Åke Englund

På förmiddagen lyckades jag äntligen sätta punkt på skrivandet av en text till Borås Tidning. Vet inte varför det tagit sådan tid att färdigställa texten. Har burit med mig texten i ett usb-minne, på papper och i mina tankar under flera veckor men inte lyckats skriva färdigt texten förrän idag. Texten har färgats av att mina tankar kretsar kring min uppväxt då mycket av mitt fokus ligger där just nu då jag jobbar på min bok. Än så länge följer skrivandet av boken den plan jag har för upplägget av boken, men när jag ser tillbaka på skrivandet av texten till Borås Tidning och ser att det blev en helt annan text än vad jag tänkt från början så kan jag inte låta bli att fundera på att samma sak skulle hända med boken. Men än så länge känns det mest som att jag förändrats under skrivandet av boken. Det känns som att jag försonats med mig själv och min uppväxt på ett sätt som jag inte gjort tidigare.

Arbetar på en text och utgår från en viss mängd text som jag har till mitt förfogande och jag har fått möjlighet att skriva en större text än tidigare. När jag fick ok på att skriva texten så visste jag nästan inte hur jag skulle kunna göra åt mängden tecken som jag hade till mitt förfogande. Idén till texten har jag haft under en längre tid men jag visste ändå inte hur jag skulle få ihop det. Tiden gick och det blev mest transpiration och desto mindre inspiration av skrivandet. Gjorde som jag brukar göra för att finna inspiration och gick till ett stamcafé och satte mig där för att skriva. Och när jag väl satt där och skrev så kom inspirationen. För att dö ut i nästa ögonblick. Bar med mig texten i jackfickan och i tankarna under flera dagar men ingen inspiration infann sig. Gick tillbaka till caféet en dag och återigen flödade orden likt ett vattenfall. Tog med mig texten hem och skrev. Räknade antalet tecken och insåg att jag nästan använt upp alla tecken jag hade till mitt förfogande. Och allt jag skrivit än så länge var en bakgrund till ämnet i texten. Tog med mig texten till caféet ännu en gång men nu för att skära ner texten. Caféet hade kommit att bli min plats för både skapande och kapande.

När jag vaknar upp om morgonen känner och upplever jag ofta ett mörker som jag sällan pratar med andra om. Att vakna till liv är början på en kamp som de flesta inte vet om att jag uthärdar. Jag vaknar upp till ett mörker som saknar ljus. Först efter några timmar förvandlas morgonens mörker till ett dagljus som inte skär sönder mina ögon, kramar sönder mitt inre och sliter min själ i bitar. Först om kvällen efter arbetet upplever jag i kvällens mörker ett ljus som påminner om livsglädje. När jag vandrar i kvällens mörker efter en lång arbetsdag, när höstens svala men hårda vindar stryker längs gränderna och regnet slår mot mitt ansikte. Först då finner jag ljuset som gör livet uthärdligt. På kvällen finner jag det ljus som jag saknar om morgonen.

Resan till USA närmar sig. Alla frågar mig om jag börjar få resfeber och om jag börjat packa ännu. Gång på gång får jag svara att jag inte tänkt så mycket på att jag ska resa, visst längtar jag och visst kan jag fastna i sökningar på internet om vilka biografrar som finns i Seattle och New York och vilka filmer som kommer att visas när jag är där. Men något av det som lockar mig mest, är att resa med lätt packning och bo på hotell där allt onödigt och personlig är bortskalat. Att åka väg med en bara en väska stor nog, eller rättare sagt liten nog att ha som handbagage och bo tre veckor på hotell. Det är något asketiskt med att resa lätt och att bo i sparsamt möblerade rum tilltalar något djupt inom mig. Vet inte varför men jag finner en slags trygghet och ro i att leva och bo med så lite som möjligt. Egentligen skulle jag vilja bo likadant här hemma. Asketiskt möblerat, opersonligt och lätt att lämna bakom sig. Likt en främling som stiger på ett tåg och bara försvinner utan ett spår.