Åke Englund

Jag skriver en text om att vara oönskad som barn, om att vara utsatt för en alkoholist infall och nycker som barn, om att som barn få höra att man inte är värd något, att man bara är en belastning. Tänker på ett engelskt uttryck som på svenska går ungefär såhär: ”Hugg och slag kan bryta mina ben men hatfulla ord sårar för evigt”. När jag skriver texten tänker jag att det på något sätt hade varit enklare att bli slagen. Slag som ger blåmärken, sår eller brutna ben. Slag som konkreta bevis. Bevis som inte går att säga emot. Bevis som inte går att gömma eller förneka. För hugg och slag ger brutna ben, blåmärken, sår eller ärr som säger att något faktiskt hänt. För själens ärr må vara lika verkliga, lika smärtsamma. Men de blir osynliga för omgivningen, de går att förneka av en omgivning som inte vill se. Och framför allt så förminskar barnet det som hänt, han vänder bort själens ärr så att ingen kan se dem, han tänker att det nog inte är något. Han tänker att om ingen annan tar det på allvar varför ska då han själv göra det?

Mannen skällde på mig som om jag haft ihjäl någon och jag kände hur ilskan steg i mig, kände hur trött jag var på respektlösa människor som inte kan uppföra sig, ville skälla tillbaka och släppa ut allt som jag tagit emot. Men jag pratade sansat med mannen som till slut insåg att han tagit fel. Utan att ta tillbaka allt han slängt på mig, utan att be om ursäkt gick han sin väg och jag ville skrika åt honom att komma tillbaka och be mig om ursäkt. Jag hade förtjänat en ursäkt från honom och alla andra som dagligen behandlar mig som skit bara för att jag arbetar i ett serviceyrke. Men, och jag vet fortfarande inte vad som fick mig att komma denna insikt, jag fick helt plötsligt en insikt, en känsla som totalt tog över. Jag kände att jag inte vill utsätta någon, inte ens de som utsätter mig för den behandling som jag så ofta utsätts för. Jag vill inte längre skälla, skrika och slänga skit på andra. Jag vill inte ens ge tillbaka. För ingen är värd att utsättas för denna behandling, ingen ska känna denna känsla. Inte ens de som själva utsätter andra för det.

Vissa människor gör intryck trots att man egentligen inte känner dem. Som när jag tillbringade några veckor i New York för ett par år sedan och träffade en man som arbetade på ett Starbucks som runt hörnet från mitt hotell. Jag åt ofta min frukost där och lika ofta avslutade jag dagen med en Caramel Macchiato där och det verkade som att han alltid arbetade när jag var där, och vi gick från ett hej till att småprata om hur dagen varit. En morgon när jag gick längs en av New Yorks avenyer så mötte jag honom bärandes på en trumpet så jag frågade vad han gjort och han berättade att han spelade trumpet på en nattklubb och nu var på väg för att arbeta på den Starbucks där vi brukade träffas i vanliga fall. Han tycktes så levnadsglad och fylld av energi. Han log mot mig och sa att han levde på stadens energi och följde rytmen av stadens hjärta. Han blundade samtidigt som han tog min hand, lade sina pek- och långfingrar över min handled som om för att ta min puls. Sedan öppnade han ögonen, log mot mig och sa att jag också hade stadens rytm i mig, att jag i kropp och själ var en äkta New Yorker. Vi skildes åt och jag åkte hem några dagar senare, tyvärr så möttes vi inte igen men jag tänker på honom ofta och ibland känns det som att han är med mig när jag skriver min blogg eller min bok, eller min poesi, eller när jag skriver en artikel för Borås Tidning, eller när jag ska börja på en föreläsning. Han gjorde ett stort intryck men jag vet inte ens vad han heter. Mannen som spelade trumpet om nätterna, arbetade på Starbucks på dagen och levde på stadens energi och följde rytmen av stadens bultande hjärta. Men han vandrar bredvid mig.

Det är inget som jag är stolt över men jag kan känna ett visst förakt mot människor som inte kan hålla tillbaka känslor. Jag uttrycker inte detta förakt men känner det inombords. Inte för att jag själv är någon mästare i att dölja mina känslor, tvärtom får jag ofta höra att jag är som en öppen bok. Jag tror att mitt förakt för de som inte kan hålla tillbaka eller dölja sina känslor kommer från den tid i livet då jag kände mig tvungen att hålla tillbaka känslor, dölja vem jag är och framför allt inte tillåta mig att känna något för det kunde innebära att jag tappade kontrollen. Att jag idag är som en öppen bok ser jag som en slag motreaktion på min uppväxt och jag ska villigt erkänna att jag säkerligen överkompenserar för den tid som gått förlorad. Det är lite Peter Pan över det hela. Men trots att jag ser mig själv som en öppen bok så lever jag fortfarande till viss del med tron att jag kan kontrollera och dölja mina känslor och jag blir alltid lika handfallen när jag misslyckas med att kontrollera och dölja känslor som kommer över mig.
Som häromdagen när jag deltog i en tävling i estradpoesi. Jag valde att framföra en dikt som handlade om ett smärtsamt minne, ett minne som jag trodde att jag förlikats med sedan länge. Men så när jag stod där framför publiken med strålkastare riktade mot mig med mikrofonen som mitt enda sällskap, då sköljde känslorna över mig som en tidvattensvåg. Närvaron av minnet fick mig att tappa tråden, tappa mitt fokus och förlora min rytm. Det var som att tidvattensvågen som sköljde över mig förde mig tillbaka till barndomens mörka gränder. Strålkastarens ljus hade agerat sköld mot publiken då den bländat mig men nu när jag tappat tråden, fokuset och rytmen så utplånade strålkastarens sken alla flyktvägar och jag kände mig helt utlämnad. Och där i det ögonblicket så insåg jag att jag inte alls har kontroll, att jag inte kan dölja mina känslor. Och trots att jag fick denna insikt i strålkastarljus, framför publik och med en mikrofon som enda sällskap så kändes det bra. Det kändes som att se en illusion falla till golvet och krossas likt en röd blänkande julgranskula i glas. För illusioner är vackra men verkligheten med dess brister, dess faror och osäkerhet är vackrare.

Skottet ekade i salongen och ett liv var utsläckt. Det var rätt beslut men samtidigt skulle det få konsekvenser. Jag kände hur tårarna rann ner för min kind och allt kändes hopplöst. Paret bakom mig tycktes helt oberörda av det som utspelades på filmduken och fortsatte det samtal som pågått oavbrutet sedan de kom in i biosalongen. Jag hade vänt mig om och hyschat åt dem tidigare under filmen utan att det gett något resultat så nu vände jag mig om bad dem uttryckligen att hålla tyst. Killen gav mig en ilsken blick som om det vore jag som stört honom och inte tvärtom och tjejen som förvånad ut som om hon först nu insåg att det fanns andra i salongen. Jag vände tillbaka blicken mot filmduken och försökte slappna av och fortsätta att titta på filmen samtidigt som jag hörde dem upprört diskutera hur jag stört dem. Jag funderade på att skriva en text om folk som inte kan uppföra sig på bio, folk som inte kan koncentrera sig, folk som inte kan respektera sin omgivning. Funderade på om jag kunde få in den på kultursidorna som frilansande kulturskribent. Kanske kunde skriva något riktigt vasst utan att bli nedlåtande och personlig. Skriva något om respekt för de som gjort filmen och för de som betalt pengar för att se filmen. Men något sa mig att paret bakom mig inte läste kultursidorna speciellt ofta…

Bussen började närma sig skolan där jag skulle hålla dagens föreläsning och min sedvanliga nervositet hade börjat göra sig påmind. Jag satt ensam i bussens bakre del och gick igenom föreläsningen för mig själv. Inte för att jag behöver då jag haft samma upplägg på min föreläsning i snart 15 år men ingen klass är den andra lik och min nervositet blir mer lätthanterlig när jag förbereder mig. Trots att jag föreläst om homosexualitet under så många år så finns det perioder då jag kan stamma på ordet homosexuell, ett ord som har en ganska central del i min föreläsning. Så jag satt där i bussen, helt ensam. Och tänkte för mig själv att om jag säger ordet homosexuell högt för mig själv så kunde jag vara säker på att inte stamma på ordet under föreläsningen. Så jag andades in och samtidigt som jag andades ut så sa jag homosexuell högt för mig själv utan att stamma. Nöjd med att det gått bra log jag för mig själv och suckade nöjt. Och i samma ögonblick märker jag att jag inta alls är själv i min del av bussen. Snett bakom mig sitter en äldre dam som håller hårt i handväskan och ser helt skräckslagen ut. Jag drog upp axlarna och armarna i ett försök att be om ursäkt vilket fick henne att resa sig upp och sätta sig längre fram i bussen. Funderade på att förklara för henne men det hade nog bara gjort det värre kände jag.

Jag förundras ofta över hur mycket andra tror på mig. Bara den senaste veckan har jag fått höra kommentarer som: ”Du är värd bättre!” ”Du är väl aldrig rädd!” ”Du kan göra vad du vill, du kan bli vad du vill!”. När jag får dessa kommentarer så blir jag ofta förundrad då jag aldrig sett mig själv som andra tycks se mig. Tvärtom så har jag aldrig uppmuntrats att tro på mig själv och jag har heller aldrig trott speciellt mycket på min egen förmåga. Självkänsla är något som jag börjat bygga först i vuxen ålder och det har varit lite som i vinjetten till anslagstavlan som gick i tv när jag växte upp. Jag har fått göra som killen i anslagstavlan och ta bort allt som fanns tidigare och börja om från början, bygga upp allt på nytt. Jag har fått lära om och lära mig att jag är värd ett bra liv.
Jag har fått lära mig att våga trots att jag är rädd. Jag har fått lära mig att jag faktiskt kan göra vad jag vill och bli vad jag vill om jag bara anstränger mig. Det har varit som att jag har fått intala mig själv att jag har ett värde i mig själv, jag har fått putta fram mig själv på livets scen trots min scenskräck, jag har fått klappa mig själv på axeln och säga till mig själv att jag klarar det här. Det har varit ett hårt arbete och jag har känt mig som en cirkusartist som balanserat på slak lina med strålkastarna i ögonen och röster från det förflutna som gjort sitt bästa för att få mig ur balans med sina rop om att jag inte kan, inte är värd något och att jag borde ge upp. Och att då ha vänner som tror på mig och min förmåga fyller min själs bägare till bredden av tacksamhet.

På väg in i butiken för att börja dagens arbetspass mötte jag en stamkund som jag hälsade på och jag kunde instinktivt känna att han ville mer än bara hälsa på mig. Jag stannade upp och frågade hur det var med honom och han log och sa att det var bra med honom samtidigt som han berättade att hans flickvän hade dött i cancer för några veckor sedan. Han visade fotografier på henne och berättade om deras sista tid tillsammans. Jag kände igen mig i att kunna berätta om något hemskt samtidigt som jag inte kan låta bli att le, som om att le vore det sista skyddet, den sista skölden mot det oundvikliga, det otänkbara. Jag lade min hand på hans axel samtidigt som jag tog hans hand och tackade för att jag fått se bilderna och höra om deras sista tid tillsammans. I tyst samförstånd tycktes vi göra en överenskommelse om att leva livet mer intensivt, vara mer närvarade och ta vara på dagen. Vi log båda och jag nickade ett tyst farväl till honom när jag gick vidare.

Skylten med texten: ”Vill du ha en ren och fin vårdcentral? Använd då tossor!” var det första jag såg när jag öppnade dörren till entrén på vårdcentralen. Jag hade ingen större lust att ta på mig de klarblåa tossorna men jag vill ju ha en ren och fin vårdcentral och jag retar mig ofta på folk som inte läser och följer skyltar så jag tog på mig de klarblåa tossorna och gick till receptionen för att sedan gå vidare till övervåningen där jag skulle möta läkaren. När jag betalade avgiften i receptionen såg jag att jag var den enda av patienterna som använde de klarblåa tossorna, samma sak i väntrummet innan jag fick komma in till läkaren. När jag satt där i väntrummet började jag fundera på ordet tossor, vilket fult ord det var och att personen som kom på det måste ha varit tossig, man såg ju helt klart lite tossig med tossorna på sig. När jag lämnade vårdcentralen efter läskarbesöket tog jag av mig mina tossor och slängde dem i en soptunna. Soptunnan var helt tom så jag var uppenbarligen den enda som ville ha en ren vårdcentral, eller kanske den enda som vågade ha på mig tossorna och se lite tossig ut.

Det var lite mer än en timma kvar av arbetspasset och jag låg konstant på brisningsgränsen till att resa på mig och gå. Jag har turen att ha ett arbete som jag trivs med, men de senaste veckorna har det tärt på mig och jag funderar dagligen på att ge upp, säga upp mig och bara lämna allt bakom mig. Jag är stressad och utarbetad. Och nu satt jag här irriterad, stressad och allt jag ville var att resa på mig, gå iväg samtidigt som jag tog av mig arbetskläderna och slängde dem på marken där jag gick. Tanken på att bara lämna allt förtärde mina tankar totalt. Allt som höll mig ovanför ytan var de stamkunder som handlade vid den här tiden som jag kunde småprata lite med. Och så kom en kille som jag brukar prata en del med, vi småpratade en stund och jag var halvt ärlig mot honom när han frågade hur det var med mig så jag sa att jag var rätt trött och egentligen ville gå hem men att det inte gick än på en timma. Efter att vi pratat en stund om hans dag och om hans träning så gick han mot utgången, men när han var nästan framme vid utgången så vände han sig om och sa: ”Kämpa på nu den sista timman så ses vi i morgon igen!”. Hans leende och hans kommentar gav mig kraft att simma upp mot ytan och ork att ta mig till strandkanten som jag kallar arbetsdagens slut.

De flesta kvällar när jag kommer hem efter kvällens hundpromenad efter arbetet så brukar jag sätta mig ner med hundarna i soffan och lyssna på min favoritskiva. Oftast tänder jag bara några ljus och sitter där i det dämpade ljuset och klappar på hundarna samtidigt som jag låter dagens intryck sjuka in. Släpper allt väsen och all stress från dagen som gått. Jag dras till möten med människor likt en mal dras till ljus men samtidigt så finns det något som tär på mig i mötet med andra människor och jag behöver det där ögonblicket om kvällen när jag får vara ifred. Som regel så lyssnar jag på samma skiva varje kväll och jag har inte tröttnat på låtarna trots att jag lyssnat på den dagligen under flera år. Men lustigt nog så var det som att jag hörde musiken på nytt för första gången häromkvällen. Jag kom ihåg en gammal förälskelse, jag kom ihåg hur jag kämpade emot hans uppvaktning tills jag till slut föll för hans uppvaktning och hur sårad jag blev vid uppbrottet strax därefter. Vet inte varför jag kom ihåg detta minne just nu, kanske var det den varma vårvinden som tycktes smeka min nacke när den letade sig in genom det öppna fönstret, kanske var det att jag verkligen lyssnade på skivan och inte bara hade den på i bakgrunden och lät mig färdas tillbaka till då jag hörde den första gången. Vad det än var som fick mig att minnas så fick det mig också att inse hur mycket jag har förändrats och hur mycket som hänt i mitt liv sedan dess.

Det var bara jag, en servitris och en pryoelev i en avskild del av restaurangen. Jag åt min mat och njöt av ensamheten när delar av deras konversation sipprade in mellan mina tankar. Jag försökte att inte låta mig störas av deras diskussion men när ordet bög nämndes kunde jag inte låta bli att lyssna. Det visade sig att en av servitrisens bästa vänner var bög och hon berättade om honom för pryoeleven som tycktes rysa vid blotta tanken på att servitrisen kände en bög. Trots att pryoeleven ställde frågor om servitrisens bögkompis så kunde han inte låta bli att högljutt berätta hur äckligt han tyckte det var med bögar och han skakade på sig som om för att skaka av sig något obehagligt som satt sig på hans kropp. Deras konversation, eller rättare sagt pryoelevens reaktion och kommentarer irriterade mig men jag orkade inte reagera. Ville bara vara ifred, sitta i min ensamhet och njuta av maten, få vara ifred för ett ögonblick. Även om jag funderade på att gå fram till pryoeleven, sträcka fram min hand och hälsa på honom. Och när han håller mig i handen skulle jag hålla kvar den i ett fast grepp och säga att han borde tänka sig för innan han säger saker för det finns alltid någon som hör. Och att allt inte syns utanpå men att det känns inuti för den som hör hans kommentarer. Att han borde tänka sig för. Men, jag nöjde mig med att servitrisen konfronterade honom och hans åsikter. Servitrisen kändes som en god allierad och jag lät henne kämpa dagens slag när jag avslutade min måltid och retirerade till restaurangens utgång.