Åke Englund

På väg hem från bion ringde en vän och vi pratade samtidigt som jag gick längs en av stadens gator, snön föll och kylan var bitande så jag pratade genom telefonens headset. Gatan var utsmyckad med ljusslingor och längs gatan var det granar uppställda inför julen och några av granarna hade välts omkull av den isande vinden. Jag reste upp de fallna granarna en efter en samtidigt som jag fortsatte telefonsamtalet. När jag stod böjd över en gran och försökte greppa den för att kunna resa upp den, samtidigt som jag fortsatte mitt telefonsamtal, gick ett medelålders par förbi mig och jag kunde känna deras blickar följa mig trots att de gått förbi mig. Jag funderade för mig själv på om de såg min goda insats eller om de trodde att jag var en galning som pratar med omkullvälta granar.

När jag satte mig i biosalongen hade det gått mer än ett halvår sedan jag senast såg filmen på bio. Jag kände avslappnad då ögonblicket som jag väntat på så länge äntligen var här. Samtidigt var jag fylld av förväntan inför upplevelsen som låg framför mig. Så många som jag pratat med om filmen. Så många jag försökt förklara för varför jag tycker att filmen är så bra. Min iver över denna film har till och med lett till att jag blivit intervjuad i lokalradion om varför jag tycker om filmen så mycket. Och nu var då ögonblicket här. Jag satt relativt långt fram i salongen så det satt ingen annan framför mig eller på samma stolsrad så jag fick en känsla av att vara själv i salongen. När ljuset släktes i salongen och filmen började lät jag mig själv översköljas, svepas med och innerslutas i dess skönhet, det vackra ljuset och de vackra färgerna. Jag skrattade inombords åt den torra och mörka humorn. Jag led med George i hans sorg och kände igen mig i hans känsla av att drunkna. Slogs av hur otroligt vacker filmen är och kände tacksamhet för att jag fått möjligheten att se filmen bio ännu en gång.

– Hej, jag ser att du är stressad så jag lämnar bara påsen. Kvinnan gav mig en liten papperskasse, log mot mig och lämnade butiken. Jag var mitt inne det kaos som jag kallar mitt arbete och som så ofta hade jag flera saker på gång. Jag kunde inte riktigt placera kvinnan men jag tackade för påsen och log tillbaka. Det är sällan jag tar mig själv eller min plats i livet för givet så att påsen skulle vara till mig var inget jag reflekterade över utan jag letade förgäves i mitt minnes labyrinter för att komma på vem påsen kunde vara till. När det lugnade ner sig så tittade jag i påsen och såg att det var ett par hemmastickade strumpor som låg i påsen. När jag såg strumporna började min hjärna finna logiken i minnets labyrinter och jag insåg att strumporna var till mig. Jag kom ihåg att kvinnan som gett mig sockorna ofta pratat om hur hon brukar sticka saker till människor som hon tycker om och att hon skulle sticka något till mig.
Det var nästan med chock och med en viss misstänksamhet som jag insåg att en kvinna jag knappt känner hade stickat sockar till mig. Som barn kände jag mig aldrig önskad, sällan uppskattad och undantagsvis omtyckt. Under min uppväxt levde jag i tron att alla hade det som jag och det är först som vuxen som jag förstått att det inte var så för alla. Och att det inte borde vara så för något barn. I hela mitt vuxna liv har jag påverkats av detta men också arbetat på att inte styras av detta. Men ett själsligt ärr från min uppväxt som ibland blir tydligt är att jag kan reagera med chock och misstänksamhet när människor är snälla mot mig. Så det var med största förvåning och nästan med misstänksamhet som jag insåg att sockarna var en gåva till mig.

När jag går på snön i den kalla kvällen så inser jag att jag glömt bort tystnaden. Tystnaden som uppstår när snön faller och marken täcks av ett vitt täcke som dränker allt ljud. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i varken snö eller tystnad. Såväl snö som tystnad är något som brukar beskrivas som något vackert och eftersträvansvärt men jag föredrar bakgrundsljudet av en storstad en varm sommarkväll. Snö är vackert på bild eller genom ett fönster företrädesvis under juldagarna, tystnad har jag aldrig förstått mig på utan jag finner mer ro med bakgrundsljud och jag sover bäst med ljud omkring mig, bakgrundsljud är till skillnad mot tystnaden något som ger mig en känsla av trygghet. Men lustigt nog så fann jag tystnaden och snötäcket rogivande denna kväll. Kanske var det för att min värld de senaste veckorna snurrat som en skenande karusell. Kanske var det bara en tillfällighet men när jag hörde tystnaden var det som att jag kom ihåg något som jag trott var sedan länge förlorat.

När filmen ”A Single Man” kom tidigare i år så var det som att någon filmat mitt inre liv, som om någon hade fångat essensen av min själ, mitt sätt och mina tankar. Första gången jag såg filmen blev jag så tagen av den att jag skakade och grät genom eftertexterna. Jag har sett filmen sammanlagt sex gånger på bio varav en gång tillsammans med en annan person. När jag rekommenderade min bästa vän att se filmen blev hans första reaktion efter att ha sett filmen att det var som att filmen handlade om mig från första filmrutan. Den enda gången som jag sett filmen i sällskap med någon annan så var det en person som betytt mycket för mig under många år och under samtalet efter filmen var jag öppen om privata tankar på ett sätt som jag sällan är med någon.
Det har nu gått ett halvår sedan jag senast såg filmen men jag ges nu tillfälle att se filmen på nytt på bio. Jag fylls av tankar om vad som hänt inom mig sedan jag såg filmen senast och jag är fylld av förväntan och glädje, men också ett lugn som om jag ska åka hem efter en lång resa i ökänt land. Men förutom de känslor jag fylls av inför att se filmen på nytt så ska jag nu se filmen i sällskap med några vänner. Att se filmen med mina vänner är något som jag både ser fram emot och skräms av. Det känns som att jag låter dem få känna mig än mer än vad de redan gör, att se den tillsammans med dem känns som att låta någon läsa ens dagbok högt. Jag ser fram emot att låta dem få känna mig än mer men det känns samtidigt skrämmande att blotta mitt innersta.

Mitt under filmen var det som att någon bakom mig viskade ”When I became a man I put childish ways behind me”. Jag funderade på om det var någon av rollfigurerna i filmen som hade sagt meningen men jag insåg efter ett tag att det var ett minne som väckts till liv då huvudrollsinnehavarna i filmen var på en resa mot vuxenlivet. Jag blundade i ett försök att lättare återkalla minnet av meningen som jag kunde höra viskas i mitt bakhuvud. Jag visste att meningen var längre och jag fick känslan av att det var ett Bibelord men jag kunde inte komma ihåg texten i dess helhet. Det var som att insidan av mitt huvud var en gammal målad vägg där mina minnen var färgen som hade lossnat i flagor på vissa ställen och därför kunde jag inte komma ihåg texten i dess helhet och varifrån mitt minne av texten kom. Jag stängde ute filmen som jag tittade på och upprepade meningen för mig själv om och om igen. Och ord för ord kom jag ihåg meningen:”When I was a child, I talked like a child, I thought like a child, I reasoned like a child. When I became a man, I put childish ways behind me”.
Jag visste inte exakt från vilken del av Bibeln som stycket kom ifrån men det väckte minnen av min pappas död och hur jag som tioåring tog steget och klev in i vuxenvärlden. Men även om jag förknippade det med mig själv som barn och min pappas död så har jag lärt mig meningen långt senare i livet och på engelska så minnet kan inte komma från den tiden. Hade jag kommit ihåg meningen på svenska så hade minnet kanske kommit från en av min morfars predikningar och legat begravt i mitt minne och nu kommit fram då ytterlagret av mitt minnes färger börjat flagna. Men meningen var på engelska och även om jag förstod vad den betydde på svenska så kunde jag inte påminna mig själv om att jag hört eller läst den på svenska. Efter en stund kom jag fram till att de var hjärnans konstanta pusslande med minnen, upplevelser och intryck som funnit två pusselbitar. Mina upplevelser av att min pappa dog när jag var 10 år och hur väl detta Bibelord sammanfattar vad jag fick göra när min pappa dog. ”När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar, men sedan jag blev man har jag lagt bort vad barnsligt var”. Jag öppnade ögonen, sveptes tillbaka in i biosalongen och in i filmen som visades. Även om filmen inte var speciellt fängslande eller bra så hade den givit mig något stort som få filmer lyckas med. Den hade satt ord på och gett bilder till mitt liv.

Innan jag hann vänja mig vid det skarpa ljuset i badrummet kände jag att ansiktet som mötte mig i spegeln lika gärna kunde ha varit någon annans. Min haka var mer markerad, käklinjen var spänd och blicken var hård. Jag kände inte igen mig och det tog några sekunder innan jag insåg att det var min egen spegelbild. Korridoren jag gått från mötet till toaletten hade inte varit lång nog för att jag skulle slappna av och släppa ilskan och de tillbakahållna känslorna. Vi hade kommit halvvägs genom mötet och jag kände mig plågad och osäker. Jag försökte få min blick att mjukna, masserade käkarna för att få dem att slappna av samtidigt som jag lade huvudet på sned, tittade åt sidan och rättade sedan upp huvudet som om jag såg mig själv för första gången. Allt i ett försök att återge ansiktet dess vanliga form. Slutligen sköljde jag ansiktet i kallt vatten, torkade mig med en pappersservett och återvände till mötet.

En doft av gammal urin och cigaretter smög sin in genom mina näsborrar. Doften kom smygande men blev allt starkare och jag försökte hitta ursprunget till doften men det fanns ingen i kön som jag uppenbart kunde identifiera som källan. Doften ökade i styrka och det började sticka i näsborrarna på mig men det var först när kvinnan som handlade av mig bad mig om en limpa cigaretter som jag förstod att det var hon som luktade. Hon har handlat av mig i flera år och hon var lika strikt klädd som alltid. Men det var inga tvivel om att doften kom från henne och det märkte även de som stod bakom henne i kön och det uppstod ett tomrum mellan henne och de kunder som stod närmast henne. Kvinnan själv verkade inte märka något. Jag möter människor, om inte dagligen så i alla fall flera gånger i veckan, som förfaller och tappar kontrollen. Kontrollen över sitt drickande, sitt uppförande eller som här sin urin. Och jag påminns varje gång om hur rädd jag är för att tappa kontrollen utan att jag själv förstår det men att alla omkring mig ska märka det. Jag påminns om när jag såg en gammal Draculafilm som tonåring där Dracula säger att det finns saker som är värre än döden och hur jag i den varma sommarkvällen kunde dela den känslan. Kvinnan greppar cigarettlimpan med sina noggrant skötta händer och när hon sveper sin svarta rock om sig och en våg av urin och cigarettdoft slår mot mig ekar Draculas ord i mitt bakhuvud. Det finns saker som är värre än döden.

En morgon när jag kom ut från mitt hotell i Seattle mötte jag en kille som kom åkandes på en skateboard. Det var en vacker morgon och solen sken när han kom där åkandes längs gatan på sin skateboard. Samtidigt som han rakade sig. Med en rakapparat men ändock. När han åkte förbi mig log han och hälsade på mig i farten innan han fortsatte ner för gatan och försvann runt hörnet. Vem han var och vart han var på väg har jag inte en aning om då jag inte sett honom innan denna dag och inte efter denna dag. Men han finns med mig i mina tankar då jag avundas honom och hans avslappnade attityd och den känsla av frihet jag fick intrycket av att han hade.

Jag förstod direkt när jag kom hem att det inte stod rätt till med en av hundarna och vi hann inte ut från trapphuset innan det var för sent. När jag stod och moppade upp efter olyckan så bara väntade jag på att någon grinig granne skulle öppna dörren och få ett spel om vad som hänt. Men när en dörr öppnades så blev jag till min stora förvåning bemött med oro för mina hundar och ett erbjudande om hundpassning ifall jag behövde besöka veterinären. Varför förväntar jag mig alltid det värsta när det mest logiska är just den reaktion jag fick av paret som var oroliga för min hund och erbjöd sitt stöd.

Tankarna maler i mitt huvud. Jag försöker finna en väg att komma fram till det rätta beslutet. Pratar med vänner. De är förvånansvärt lyssnande och lägger inga värderingar i vilket val jag kommer att göra. Jag försöker i största möjliga mån att inte prata högt eller med alltför många om mina tankar om det val jag ställts inför. Det ena valet skulle ge mig ro, ge mig lugn. Det andra skulle ge mig utmaningar och jag har många som tror på mig. Men samtidigt skulle det vara betungande och mödosamt, en utmaning. Och jag ser inte mig själv som någon som ger upp. Om jag lyssnar på den del av mig som inte ger upp, den har visioner och ser möjligheter i allt det svåra. Gör jag då rätt val? Eller ska jag låta den del av mig som söker lugn och ro få avgöra beslutet? Vilken del är den rätta?

När jag ställde mig i kön för att köpa mitt kaffe så såg jag att min favoritbarista stod i kassan och det kändes tryggt. Och trygghet var vad jag behövde. För trots att det gått några timmar sedan mötet så var det som att jag blivit slagen med en knytnäve i magen samtidigt som någon knutit loss repen och befriat mig från den ruttnande stocken tung av väta som jag burit på min rygg under så lång tid. De frågor och svar som jag konfronterats med hade med dess ärlighet fått så mycket att lyftas fram i ljuset likt en offergåva som höjs mot solen med utsträckta armar. Samtidigt hade frågorna och de svar de gav upphov till visat på min sårbarhet. Och de svar som flöt upp till ytan från botten av det träsk där de varit begravda i mörker förändrade mitt liv i dess grundvalar. Killen framför mig vände sig om och log när han uppenbarligen kände igen mig.
– Men hej Åke, till och med du är kvar, det är verkligen ingenting som har förändrats i Borås. Vi pratade en stund när vi stod där i kön och det visade sig att han hade flyttat tillbaka till Borås efter att ha bott utomlands under några år. Gång på gång upprepade han att han tyckte att inget hade förändrats under den tid han varit borta och jag log mot honom. Orkade inte ens försöka att förklara att förändring inte alltid hade med utsidan att göra. Att förändring kan äga rum under ett möte och att allt kan förändras nästa gång man går ut ur ett som man varit i hundratals gånger tidigare. Orkade inte bryta hans monolog om hur allt var likadant. Jag bara log samtidigt som hans monolog blev till ett bakgrundsmummel medans jag masserade de osynliga märkena på mina handleder efter att ha varit knuten till ruttnande stocken som jag burit på min rygg. Jag fortsatte att le mot honom och hörde hans monolog någonstans i bakgrunden samtidigt som jag tog mig för magen som om för att stryka bort smärtan efter det känslomässiga knytnävsslaget jag fortfarande kände smärtan av. Slutligen avbröts hans monolog av att det var min tur att handla kaffe och vi sa farväl.

Under fredagens arbetspass blev jag tillfrågad om jag ville delta i en estradpoesitävling på måndagen då det blivit en öppning i tävlingarna. Jag tackade ja på stående fot då jag hade ledig kväll på måndagen och jag hade under min resa satt upp som mål att jag skulle pröva på att skriva och tävla i att framföra poesi. Helgen gick och jag började bli osäker på om jag skulle delta i tävlingen eller om jag skulle agera jury och ju mer jag funderade på detta desto osäkrare blev jag. Då jag skulle bli försenad till tävlingarna på grund av ett möte ringde jag en av arrangörerna och meddelade detta och fick samtidigt bekräftat att jag skulle delta i tävlingarna. Jag insåg nu att det var en timma kvar innan tävlingen och under den timman skulle jag delta i ett möte som krävde min totala närvaro så jag insåg att jag fick skapa poesin i mitt huvud på vägen mellan mötet och tävlingen och sedan framföra det ur minnet. När jag väl ställde mig på scenen och framförde mina texter darrade mina ben och tacksamt nog gav så gav mitt sökande efter orden effektfulla pauser i framförandet. Efter två omgångar gick en i varje lag vidare till final och tanken på att jag skulle kunna gå till final föresvävade mig aldrig då jag tävlade för första gången, så jag innan det var dags för final så informerade jag arrangörerna att jag inte hade några fler texter. Och när det så var dags för finalen så hörde jag arrangörerna säga att jag överlåtit min finalplats till en annan i mitt lag då jag inte hade något mer material denna kväll. Förstummad insåg jag att jag gått till final första gången jag ställde upp i tävlingen.

-Du får skynda dig, jag ska med en buss!
Hennes tonfall var snäsigt och surt och utan att svara henne lyfte jag blicken och tittade på henne med en blick som kunde skära genom det mesta. Hon svarade inte men hon förstod poängen och jag fortsatte att försöka släta ut sedeln som hon gett mig och funderade på hur det var möjligt att få en sedel så skrynklig, inte ens om jag ansträngde mig skulle jag lyckas. Men till slut så var den slät nog att få in i kassan. Kvinnan med den taskiga attityden tog sin växel och gick mot slutet av varubandet för att hämta sin vara. Jag fortsatte med nästa kund och försökte släppa det som precis hänt samtidigt som jag bannade mig själv för att jag inte behållit mitt lugn utan istället varit irriterad på kvinnan och jag kände att jag inte skulle ha gett henne den där blicken. Kvinnan hade bara köpt en vara men hon tog inte bort den från bandet så jag fick krångla med efterkommande kunders varor så att de inte blandas ihop och skapa mer irritation. Efter att jag hade hjälpt ytterligare ett antal kunder så hade kvinnan med sedeln fortfarande inte tagit sin vara och jag fylldes av en ofantlig lust att fråga henne hur det gick med den där bussen som hon hade så bråttom till. Men jag suckade för mig själv och fylldes av en saknad till den vänlighet som jag upplevt under mina resor till USA. Deras vänlighet är ofta tom och utan ärlighet men den fungerar som ett socialt glidmedel och man slipper mycket av den friktion och irritation som ofta uppstår i möten mellan människor.

Kvinnan satt i skräddarställning på gatan med sitt barn i famnen. Barnet som såg ut att vara något år gammal sov i sin mammas famn trots att det var mitt i rusningstid och gatan var full av bilar och trottoaren de satt på var full av människor som gick förbi utan att se. Framför kvinnan med barnet låg det en kartongbit där det stod att de var hemlösa och att de bad om pengar till mat. Frukosten jag precis ätit rörde sig oroligt i min mage och bilden av barnet i hennes famn tycktes etsa sig fast på insidan av mina ögonlock och varje gång jag blundade så såg jag kvinnan med barnet framför mig. Ju mer jag försökte blunda inför det jag sett desto starkare tycktes bilden i mitt inre.
Senare på dagen såg jag en kille i 25-års ålder som satt på gatan och kartongbiten han höll i skakade så mycket att det enda jag kunde uttyda av texten var att han var hungrig och hemlös. Det värkte i magen när jag funderade på om han skakade för att han frös eller om han skakade av hunger. På vägen hem till hotellet på kvällen låg det hemlösa och sov i trappuppgångar och gränder, en del hade bara kartonger som skydd mot nattens kyla. Påsen med saker jag köpt under dagen och nu bar på kändes allt tyngre ju mer blickar som mötte mig från dessa trappuppgångar och gränder. Samtidigt som jag visste att min resa, den mat jag unnade mig och de saker jag köpte var hårt förvärvade så kunde jag inte släppa dessa syner och möten på min resa.

Med ögon vana att se avenyer och skyskrapor tittade jag ut genom mitt vardagsrumsfönster. Ett stilla höstregn gav intrycket att allt i världen utanför vardagsrumsfönstret gick i olika nyanser av grått. Trots detta kändes det bra att vara hemma igen. Jag vände mig om och tittade på min lägenhet och det kändes som att jag såg allt på nytt, som att jag fått nya ögon under resan. Hundvakten hade inte kommit ännu så det var bara jag hemma och utan hundarna var det som att lägenheten varit berövad liv under de veckor jag varit bortrest. Lägenheten var tyst och kall som om dess själ inte längre levde. Jag strök med ena handen längs matsalsbordet samtidigt som jag blundade och andades in djupt. Det var en lustig känsla som infann sig då jag visste att inget rörts under de veckor jag varit borta samtidigt som jag hade en känsla av att något väsentligt hade förändrats. När jag tittade mig omkring så insåg jag att det var inom mig som något hade förändrats. Som så ofta så är det som att varje gång jag reser bort så hittar jag hem mer och mer.