Åke Englund

Precis innan butiken skulle stänga utbröt ett slagsmål inne i butiken. Först förstod jag inte att det var ett slagsmål utan jag trodde att det var några som fjantade sig men jag och de kunder som stod i kö förstod snart att det var allvar. Vi kunde inte se något utan bara höra vad som hände och plötsligt började folk springa förbi skrikandes, en kille hade märken i ansiktet efter att han blivit slagen. Som tur var så hade en väktare kommit för att stänga butiken så han ringde polisen som var på plats inom några minuter. Flera polisbilar stannade utanför och det stod poliser i hela området omkring kassan som jag arbetade i, de höll förhör och stämningen var allmänt stressad. Jag hade i princip inte sett något och det var både väktare och polis på plats så jag jobbade på som vanligt, talade lugnt och avslappnat med kunderna och lät bli att uppmärksamma det som hände omkring mig. Effekten blev att de som handlade av mig fokuserade på mig och vi nästan inneslöts i en egen bubbla. Själv tyckte jag att det var rätt skönt att för en gångs skull inte springa efter, ringa polisen eller vittna om vad som hänt. Funderade på om jag var avslappnad eller avtrubbad…

Jag hade en föreläsning under dagen och jag missade bussen på grund av dålig planering så jag fick ta mig till skolan med annat färdmedel. När jag väl var framme så insåg jag att mappen som jag alltid har med mig på mina föreläsningar saknade det viktigaste pappret, nämligen lappen med stödord med strukturen över min föreläsning. Föreläsningen gick, om jag får säga det själv, otroligt bra trots den otursdrabbade starten. Egentligen använder jag mig inte av stödorden utan de ligger oftast bara framför mig som en slags säkerhet och när jag tänker efter så inser jag att jag inte använt mig av stödorden på flera år. Missarna fick mig att inse att jag klarar mig trots misstagen och att jag inte behöver säkerheten i stödorden, men det skulle inte skada om jag arbetade på att ha lite mer struktur på mitt liv istället för att lösa saker i sista sekunden.

När jag senast var och träffade min uppdragsgivare på Borås Tidning senast så fick sig min självkänsla en rejäl törn då jag av ren nervositet började stamma, fick ut orden i fel ordning och jag kände mig allmänt misslyckad. Och idag var det dags för att diskutera ett nytt eventuellt uppdrag och jag behövde verkligen ett lyckat möte för min självkänslas skull så jag formulerade en inre målbild där jag var avslappnad och trygg. Fokuserade på andningen och föreställde mig den självsäkerhet jag känner när jag är trygg i mig själv. Och det gick riktigt bra! Fick ett riktigt intressant och spännande uppdrag som jag brinner för.

På väg hem från Göteborg åkte jag med kvällens senaste buss till Borås, jag hade varit på bio och kände mig ganska avslappnad och inte särskilt social. Till skillnad mot mina medresenärer som alla tycktes drabbade av Pumpasyndromet, nämligen att de egentligen ville stanna kvar och festa men då sista bussen gick klockan 2.00 så fick man helt enkelt ta den bussen eller så fick man vänta till nästa dag och då var kvällens magi över. Inte för att det fanns så mycket magi i den bussen men, jag påmindes om att jag borde gå ut mer, vill och behöver vara mer social tänker jag ofta.
Men nu när jag satt där med några killar bakom mig som använde ord som bög och kuksugare för att klaga på allt från den överfulla bussen till hur långsamma människor var så fylldes jag inte av någon större lust att gå ut och festa och sedan sitta på denna buss hem. Bredvid mig satt en tjej som var så borta att hon nätt och jämt kunde äta sin kebabtallrik utan att tappa den på bussens golv. När bussen började åka så började hon att harkla sig och efter en stund började hon att hulka som om hon skulle kräkas. Ho höll kebabtallriken under munnen för att samla upp den kommande spyan och jag kände mig enormt tacksam för att jag hade en tvättid dagen efteråt för det såg ut att gå illa. Men hennes harklingar och hulkningar resulterade glädjande nog mest i stora mängder spott om hon lyckades samla på sin kebabtallrik. Efter en stund somnade hon lutandes mot mig och jag lät henne vara, så länge hon inte kräktes var det lugnt för mig och det värre personer för henne att luta sig mot än mig.

När vi åkt halvvägs så vaknade hon till liv och insåg att hon lutade sig mot mig så hon vände sig om mot andra hållet och somnade om. Men dessvärre så fanns det inget att luta sig emot där så när hon somnat om igen så ramlade hon ner i gången med knäna strategiskt placerade på kebabtallriken och huvudet hamnade i knät på en kille som hånglat oavbrutet med en tjej sedan vi klev på bussen. Jag tänkte för mig själv att jag nog väntar med att gå ut ett tag till…

Lite mer än tre veckor har gått på det nya året och jag har inte lyckats komma igång med träningen som jag tänkt mig men jag har varit till gymmet några gånger så jag är fast i min övertygelse om att komma igång med träningen. Något som jag däremot lyckats med är att vara lite mer ledig i år, och när jag är ledig så har jag bestämt mig för att antingen umgås med vänner eller göra något kulturellt då vänner och kultur är något jag mår bra av och vill unna mig mer av. De dagar jag har varit ledig hittills har jag sett till att se en film så att jag inte bara köper hem filmer utan också ser dem. Nu till helgen är jag dessutom ledig lördag och söndag så planen är att gå på en utställning om Voodoodockor och sammanlagt se fyra filmer på bio.
Filmerna på lördagen handlar om vampyrer, människor instängda i grottor där de jagas av något okänt och slutligen en film om en far och sån som färdas genom ett öde och farofyllt landskap efter en katastrof. När jag läser texten om vad filmerna handlar om så inser jag att mitt val av utställning och filmer kanske säger mer om mig än vad jag tänkte på när jag planerade lördagen. Som tonåring kände jag mig instäng och jagad av samhällets normer och min familjesituation. När jag var liten tyckte jag att historier om användandet av voodoodockor för att ta hämnd på dem som gjort en illa var fascinerande. Under tonåren roade jag mig med att dra paralleller mellan vampyrer och homosexuella, båda tycktes mest leva ut sina liv i mörker, kors användes mot båda och båda och de väckte rädsla hos människor. Min pappa och min väg skildes åt när han dog och jag fick klara mig utan hans vägledning som tioåring. Lustigt nog så utspelas den fjärde filmen, som jag ska avsluta helgen med på söndag kväll, i New York och den tycks symbolisera mitt vuxna liv

Började en ledarskapskurs på arbetet idag och vi fick i ett tidigt skede reda på att vi skulle komma att behöva arbeta med våra egna fördomar gentemot andra människor och vi fick tips på meningar vi kunde tänka när vi träffade någon som vi inte var överrens med eller förstod oss på. För att se förbi det som man inte förstod eller höll med om så kunde man ha ett mantra i stil med ”Så kan man också tänka”, ”Så kan man också göra” osv. och genom att använda sig av detta mantra kunde man lättare se förbi sådant som man stör sig på med andra människor.
Senare under dagen så mötte jag en bekant som tycker om att provocera sin omgivning och mig i synnerhet, och han gjorde ytterligare ett försök att provocera mig trots att vi bara gick förbi varandra. Men istället för att som i vanliga fall fundera på varför det är så viktigt för honom att provocera mig, och varför jag (oftare än jag vill medge) blir provocerad så nöjde jag mig med att tänka ”Så kan man också göra. Det var faktiskt rätt befriande att bara tänka den tanken och sedan fundera på annat.

Snön yrde omkring mig under den sena kvällspromenaden med hundarna. Självklart älskar jag mina hundar över allt annat men mina tankar går ofta till mina gamla hundar som lämnat mig under året som gick. Och nu när jag gick där i mörkret med snön yrandes omkring mig så saknade jag dem så mycket. Insåg att jag långsamt och tyst grät för mig själv när jag gick längs vägen. Kände tacksamhet mot den fallande snön, mörkret och den tomma gatan som gjorde att ingen såg mina tårar.

Genom att iaktta de som handlar av mig, och vad de handlar av mig när jag står i kassan så brukar jag roa mig med att lista ut vad de ska göra för mat. Ibland när jag känner att de är mottagliga så brukar jag föra in samtalet på varorna som de handlat och min gissning. De flesta uppskattar mitt sätt och mitt detektivarbete höjer min dag.
På kvällarna brukar jag se vad folk köper, vad klockan är och om de är killar eller tjejer och genom att jag som regel vet vad som går på bio så brukar jag kunna lista ut om de ska gå på bio och vilken film de ska se. Jag lyckas nästan alltid gissa rätt och jag har förvånat många och fått många att skratta åt mitt detektivarbete. Många är undrandes inför hur jag kan veta att de ska gå på bio och vilken bio de ska gå på men jag brukar bara le och säga att jag inte kan avslöja mina källor…

En låt som kanske mer än någon annan låt kommit att representera, och vara enormt betydelsefull för, homosexuella är låten ”I will survive” med Gloria Gaynor. Jag brukar lite skämtsamt kalla homosexuella för mitt folk och om ”I will survive” är min temasång så är den mitt folks nationalsång. Och idag när jag satt och åt på min rast så kom två arbetskompisar in på lunchrummet sjungandes ”I will survive” samtidigt som de dansade. Och stegen var som kopierade från en scen i filmen ”Priscilla öknens drottning” fast lite mer stapplande. Det var länge sedan jag skrattade så gott och jag insåg hur lyckligt lottad jag faktiskt är.

När jag var på väg in genom stora entrén till jobbet, innan jag börjat arbeta och fortfarande civilklädd, stoppades jag av en kvinna som upplyste mig om att marken utanför butiken lutade för mycket så hon orkade inte skjuta på kundvagnen när hon skulle in i butiken. Inget hej, ingen presentation, bara en upplysning om vad som inte fungerade för henne och sedan sa hon åt mig att vi var tvungna att bygga om utanför butiken.

När arbetsdagen nästan var slut var det en kille som tog mig åt sidan för han ville prata med mig om något som han inte ville skulle höras av andra. Han sa att han inte kunde prata öppet om det han bad mig om hjälp med, så han var tvungen att prata i kod. Hans kod var inte så väldigt avancerad så jag insåg snabbt att han ville ha någon form av droger och jag verkade ju känna alla i stan så jag borde ha kontakter för att få tag i droger, tyckte i alla fall han. Behöver jag nämna att det inte direkt kryllar av narkotikakontakter i mitt umgänge…

Ingen dag är den andra lik när man arbetar i en ICA-butik.

Köpte ett par nya jeans häromdagen och när jag bar dem för första gången så upptäckte jag att de hade ovanligt djupa fickor. Fickorna var så djupa att när jag la mobilen i en av fickorna så kändes det som att jag hade mobilen mitt på låret. Jag böjde mig fram och tittade på avtrycket som mobilen gav mot låret och vickade på höfterna samtidigt så jag kunde se om mobilen rörde sig något. Och när jag står där och vickar på höfterna samtidigt som jag tittar mig i skrevet så inser jag att en arbetskompis tittar på mig med en förundrad blick. Jag inser hur knepigt det måste ha sett ut så jag försöker förklara att jag bara ville se om den syntes och om den rörde sig om jag vickade med höfterna. När jag hör orden komma ur min mun så inser jag att min förklaring inte gör situationen mindre pinsam. Genast förklarar jag att det inte är som det verkar och han säger ok lite generat. Jag känner att ju mer jag försöker förklara mitt beteende desto värre blir det så jag bestämmer för att han får tro vad han vill. Ibland är det bättre att vara tyst och verka konstig än att säga något som bekräftar att man är lite konstig.

När jag tänker tillbaka på året som gått så inser jag att jag lärt mig mycket som jag inte insåg i ögonblicket men som jag kan se tydligt i efterhand. En sak jag lärt mig, som säkerligen andra omkring mig redan förstått, är att jag presterar bäst under tidspress och helst med en tidsram att följa. Det senaste dygnet har jag skickat iväg flera mail med texter som jag lovat skriva sedan länge men som jag inte haft någon tidsram för och därför dragit ut på. Det känns bra att jag äntligen tagit tag i dessa texter och jag känner mig nöjd med resultatet. Känner mig faktiskt så pass nöjd att det inte är hela världen om de publiceras men samtidigt skulle det skänka mig stolthet om de publicerades. Mina texter är trots allt mina barn avlade vid ett möte av intresse, skapande och passion.

Jag har en förmåga att skapa mina bästa texter när jag duschar. Fantasin flödar likt duschens strålar och jag kan skapa hela historier. Dessvärre har jag en tendens till att dels fastna i stadiet av kreativitet och skapande och stanna på tok för länge i duschen. Inte vidare miljövänligt. Samtidigt så har jag svårt att få ner det jag skapar på papper, kan ju inte direkt ta med mig papper och penna in i duschen. Och idag när jag duschade så skapade jag en hel storyline kring en historia som jag burit med mig länge och inte riktigt vetat hur jag ska lägga upp på ett bra sätt då det är ett svårt ämne som dessutom berör mig på ett personligt plan. Men så idag kom jag på hur jag ska lägga upp det hela och så fort jag kom ut ur duschen så letade jag reda på papper och penna för att skriva ner upplägget och på något sätt lyckades jag hitta en penna med rött bläck. Med någon slags symbolik kom det blodröda i bläcket att passa ämnet jag skrev om. Vattendropparna från min bara kropp föll på pappret vilket fick bläcket att flyta ut likt blod, det var som att det matchade smärtan i texten som flödat fram under skapandet.

När jag satt och fikade med en nära vän fick jag fick jag en känslomässig insikt. De tre senaste månaderna har jag levt som i en dvala. Jag har mer eller mindre pendlat mellan arbete, hundar och sängen. Jag har inte gått på bio, inte gått på teater, inte läst något och inte skrivit någon text under dessa månader. Visst har jag gjort allt detta medvetet och jag har insett på ett intellektuellt plan att jag låtit livet gå på sparlåga under dessa månader. Men det var först idag när jag fikade med min vän och vi skrattade, samtalade och levde i nuet som jag även på ett känslomässigt plan insåg att jag levt som i en dvala. Och med den insikten kom också insikten att det är dags att vakna nu, det är dags att brinna med en starkare låga. Det är dags att ta för sig av livet, det är dags nu.

Drömde i natt att jag bodde med en grupp människor som jag inte kände och alla verkade tokiga på något sätt. Vi bodde i ett hus som var som en labyrint och varje gång jag trodde mig ha kommit undan så hamnade jag i ett nytt rum med människor som slet sitt hår, haltade eller bara skrek rakt ut. Det enda sättet för mig att få hjälp var genom ett tuggummi som jag hade i munnen, när jag hade munnen öppen så kunde min bästa vän höra vad som hände i rummet som jag var i, och jag kunde även pratat med min vän genom tuggummit. Av någon anledning så ifrågasatte jag aldrig hur jag kunde kommunicera med min vän genom ett tuggummi i drömmen men jag undrade varför jag var i ett hus formad som en labyrint full med galna människor. Drömmar är konstiga saker…