Fräsch andedräkt
Mino, en av mina hundar, tuggar tuggummi. Det är inte så att jag ger honom tuggummi men när vi är ute och går så hittar han alltid gamla tuggummin som folk spottat ut och han är verkligen en expert på att hitta tuggummin. Förut sa jag alltid åt honom att spotta ut dem men han sväljer dem aldrig utan efter en stund så har han tuggat färdigt och spottar ut dem och han hittar konstant nya tuggummin så jag har mer eller mindre gett upp. Men så häromdagen när vi var ute och gick så träffade jag en vän och vi började prata med varandra och naturligtvis så hittade Mino ett tuggummi men jag är ju så van vid det att jag inte reagerade på det utan jag fortsatte att prata med min vän. Och det var min vän som först reagerade på att Mino tuggade på något och eftersom jag visste vad Mino gjorde så sa jag åt honom att spotta ut tuggummit. Mino tittade då på mig med sin mest oskyldiga blick samtidigt som han slutade att tugga och låtsades som om tuggummit som han hade i munnen inte fanns. Och så fort jag och min vän fortsatte prata så återupptog han sitt tuggande. Jag tittade på honom och suckade. Han slutade omedelbart att tugga och låtsades att tuggummit inte längre existerade. Problemet var bara att tuggummit hängde ur munnen likt en vit tunga och han såg så rolig ut med sin oskyldiga blick samtidigt som hans tuggummitunga avslöjade honom så min vän skrattade tills hon kiknade och hon kunde bara inte sluta skratta för så fort vi tittade på Mino så slutade han att tugga och låtsades som om tuggummit inte fanns. Det gick inte att fortsätta att prata så vi skildes åt och jag kunde höra hennes skratt studsa mellan husväggarna när hon gick sin väg.