Åke Englund

– Hej, jag ser att du är stressad så jag lämnar bara påsen. Kvinnan gav mig en liten papperskasse, log mot mig och lämnade butiken. Jag var mitt inne det kaos som jag kallar mitt arbete och som så ofta hade jag flera saker på gång. Jag kunde inte riktigt placera kvinnan men jag tackade för påsen och log tillbaka. Det är sällan jag tar mig själv eller min plats i livet för givet så att påsen skulle vara till mig var inget jag reflekterade över utan jag letade förgäves i mitt minnes labyrinter för att komma på vem påsen kunde vara till. När det lugnade ner sig så tittade jag i påsen och såg att det var ett par hemmastickade strumpor som låg i påsen. När jag såg strumporna började min hjärna finna logiken i minnets labyrinter och jag insåg att strumporna var till mig. Jag kom ihåg att kvinnan som gett mig sockorna ofta pratat om hur hon brukar sticka saker till människor som hon tycker om och att hon skulle sticka något till mig.
Det var nästan med chock och med en viss misstänksamhet som jag insåg att en kvinna jag knappt känner hade stickat sockar till mig. Som barn kände jag mig aldrig önskad, sällan uppskattad och undantagsvis omtyckt. Under min uppväxt levde jag i tron att alla hade det som jag och det är först som vuxen som jag förstått att det inte var så för alla. Och att det inte borde vara så för något barn. I hela mitt vuxna liv har jag påverkats av detta men också arbetat på att inte styras av detta. Men ett själsligt ärr från min uppväxt som ibland blir tydligt är att jag kan reagera med chock och misstänksamhet när människor är snälla mot mig. Så det var med största förvåning och nästan med misstänksamhet som jag insåg att sockarna var en gåva till mig.