Avslut
Årets sista lediga dag. Det låter ödesmättat på något sätt. Och konstigt. Jag kan ju inte jobba resten av året?! Men det är faktiskt bara några dagar kvar av 2011. Ännu ett år tar slut, ett år går till ända. Avslut. Jag har tagit tillfället i akt att göra andra avslut. Jag har avslutat ett bankkonto som jag skulle ha avslutat sedan flera månader tillbaka men det har inte blivit av. Jag kommit igång med träningen de senaste månaderna och därför avslutade jag mitt gymmedlemskap idag. Kanske låter som en motsättning i sig men jag har varit på gymmet 2 gånger under året men jag har lyckats ta mig iväg och simma minst tre gånger i veckan de senaste två månaderna så jag har bestämt mig för att satsa på det fungerar för mig. Att ta mig till gymmet och säga upp medlemskapet var något av det jobbigaste för min del då jag inte ens byter eller lämnar tillbaka ett par byxor i vanliga fall. Jag kommer även till ett slags avslut med mitt bokprojekt. Eller rättare sagt ett delslut. Om allt stämmer så kommer jag att bli färdig med tillbakablickarna i boken under denna veckan, den del som krävt mest efterforskningar för att det jag tar upp i boken ska stämma rent kronologiskt. Det har också varit den del som varit svårast att skriva då jag vill att det ska stämma av hänsyn till de som jag berättar om. Även om det inte är en vacker historia som jag berättar så vill jag att den ska stämma. Nu har jag ”bara” det som är nutid kvar i boken. En del som mest utspelar sig i mina tankar och med mina demoner. Något som jag är alltför bekant med och fortfarande lever med så jag räknar med att det ska gå mycket snabbare att skriva den delen av boken. Att komma till slutet, komma till avslut.
Illamående
På väg från simhallen gick jag förbi mitt stamcafé och insåg att jag hade en timma till mitt förfogande så trots att jag inte hade med mig laptoppen så gick jag och satte mig med det senaste kapitlet från boken, som tur var så hade jag skrivit ut en papperskopia av det. Caféet var nästan fullsatt men jag hittade en plats och satte mig ner med en latte och läste igenom det jag skrivit och började göra anteckningar lite varstans. Efter bara några minuter kom jag in ett slags flöde och pennan tycktes skriva av sig själv. Insåg att det skulle bli vårt att tyda vad jag skrivit senare men det fick bli ett senare problem. Efter en stund blev jag illamående och lutade mig tillbaka och vilade huvudet mot väggen bakom mig. Eftersom boken handlar om saker jag upplevt så blir det nästan för nära ibland. Jag funderar ofta på hur andra kommer att reagera på texten när de läser den, om de kommer att känna likadant. Kommer på mig själv med att tänka att nästa bok ska bli ljusare och lättare.
En magisk natt
Jag vaknade av att en av hundarna slog med ena tassen mot sovrumsdörren. Jag hade inte en aning om vad klockan var men det var mörkt i rummet och det enda ljuset som kom in genom sovrumsfönstret var från julbelysningen som hängde över gatan nedanför. Knappt vaken tog jag på mig strumpor och jeans, öppnade sovrumsdörren och gick ut i hallen där det var lika mörkt. Tog på mig skor och jacka. Hittade inte min t-shirt men av mörkret att döma så borde jag inte möta allt för många på en nattlig promenad med hundarna. Dessutom var det bråttom att komma ut. Hunden som väckt mig gick nu runt i snabba cirklar i hallen. Jag ryckte åt mig en hundbajspåse och tog kopplen i andra handen, öppnade dörren och gick ut i trapphuset. Under hissfärden neråt jag stängde jag jackan och hoppades på att det inte var alltför kallt ute. Gick genom den mörka trappuppgången och öppnade ytterdörren. Insåg att den där t-shirten inte varit så viktig. En sval vind blåste mot mig och när jag klev ut så möttes jag av ett svalt regn. Det var inte ens ett kallt vinterregn. Under promenaden i regnet gick jag förbi julgranen på torget och kom på att den här natten, natten mellan julafton och juldagen säkert var magisk förr i tiden. Nu var den mer lik en höstnatt.
Jag var farlig på 50-talet
Livlina
Den senaste tiden har mycket av mitt skrivande handlat om min och mammas relation. Det har varit bitvis jobbigt att skriva och jag märker hur mycket som finns kvar inom mig av livet som var då. Hur lätt jag för att falla tillbaka i hur det var. Hur jag blir osäker på mig själv och blir rädd för att ingen ska tro på mig. Och när jag satt där och skrev på caféet mitt ibland alla människor så tog rädslan överhanden. Jag fick panik och sköt ifrån mig datorn. Kände att jag inte vågade längre, att ingen skulle tro mig och att jag skulle brytas ned till den kille jag var i mellanstadiet. Fick svårt att andas och blundade. Tittade mig omkring på de andra gästerna. Sms: ade till en vän och skrev att jag fastnat i skrivandet, att jag inte kände för att prata med någon men att jag fått panik och var rädd. Efter några minuter fick jag ett svar via sms som fick mig att fatta mod och skriva vidare: Var inte rädd. Världen är full av veklingar som gjort stora saker
Üppskattning
Jag småpratade med en kund och som så ofta förut så började hon prata om att jag var värd mer, att jag hade större potential än vad jag använde mig av i mitt arbete. Hon undrade varför jag inte satsade på föreläsningar, skrivande eller flyttade utomlands? Jag tackade henne för hennes tro på min förmåga och bytte diskret ämne. Några timmar senare pratade jag med en man som berättade att man diskuterat mig och mitt sätt när han var på en fest igår kväll. Resultatet av samtalet hade blivit att jag aldrig fick sluta jobba på ICA. Återigen tackade jag för deras tro på min förmåga och bytte ämne utan att ge några egna svar, tankar eller funderingar. Personligen känner jag mig nöjd med situationen som den är just nu då jag skriver på boken om dagarna, jobbar på kvällarna och reser över världen på filmfestivaler. Och jag kan inte förneka att deras tro på mig värmer.
Skriva smutsigt
När jag läser texten så ser jag meningen ”En anledning jag försökte förtränga i djupet av mitt innersta mörker”. Läser den några gånger och liksom smakar på den. Känner mig nöjd när jag läser den. Den känns vacker på något sätt. Jag tycker om att beskriva det jobbiga, det hemska, i vackra ord och meningar. Men problemet här var att jag försökte beskriva en elvaårig killes tankar. Och det känns inte som att en elvaårig kille tänker i så poetiska tankebanor. Dessutom vill jag inte värja mig för det jobbiga, det hemska, när jag skriver just den här boken. Vill att den ska ligga så nära sanningen som möjligt. Vill att texten hellre känns smutsig än vacker. Skriver om texten med andra ord men lägger meningen som var för vacker i ett annat dokument. Spar på det vackra till ett annat tillfälle.
Må bra
De brukade vara två och de handlade av mig nästan varje pass som jag jobbar. Den blonda är egentligen min favorit men han blir uppenbart nervös och pratar i princip aldrig med mig utan försöker hålla sig i bakgrunden efter att ha sagt hej till mig. Den mörkhåriga killen däremot är pratsam och verkar smickrad över min uppmärksamhet så vi småpratar alltid om mat, träning och den allmänna dagsformen när de är inne. Men nu var den mörka killen inne själv och vi pratade på som i vanliga fall. Vi pratade lite om hans träning och att jag simmade 1 km varje vardagsmorgon. Han säger att han börjat träna kondition för att må bättre och leendes säger han att om man mår bra så ser man bra ut. Jag kan inte hålla mig så jag ler mitt största leende när jag säger att då måste han må bra. Han är tyst några sekunder innan han generat inser att jag berömt hans utseende och tackar mig. När han plockat ihop sina varor och beger sig mot utgången så vänder han sig om säger:
-Du ser också ut att må bra Åke!
Regnbågen
Om man söker
efter regnbågen
får man faktiskt
stå ut med lite regn.
-Dolly Parton
Tyst glädje
Under min promenad med hundarna efter kvällens arbetspass fick jag ett oväntat positivt besked och jag ville berätta det för någon. Men vem berättar man något för klockan halv tolv på en måndagskväll? Men ju mer jag tänkte på vad jag fått veta desto gladare blev jag och det kröp i kroppen av att få berätta för någon, att få skrika ut det till världen. Till slut var jag tvungen att låta glädjen få komma ut på något sätt så jag slog ett lufttrumsolo och hoppade upp i luften samtidigt som jag slog ihop klackarna. När jag landade med fötterna på marken igen så ställde jag mig som i givakt och satte högerhanden mot pannan och stod som i givakt. Låtsades steppa och nu började hundarna hoppa omkring mig i mitt utrott av glädje. Fortfarande tyst släppte jag ut glädjeutbrottet i en dans med hundarna hoppandes omkring mig när vi vandrade längs Allégatan. Och där mitt i vår tysta glädjedans mötte jag en man som kom gåendes runt ett hörn. Generad ursäktade jag mig med att jag var lite glad. Mannen bara skakade på huvudet och gick vidare åt sitt håll och jag och hundarna sprang ett tyst glädjelopp åt andra hållet.
Mitt norr
Vandrar genom mörker, genom kyla och regn. Allt för att nå mitt norr. Allt för att nå mitt norr där jag kan kliva in i andra världar. Där jag kan fly mitt eget liv för några timmar.
Förändring
Har vandrat genom ett snöblandat regn, har gått genom åska och blixtar i december. Det känns som en omvälvningens tid. Inget är som det brukar vara, vädret tycks symbolisera en förändringens tid. Jag tittar mig själv i spegeln under hissens färd uppåt. Samma ansikte men ändå annorlunda. Att skriva boken förändrar mig inombords på något oförklarligt men ändå märkbart, kännbart sätt. Får en slags klarhet som jag inte ägt tidigare. Får en distans till hur saker och ting varit och ett slags lugn infinner sig. Samtidigt som jag kan bli förvånad över hur illa saker varit. Inte för att jag haft det jättehemskt under min uppväxt. Men i jämförelse med hur det borde ha varit så gör berättelsen som växer fram att det blir tydligt för mig att mycket var fel under min uppväxt. Hissen stannar på mitt våningsplan och jag släpper blicken från spegeln och går ut i det nedsläckta trapphuset. Spegelbilden försvinner men min inre bild lever kvar, dock i förändrad form. Likt regnet, snön, blixtrarna och åskan i december.
Flyt
Skrivandet av boken har gått in i ett skede som påminner om när jag skrivet texter till Borås Tidning och har ämnet och upplägget klart för mig och hamnar i ett slags flöde där timmarna tycks flyga förbi. Sitter varje vardagsförmiddag under tre timmar och skriver samtidigt som jag dricker två stora koppar Latte. Försöker att låta skrivandet vila under helgerna men det är som att skrivandet lever ett eget liv och handlingen i boken spelas upp för mitt inre och jag måste hitta en penna varje gång filmen börjar spelas för mitt inre för att inte missa något.
Längtan
Alla tycks längta
bort, hem, tillbaka
eller till en annan årstid.
En stilla bön
Åt lunch på ett café samtidigt som jag gjorde anteckningar på nästa kapitel. Eftersom jag var ensam så hade jag satt mig i det som kallades baren, jag satt där både för att inte ta upp ett helt bord på egen hand och för att få vara ifred. Jag satt mittemot en tegelstensvägg och en spotlight från taket lyste upp väggen och bänken jag satt vid och det blev nästintill sakral stämning. Dessutom handlade kapitlet som jag skrev på just nu om en scen som utspelades i en kyrka. Efter att ha skrivit ner allt som kom till mig la jag ifrån mig pennan, sköt in tallriken mot väggen, knöt mina händer och blundade samtidigt som jag böjde ner huvudet. Den klassiska musiken jag lyssnade på förstärkte känslan av att jag bad en bön. Och samma ögonblick så var det som att jag åter fick kontakt med situationen jag försökte beskriva i texten och inspirationen flödade. Jag satt så ytterligare en stund tills dess att inspirationen åter tog slut. Satt och blundade när jag insåg hur det måste se ut så jag skakade på huvudet och skrattade åt mig själv nät jag satt där i min ensamhet framför en tegelvägg.