Åke Englund

Jag vaknade av att en av hundarna slog med ena tassen mot sovrumsdörren. Jag hade inte en aning om vad klockan var men det var mörkt i rummet och det enda ljuset som kom in genom sovrumsfönstret var från julbelysningen som hängde över gatan nedanför. Knappt vaken tog jag på mig strumpor och jeans, öppnade sovrumsdörren och gick ut i hallen där det var lika mörkt. Tog på mig skor och jacka. Hittade inte min t-shirt men av mörkret att döma så borde jag inte möta allt för många på en nattlig promenad med hundarna. Dessutom var det bråttom att komma ut. Hunden som väckt mig gick nu runt i snabba cirklar i hallen. Jag ryckte åt mig en hundbajspåse och tog kopplen i andra handen, öppnade dörren och gick ut i trapphuset. Under hissfärden neråt jag stängde jag jackan och hoppades på att det inte var alltför kallt ute. Gick genom den mörka trappuppgången och öppnade ytterdörren. Insåg att den där t-shirten inte varit så viktig. En sval vind blåste mot mig och när jag klev ut så möttes jag av ett svalt regn. Det var inte ens ett kallt vinterregn. Under promenaden i regnet gick jag förbi julgranen på torget och kom på att den här natten, natten mellan julafton och juldagen säkert var magisk förr i tiden. Nu var den mer lik en höstnatt.