Åke Englund

Jag var med en vän på operan och såg Jules Massenets ”Thaïs”. På vägen hem åkte vi buss och om vi hade känt det som att vi sänkte medelåldern bland publiken på operan så höjde vi den rejält på bussen. Jag satt där iklädd kostym med operaprogrammet i min hand och tittade omkring mig på de andra passagerarna. De var högljudda och tycktes ha en enorm fascination för hattar av alla de slag, piercingar i näsa och kinder och de spelade högljudd musik. Någon rapade samtidigt som jag kunde känna doften från snus som någon förhoppningsvis la in  snus och inte slängde ut. Till skillnad från operan där jag känt det som att jag sänkte medelåldern så kändes det som att jag höjde medelåldern på bussen. Jag kände mig som de gamla griniga gubbarna som sitter på balkongen i ”Mupparna”. Jag har aldrig haft någon period i livet, på gott och på ont, där jag provocerat min omgivning. Att protestera mot normer och samhället i allmänhet genom att klä sig provocerande eller fult är något jag aldrig förstått mig på. I synnerhet då jag älskar vackra saker i livet, som opera till exempel, så känner jag att det finns för mycket fulhet och ondska för att man ska lägga energi och tid på att lyfta fram det. Kände mig som att jag var det som jag fasar allra mest. Att vara gammal, bitter och elak.