Åke Englund

Min närmsta vän bor 100 mil bort. Vi har varit vänner i mer än 16 år och trots avståndet mellan oss finns det ingen som står mig närmare. Vi träffas inte så ofta men vi pratar med varadra nästan varje dag så jag tänker sällan på avståndet mellan oss, tänker sällan på våra skilda liv. Under midsommar blev det dock tydligt för mig att vi lever skilda liv. Men ändå delade liv. Jag arbetade dubbla skift trots att det var midsommarhelg. På rasterna pratades vi vid. Jag gick hem för att gå ut och gå med hundarna och han var hemma på gården för att kolla till djuren, han var egentligen på ett midsommarfirande men var tvungen att gå ifrån. Jag arbetade men var tvungen att gå hem på rasten, för djurens skull. Han lever på landet, jag bor i stan. Han jobbar med djur, jag jobbar med människor.Han älskar att bo på landet, jag dyrkar asfalten under mina fötter. Vi har båda försökt leva liv som inte var gjorda för oss och återvänt dit där vi känner oss hemma. Och behållt kontakten under alla år. Ibland kan jag känna avundsjuka på hans liv med familj, rutiner i årstider och helger. Närheten till landet och naturen. Men vi vet båda att jag inte kan leva det livet. Vi lever båda de liv vi måste leva för att kunna leva med oss själva. Vi har skilda liv, men ändå delade liv.

Jag vaknade återigen av telefonens larm. Jag hade använt snoozefunktionen i nästan en timma trots att jag hatade ljudet av larmet. När jag tog tag i telefonen såg jag att skärmen var täckt av information. Det var uppdateringar från Facebook, Twitter, Instagram och två missade samtal från okänt nummer. Två missade samtal!!! Fan svor jag högt för mig själv. Fan i helvete! Hundarna tittade upp med nyfiken blick på mig när jag svor mina ramsor. I samma ögonblick som jag såg att jag hade två missade samtal så kom jag ihåg att jag skulle bli telefonintervjuad i radio vid den här tiden. När alla insikter föll över mig som ett kallt höstregn så ringde telefonen igen. Jag reste mig fort upp och harklade mig innan jag svarade. Naturligtvis var det från radion och vi genomförde intervjun som planerat och jag skärpte mig till det yttersta för att inte låta alltför nyvaken, kickstartade hjärnan för att kunna svara på deras frågor. Det var inte den bästa intervjun jag gjort men förhoppningsvis märktes inget och när intervjun var över satte jag mig ner på sängen och hundarna tittade på mig med undrande blickar.

Sitter in i det sista och arbetar med manuset till boken. Har låtit några vänner läsa mitt manus och trots att jag suttit med manuset i ett och ett halvt år, trots att jag läst det om och om igen. Och trots att jag har låtit en bekant korrekturläsa manuset så finns det fortfarande detaljer kvar som jag nu får justera. Oftast är det ord eller kommatecken som saknas. Samtidigt så vet jag att det är ett vanligt fel som jag gör när jag skriver. Jag tappar ofta ord när jag skriver men det är som att min hjärna "skriver" in orden i texten när jag läser den så jag märker inte att jag gör det felet. Samtidigt så är jag tacksam för att mina vänner som läst boken hittat felen åt mig. Tänk om jag varit lika tacksam när en lärare påpekade fel i sådant som man skrev under skoltiden. Så annorlunda livet hade varit.

När jag är ensam, när ingen ser, då brukar jag nynna med i texten till låten som jag lyssnar på. Som häromkvällen när jag hade rast och var ensam på lunchrummet. I bakgrunden spelades låten Fever och jag nynnade med i låten. Efter att jag försäkrat mig om att ingen såg mig började jag dansa och sjöng med i texten. Låtsades att jag dansade med en kille som jag är förtjust i. Sjöng för honom samtidigt som vi dansade tillsammans. När låten nådde ett crescendo släppte jag taget om honom och låtsades spela på instrumenten i låten. Slog på trummor och knäppte med fingrarna. Slutade sjunga med, släppte taget om instrumenten och blundade samtidigt som jag dansade i min ensamhet. Log för mig själv och skrattade till. Tänkte på hur jag aldrig dansar, sjunger eller spelar något instrument inför andra men jag har skrivit en bok där jag lämnar ut mitt innersta, en bok där jag vänder ut och in på min själ och berättar för alla om mina tankar. Men dansa, spela ett instrument och sjunga inför andra vågar jag inte.

Min morfar och mormor bodde i ett stort hus med många rum. Rum som salen, biblioteket och vita rummet. Mitt i huset låg badrummet. För mig var badrummet husets hjärta. För mormor var köket husets hjärta, för morfar var det biblioteket. Men för mig var badrummet husets hjärta. Badrummets tapeter var svarta och röda. Oxblodsröda och kolsvarta i ett mönster som inte gick att tyda då mönstret och färgerna flöt ihop till något pulserande. Nästan som om väggarna var levande. Som ett levande pulserande hjärta med blod som flöt fram i mörkret. För hjärtat lever ju, precis som jag gjorde, i mörkret. Och för mig var badrummet husets hjärta. Och där i husets hjärta, där fanns det en magisk spegel. När jag stod framför den spegeln var det som att bakgrunden, den kolsvarta och oxblodsröda tapeten blev levande samtidigt som den kamouflerade bakgrunden gjorde så att allt som existerade i spegeln var jag. Min spegelbild. När jag stod och tittade på mig själv i den spegeln så var det ett av få tillfällen som jag kände mig nöjd med mig själv, ett av få tillfällen som jag inte kände mig ful och oönskad. I den spegeln såg jag mig själv i en annan värld, i en annan tid. Ibland brukade jag sätta mina händer på spegeln, blunda och intensivt önska att jag var någon annanstans. Att jag kunde kliva igenom spegeln in till en annan värld. Jag brukade önska det av hela mitt hjärta i husets hjärta.

Jag mötte en bekant som frågade mig hur det gick med min bok. Jag berättade att jag är i stort sett färdig, att det är mest detaljer och finputsning kvar. Jag berättade vidare att jag låtit några utvalda få läsa boken så att jag skulle få en känsla för hur jag lyckats med boken. Och att jag fått väldigt positiv respons, även från de som jag avsiktligt låtit läsa boken för en tuffare bedömning. När jag berättat om hur det gått så lade jag till att det trots allt var nu som det svåra arbetet började, arbetet med att hitta ett förlag som vill ge ut boken. Men som så ofta annars så hade kvinnan jag berättade allt detta för, en entusiasm och tro som jag själv inte besitter. Tvärtom så blir jag osäker och saknar all tilltro på mig själv och boken. Eller inte boken i sig, för den är jag stolt över och den har blivit som jag ville . Men jag saknar tilltro till att någon ska ge ut den. Men kvinnan som jag berättade för om min bok var helt övertygad om att den kommer att bli utgiven och att detta var början på något nytt, början på att göra det jag verkligen ville göra. Början på att göra det jag är ämnad att göra. Det är inte första gången jag möter denna tilltro till mig hos andra. Vad ser de hos mig som jag inte ser? Varför orkar inte jag hålla ut och bibehålla tron på mig själv?Egentligen borde jag ha deras tilltro till mig själv och vara oberoende av deras tro på mig.

Under hela mitt vuxna liv har jag kämpat mot mörkret som jag bär inom mig. Mörkret som likt en oformlig dimma skiftar i form och storlek, ibland sveper den sig omkring mig likt en tvångströja, ibland lyckas jag skingra dess slöjor. Med tiden har jag fått allt större makt över mörkret och vi slåss likt två boxare i en ring, vi slåss och ibland har jag övertaget. Ibland har mörkret i mitt hjärta övertaget. Med tiden har jag funnit en ny arena där jag får övertaget mot mörkret. Jag lämnar boxningsringen och beger mig till simhallen. För andra kan det verka som att jag enbart simmar, men när jag simmar fritar jag mörkret dess makt. Jag dränker mörkret, om så bara för ett ögonblick. Ibland fokuserar jag bara på längderna jag simmar, ibland låter jag min fantasi flyta fritt på vattnet som omger mig. För varje längd jag simmar blir mörkret allt tröttare och sjunker allt djupare i simbassängen. Och jag blir lättare i hjärta och sinne, om så för ett ögonblick. Att simma håller mig flytande, vattnet håller mig flytande.

Fikade med en vän som var på genomresa. Vi hade inte träffats sedan förra sommaren och mycket av vårt samtal handlade om vad som hänt under året som gått. Under samtalet blev det tydligt hur mycket jag gjort under året som gått. Något som jag inte tänker på. Tvärtom så är min egen upplevelse, min egen bild av mig själv att jag inte gör något, att jag inte får något gjort. Men när vi pratade om hur mycket som hänt med mitt bokskrivande, mitt skrivande för Borås Tidning, resorna till olika filmfestivaler. Jag drack av min kaffe och insåg för mig själv att min bild av mig själv inte riktigt överensstämmer med hur andra uppfattar mig.

Om kvällarna efter att jag slutat mina arbetspass går jag ofta en längre promenad med hundarna. Njuter av de varma kvällarna, vandrar längs regntunga gator. Och varje kväll passerar jag restaurangen där jag tillbringade några fantastiska men bitterljuva timmar i sällskap med vännen jag älskar. En omöjlig men inte olycklig kärlek. En obesvarad men i högsta grad lycklig förälskelse. För jag är i högsta grad lycklig när han och jag möts på restauranger likt denna. Vi är vänner som i högsta grad är medvetna om förutsättningarna i vår vänskap. Jag är inte olycklig när han som nu är bortrest, men jag kommer att vara lycklig på ett sätt som saknar motstycke när han kommer hem. Känslan av hur det kändes under de timmarna vi tillbringade på restaurangen gror inom mig när jag vandrar förbi restaurangen. För ett ögonblick är allt jag ser ljuset från lyktan ovanför dörren till restaurangen. Och ljuset från lyktan fyller mig med samma värme som hans närvaro brukar göra.