Medaljens baksida
Jag har alltid haft arbeten som inneburit någon form av igenkänning av mig på fritiden. När jag arbetade på McDonalds blev jag alltid igenkänd på fritiden, när jag var ute och festade så fick jag alltid frågan om jag inte hade en hamburgare på mig. När jag arbetade på RFSL så var jag känd som Bögen som pratade på skolor, alltid uppskattad som föreläsare och positivt bemött. Men man var ändå Bögen som pratade på skolor.
Nu när jag jobbar på ICA så är jag ICA-Åke. Med tanke på hur många som hejar på mig när jag går på stan, så skulle jag lika gärna kunna vara ICA-Stig från ICA-reklamen. Att jag blivit igenkänd på det här sättet genom mina arbeten kan jag inte bara skylla på att jag arbetat för företag och organisationer med starka varumärken, utan jag har även bidragit till detta genom att vara mig själv. Jag är fullt övertygad om att det går att arbeta på McDonalds eller sitta i kassan på ICA och göra detta utan att göra större väsen av sig. Det mesta blir vad man själv gör det till.
Men McDonald's och alla dåliga skämt om hamburgare, att i ögonblick jag helst hade velat vara anonym bli igenkänd som Bögen som pratar på skolor, det är ingenting mot den ofrihet jag upplever när jag ska gå och handla i den butik jag arbetar i. Att möta folk i trånga gångar som ställer frågor om varor som är slut, frågor om var varor finns, kommentarer om långa kassaköer, frågor om när snuspriset går upp mm. Listan kan göras hur lång som helst. Oftast tar jag det bra men när jag själv ser bristerna, när jag själv blir upprörd för att det jag vill köpa är slut och måste ändra upplägg på hela den måltid jag planerat. Då orkar jag inte längre. Det kanske bara är min förkylning som talar...