Hålla ut
Det var lite mer än en timma kvar av arbetspasset och jag låg konstant på brisningsgränsen till att resa på mig och gå. Jag har turen att ha ett arbete som jag trivs med, men de senaste veckorna har det tärt på mig och jag funderar dagligen på att ge upp, säga upp mig och bara lämna allt bakom mig. Jag är stressad och utarbetad. Och nu satt jag här irriterad, stressad och allt jag ville var att resa på mig, gå iväg samtidigt som jag tog av mig arbetskläderna och slängde dem på marken där jag gick. Tanken på att bara lämna allt förtärde mina tankar totalt. Allt som höll mig ovanför ytan var de stamkunder som handlade vid den här tiden som jag kunde småprata lite med. Och så kom en kille som jag brukar prata en del med, vi småpratade en stund och jag var halvt ärlig mot honom när han frågade hur det var med mig så jag sa att jag var rätt trött och egentligen ville gå hem men att det inte gick än på en timma. Efter att vi pratat en stund om hans dag och om hans träning så gick han mot utgången, men när han var nästan framme vid utgången så vände han sig om och sa: ”Kämpa på nu den sista timman så ses vi i morgon igen!”. Hans leende och hans kommentar gav mig kraft att simma upp mot ytan och ork att ta mig till strandkanten som jag kallar arbetsdagens slut.