hon var en av de som stod mig närmast under min uppväxt och ibland fick jag känslan av att hon förstod att jag var homosexuell. Hon frågade aldrig om jag hade någon flickvän utan frågade om hur jag mådde och om jag hade det bra när alla andra vuxna omkring mig tycktes besatta av att fråga mig om hur det gick med flickvän och tjejer. Mormor och jag umgicks ofta själva, såväl under tystnad som i samtal om allt från litteratur till naturen. Min mormor tycktes vara en outsinlig källa av kunskap om hur naturen fungerade, vi gick ofta långa promenader med hundarna och mormor berättade för mig om alla svampar, frukter, bär och blommor som vi såg under våra promenader. Allt detta gjorde sig påmint när jag kände doften av rosor, allt detta men framför allt bilden av min mormor sedd genom bladverket, lycklig och avslappnad.

När jag stod i kassan under dagens arbetspass så var det rörigt som så ofta. Jag trivs väldigt bra i det organiserade kaos som är min arbetsplats och som regel lyckas jag både hålla mig lugn och samtidigt se det komiska i allt som sker runtomkring mig. Men i ärlighetens namn så kan det vara tröttsamt och jag ser fram emot den kommande resan till Philadelphia, ser fram emot att få vila från kaoset på min arbetsplats. Ibland blir suget efter den kommande semestern och vilan extra kännbar, som under dagens arbetspass. När jag stod i kassan och servade kunder som i vanliga fall så gick det förbi en man som jag tagit för snatteri tidigare och nu ropade en kvinna i kön att han hade obetalda varor i sin kasse. Jag känner mannen väl så jag ropade på honom och undrade om han betalt för sina varor varpå han, uppenbart alkoholpåverkad, bad om ursäkt ifall han glömt att betala men han berättade att han var så full att han inte visste om han betalt för sina varor. Han gav mig sin påse så att jag själv fick kolla om det var något som han inte betalt för samtidigt som kvinnan som avslöjat honom fortsatte att ropa att mannen hade obetalda varor. Samtidigt som jag började titta i mannens påse så började jag serva en ny kund som stod framför mig i kön och då insåg jag att kvinnan framför mig i kön var kär i mig. Jag vet detta då hon berättat detta för mig vid ett flertal tillfällen. Och samtidigt som jag försökte att ta betalt för hennes varor och se efter om det var något i mannens väska, som han inte betalt för så berättade kvinnan framför mig att hon fortfarande älskade mig. Kvinnan längre bak i kön fortsatte att ropa ut att fyllot inte betalat sina varor, kvinnan som älskar mig tog tag i min hand när jag skulle ta betalt och kastade huvudet bakåt i ett maniskt skratt samtidigt som den alkoholpåverkade mannen försökte förklara att han inte visste om han betalt för maten. Inom mig tänkte jag på våren i Philadelphia, solsken och ett paket med Ben & Jerrys Cinnamon bun dough

Jag stoppade en alkoholist som snattat varor. Han gav mig varorna och bad om ursäkt och förklarade varför han tagit varorna. Han lovade att det aldrig skulle hända igen och grät. När han nästan slutat gråta började han gråta igen och sa: det var inte meningen och jag kommer aldrig att göra det igen, jag skäms så att det var just du som såg mig för du är den enda som ser mig, den enda som ser mig i ögonen. Ingen annan ser mig, alla andra vänder bort blicken men du ser mig varje gång jag handlar av dig. Jag brukar panta en burk i taget bara för att få stå i din kassa och känna att du ser mig, känna att någon ser mig.

Under en utbildning var en av lärarna en aning rund om magen. Jag är trött för jämnan och ovan vid att sitta ner under längre stunder så jag lutade mig fram och fokuserade på läraren, hans runda mage och hans lektion. Tröttheten tog ut sin rätt och det som läraren pratade om tycktes låta som ett enda långt mummel. Efter en stund började hans mage växa likt en ballong och till slut blev hans mage så stor och fylld med så mycket luft att han långsamt lyfte från golvet. När han svävade en bit över golvet så blev trycket för högt och mannen sprängdes i tusen ballongbitar. Smällen av mannen som sprängdes i tusen bitar fick mig att rycka till och rycken fick mig att vakna ur min dröm och återvända till lektionen. Läraren stod framför whiteboarden, hel och i sin ordinarie storlek. Han skrattade liksom alla omkring mig men jag var inte säker på om det var något han sagt som fick dem att skratta eller om de förstått att jag somnat så jag skrattade och låtsades hålla med och lektionen fortsatte.

En kille som handlade i min kassa under kvällen berättade att han blivit arg och ville slå mig när han insåg att jag var extra trevlig mot honom eftersom jag tyckte att han var snygg. Men så hade han diskuterat det med sin kompis och kompisen hade bara skrattat åt honom och sagt att det var en otrolig komplimang att även killar tycker att han var snygg. Så efter att han funderat ett tag så hade han ändrat sig och numera handlade han alltid i min kassa efter jobbet för att höja sin dag. Som så ofta log jag och skrattade, och han önskade mig en trevlig kväll när han gick iväg. Det var ju trevligt för honom att han utvecklats tänkte jag för mig själv, en aning skrämmande att han ville slå ner mig när han upplevde att en kille tyckte att han var snygg. Det blir extra ironiskt då jag inte tycker att han är det minsta snygg. Alltihop har bara varit en produkt av hans fantasier, rädslor och förväntningar.

När jag växte upp stod min morfar och mormor för traditioner likt midsommar, jul och påsk. När jag kom ut som homosexuell och kontakten med min familj bröts så blev det början till traditionernas sönderfall, i synnerhet då traditioner i mångt och mycket har att göra med religion, familj och mat. Allt detta är saker som jag fått omvärdera och återskapa i vuxen ålder och som singel, i synnerhet när jag arbetar på en arbetsplats som har öppet 07-22 hela året. Det känns lite tomt och sorgligt samtidigt som jag ser att så många upplever sig fångna i traditioner och rutiner som de själva inte skapat eller känner sig förmögna att ändra eller omformulera så att de passar deras liv. Jag kan förnimma minnen av känslor från min barndom när jag smakar på inlagd sill eller gravad lax. Min morfar och mormor gjorde all mat från grunden på ett sätt som jag med största sannolikhet inte kommer att uppleva igen. Då min morfar var präst så kom även detta att påverka påsken på ett sätt som jag idag heller inte kommer att uppleva på samma sätt. Slutligen var ju morfar och mormor den familj som jag inte längre har även om jag ser Fredriks familj som min. Så utan närvaron av religion, familj och mat har arbetet blivit mitt substitut. Ett arbete där jag tillbringat långfredagen, påskafton, påskadagen och även kommer att tillbringa annandagen. Det enda som avslöjar att det är påsk är påsktallriken jag äter till kvällsfikat efter arbete och påskpyntet i entrén till butiken jag arbetar i.

För några år sedan gjorde jag min första längre resa tillsammans med en kompis och efter det har jag fått blodad tand för att resa långt och vara borta en längre tid. Nu i sommar blir det en månad i New York, förra året var jag en månad i San Francisco, året innan dess var det en månad i New York och innan dess var det en månad i Thailand. Men min första resa gick till Brasilien och häromdagen hittade jag dagboksanteckningar från den resan. Att resa är ett äventyr i sig och jag har en tendens att vara med om lite udda upplevelser men jag hade bilden av att jag huvudsakligen hade dessa upplevelser när jag reste på egen hand. Men när jag läste anteckningarna från vår Brasilienresa så insåg jag snart att de anteckningar som berörde mig var aningen udda och roliga så här i efterhand och att jag är med om udda saker när jag reser i sällskap med andra. I början finns det återkommande anteckningar om att jag tillbringat dagarna med att vandra omkring i de städer och byar som vi besökte medans min kompis huvudsakligen solade. Men efterhand börjar anteckningarna om mig ändra form och bli lite mer udda. Den första anteckningen som visade på att saker började förändras var meningen: Åke full, mkt bra dag. Nästa anteckning: Åkte båt, klappade delfiner, Åke styrde båten. Nästa anteckning: gick ut på kvällen, Åke blev nästan rånad. Nästa anteckning: Dagen efter Åke's födelsedag, Åke överfallen av horor. Som sagt var, att resa är ett äventyr i sig.

När jag kom hem från promenaden med hundarna så kändes det som att all luft gick ur mig. Trots att det ännu inte var alltför sent på kvällen så var det mörkt ute, och när jag satte mig ner i det mörka vardagsrummet så tycktes rummets mörker svepa sig runt mig likt en filt. Jag insåg att jag fortfarande höll i telefonen trots att jag avslutat samtalet. Jag hade egentligen velat prata mer om min dag, om saker jag känt att jag inte skött så bra, om att leva med en känsla av att de beslut jag fattar till så stor del påverkar andras liv, men jag hade gjort valet att ensam bära bördan av dessa tankar och känslor. När jag la ifrån mig telefonen och satt där i mörkret så var det som att dagens bördor och mörkret omkring mig slukade den lilla energi jag lyckats uppbringa till hundpromenaden så jag blev sittandes där i mörkret. Mino, min yngsta hund kom fram till mig, puffade på mig med nosen och jag kunde på ett intellektuellt plan förstå att han var hungrig och att det var matdags men filten av mörker tycktes kväva all min ork så jag satt kvar på stolen i mörkret. Och på något sätt så var det som att Mino kände att jag var tyngd av tankar så istället för att puffa på mig så ställde han sig på bakbenen, la frambenen på mina knän och la sitt huvud mot min bröstkorg som om för att trösta mig och säga att allt skulle ordna sig. Med Minos huvud mot min bröstkorg fylldes jag åter av kraft och kunde härbärgera dagens konflikter, tankar och beslut.

Trots att jag är ovig och verkar vara i total avsaknad av balans så har jag fastnat för yoga. Det är något med yoga som hjälper mig att finna mitt inre centrum, jag kommer i kontakt med såväl kropp som själ under yogapasset. Jag blir medveten om min kropp och de olika yogaposerna tycks påverka min egenkänsla och ingjuta en stolthet som saknats i min kropp. Varje yogapass avslutas med avslappningsövningar då jag befinner i ett gränsland mellan utmattning och sömn och i detta gränsland blir ofta verkligheten flytande. Jag upplever de mest konstiga saker. Förra gången jag var på yoga så avslutades avslappningen med att man låg på höger sida av kroppen och jag såg för mitt inre hur de stygn jag hade i armen när jag bröt handleden fortfarande var kvar. Och när jag låg där så tycktes en osynlig kraft knyta upp stygnen så att huden veks åt sidorna och stygnen, och min handled, knöts fast i det körsbärsfärgade trägolvet. Under avslappningsdelen av kvällens yogapass såg jag för mitt inre hur mina tatueringar antog flytande form och slingrade sig under huden och bildade nya mönster som sedan löstes upp för att återgå till tatueringens ordinarie form och mönster. Dessa upplevelser, som jag inte riktigt kan sätta namn på, är som regel aldrig skrämmande utan känns mest naturliga och vackra.

Att köpa presenter brukar vara svårt men jag har aldrig haft svårt att hitta presenter till min bästa vän Fredrik. Oftast hittar jag presenterna månader i förväg så jag kan ha såväl julklappar som presenter liggandes hemma vilket jag har haft även i år. Jag har haft en tidsplan för när jag ska posta paketen och funderat på vad jag ska skriva till honom så när vi pratade med varandra under kvällen och det kom fram att han fyllde år idag var chocken total. Jag har inte missat en födelsedag sedan vi lärde känna varandra 1996 så det kändes så ofattbart och jag skämdes. Jag var så inställd på att det var först om två dagar så jag skulle i lugn och ro hinna med min tidsplan. Så Fredrik, håll ut, presenterna kommer! Och ett stort grattis på födelsedagen!

Så länge jag kan komma ihåg så har jag varit trött. När jag gjorde min militärtjänstgöring var jag känd för att jag kunde somna stående och tröttheten har fortsatt. Det har ingen betydelse om jag sover 8 timmar, 12 timmar eller 16 timmar per dygn. Jag har ingen naturlig punkt där jag känner mig utvilad utan jag lever mest i en konstant trötthet och känslan av att vara utvilad är bara något jag hört andra beskriva men inget jag själv varit med om. Jag har besökt läkare och tagit mängder av prover men varken brist eller överskott på något kan påvisas. På något sätt så jag vant mig vid att konstant vara trött även om det känns tråkigt när det påverkar min vardag. I går var jag på en musikal och efter det såg jag en film och naturligtvis somnade jag under båda föreställningarna. Att det var mitt under högljudda musikalnummer eller actionscener hade ingen betydelse, jag nickade till i alla fall. Idag när jag var på gymmet så tränade jag ryggen och under en vilopaus när jag låg ensam på det svarta golvet i en del av gymmet så somnade jag där på golvet. Har inte en aning om hur länge jag sov men jag vaknade av att någon gick förbi mig på väg till trampmaskinerna.

På bussen hem från Göteborg hamnade jag framför ett sällskap som pratade högt och ljudligt. Samtalsämnet var språk och ord och de hade en gemensam vän som ofta använde sig av fina ord som de inte förstod. Jag själv älskar ord i alla dess former även om jag inte vill använda mig av fina ord för att göra mig märkvärdig så jag lyssnade lite extra på deras samtal. Och någonstans under samtalet så satte man ord på den gemensamma vännen utifrån att han använde sig av svåra och fina ord för att göra sig märkvärdig. Deras vän var lite gay. Jag undrade för mig själv om deras definition på en homosexuell person, någon som är gay, är att han är märkvärdig eller försöker att göra sig märkvärdig. Det är lustigt hur mycket som förknippas med homosexuella och det gör mig nyfiken. Hur uppstår kopplingen mellan homosexuella och någon som försöker göra sig märkvärdig genom att använda sig av svåra och fina ord? Finns det någon verklighetsanknytning eller är det bara taget ur luften? Kan det vara så att homosexuella med låg självkänsla använder sig av fina och svåra ord för att på sätt göra sig märkvärdiga och överkompensera bristande självkänsla? Det var en ny och intressant fördom/generalisering i alla fall.

Utan att skryta eller överdriva så kan jag ärligt säga att jag har god kontakt med de som handlar i den ICA-butik som jag arbetar i. Ibland har jag svårt att sätta gränser och en del kunder är gränslösa. En äldre dam som fattat tycke för mig är inne nästan varje dag och vill prata med mig, ibland ger hon mig saker som blommor eller ber mig skrapa en trisslott med henne och häromdagen kom hon med en present till mig. Jag öppnade presenten och det var en sten med texten "Min solstråle", något som hon brukar kalla mig för. Jag blev naturligtvis glad för hennes gåva och tacksam för hennes uppskattning. Men, jag tycker inte om småsaker. Tycker tvärtom att jag har för mycket krafs och försöker regelbundet ge bort eller på annat sätt göra mig av med sådant som jag inte använder och jag finner ingen lycka eller glädje i att äga saker. De saker som jag äger vill jag ska vara utvalda och viktiga för mig. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med stenen som jag fått och därför ligger den kvar på arbetet och jag har fått frågan av arbetskamrater varför jag inte tar hem den och jag har då berättat om min tanke att äga få men viktiga saker. Men jag är rädd för att de inte förstår min tanke utan uppfattar mig som otacksam.

Under de år som jag arbetat på ICA så kan jag inte komma ihåg att jag gått på toa en enda gång för att göra "det stora", "nummer två" eller vad man än väljer att kalla det. Men så ikväll efter nästan åtta år så bestämde jag mig för att göra det. Vet inte om det var behovet som var så stort eller om det var så att jag kände mig avslappnad nog att göra det på arbetet. I vilket fall som helst så gick jag på toa och när jag sitter där så hör jag dörren öppnas till omklädningsrummet där toan ligger. Jag tittade på toadörren och insåg att jag glömt att låsa dörren till toaletten. Inombords svor jag för mig och i ren panik fattade jag det ödesdigra beslutet att INTE låsa dörren utan istället satt jag tyst och hoppades på att personen utanför bara skulle hämta något i omklädningsrummet och sedan gå ut. Men naturligtvis öppnas dörren till toan där jag sitter. Där jag sitter och gör "det stora", "nummer två" för första gången sedan jag började på ICA och jag glömmer att låsa dörren. I ren panik och skam håller jag armarna framför för mig och ropar ut: Förlåt, jag gömde låsa dörren. Jag ropar detta om och om igen tills han som öppnat dörren fattat vad som hänt, kommit över chocken och stäng dörren igen. Jag svor för mig själv om och om igen samtidigt som jag lovade mig själv att aldrig gå på toa på jobbet igen. Om jag mot förmodan gör det så ska jag definitivt låsa dörren om mig.