Åke Englund

Publicerat från iPhone

Har inte skrivkramp. Har idékramp. Söker efter idéer till nästa tidningsartikel, söker efter en idé stark nog att filmatisera. Har insett att jag har förmågan, motivationen att skriva och att jag har kontakter och motivation att spela in en film. Men jag har inte det viktigaste. Idéerna, grunden, historierna. Söker efter något jag brinner för, något jag känner för, en infallsvinkel som är min. Och visst, det finns små idéer, små tankar. Men inget stort nog, inget bra nog. Så jag går i väntans tider, iakttar min omgivning, bidar min tid, inväntar.

Såg en film häromdagen och en mening satte sig i mina tankar på samma sätt som när man får en låt på hjärnan. Det var en av huvudpersonerna i filmen som sa: ”Jag vill se med mina ögon, uppleva med mitt hjärta och känna med mitt kött”. Och jag kan bara inte släppa den där meningen. Den sammanfattade på något sätt hur jag känner inför livet och kanske även min rädsla för att livet bara rinner mellan fingrarna likt sand i livets timglas.

Sedan länge känner jag att jag samlar på mig onödigt mycket saker och jag håller på med någon slags evighetsprojekt där jag rensar ut och gör mig av med saker som jag inte använt på ett år, saker som jag känner inte längre ger mig något eller saker som inte representerar den jag är eller något viktigt som hänt i mitt liv.
Någon gång i månaden åker jag till någon soptipp med saker, lämnar in saker på Röda Korset eller ger bort saker till vänner. Och någonstans därunder allt som jag gör mig av med så finner jag mig själv, ett tydligare jag träder fram. En vän som hälsade på mig häromdagen blev förvånad över alla böcker jag hade. Ironiskt nog så har jag lämnat in fem papperskassar med böcker på Röda Korset sedan han hälsade på mig senast. För min egen del så har jag bland alla tidningar som jag haft i högar, funnit de artiklar och andra texter som jag skrivit och känner mig imponerad och stolt över mig själv. Att se allt jag skrivit och hur jag utvecklats i mitt skrivande har också stärkt mig som person. Allt rensande gör mig tydligare både för mig själv och för andra.

Har så länge jag kan minnas varit fascinerad av filmer och intresset har bara blivit större med tiden. I veckan som gått har jag sett tre filmer på bio. Ofta sitter känslan av en film kvar i dagar, ibland veckor eller månader. Det finns till och med filmer som förändrat mitt liv. Och nu under hösten har jag utan att reflektera över det tagit flera steg att närma mig filmer från ett annat håll, inte längre bara som åskådare. Jag var statist i en film som några vänner till mig spelar in så jag har varit med bakom kulisserna under en filminspelning och provat på att stå framför kameran. Jag skrev en artikel till Borås Tidning om filmens betydelse på ett personligt plan för mig och det blev ännu tydligare för mig hur viktig film kan vara. Och under filmfestivalen i Seattle såg jag en svensk regissörs fjärde film och lyssnade på honom när han berättade om processen bakom filmen. Någonstans där i Seattle, i mörkret i en biosalong så kom jag att tänka på hur många gånger jag fått höra från lärare och elever när jag föreläst för dem att det är som att se en film framför sig då jag berättar min historia. Det var som att allt strålade samman. Filminspelningen, tidningsartikeln, när jag lyssnade på regissören berättade om filminspelningen och kommentarerna om mina föreläsningar. Jag kom att tänka på att något som ofta gjort intryck på mig under just dessa filmfestivaler är kortfilmer och jag kunde inte släppa tanken på att göra en kortfilm. En idé har tagit sin början och jag kan inte släppa tanken på att vilja göra en film.

Jag blir arg på folk så gott som varje arbetspass. Möter dagligen folk som uppför sig på ett sätt som gör att jag tappar hoppet om mänskligheten. Bara under kvällens arbetspass har jag varit med om folk som behandlat andra kunder eller butikspersonal så illa att de egentligen inte borde få handla. Men, man är i underläge och kunden har ju alltid rätt, och jag är av uppväxt och ohejdad vana något av en expert på att hantera människor som dessa. Så det märks nog väldigt sällan på mig om jag är arg, sårad eller ledsen. Jag ler ännu mer samtidigt som jag är orolig för att min ilska eller irritation ska synas. Men mitt leende och min förmåga att dölja mina känslor ger mig konstant belöningar i olika former. Belöningar i form av kommentarer om hur glad jag jämt är, hur glad man blir av att träffa mig. Idag fick jag till och med höra att en personalchef i en butik i stan kommer att använda mig som exempel och förebild på ett personalmöte som de ska ha i morgon. Jag blir otroligt glad när jag får höra om detta men någonstans inombords känner jag mig mest förvånad över att ingen ser den arga, trötta och irriterade Åke, tacksam men förvånad.

Hackar grönsaker, kokar pasta och smuttar på ett glas vin samtidigt som jag lyssnar på Miles Davis. Blundar och andas in dofterna som blommar ut när jag steker grönsakerna. Smakar av pastan. Häller av vattnet och lägger upp de stekta grönsakerna och pastan. Innan jag sätter mig ner för att äta byter jag musik och lyssnar på Cecilia Bartoli när jag äter maten. Tittar på datorns bildskärm och bläddrar mellan de öppna dokumenten. Ett är boken jag skriver, ett annat är dikter jag försöker skriva och det tredje dokumentet är en idé till en tidningsartikel som jag jobbar på. Tittar mig omkring och det slår mig att allt jag har är skapat av mig själv. Att allt jag har omkring mig är sådant som jag arbetat ihop, sådant som jag själv skapat. Och att inget av detta är något jag fått med mig hemifrån. Allt är från ett liv jag som jag har skapat, upptäckt, format och formats av i vuxen ålder. Jag är inte uppväxt med att skriva texter, läsa dikter, lyssna på opera eller laga mat och dricka vin samtidigt som jag lyssnar på jazz. Allt detta är saker som jag upptäckt under min resa i vuxendomens land där jag tagit mig fram utan kunskap och lärdom från barndomens land.

Jag hade flyt och orden tycktes skapas i kontakten mellan fingrarna och tangenterna istället för i mitt huvud. Ljudet från de andra gästerna på caféet låg som en matta av ljud i bakgrunden och samtidigt som jag kunde höra dem så kunde jag inte urskilja enstaka detaljer utan ljudet fanns bara där. För en del skulle det kunna vara störande men för mig var det en av anledningarna till att jag tar med mig datorn till ett café för att skriva på min bok. Fingrarna rörde sig över tangenterna och jag var så fokuserad på att skriva att jag först inte märkte killen som hade satt sig bredvid mig. Han satt bara någon meter ifrån mig och sa ingenting utan tittade på mig när jag skrev, det var svårt att gissa ålder på honom men han såg ut att vara 5-6 år gammal. När han märkte att jag sett honom så frågade han mig om jag var en författare. Hur svarar man på den frågan? När är man en författare? När man skrivit ett visst antal böcker? När man blivit publicerad? När man lever på sitt skrivande? Men jag svarade att jag var det, ingen ide att förvirra killen med mina tankar. Med stora ögon nickade killen åt mitt svar och det var som att han fått svaret på ett av livets stora frågor och nu fascinerat studerade mig och mitt skrivande. Hans mamma kom fram till oss och sa åt honom att inte störa mig när jag jobbade och de gick iväg till ett annat bord där de fikade. Jag fortsatte att skriva men så efter en stund kom mamman fram till mig och jag tittade upp från datorn. Hon bad om ursäkt för att hon störde men hon undrade om hennes son skulle kunna få en autograf av mig. Han hade aldrig träffat en författare. Förvånad tittade jag bort mot bordet där killen satt och blygt vinkade han till mig. Jag vinkade tillbaka och skrev min namnteckning på pappersbiten kvinnan hade med sig. När de gick ut från caféet vände sig killen om och vinkade. Jag log och vinkade tillbaka.