Åke Englund

Ibland hamnar jag i situationer när jag känner att jag sagt för mycket men ändå inte sagt nog. En beskrivning som innehåller en slags bitterljuv sanning, men som samtidigt kräver en slags återhållsamhet. Det finns så mycket ner att säga, så mycket som är tillbakahållet, så mycket som man bär inom sig och kväver. Så mycket som man samtidigt skulle behöva sägas för att man ska kunna släppa taget och gå vidare, något som man kanske inte alltid gör.

Min planerade resa till Philadelphia närmar sig samtidigt som ett moln av aska lagt sig över landet. Askan stoppar allt i dess väg och det är en stor risk att min resa ställs in, något som naturligtvis kommer att krossa mitt hjärta då jag har lagt mycket tid, energi, pengar och känslor på resan. Men samtidigt så finns det något imponerande, något mäktigt med att naturens makter griper in, tar kontroll och utnyttjar den makt över oss människor som naturen faktiskt har. Allt i livet ska vara så säkert, allt ska vara planerat från födelsen till döden. Sjukdomar ska utrotas, olyckor ska förebyggas, vi ska veta vad som händer i framtiden. Att vi mår bra och att inget händer oss är något som tas för givet så när naturen tar sitt grepp oss och visar vem som har makten så väcks vi ur vår illusion om att allt går att styra.

När jag står och arbetar i kassan så är det sällan lugnt och tyst utan det är en kakofoni av alla slags ljud. Folk som pratar med varandra eller i mobiltelefon, mobiltelefoner som ringer, fläktsystem som väsnas, pantmaskinen som krossar aluminiumburkar, gråtande barn, dörrarnas väsande när de öppnas och stängs. Listan på ljud kan bli hur lång som helst men lustigt nog så kan jag med jämna mellanrum, oftast under de få ögonblick när ljudnivån dämpas, höra en melodislinga som tränger igenom kakofonin av ljud. Melodislingan kommer från tv-skärmarna som hänger ovanför kassorna och är riktade mot köerna och gör reklam för olika företag och produkter. En reklamslinga som återkommer regelbundet tycks stå ut och överrösta den allmänna kakofonin och jag hör den gång på gång, jag vet fortfarande inte vad som det görs reklam för men melodin ger mig samma kusliga känsla varje gång jag hör den. Melodin låter som någon slags menlös, utslätad bakgrundsmusik med syfte att fylla ett tomrum. Men för mig skapar den bilder av stora övergivna köpcenter där inga människor handlar utan det ser ut som att alla människor bara försvunnit och lämnat påbörjade kundkorgar och vagnar där de stod. Bilden jag får inom mig är av människor som råkat ut för en masshypnos och bara lämnat allt som det var, jag kan nästan se hur de vandrar runt planlöst på öde gator likt levande döda. Bilderna som jag får för mitt inre när jag hör denna spöklika och menlösa men ändå irriterande näst intill smeksamma bakgrundsmusik tycks vara filmade med grovkorniga övervakningskameror och känslan av att något hemskt har hänt skär genom kropp och själ på mig och jag blir nästintill tacksam då melodislingan överröstas av något av all de andra ljuden som fyller min vardag.

Då jag länge drömt om att fotografera och fånga de inre bilder jag har så har jag funderat på att köpa en lite bättre kamera, och inför min kommande resa till Philadelphia så bestämde jag mig slutligen för vilken kamera jag skulle ha. Ivrig att komma igång med fotograferandet började jag läsa instruktionsboken och bestämde mig för att ta med instruktionsboken på toa. När jag var färdig med mina behov och skulle spola så tappade jag greppet om instruktionsboken den föll med ett stort plask ner i toaletten där den ställde sig på högkant likt ett segel på en båt som gått på grund. Efter några sekunder av svordomar och funderingar kring om det gick att ta vara på boken trots den prekära situationen gav jag snabbt upp den tanken och slängde instruktionsboken. Jag får lära mig kameran genom att pröva mig fram.

När pappa dog förändrades hela mitt liv. Jag tog över sysslor som min mamma skött tidigare då hon inte längre tycktes klara av enkla saker som att byta blöjor på min bror, laga mat eller diska. Det var som att mamma tog ett steg tillbaka och jag fick träda fram och in i rollen som vuxen. Jag såg mig som vuxen trots att jag bara fyllt tio år. Om jag innan var som ett barn, talade som ett barn och hade ett sinne som ett barn så blev jag istället som en vuxen, talade som en vuxen och tänkte som en vuxen. Jag lade bort allt vad barnsligt var, som tioåring blev jag vuxen. Det var inget konstigt då det var som krävdes av mig. Långt innan jag blev tonåring såg jag mig som vuxen, sågs av andra som vuxen trots att jag fortfarande var ett barn. Och trots att jag gjorde allt för att glömma barnet som jag en gång varit så levde han kvar inom mig och likt en skugga har barnet alltid funnits där och när jag väl blev vuxen och flyttade hemifrån så följde skuggbarnet med. När det är ljust omkring mig syns han inte men när jag hamnar i situationer där ljuset slåss med mörkret så växer skuggbarnet. Ibland tar skuggbarnet över och jag tror att ingen ser mitt nuvarande jag utan att de bara se det sårade, osäkra och ledsna skuggbarnet. När någon blir arg på mig, när jag blir osäker och när jag inte orkar med vardagen så tar skuggbarnet över, och även om jag vet om att ingen ser skuggbarnet så fångas jag in i skuggbarnets mörker och går vilse i den karga ödemarken där skuggbarnet tillbringat sitt liv.

Två tjejer som såg ut att vara i övre tonåren valde min kassa trots att det var längre kö i min kassa. Jag log mot dem och de log tillbaka och började fnissa på samma sätt som jag gör när jag tycker att en kille är söt. Jag scannade deras varor och tog betalt. När jag väntade på att deras kvitto skulle skrivas ut så tittar de på något bakom min rygg och den ena tjejen ropar ut:
-Men Gud, hon har ju nästan inga kläder på sig!
Jag upphör aldrig att förvånas över allt som händer på min arbetsplats och en naken kvinna som kommer in i butiken var bara ytterligare en händelse på en ovanligt absurd vecka men jag vände mig om oplanerat snabbt för att se denna nakna kvinna på hennes väg in i butiken. Men när jag väl vände mig om så var det ingen naken kvinna på väg in i butiken utan en tjej i samma ålder som tjejerna som handlade av mig. Hon var inte naken men hon var ovanligt lättklädd för årstiden och jag insåg snabbt att det var hennes lätta klädsel som tjejerna hade menat med att hon nästan inte hade några kläder på sig. Jag vände mig mot tjejerna igen och det blev uppenbart för oss alla hur man kunde tolka tjejens utrop och vi började alla att skratta åt det komiska i situationen samtidigt som jag blev lite lätt generad. De fick sitt kvitto och gick mot utgången skrattandes och jag kunde höra att den ena tjejen säga till den andra:
-Gud han är så söt!
Och jag var inte den enda som hörde vad de sa för killen som kom efteråt log och nickade som om han gratulerade mig till ett uppdrag väl utfört. Jag ryckte urskuldande på axlarna som om för att visa att jag inte hade haft för avsikt att stöta på tjejerna.

Jag var med en vän på operan och såg Jules Massenets ”Thaïs”. På vägen hem åkte vi buss och om vi hade känt det som att vi sänkte medelåldern bland publiken på operan så höjde vi den rejält på bussen. Jag satt där iklädd kostym med operaprogrammet i min hand och tittade omkring mig på de andra passagerarna. De var högljudda och tycktes ha en enorm fascination för hattar av alla de slag, piercingar i näsa och kinder och de spelade högljudd musik. Någon rapade samtidigt som jag kunde känna doften från snus som någon förhoppningsvis la in  snus och inte slängde ut. Till skillnad från operan där jag känt det som att jag sänkte medelåldern så kändes det som att jag höjde medelåldern på bussen. Jag kände mig som de gamla griniga gubbarna som sitter på balkongen i ”Mupparna”. Jag har aldrig haft någon period i livet, på gott och på ont, där jag provocerat min omgivning. Att protestera mot normer och samhället i allmänhet genom att klä sig provocerande eller fult är något jag aldrig förstått mig på. I synnerhet då jag älskar vackra saker i livet, som opera till exempel, så känner jag att det finns för mycket fulhet och ondska för att man ska lägga energi och tid på att lyfta fram det. Kände mig som att jag var det som jag fasar allra mest. Att vara gammal, bitter och elak.

När jag flyttade hemifrån valde jag att lämna allt bakom mig och inte ta med mig någonting förutom kläder och en hög med böcker. Jag lämnade allt det jobbiga bakom mig och startade om på nytt från scratch. Det var kanske en drastisk handling men det var vad som krävdes och förutom att jag inte äger några fotografier från min uppväxt så har jag aldrig ångrat mitt beslut. Men med tiden så har jag samlat på mig saker och det känns som att jag tyngs ner av alla saker. Samtidigt så bär jag på en bild, en längtan till ett enklare liv. Ett liv där jag mer lägger tid och pengar på vänner, upplevelser och resor istället för saker. Denna längtan har gjort att jag börjat rensa i röran och lagt undan saker som jag inte använder och samtidigt så har jag hittat saker som inte ens är uppackade ur originalförpackningen.
Tanken har varit att göra mig av med saker som jag inte tittat på eller använt under det senaste året. Men vart ska jag göra av alla saker, det känns som fel att bara slänga sakerna. Men nu så jag efter stöd av några vänner kommit att boka tid på en loppmarknad i Göteborg där jag ska sälja sakerna. Och på så sätt blir jag av med sakerna och samtidigt så får jag kanske ihop till lite pengar att använda när jag är i Amerika. En annan fördel med att rensa i röran och göra sig av med saker är att det inspirerar en att göra sig av med eller ta itu med jobbiga känslor som legat och skräpat. Det är som att slänga gammalt skräp också symboliserar att göra sig av med de känslor som är bundna i sakerna.

För någon vecka sedan blev en kund så hotfull mot mig att en annan kund gick emellan för att hon ville skydda mig. Jag är van vid att bli utsatt för hot av den killen och jag kände mig mer orolig för kunden som gick emellan och för vad hon skull få stå ut med. Bara under de minuter som hon ifrågasatte killens sätt mot mig blev hon kallad både fitta och hora upprepade gånger.
Under helgen som gått har en kille som uppträder allmänt konstigt, och har ansiktet fullt med sår och ärr efter gamla sår, börjat handla på min arbetsplats. När en arbetskompis till mig bad att få se vad han hade innanför jackan så tog han fram ett stämjärn och berättade att han hade den för att skydda sig mot folk som var ute efter honom. Och nu när jag vet om det så kan jag tydligt se hur stämjärnet buktar ut under hans jacka.
Idag när jag var inne på jobbet så såg jag en a-lagare som var på väg ut genom kassan med varor som stack ut genom jackan han hade på sig. Jag har stoppat honom förut men jag tvekade om jag skulle orka med ännu en gång, jag var mitt i ett samtal och visste inte om jag hade kraft nog. Men jag avbröt samtalet jag var inne i och stoppade mannen som först nekade, naturligtvis, men efter att en medarbetare kom fram och hjälpte mig så gav han med sig och lämnade ifrån sig varorna. Vid alla tillfällen har det gått bra och inget har hänt men det känns som att hjärnan domnar bort av den underliggande stämningen av hotfullhet.

Ensamhet kan göra de konstigaste saker med människor. Jag möter dagligen ensamma människor som har problem med att hantera relationer med andra människor. De pratar högt till alla och ingen. De snattar, inte för att de behöver utan mer som ett rop på att någon ska se och höra dem. De kladdar och tar på andra människor som de inte ens känner. När jag möter dessa människor i min vardag så väcks en del av mig, en del som förstår att dessa människor antagligen inte märkt att de gått över en gräns och därför inte förstår att de, i olika grad, klarar av ett normalt umgänge med andra människor. Men samtidigt så är de i desperat behov av att existera i ett sammanhang, men detta desperata behov får dem bara att sticka ut ännu mer. Vilket i sin tur får deras behov att bli än större.
Jag lever också ensam och har ärligt talat ganska svårt att se mig själv leva tillsammans med någon i framtiden. Visst, jag vill leva tillsammans med någon men tanken på att leva tillsamman med en annan människa skrämmer mig samtidigt. På något plan så är jag rädd för att förlora mig själv, att inte orka stå upp för mig själv. Jag har levt och ”funnits till” för andra under så stor del av mitt liv att jag inte är beredd att ge upp den frihet och det liv jag nu lever. Samtidigt så vet jag man utvecklas och får enormt mycket i ett förhållande, det förhållande som jag levt i tidigare gav mig mer än vad jag kan beskriva i ord. Men att börja om från början och kanske ge upp ”för mycket” av min vunna och förvärvade frihet känns skrämmande. Samtidigt så vill jag inte bli som de kunder jag möter dagligen i mitt arbete, oförmögna att kommunicera på ett normalt sätt med sin omgivning.

Ända sedan jag var på cirkus för första gången som liten så jag har jag känt en slags samhörighet och identifikation med clowner. De har alltid en mask, det sminkade ansiktet. De underhåller och roar sin omgivning men de visar inte hur de egentligen känner. Och de tycks mest få agera pausunderhållning, ungefär så som jag kände det då jag växte upp i skuggan familjemedlemmars alkoholism, depression och insikten om att jag var homosexuell, något som jag inte kunde berätta för någon, utan det kom att bli något som jag kände mig tvungen att dölja för omvärlden. Min känsla av samhörighet och identifikation med clowner befästes då jag hanterade min familjesituation genom att jag agerade clown inför familj och vänner.
Jag lärde mig snabbt att skämta och få bort uppmärksamheten från ämnen som kunde göra att man kom mig in på livet. Jag lärde mig snabbt att skämta bort en full släktings misstag som i sin tur kunde ha avslöjat att de var fulla. Jag lärde mig att skämta för att göra en upprörd och arg mamma glad. Clownen, mitt alter ego hjälpte mig att klara av en vardag som tycktes full av minor. Som vuxen har jag alltid älskat att gå på cirkus, och i synnerhet för att se clownerna. På något sätt så gör min samhörighet med clownerna att jag som vuxen på ett tryggt sätt kan återbesöka min uppväxt. Som vuxen har jag under flera års tid gått på cirkus om våren när cirkusen kommer till stan. Jag har förklätt dessa privata möten med min uppväxts alter ego till födelsedagspresenter. Under flera år gav jag min dåvarande pojkvän cirkusbiljetter som födelsedagspresent då han fyllde år vid samma tid som cirkusen kom till stan. Det blev en kul upplevelse som vi kom att dela men det blev också ett möte med min barndoms alter ego. Det har nu gått några år men jag påminns om det under våren då cirkusen kommer till stan.

Det har gått mer än en månad sedan jag hade en text i Borås Tidning. Har inte haft något uppdrag och jag har heller inte kommit med någon egen idé. Jag funderar själv mycket på att jag inte skrivit eller haft med någon text på ett tag, och jag får frågan av kunder i butiken om när nästa text kommer in. Har inte haft någon idé som inspirerat mig till att skriva men jag har haft en idé i bakhuvudet som jag egentigen bara väntat in då den är tidsbunden. Men i den allmänna röran som jag kallar för mitt liv så har jag inte haft koll på datumet som texten anknyter till och när jag äntligen kom mig för att kolla upp datumet så visade det sig att datumet var nu till helgen. Vilket är på tok för kort tid till att föreslå idén för Borås Tidning och dessutom skapa en text kring idén. Jag försöker att inte gräma mig över saker eller ångra saker då det inte är särskilt konstruktivt. Men f*n vad jag grämer mig över att jag inte hade koll på datumet.