Åke Englund

Jobbar mycket just nu, långa dagar gör att mitt dagliga skrivande ligger nere lite. Känns tråkigt men det är lugnt om någon dag igen.

En kund ringde till jobbet idag och ville prata med mig. När jag tog luren så fick jag en utskällning men det gick inte att förstå vad hon var arg över. Jag kände igen rösten och kom ihåg att hon ställt sig med över 30 varor i kassan för max 5 varor. När hon lassade upp sin 30 varor på en yta gjord för 5 varor så frågade hon mig om hon kunde handla i min kassa trots att hon hade för mycket varor, hennes fråga var ställd med ett tonfall som antydde att hon inte hade för avsikt att ta hänsyn till varken ett negativt svar, kassans storlek eller skyltningen som tydligt sa att kassan var för max 5 varor. Och jag svarade vänligt men rakt att kassan var avsedd för max 5 varor men att hon kunde handla sina varor i kassan och att jag fick lösa platsproblemen på något sätt. Lösningen blev att hennes varor tog upp ytan för de kommande 6-7 kunderna som fick ta sina varor direkt i handen då hennes varor tog upp all yta.
Och det var denna kvinna som nu skällde på mig så att jag fick hålla luren en bit ifrån mig för att det inte skulle göra ont i öronen på mig. Då jag inte kunde förstå vad hon sa bad jag henne förklara vad hon var upprörd över. Och jag fick samma utskällning ännu en gång men det gick inte att få ett sammanhang eller förstå vad som gjort henne så upprörd. Jag bad med lugnt tonfall henne att förklara vad det var hon var så upprörd över så kanske jag kunde hjälpa henne. Men då fräste hon åt mig att hon bara ville att vi skulle veta och nu hade hon minsann framfört det varpå hon slängde på luren så det skallrade i min lur. Kände mig som en mänsklig soptipp under resten av arbetsdagen även om jag vet att det inte hjälper någon, varken henne eller mig.

Jag var ute och åt med en vän häromkvällen. Maten var god och lokalen var fylld av bra musik, tända ljus och glada människor. Det regnade ute och jag kunde se hur regnet slog ner på de regnvåta gatorna. Under tiden vi åt och samtalade så tittade jag med jämna mellanrum ut genom fönstret och drömde mig bort. Efter en stund kom en orange ballong rullandes på den öde gatan utanför, ballongen åkte fram och tillbaka styrd av det tunga regnet och ibland försvann den ur synhåll för att plötsligt dyka upp igen. Att se ballongen driva vind för regn kändes både lite sorgligt och lite skrämmande. Sorgligt för att den kändes så övergiven och ensam, jag funderade på om något barn tappat ballongen som nu drev omkring. Lite skrämmande för att ballongen kändes så felplacerad där den drev omkring och stack ut från den regngråa kvällen med sin orangea färg. Det hade inte förvånad mig det minsta om ballongen hade spruckit och en galen clown med rinnande smink och ett ondskefullt leende tittat in genom restaurangfönstret.

Det finns en kille som alltid väljer min kassa när han handlar. Han säger alltid hej och undrar hur det är med ett mer äkta och intresserat tonfall i rösten än vad de flesta har. Han ställer alltid frågor och vi pratar med varandra som om vi kände varandra, alltid när han går så säger att vi ses senare. Vad menar han med senare, brukar jag tänka för mig själv, han får det alltid att låta som om vi träffas hemma när jag slutat arbeta. Vilket jag inte skulle säga nej till… Han har en rufsig frisyr som han bara drar handen igenom för att fixa till och trots detta så har han en snygg frisyr. Något som jag lustigt nog tänder på otroligt mycket (ja jag vet att jag är speciell). Han känns så härligt avslappnad på något sätt. De flesta som sett mig prata med honom har omedelbart förstått att jag har en liten ”förtjusning” i honom. Undrar om han förstått det…

Morgonen är verkligen inte min tid på dygnet. I morse när jag skulle gå upp så strök jag sak efter sak från listan över saker som jag skulle göra, för att istället kunna sova några minuter extra. Jag skulle ha tagit mig lite tidigare på arbetet för att fixa lite, struket från listan… lång morgonpromenad med hundarna, struket från listan… raka mig, struket från listan…
Det hela slutade med att jag låg för länge i sängen och jag fick hoppa över morgonduschen, en för mig nästintill helig stund på dagen, utan den vaknar jag inte till och jag får ett morgonhumör som skulle kunna godtas som förmildrande omständighet vid ett mord. Tar mig till arbetet och vi ska åka bil tillsammans för att delta i en utbildning. Jag går en bit före mina medarbetare för att inte riskera att någon utsätts för mitt morgonhumör.
Jag vet inte ens vilken bil vi ska åka med men jag går med raska steg fram till första bästa bil och börjar dra i handtaget för att öppna dörren. Jag förstår inte att jag bara valt första bil utan blir bara irriterad. Mina medarbetare tittar på mig och undrar först vad jag gör och sedan brister de ut i ett stort skratt då de inser att jag bara gått fram till första bästa bil. Varför lär jag mig aldrig att gå upp fösta gången som larmet väcker mig om morgonen. Jag måste ha min morgondusch för att fungera.

När jag var och träffade min uppdragsgivare på Borås Tidning idag så pratade vi lite om en planerad artikel och om att utveckla mitt skrivande. I princip var det bara positiva nyheter och vi pratade om att gemensamt gå igenom mina texter och hitta konstruktiva sätt att bli bättre på att skriva, något som jag funderat på att jag skulle vilja arbeta med. Vi pratade även om att jag ska bredda fältet lite och skriva om annat än homorelaterade ämnen, något jag gärna gör även om ”homo” är mitt stora intresse. Men trots att det inte var något att vara rädd för så gjorde sig mitt stammande från tonåren påmint och inte nog med att jag stammade, orden kom ut i fel ordning och jag kände misslyckad. Grämde mig på väg därifrån och bannade mig för att jag som 38-åring inte kan slappna av. Grämde mig över att den gamla Åke gjorde sig påmind, jag som knappt har stammat sedan jag var tonåring. Men som min chef på jobbet säger: Jag kan inte vara ”Mr 100%” utan jag måste istället tillåta mig göra fel och acceptera det.

Träffade en gammal lumparkompis och hans familj under söndagen. Som regel går det lång tid mellan gångerna vi träffas men det är lika kul varje gång och det känns som om det inte förflutit någon tid sedan vi träffades senast. Vid ett tillfälle pratade jag med hans son och vi kom att diskutera olika sporter och han frågade mig om jag orienterat någon gång? Mitt svar blev att jag testat någon gång i grundskolan men inte sedan dess. Han frågade vidare om jag spelat hockey någon gång? Jag svarade att jag aldrig spelat hockey, det närmsta jag kommit hockey var när de hälsade på i Borås senast och jag såg dem spela hockey… Han frågade om jag spelat fotboll och jag svarade att jag spelat det några gånger när jag gick i grundskolan. Ibland kan jag känna att jag förlorat så mycket när jag undvikit sport och gymnastik under hela min uppväxt och i mitt vuxna liv. Tragiskt nog så har jag undvikit sport och gymnastik huvudsakligen för att jag varit rädd för att min homosexualitet skulle bli tydlig eller avslöjas i idrottssammanhang. Jag kan känna att jag hade vunnit på att delta i idrott och lagsporter, tror att det hade påverkat min självkänsla positivt. Att börja med en sport eller testa en ny sport, lagsporter i synnerhet, känns inte lika lätt i vuxen ålder. På gott och på ont så saknas det tryck som fanns från omgivningen på att delta i lagsporter som fanns när man växte upp.  

Vid ett tillfälle när kön i kassan tunnade ut så var det bara en kund som plockade upp sina varor på bandet i min kassa. Kassan mittemot mig var ledig men trots detta ställde sig en kund i min kö bakom den kund som packade upp varor. Killen som satt i den andra kassan visade på att hans kassa var öppen men kunden gjorde ingen min eller gest för att ställa sig i den lediga kassan. Jag kände igen kunden som valde att stå i min kassa trots att det fanns en ledig kassa, han tillhör de mer ”speciella” stamkunderna och har ofta en tendens att prata högt och ljudligt om sina privata åsikter om människor i omgivningen. Jag har fått för mig att han ofta väljer min kassa men jag vet inte om det är så eller om det bara är min upplevelse, men nu valde han min kassa trots att det fanns en ledig kassa och till råga på allt så var den kund som handlade i min kassa väääldigt långsam.
Men han väntade tålmodigt och tyst tills min kund tömt sin korg och böjde sig ner för att ställa sin korg i samma hög som de övriga korgarna och säger han högt och ljudligt: Det är ju så jävla trångt här så jag får ta en annan kassa! Kunden som stod före honom böjde sig nu upp och kände sig med rätta utpekad, och såg aningen chockad ut. Hon tittade på mig och såg frågande ut som om hon frågade mig om han menat henne. Jag skakade på axlarna som för att visa att jag inte förstått vad han menat med sin kommentar. Hon vände sig om och tittade på mannen som återigen ropade ut: Det är så jävla trångt här att man får ta andra kassor! Jag kunde se hur kvinna i min kassa började gråta när hon gick för att packa ihop sina varor. Jag himlade med ögonen mot kvinnan som om för att tyst visa henne att mannen inte var som alla andra.

När det går ett tag mellan mina föreläsningar så brukar jag drabbas av tvivel på om jag ska fortsätta med mina föreläsningar, varför jag föreläser och om jag fortfarande har något kvar att ge. Och den senaste tiden har jag funderat en del på om jag ska fortsätta med föreläsningar eller inte, och jag har inte föreläst sedan innan sommarlovet. Så mitt tvivel kommer enligt min föreläsningscykel som består av säkerhet och motivation under vissa perioder och osäkerhet och motivationslöshet under andra perioder. Men idag när jag var på en kurs och utsattes för/gavs möjligheten att stå framför en grupp och redovisa ett arbete så kände jag mig lugn och självsäker när jag stod framför gruppen. Att jag dessutom mötte en lärare som regelbundet anlitat mig och som redan nu ville boka in mig för en föreläsning i januari gjorde mig taggad och motiverad så jag längtar redan.  

När jag gick ut med hundarna på en eftermiddagspromenad så ringde mobilen precis när jag kommit ut genom porten. Jag svarade samtidigt som hundarna drog mot närmsta träd för att utföra sina behov. Vi gick vidare samtidigt som jag pratade i telefon och när vi gått en bit så möter jag en vän och naturligtvis så bestämmer sig en av hundarna för att bajsa samtidigt som den andra hunden drar för att hälsa på min vän. Jag håller fast telefonen mellan hakan och axeln och försöker fortsätta konversationen i telefonen. Jag är förkyld, mina glasögon är trasiga då hundarna tuggat på dem, jag har inte rakat mig på tre dagar och nu försöker jag plocka upp hundbajs med ena handen där jag har bajspåsen, i den andra handen håller jag hundarna varav den ena drar mot min vän och den andra hunden är allmänt livrädd och drar åt andra hållet. Mitt i allt detta försöker jag bevara min balans och någon slags värdighet. Var är det glamorösa livet?