Åke Englund

Somnade i soffan. Drömde att jag var på en kulle om kvällen och såg ner på en upplyst stad. Följde en lång rak väg ner för kullen mot staden. När jag nådde staden visade det sig att den var lagd under vatten. Jag simmade jämns med ytan och dök ner vid utvalda platser för att se staden under ytan. För att se det som tidigare var i dagen men som nu var täckt av vatten och mörker. Dök ner i vattnet för att besöka platser som tidigare varit viktiga för mig. När jag återvände upp till ytan hörde jag den lugnande rösten av en vän, en vän som jag inte kunde se utan bara höra, min vän sa att han väntat på mig då han visste att mitt besök under ytan varit viktigt för mig. Jag kunde inte se min vän men det kändes inte viktigt då hans närvaro var allt som betydde något. Vi simmade längs gator och avenyer som vi visste fanns där nere under ytan men som vi inte kunde se. Jag vaknade stillsamt och när jag insåg att jag bara drömt så kände jag en saknad efter det varma vattnet och staden under ytan. Men framför allt saknade jag min vän vars trygghet hade säkrat min färd genom den vattentäckta stadens labyrinter, under ytan och i mörkret. Vem min vän i drömmen varit kunde jag inte komma ihåg i vaket tillstånd men jag saknade hans sällskap.