Åke Englund

Vissa stunder känns det som om någon slagit mig i magen, tagit tag i mina tarmar och vridit dem runt och runt tills jag nästan spyr. Andra stunder får jag svårt att andas och det känns som om någon slitit ut mina lungor och satt dem i ett skruvstäd och pressat ut all luft. Dagen jag fruktat så länge har kommit, Marianne är borta. Hon fick 13 år, jag fick tretton år med henne. Jag fokuserar på Mino och Rittari som är kvar. Gläds åt de stunder jag fick med Marianne. Simmar upp mot ljuset, upp mot ytan. Andas djupt och mina lungor är starkare än skruvstädets grepp. Fokuserar på andningen och greppet om tarmarna släpper. Är glad för att jag fick hålla henne tätt intill och krama henne när hon somnade in, fick känna hennes värme och krama henne en sista gång.

Jag satt med en vän på centralstationen i Göteborg och väntade på en till som skulle göra oss sällskap till Bok och biblioteksmässan. När vi satt där så sa min vän diskret till mig att titta på en person som var en bit bort. Jag tittade åt det hållet som min vän pekat och där såg jag en snygg kille. Killen kom från Borås och vi har träffats många gånger i kassan på ICA, han såg mig och vi nickade och log mot varandra. Killen log ett jag-vet-att-du-tycker-att-jag-är-snygg-och-jag-är-smickrad-leende mot mig. Min vän såg nu att jag hejade på killen och han såg att vi log lite för mycket mot varandra för att det skulle vara ett vanligt hej. Min vän suckade och sa åt mig: Nej, inte killen! Min vän suckade och sa: Jag menade hon bakom killen! Och bakom killen som jag flörtade med stod Biskop Caroline Krook…

Jag har alltid varit fascinerad av historier och berättande, och hur man kan få fram ett budskap genom en berättelse. Jag använder mig ofta av historier för att ge andra kunskap. När jag förläser om homosexualitet så berättar jag min historia för eleverna om hur jag insåg att jag är homosexuell och hur jag hanterade detta. När jag försöker lära ut hur man hanterar kunder på bästa sätt till mina arbetskompisar så brukar jag dramatisera en historia kring det jag vill få fram. I mitt sommarpratarprogram hade jag en mängd berättelser för att föra ut ett budskap till lyssnarna. Många av mina blogginlägg är små historier om hur jag insett saker i mitt liv. Jag har alltid gjort på detta sätt men jag vet inte om hur det kom sig att jag började med det eller när jag började. Men så idag när jag tittade på en film så uppenbarade sig ett minne från när jag var 11-12 år. I filmen spelade de upp ett band där en röst berättade om någon söm hänt. Och då kom jag ihåg att när jag var 11-12 år gammal så gick jag runt i morfar och mormors hus med en bandspelare och beskrev varje rum i huset och hittade på en historia om varje rum. Jag vet att min mormor sparade dessa bandinspelningar men vart de kan vara idag har jag inte en aning om. Morfar och mormor är sedan länge döda och jag har ingen kontakt med min familj. Men, det vore onekligen kul att lyssna på inspelningarna igen och höra sin egen röst från det förflutna.

Några ungdomar kom fram och pratade med mig under slutet av kvällens arbetspass. Jag hade föreläst för dem så de följde min obligatoriska uppmaning att heja och ställa frågor om de vill när de möter mig efter min föreläsning. En av tjejerna gav mig till och med en kram. Vi pratade en stund samtidigt som jag förberedde rapporteringen av kvällstidningarna. Jag frågade hur det var med henne och hon berättade att det inte var så bra. Hon var sviken av den hon älskade och flera av hennes vänner hade tagit liv av sig, hon kände att livet saknade mening. Jag lyssnade på henne och kände hennes smärta. Jag saknade ord så jag lät bli att fylla tomrummet med floskler och tomma ord, lyssnade istället. Hon tackade för föreläsningen som jag haft på hennes skola och tackade för att jag lyssnat på henne. När hon gått tittade jag på högen med kvällstidningar, fyllda med reportage om den senaste dokusåpan och hur 30 kändisar fixar sitt hår. Undrade hur många som lyssnade på tjejen förutom en kille som föreläst på hennes skola och som hon handlade godis av på en fredagskväll.

Jag var i Göteborg under dagen och såg pjäsen ”No tears for queers”. Jag har en förmåga att hamna på teaterföreställningar med skolungdomar i publiken vilket hände även idag. Pjäsens tema, hatbrott mot homosexuella, var kanske inte det enklaste temat så många i publiken hade svårt att hantera pjäsen. Många skrattade på fel ställen och en kille som satt två platser ifrån mig verkade ha myror i benen, suckade och kastade papper på andra i publiken med jämna mellanrum. Men jag gjorde mitt bästa för att inte reta mig på deras brister och fokuserade mig istället på pjäsen. Pjäsen var riktigt bra och flera gånger kändes det som att jag fick en spark i magen, grät en del och gjorde mitt bästa för att ingen av skoleleverna skulle se.

Häromdagen såg jag några killar som såg ut att vara 14-15 år gamla. De klättrade upp på ett tak till en parkering och när den ena killen såg mig så möttes våra ögon och jag såg oron i hans ögon men jag log bara och han log tillbaka. Vi gjorde en tyst överenskommelse genom våra blickar och han försvann över taken. Jag avundades honom för äventyret och lekfullheten, tiden mellan oskulden och allvaret.

När jag stod i kassan och i sedvanlig ordning väntade på en kund som skulle dra sitt betalkort och trycka sin kod så såg jag en snygg kille stå utanför butiken, han såg ut att vänta på någon och han stod själv på gatan utanför butiken. Jag servade en kund till som skulle genomgå samma procedur med sitt betalkort och jag tittade ut på killen som stod kvar. Nu tittade han sig omkring som om för att se om någon såg honom och när han försäkrat sig om att ingen såg honom så började han spegla sig i fönstret till butiken. Jag log för mig själv och började på en ny kund samtidigt som jag fortsatte iaktta killen som trodde att han inte var iakttagen, han började styla håret och det kändes som att studera en påfågel som putsade sina vingar. Tänkte för mig själv på saker som jag gör när jag tror att ingen ser, undrade om det är någon som ser mig vid de tillfällena på samma sätt som jag sett killen utföra sin putsning.

När jag stod i kassan idag så småpratade jag som så ofta med en kund, denna gången en man som jag pratat med många gånger tidigare. Vårt samtal avbröts av nästa kund och jag trodde mitt samtal med mannen var färdigt så jag lyssnade bara lite lätt då han pratade med min arbetskamrat som satt bakom mig. Jag hörde hur mannen frågade om tjejen också mådde bra. Jag tyckte att det var lite lustigt att han benämnde min arbetskamrat i tredje person men jag tänkte inte så mycket på det, dessvärre, för efter ett tag förstod både jag och min arbetskamrat att mannen tolkat henne som min flickvän. Även om jag förstod vad som hände rent logiskt så gick det inte upp för mig och min arbetskompis blev så paff att även hon blev svarslös, vilket i sin tur innebar att mannen tolkade våra förbluffade miner som klädsam blyghet. Vi hade blivit ett par och jag hade mirakulöst blivit heterosexuell. Jag hade ramlat in i garderoben med ett stort brak och varken jag eller min arbetskompis kunde sluta skratta åt vad som hänt på en lång stund.

Jag har varit ledig i helgen. Det har säkert varit bra att vara ledig men det är liksom inte min grej. Tycker det är ganska tråkigt, får mindre gjort och känner mig inte lika levande. Har gått på bio, läst och skrivit en del. Får mer gjort de dagar jag arbetar. Men det kanske är det som just är poängen med att vara ledig, att inte göra något, att ha tråkigt. Tror att det glädjer en del av mina vänner som tycker att jag aldrig saktar ner, de som tycker att jag måste ta det lugnt. Och nu har jag gjort det. Äntligen är en ny vecka här och jag är redan nu osäker på hur jag ska hinna med allt jag planerat...

 

Gick förbi några killar som stod vid filmuthyrningsenheten på jobbet och hörde ett brottstycke från deras samtal. De försökte att välja film men de lyckades inte ena sig om vilken film de skulle hyra så den ena killen föreslog att de skulle krypa ner i sängen tillsammans och se på ”Brokeback Mountain” som gick på TV, den ena killen skrattade och sa att i så fall ville han ha bubbelchoklad och gick för att hämta en förpackning. Jag förstod på deras sätt att de bara skämtade men det fanns en slags värme i deras sätt att skämta, prata och umgås. Det kändes bra att höra och jag önskade att alla hade samma avslappnade sätt.

Tillbringade natten på resande fot från Stockholm till Borås med ett byte i Jönköping vid 3-tiden, kom fram till Borås vid 5-tiden på morgonen. Gick ut med hundarna för att sedan sova några timmar till innan jag skulle till Borås Tidning för fotografering och jag behövde all skönhetssömn jag kunde få. Väl på Borås Tidning kände jag mig svullen i ansiktet och nyvaken men jag kände mig riktigt nöjd med bilderna. Hoppas de kommer till användning, törs fortfarande inte tro det förrän jag håller den tryckta tidningen i handen, förhoppningsvis redan i morgon fredag.

Åkte till Stockholm för att göra lite research inför artiklar till Borås Tidning och passar på att ta ett break från vardagen och arbetet. Efter att ha varit på en utställning ringde jag upp en vän och vi gick och pratade en stund och snart insåg jag att jag inte hade en aning om vart jag var någonstans. Min vän och jag avslutade vårt samtal och jag fokuserade på att orientera mig om vart någonstans jag befann mig. Och då mitt på dagen när jag är vilse i Stockholm så hör jag hur någon som går förbi mig säger: Hej ICA-Åke! Jag visste inte vart jag var men någon visste vem jag var… Det var naturligtvis en kund från mitt arbete och jag hejade tillbaka. Vad var det Göran Persson sa? Aldrig ensam, alltid ensam? Nåja, så illa är det inte men jag blev aningen överraskad, och jag lyckades orentera mig till slut. Livet är ett äventyr…

Skickade precis in min senaste text till Borås Tidning när jag inser att texten jag skrivit har funnits med mig i tankarna som en idé sedan jag var tonåring. Inser att jag kommit till en slags avslut genom texten och jag känner nöjd och tillfreds över detta. En av mina bästa vänner och jag brukar ofta tala om vikten av avslut för att kunna gå vidare, vi brukar kalla det för ”closure” då det engelska ordet känns mer rätt. Jag känner mig extra nöjd med slutet av texten så jag hoppas att den godkänns i korrekturläsningen. Ett ord som jag använde i slutet av texten är ”förtärs” vilket gav texten en dramatisk touch…