Åke Englund

Jag var med i Citybutikernas reklamblad i måndags men jag har nästan inte arbetat sedan dess då jag varit på kurs. Men idag arbetade jag igen efter ledigheten och jag har fått ett antal kommentarer om artikeln. En kvinna kom fram till mig och tog tag mina kinder och liksom drog i dem samtidigt som hon sa att jag var en sååå söööt linslus... En annan kvinna kom fram och gav mig en kram och sa att jag är så härligt glad hela tiden och att artikeln var så bra. En man kallade mig för "den leende mannen", det låter som namnet på en deckare. Jag är ganska nöjd på det hela taget.

De senaste dagarna har jag gått en MOD-kurs, vilket är en kurs i att arbeta med mångfald och diskriminering. Kursens fokus ligger att upptäcka och bearbeta fördomar baserade på etnicitet, kön och funktionshinder men även sexuell läggning. Kursen har varit väldigt intressant och jag känner att jag i förlängningen skulle vilja arbeta som kurshandledare. Under kursen har jag dock upplevts som en lite udda fågel då jag betalt och gått kursen som privatperson och alla andra gått kursen genom sina arbeten. Samtidigt så har jag inte sagt någonting om att jag är homosexuell utan istället iakttagit hur mycket av kursens fokus som legat på sexuell läggning. Något som jag märkte första dagen var att när man nämnde diskrimineringsfrågor som rörde sexuell läggning, vilket inte hände så ofta, så sa man "personer med annan sexuell läggning". Jag fick många frågor om hur det kom sig att jag gick kursen och jag svarade lite svävande om att det var av eget intresse. Jag fick frågor om jag arbetade med diskrimineringsfrågor inom ICA vilket jag svarade nej på. Jag fick frågan om jag arbetade för någon intresseorganisation och jag svarade att jag jobbat för RFSL tidigare men att jag inte gör det längre. Jag sa ingenting om min sexuella läggning men jag lyfte fram frågan om diskriminering på grund av sexuell läggning vilket noterades snabbt och de undrade jag var intresserad av att arbeta med MOD-materialet med inriktning på sexuell läggning. Vilket ju är lite av en dröm för mig. Inte förrän sista halvtimman av kursen när vi körde en associationsövning kom jag ut som homosexuell. Intresset för mig och mina kunskaper i ämnet blev efter detta om möjligt ännu större. Kursen har gett mig mer än förväntat på flera sätt och jag har knutit flera för mig värdefulla kontakter.

Jag älskar min laptop. Idag när jag åkte till Göteborg för att gå en kurs så tog jag med mig laptoppen och på resan till och från Göteborg arbetade jag på en replik till en debattartikel. Resan fram och tillbaka gick hur snabbt som helst och jag hann lägga grunden för debattartikeln vilket innebar att jag under kvällen kunde finslipa och avsluta artikeln.

Jag har under flera år funderat på att pröva yoga men aldrig fått det gjort. Men så idag var jag för första gången på ett yogapass. Jag har börjat en nybörjarkurs i yoga på Prana Spa, det kändes lite tryggare att gå på nybörjaryoga så att jag fick lära mig lite grunder och fakta kring de olika övningarna. Samtidigt är jag ovig och saknar balans så jag ville börja lite lätt. Och det gick riktigt bra, min ovighet och mitt dåliga balanssinne till trots, det knakade i hela kroppen dock... Nu efteråt känns det riktigt bra och det närmaste jag kan komma att beskriva känslan så här efteråt är att kroppen känns fräsch. En anledning till att jag velat pröva på yoga har varit att stärka min rygg men nu inser jag också att mycket kring yoga handlar om andningen och det är ju något jag måste jobba med. När jag var på sjukhus för mina bröstsmärtor blev jag "ordinerad" att arbeta med andningen, så yogan kan vara bra även när det gäller mina bröstsmärtor. Jag riktigt längtar till nästa måndag för nästa yogapass.

Lagade mat med P och pratade om vitt skilda saker som själens oro och vad som händer efter döden. Det är något med mat och goda samtal. I vanliga fall äter jag all mat hemma med tv:n som sällskap så det är skönt att prata med någon, jag upplever alltför ofta en brist på "goda samtal" så kvällen var värdefull. Jag tog upp en idé/dröm som jag har haft en längre tid och P var så avslappnat självklar i sin attityd till att det var genomförbart och vi kom tillsammans på förslag på hur man skulle gå till väga. Den tanke jag haft ett tag kändes så mycket verkligare när jag sagt den högt, den attityd av att det självklart var genomförbart som P visade stärkte mig ytterligare.

Dagen efter radiointervjun så kom min debattartikel om könsneutrala äktenskap med i Borås Tidning så tajmingen kunde inte varit bättre. Bitar av intervjun har sänts i omgångar på radion även idag så exponeringen kunde heller inte den varit bättre. Var med i personaltidningen som kom igår och kommer att vara med i reklambladet för Citybutikerna som kommer på måndag så jag syns mer än Camilla Läckberg. Jag som en gång i tiden fick epitetet strålkastarhäxa... Det lustiga är att jag som alltid sökt uppmärksamhet, inte längre söker det (i samma uträckning) men numera söks upp istället.

Radio Sjuhärad ringde och undrade om jag ville vara med i debatt om könsneutrala äktenskap så klockan 15:30 var jag på Radio Sjuhärad och debatterade mot Per-Olof Hermansson från Kristdemokraterna. Känner mig riktigt nöjd med intervjun även om hans argument var riktigt skrämmande och låg på den där nivån där man jämställer äktenskap för homosexuella med att låta syskon gifta sig, att låta myndiga gifta sig med omyndiga och månggifte. Det fanns till och med förhållanden med djur i debatten så det säger en del om nivån på hans argument så det var inte svårt att vara den lugna och sansade med rationella argument. Jag var ovanligt nervös innan men jag känner mig riktigt nöjd med min insats, hoppas att repliken jag skrev till BT på en annan kristdemokrats debattartikel tas in. Den skulle komplettera min radiointervju så bra. Var ute och åt med några vänner efter radiodebatten och de var bra mycket mer upprörd än jag var, tror fortfarande att jag funderar på känslan av att möta någon direkt som har så diametralt och nästintill hatiska åsikter om vad jag är. Men det känns riktigt bra att mina vänner reagerar så hårt och tydligt som de gör, det känns riktigt bra.

Onsdag natt, har precis avslutat min replik på debattartikeln som var i Borås Tidning i måndags. Hittade koden jag behövde för att kunna hitta de rätta orden, de rätta argumenten och tonarten som jag ville spela i. Älskar känslan som jag upplever när det släpper och orden flödar, känslan av att sortera och lägga allt som det ska ligga. Att skriva är som att lägga pussel för mitt inre. Jag häller upp ord, meningar och argument på skärmen framför mig och letar i röran och lägger del för del tills jag slutligen sammanfogar det som denna natt blev ett 273-ords pussel.

Måndag natt, sitter framför datorn och funderar på en replik till en debattartikel som var i Borås Tidning idag. Har gått en timmas promenad med hundarna samtidigt som jag funderat på hur jag ska lägga upp min replik. Har inte hittat min ingång till debattartikeln, mitt sätt att angripa den. Den är skriven med en ton som inte är så vanlig när det handlar om homosexualitet och homosexuella i vanliga fall så jag vill spela i samma tonart. Eftersom argumenten är mer sofistikerade måste också mina motargument bli mer sofistikerade. Det är intressant och en spännande utmaning men än så länge har jag inte hittat koden som jag behöver för att kunna hitta orden för att kunna skriva min replik. Tar med mig laptoppen in till sängen, tur man är singel...

Väl hemma efter jobbet satte jag mig framför laptoppen och började arbeta på en insändare med anknytning till en artikel i dagens Borås Tidning. Hade inte tänkt skriva hela insändaren idag men så fastnade jag i texten, i skrivandet och kom inte loss förrän jag var klar med texten. Känner mig rätt nöjd med texten och skickade precis in den till Borås Tidning. Kan inte riktigt beskriva känslan av att fastna i skrivandet. Jag glömmer bort allt, tv:n i bakgrunden, regnet utanför och tevattnet som svalnat sedan länge. Allt som finns i skrivandets ögonblick är det pussel av bokstäver, ord och meningar som bit för bit blir till en färdig text.

Jag har ett matsalsbord som jag nästan aldrig ser, har röjt undan när jag har vänner hemma men nu är det belamrat igen. Har alla mina post-it-lappar, alla tidningsurklipp, alla idéer och uppslag till texter jag ska skriva, liggandes på bordet i någon slags ordning. Håller på att fundera på hurdan hemsida jag vill ha till mitt föreläsningsföretag och vad jag vill ha på hemsidan. Försöker att strukturera upp och få ordning på alla tankar, idéer och uppslag. En del saker leder till något medans annat spelat ut sin roll. Har tagit på mig ett skrivuppdrag och nästan lovat mig till ett annat. Inga negativa uppdrag men de kräver att jag levererar med regelbundenhet. Och någonstans på mitt matsalsbord ligger mitt uppslag till kommande text. Känner mig som killen i anslagstavlan, måste rensa i röran för att få fram det viktiga, hitta det som gav mig en idé till att börja och utveckla det till en text.

De senaste två veckorna har jag kämpat med mina egna brister i att hantera människor som tycker om mig. Låter kanske smått absurt men jag har så otroligt svårt att sätta gränser mot människor som tycker om mig. Och när jag inte sätter gränser så kommer människor för nära mig, för nära mig för att det ska kännas bekvämt för mig. Det känns som om min egen frihet går förlorad och för mig är frihet bland det viktigaste som finns. Min rädsla för att såra människor som tycker om mig är en kvarleva sedan sedan jag var liten, och idag gör min oförmåga att sätta gränser mot människor som tycker om mig, att jag blir ännu otydligare mot dem som tycker om mig. Och detta i sin tur gör att de kommer så nära mig att det känns obekvämt och min att jag upplever min frihet som hotad. Allra svårast är det med människor som tycker om mig medans jag inte känner detsamma. Min otydlighet målar in mig i ett hörn och människor som tycker om mig trots att jag inte känner detsamma kommer för nära mig, och min önskan att leva i en relation skräms till intet. Ibland tvivlar jag på att jag kommer att kunna ha en nära relation med någon igen.

Jag intervjuades för ett projekt som har med mitt arbete att göra och trots att det gått flera timmar sedan intervjun så känner jag mig fortfarande upprymd. Intervjun handlade om den speciella kundrelation som jag har uppnått. Samtidigt som det kändes pinsamt att prata om hur jag gör, för att få den kontakt jag har med kunderna som jag har, så var det kul och intressant att prata om hur jag tänker och gör för att få människor att känna sig uppskattade. Kan ofta känna att det finns för få tillfällen på min arbetsplats för att diskutera saker som hur man relaterar till kunder för att få dem att känna sig välkomna, uppskattade och sedda. Ser med spänning fram mot resultatet av intervjun.

De söndagar jag är ledig går jag och en vän på bio, vi försöker att äta tillsammans innan bion och idag var vi hemma hos mig och åt. Jag brukar se våra biobesök som en trevlig och avslappnad avslutning på veckan. När vi gick genom regnvåta gator efter biobesöket pratade vi om dagens film och hur mycket vi uppskattar dessa biobesök. När jag sa att jag såg dessa kvällar som ett bra avslut på veckan så sa han att han snarare såg det som en mjukstart på den kommande veckan. Jag tyckte det lät så bra, en bra start på veckan. Ibland är slutet den bästa början.

På Borås Stadsteater visas just nu Shakespeares "Trettondagsafton" och redan innan den hade premiär, noterade jag att det i reklamen för pjäsen var bilder på ett tjejpar och ett killpar. Då jag anade ett homosexuellt tema funderade jag på att se pjäsen men jag har ännu inte tagit mig iväg och sett den. En person som däremot tagit sig iväg och sett pjäsen upprördes så pass mycket av det homosexuella temat i pjäsen att han (jag antar att det var en han åtminstone) skrev en insändare till Borås Tidning där han förfasade sig över att det var homosexuella rollfigurer i pjäsen.

När jag läste insändaren så kände jag genast att jag ville skriva ett svar på insändaren men innan jag hann göra det så hörde Mikael C Eriksson, ordföranden i RFSL Borås, av sig och undrade om jag ville skriva en insändare ihop med honom. Vi skrev insändaren tillsammans genom mailkonversation då jag var förkyld, vi utgick från en grundtext som han skrivit och arbetade tillsammans fram en text som vi skickade in till Borås Tidning. Texten publicerads igår och idag var en av pjäsens skådespelare inne och handlade hos mig på arbetet, vi brukar prata med varandra en del då jag såg hans senaste pjäs och dagligen läser hans pojkväns blogg. Vi kom att prata om insändardebatten som uppstått kring pjäsen och han påpekade att det var inne en replik igår så berättade jag att jag var en av författarna till repliken. Ibland känns världen så liten.

Jag var på bio med en kompis. Vi såg en film som jag inte hade några speciella förväntningar på och vi (nåja, det var väl mest jag) hade valt filmen istället för en annan film som inte visades på den sena föreställningen. För mig har det egentligen inte så stor betydelse vilken typ av film jag ser, jag älskar hela fenomenet film och att få se film på bio är det bästa jag vet. Jag älskar hela ritualen med att köpa biljetten, biovaktmästaren som river biljetten, man hittar rätt salong och sin plats. Väl på plats så älskar jag att se hur salongen börjar fyllas av människor och en första aning om vad som ska komma när ljuset i salongen dämpas och reklamfilmen börjar. Jag vill alltid vara i tid så att jag får se bioreklamen. Bioreklamen följs av trailers för kommande filmer som ger ett löfte om kommande upplevelser. Sedan släcks ljuset helt och hållet i salongen och ridån vid bioduken öppnas upp helt och hållet för bioduken när filmen ska börja. Den som tittar på mig i biomörkret ser då att mitt leende nästan är lika stort som bioduken. Når detta sker förflyttas jag helt och hållet till filmens värld, från detta ögonblick har helig tid inträtt, att prata är förbjudet och mobiltelefoner är oförlåtligt. När magi utspelas framför ögonen på en visar man respekt och njuter andäktigt av den värld man får ta del av.

Jag och en vän var på restaurang en kväll och under måltidens gång kom vi att diskutera skrivande. Vi har sedan länge diskuterat att skriva något tillsammans, men det har aldrig blivit av att vi satt oss ner och verkligen försökt oss på samarbetet som vi så ofta talat om. Under samtalet utmanade han mig att beskriva tekannan med en teblomma i, som stod på bordet framför oss. Jag fick lite panik och kunde inte prestera en beskrivning, kunde inte finna orden att beskriva något så enkelt som detta. Vi skrattade åt det hela och samtalet fortsatte att handla om andra saker men jag har inte kunnat släppa den irritation jag kände inom mig över att jag inte kunde finna orden. Jag som älskar ord. Denna irritation har övergått till att bli en meditativ utmaning och när jag får några ögonblick över så brukar jag blunda och visualisera tekannan framför mig i fantasin. Med tiden har min mentala skulptering av denna tekanna med blomman slår ut sina blad kommit att bli en meditativ övning som ger mig ro och avslappning.

Jag har hela mitt liv varit fylld av tvivel inför allt jag gör. Jag har alltid sökt mening, syfte och sammanhang, funderat på vad som är min uppgift. Samtidigt har jag alltid drivits framåt av något inom mig som jag inte kunnat sätta ord på, jag är envis och satsar allt när det gäller. När jag tröttnar så tappar jag allt intresse. Mening, syfte och mål är otroligt viktigt för mig, om någon av dessa komponenter saknas så blir jag irriterad, frustrerad och trött.

Känner mig irriterad, frustrerad och trött nu. Jag fick frågan häromdagen om vad jag ska göra när jag blir stor. Jag brukar alltid svara, att jag ska bli lycklig när jag blir stor, men det svaret har mest varit på skämt och känts som en utopi. Nu däremot så känns inte det som ett bra svar längre. Tror som jag alltid trott, att det viktiga inte är vad jag väl blir när jag "blir stor" utan det viktiga är sökandet. Det är resan som är målet så att säga.
Ungefär samtidigt som jag fick frågan om vad jag ska göra när jag blir stor, så skrev jag även ett brev till en vän som jag inte pratat med på flera år. När jag skrev brevet så kändes det så tomt inombords när jag beskrev mitt liv i brevform. Har gjort mängder av saker och det har hänt så mycket det senaste året men det kändes ändå tomt inombords när jag skrev brevet.

Vet inte riktigt vad jag saknar eller vad jag vill göra just nu eller varför jag känner mig så fastlåst just nu, det känns som att jag har så mycket att göra och så många saker att säga men att jag inte får det gjort. Det är nog läge att beta av det har att göra, sak för sak. Det är nog läge att säga det jag har att säga.

Jag har alltid haft arbeten som inneburit någon form av igenkänning av mig på fritiden. När jag arbetade på McDonalds blev jag alltid igenkänd på fritiden, när jag var ute och festade så fick jag alltid frågan om jag inte hade en hamburgare på mig. När jag arbetade på RFSL så var jag känd som Bögen som pratade på skolor, alltid uppskattad som föreläsare och positivt bemött. Men man var ändå Bögen som pratade på skolor.

Nu när jag jobbar på ICA så är jag ICA-Åke. Med tanke på hur många som hejar på mig när jag går på stan, så skulle jag lika gärna kunna vara ICA-Stig från ICA-reklamen. Att jag blivit igenkänd på det här sättet genom mina arbeten kan jag inte bara skylla på att jag arbetat för företag och organisationer med starka varumärken, utan jag har även bidragit till detta genom att vara mig själv. Jag är fullt övertygad om att det går att arbeta på McDonalds eller sitta i kassan på ICA och göra detta utan att göra större väsen av sig. Det mesta blir vad man själv gör det till.

Men McDonald's och alla dåliga skämt om hamburgare, att i ögonblick jag helst hade velat vara anonym bli igenkänd som Bögen som pratar på skolor, det är ingenting mot den ofrihet jag upplever när jag ska gå och handla i den butik jag arbetar i. Att möta folk i trånga gångar som ställer frågor om varor som är slut, frågor om var varor finns, kommentarer om långa kassaköer, frågor om när snuspriset går upp mm. Listan kan göras hur lång som helst. Oftast tar jag det bra men när jag själv ser bristerna, när jag själv blir upprörd för att det jag vill köpa är slut och måste ändra upplägg på hela den måltid jag planerat. Då orkar jag inte längre. Det kanske bara är min förkylning som talar...

En av mina stamkunder, en man som jag tror är 60-65 år gammal, undrade om jag visste varför han bara köpte glass av ett speciellt märke. Jag älskar historier, bakom varje historia döljer sig förklaringar till varför en människa är som han är, så jag svarade att jag inte visste men att jag gärna ville höra varför. Mannen berättade då om sin hund som han hade haft i 16 år, hunden hade varit hans bästa vän. De hade ofta tillbringat somrarna i samma stad som glassen tillverkades i. Hunden hade alltid fått det sista i skålen när mannen ätit glass och han förknippade alltid glassen med hunden och deras vänskap. När mannen berättade historien frågade han om han fick krama mig. Jag svarade att det var ok, han kramade mig och när han sa att jag var en bra kille så hörde jag hur han grät. Vi stod där mittemellan köerna som ringlade sig runt oss och det kändes som om tiden stod stilla.

Jag var på restaurang med en kille på nyårsdagen. Vi hade allmänt trevligt och pratade om allt möjligt, vid ett tillfälle tystnade vi och såg varandra i ögonen. Vi kysste varandra lätt och fortsatte vår måltid. Efter en stund berättade killen hur förvånad han var över att träffa någon som var så avslappnad över att visa känslor offentligt och därigenom vara öppen med sin homosexualitet. Jag som inte hade tänkt så mycket på vad jag gjorde, utan bara följt mina känslor blev mest förvånad över hur lite jag tänkt på att jag, genom att visa känslor därigenom också var öppen med min homosexualitet. Jag blev också förvånad över att den här killen, som lever i Stockholm, var så ovan vid att man visar känslor offentligt och därigenom visar sin homosexualitet. Utan att han kommer till en stad i Borås storlek och här möter någon som är mer öppen om vem han är, än vad han mött i hela sitt liv i Stockholm.