Åke Englund

Vid en middag samtalade jag med min bordspartner och vi pratade om olika förmer av öppenhet kring att man är homosexuell. Min egen öppenhet kring min homosexualitet är något som vuxit fram under åren, något som det gör för de flesta homosexuella. Jag är däremot mer öppen om min homosexualitet än vad de flesta är och jag har också engagerat mig i debatter och diskussioner kring homosexualitet än vad de flesta homosexuella gjort. Som regel är detta inget som jag tänker på utan jag ”bara gör det”. Naturligtvis har det varit jobbigt vissa tider, jag har varit nervös och säkerligen orolig över hur mitt engagemang tas emot och hur det kommer att påverka mig och mitt liv. men samtidigt har jag som regel ”bara gjort det” utifrån en inre drivkraft och för att det varit viktigt för mig. Men när min bordspartner sa att han inte ”stuckit ut hakan” lika mycket som jag så blev jag uppriktigt förvånad men samtidigt så har han rätt i att jag ”stuckit ut hakan” mer än vad de flesta gjort. Och kanske jag har jag lyckats så bra med det för att jag just inte sett det som att jag ”sticker ut hakan” utan ”bara gör” det som känns viktigt och rätt. Jag har lyckats för att jag följt min inre drivkraft. Och just nu kan jag tydligare än någonsin tidigare känna att min inre drivkraft är mitt skrivande, jag känner mig mogen och redo. Och framför allt så känns det viktigt för mig att skriva ner min historia. Vad som sedan händer med den när den är nedskriven återstår att se. Men om jag skulle lyckas få min historia publicerad så har jag en känsla av att jag återigen kommer att ”sticka ut hakan” fast på ett nytt sätt.

Om man verkligen tittar sig omkring så finns det mycket att se. Som idag när jag stod i kassan under ett morgonpass. Det blir ofta väntetid på att kvitton ska komma från skrivare eller när kunder ska hitta sina betalkort eller pengar. Vid tillfällen som dessa så finns det mycket att se. Vid ett tillfälle kunde jag se hur en tjej som skulle packa ihop sina varor istället började smeka sig i ansiktet med plastkassen. Först trodde jag bara att hon torkade bort något som kommit i ansiktet men efter en stund så insåg jag att hon smekte sitt ansikte med plastpåsen på samma sätt som när man torkar ansiktet med en handduk. I ett försök att vara lite diskret så tittade jag på en annan kund som helt plötsligt och utan uppenbar anledning blev arg och fick ett mindre spel på kassörskan i kassan närmast min. Jag flyttade blicken till kunden som stod i min kassa och väntade på att skrivaren skulle skriva ut hennes kvitto. Det var en kort, puckelryggad dam som såg ut att vara runt 80. När kvittot började skrivas ut så tappade hon tålamodet och greppade kvittot med hela handen och ryckte till för att få kvittot vilket i sin tur fick kvittoskrivaren att välta och hamna på sidan. Jag kunde se alla dessa kunder stå i en rät linje och alla fick sina spel samtidigt och deras kroppsrörelser var nästan identiska. Kvinnan som med en stel och nästan rytmisk rörelse torkade ansiktet med plastpåsen, kvinnan som skakade näven åt kassörskan och kvinnan som ryckte åt sig kvittot från skrivaren medans den fortfarande skrev ut. Deras rörelser var nästan identiska och skedde i stort sett samtidigt vilket gav intrycket att de fick sina impulser från samma håll. Nästan som om de vore zombies styrda av samma ledare.

Mamman hade blivit allt hårdare i sina kommentarer och den 13-åriga pojken visste vad som var på gång. Han kunde snarare känna än se det som skulle komma, och desperationen grep runt hans tarmar och magsäck likt en knytnäve. Pojken visste att smärtan från mammans kommentarer skulle kännas som piskrapp i ansiktet och att han skulle förtas inombord av ångesten han kände över att leva, över att ta plats och vara en börda i hennes liv. Under förmiddagen hade hennes sätt blivit hårdare mot honom och syskonen. Ett av de första tecknen var alltid att något av barnen råkade stå i vägen för henne och om man stod i vägen för henne så fräste hon alltid åt en att man var oduglig. När mamman närmade sig ett utbrott så tycktes pojken eller någon av hans syskon alltid vara i vägen bara de var i samma rum.

Syskonen var inte lika bra på att förstå mamman som pojken var och de visste därför inte varför mamman blev arg. Pojken visste efter flera år av utbrott och humörförändringar att det var de, han och syskonen, som var anledningen till hennes ilska. Hon hade inte sagt det i ord men pojken visste att de var i vägen, att de var som en tyngd på hennes fötter. Hennes ögon tycktes alltid bli mörkare under uppladdningen och så fort pojken kunde ana mörkret i hennes ögon så såg han till att vara nära henne utan att vara i vägen för henne. Om pojken var nära henne så fick han ta emot hennes bitterhet och ilska så att inte syskonen, en 3-årig bror och en 9-årig syster, skulle förstå att det var de som var anledningen till varför mamman blev arg. Plötsligt blev mörkret totalt i hennes ögon. Pojken drog i sin brors kläder och knuffade ut honom från rummet. Lillebrodern började gråta så pojken tog tag i högen med leksaker och kastade ut dem i köket och hoppades att mutan skulle fungera. Systern var i en annan del av lägenheten och pojken stängde dörren till rummet så tyst han kunde så att inte systern skulle upptäcka vad som var på gång.

Mammans ögon var nu helt svarta och även om hon aldrig slagit honom så vände pojken mamman ryggen och med ryggen krökt och kroppen ihopkrupen tittade pojken i smyg på mamman i spegeln. Nu var svärtan i hennes ögon total och han kunde inte längre hålla emot utan öppnade sig och tog emot orden. Hittills hade han fokuserat på hennes kroppsspråk och på att få ut brodern i tid och därför inte hört orden. Även om smärtan skar genom hans kropp på samma sätt som när man skär sig med en kniv så hade han lyckat rädda syskonen från att känna smärtan och höra orden. Han var van och kunde ta emot och bära smärtan. De enda orden som gick in var slutorden:
-Om jag inte hade haft er så hade jag kunna leva mitt liv, jag hade varit lycklig!

Pojken skrattade inombords åt mamman, han kände ett stilla förakt över att mamman inte kunde komma på något nytt att säga. Att han och syskonen var i vägen för hennes lycka var bara en variant på hennes vanliga utbrott. Nu var utbrottet över för denna gången. Pojken öppnade dörren och torkade tårarna från broderns kinder. För ett ögonblick hade han funderat på vad lycka var för något och varför det var så viktigt för mamman. Men pojken hade för länge sedan gett upp försöken att förstå vad lycka var för något. Pojkens alla tankar fokuserades på om hans bror hade hört mammans ord genom den stängda dörren och den där välbekanta känslan av oro och en stilla smärta som kändes i magen när knytnäven återigen greppade hans mage och tarmar.

Sitter i soffan med laptoppen i knät, i bakgrunden går ”Vissi d’arte” från operan Tosca på repeat. Skriver början på texter, börjar om från början, tar bort allt jag skrivit och önskar nästan att jag hade skrivit ut det på papper så att jag fick knyckla ihop pappret och slänga det i väggen i frustration. Känner mig irriterad, hittar inte någon bra början, hittar inte rätt ämne att skriva om. Har ingen brist på ämnen men inget känns rätt. En del ämnen påverkar mig så mycket att jag är rädd för att formulera dem och skriva ner dem, de blir så verkliga att jag nästan kan ta på dem när jag skrivit ner orden. Andra ämnen känner jag mig inte redo att skriva öppet om. Känner att jag varit könslomässigt vidöppen både på jobbet och med vänner den senaste veckan, något som tröttat ut mig. Men samtidigt så har detta gjort mig mer förberedd att ta tag i och skriva om ämnen som berört mig i hjärtats djupaste dalar och satt sig i hjärnans mörkaste gångar. Mitt skrivande är mitt sätt att möta mörkret och slåss mot det onda, det stora slaget närmar sig. Jag klär mig i en rustning av känslomässig stål med två öppningar, en vid hjärtat och en vid hjärnan.

Jag flörtar konstant. Jag flörtar med unga och gamla, killar och tjejer. Jag flörtar oftast inte ens medvetet. Det är något spontant som jag har inom mig. ironiskt nog så har jag lätt att flörta när det inte är på allvar. Jag är däremot kass på att flörta om det är allvar och någon som jag är intresserad av, och någon som dessutom kan tänkas vara intresserad av mig. Att flörta är mer ett sätt att leva för mig och ofta tänker jag inte på det.
Idag så hjälpte jag en kille på jobbet och tydligen så flörtade jag med honom och det var ganska uppenbart för de som var omkring mig och en arbetskompis sa:
Men Åke, han var ju och handlade med sin flickvän. Du får ju begränsa dig lite!
Jag svarade att jag inte tänkte på att jag flörtade. Sedan lade jag huvudet på sned och log samtidigt som jag frågade min arbetskamrat om han hade flickvän? Han svarade nej och jag fortsatte att le mot honom samtidigt som han rodnade.

Ibland tycks solen röra sig över himlavalvet så snabbt att man kan följa dess rörelse med blotta ögat. Under eftermiddagens arbetspass tog sig solen strålar in genom skyltfönstren på ett sätt som de inte gjort sedan innan hösten, dess strålar tog över bildskärmar och bländade både kunder och personal. Likt vampyrer började alla som hamnade i fältet av solens strålar att hålla för ansiktet som om de bländande strålarna skulle bränna hål i deras hornhinnor och slutligen förtära dem. Alla tycktes gnälla och gny över strålarna samtidigt som de fäktade med armarna i desperata försök att finna skugga. Jag fann tvärtom den skinande solens strålar vara ett bevis på att vi rör oss mot varmare och ljusare tider och blundade leendes mot solen. Jag lät solens stålar slicka min hud varm och njöt till fullo under några ögonblick innan vampyrernas gnällande blev för kvävande och såg slutligen till att fälla markisen så att vi åter hamnade i den skugga som vi är vana att leva i.

På lugna nätter kan man höra passerande tåg bakgrunden trots att jag bor långt ifrån närmsta järnvägsspår. Om vintern tycks snön bygga upp en vall som suger åt sig allt ljud men i takt med att snön ger efter för den annalkande våren så tar sig ljudet av passerande tåg genom den mörka natten. Det är fortfarande för kallt ute men jag låter balkongdörren stå öppen så att ljudet av passerande tåg kan ta sig in i sovrummet. Trots att jag oftast sover så djupt att jag inte hör om telefonen ringer så kan jag vakna av ljudet från ett tåg som passerar i fjärran, på ett nästan magisk sätt tar sig ljudet genom stängda dörrar och dämpande gardiner likt en osynlig rök.

Sedan barnsben innebär ljudet av passerande tåg trygghet för mig. Ett av de tidigaste minnena som jag har är av att jag står precis framför bommarna och försvinner in i tryggheten av det rytmiska dunket från tågets hjul mot rälsen. Ibland när det bara var jag som stod och väntade på att tåget skulle passera så kunde jag hänga på bommarna, omfamna dem och nästan krama dem. När jag hängde på bommarna så brukade jag blunda och låta ljudet av det passerande tåget tränga ut alla tankar, allt det jobbiga i livet och för några ögonblick kunde jag helt och hållet tas över av det rytmiska dunkandet och finna ro.

Lysröret blinkar till några gånger innan det förblir tänt och i det obarmhärtiga ljuset syns varje rynka likt uttorkade flodfåror. Mitt ansikte är svullet och ögonen tycks vara täckta med en vit trådig vätska. Jag tar tag i trådarna med en pincett och klipper bort de största trådarna med en böjd nagelsax. Efter en stund kan jag använda tops för att ta bort de långa seniga trådarna som från början täckt nästan hela ögonen men nu mest täcker ögonens iris. Efter en stund framträder ögonen helt och hållet och jag ser att blicken är död. Pupillen rör sig inte och ögonens iris har antagit en gråaktig nyans. Jag skrapar på ena ögats iris med nagelsaxen men ögat tycks stumt och okänsligt för beröringen. Jag tar ett djupt andetag och andas ut på spegeln men även om bröstkorgen höjs under inandningen och sänks under utandningen så lämnar mitt andetag inget spår på badrumsspegeln. Jag tar ett steg bakåt och ser att ögonen är döda för att jag är död. Jag står upp framför spegeln i mitt badrum men det finns ingen tvekan. Jag är död. Jag öppnar ögonen trots att de är öppna och jag inser att jag vaknat. Det var en dröm, samma dröm jag drömt den senaste veckan. Tittar på mobilen och tänker på att mobilens larm kommer att ringa om tjugo minuter.

På mitt arbete har vi en stamkund av den otrevligare sorten. Han hatar 50-öringar och blir ofta aggressiv om summan av det han handlar för innehåller 50 öre. Jag har haft många samtal i ett hårt tonläge då han stundtals har krävt att vi ska stå för 50-öringarna när han inte har någon 50-öring på sig. För någon vecka sedan steg vi åt sidan för att diskutera hans uppträdande och han medgav att han hade problem med humöret och han lovade att sköta sig. Sedan dess har jag inte träffat honom men så ikväll var han inne och han handlade av en nyanställd tjej. Och naturligtvis innehöll slutsumman en 50-öring och han började skälla på tjejen i kassan. Som alltid var han riktigt otrevlig men en kund grep in försvarade tjejen i kassan. Inte heller detta är något nytt då hans sätt mot oss i personalen ofta får andra kunder att gripa in då vi inte har samma möjlighet att tala tillbaka. Men till skillnad mot i vanliga fall så höll grälet på att övergå i slagsmål. Jag tyckte riktigt synd om den nya tjejen men det kändes samtidigt bra att 50-öresmannen riktade sin ilska mot någon annan. Och mitt i grälet kom det en förklaring från 50-öresmannen till varför han har så svårt för 50-öringar: Det tar sådan tid att hantera dem. För mitt inre undrade jag om han insåg hur mycket tid det tar varje gång han handlar och brusar upp över 50-öringarna. Tänk vad mycket tid han ska få över i oktober när 50-öringarna blivit ogiltiga

För en gångs skull har jag haft en ledig helg och jag har nästan lyckats att inte göra något som har med jobbet att göra, har inte lyckats helt men ingen är perfekt. Och när jag på söndagskvällen satt och åt på en Thairestaurang så sökte jag upp det mest avskilda bordet som var beläget i den mörkaste delen av lokalen för att undvika att prata med någon. Men så när jag sitter och äter så kommer det in en ung kille för att ta med sig take away och när han ser mig så kommer han fram till mig och frågar om jag jobbar på ICA, jag svarade ja och vi pratade en stund medans han väntade på sin mat. Efter vanliga frågor om mitt arbete så frågade han mig om jag hade en dotter, jag blev ställd över hans fråga, i synnerhet då han såg ut att vara 12-13 år gammal och jag var osäker på om jag hade hört rätt så jag bad honom upprepa frågan. Jag skrattade och svarade att jag inte hade någon dotter. Han var tyst en stund och frågade sedan om jag var förlovad. Jag skrattade återigen och sa att jag varken var gift eller förlovad utan att jag var helt singel, efter det frågade jag honom om han var tillsammans med någon. Han svarade att han var singel och vi kom överens om att det var enklast att vara singel, inga krav och bara frihet.

Var på bio med en kompis och innan filmen började gick jag på toa. Satte skinnhandskarna mellan armen och sidan av bröstkorgen samtidigt som jag knäppte upp gylfen och började utföra mina behov. När jag står där och håller byxorna med ena handen och den andra handen hållandes i… ja ni fattar, i detta ögonblick känner jag hur handskarna lossnar ur sitt grepp och när jag tittar neråt så ser jag i slowmotion hur handskarna åker längs min kropp nästan som om de hånfullt smeker mig innan de slutligen på ett nästan elegant sätt landar i toalettstolens vatten. Det hela tycktes gå i slowmotion samtidigt som det var över på ett ögonblick. Så långsamt men samtidigt så snabbt att jag inte hann reagera. I ren ilska ville jag bara spola ner handskarna men de skulle säkert fastna i rören och jag skulle bli känd som han som fick toaletten att svämma över, skulle aldrig kunna gå på bio i Borås igen. Så jag plockade upp handskarna ur toalettstolen samtidigt som jag svor långa och hemska ramsor som skulle ge Påven en hjärtattack. Mitt biosällskap fick sig ett gott skratt i alla fall.

Under arbetet i kassan kunde jag förnimma en doft. Kunde i riktigt sätta fingret på vad det var som doftade men jag kände igen persika och grädde men det var en till doft som jag inte kunde identifiera. Jag blundade och för mitt inre fick jag bilder av frukostar utomhus på sommaren, doften av mormor och tryggheten i hennes kramar. Jag kunde känna den svala daggen mot bara fötter om morgonen, känslan av att ligga på en äng där gräset är så högt att man inte syns då man ligger ner och allt som hörs är vinden i trädgrenarna. Jag drog ett djupt andetag, öppnade ögonen och återvände till arbetet bakom kassadisken på ICA. Jag vände mig om och såg påsen med löste som låg på bandet, ”Himlagott” med smak av persika, grädde och kvitten. Det var därifrån doften kom. Det hela hade bara tagit några sekunder och ingen hade lagt märk till att jag själsligen lämnat rummet och dragits tillbaka till en svunnen tid.

Mitt under duschen minskade trycket i duschen. Jag tryckte på knappen för att få ett högre vattentryck i duschen men det sipprade bara ut en liten rännil ur duschmunstycket. Jag kände mig naken och utsatt när jag stod i duschen, på något sätt hade duschens strålar skyddat mig mot insyn. Jag kastade en snabb blick över axeln och bakom mig var torget fullt av människor som utförde sina dagliga sysslor och de promenerade förbi utan att se mig trots att duschen slutat fungera och jag stod där i min nakenhet. Jag skylde mitt kön och tryckte desperat på knappen i förhoppning om att duschen skulle börja fungera igen. Paniken steg och nu började folk omkring märka att duschen slutat fungera och att jag stod där naken och oskyddad. Jag insåg att det inte var någon idé att få duschen att fungera igen så började istället leta efter handduken. Jag tittade omkring mig men det fanns ingen handduk inom synhåll. Dit duschens strålar inte nått var marken fortfarande täckt av is och snö och jag sprang naken mot biografen och ryckte i dess dörrar med ena handen samtidigt som jag skylde mitt kön med den andra handen, men det var förgäves då biografen var nedsläckt och stängd. Paniken tog ett fast och kallt grepp om mig och jag andades så häftigt att jag vaknade. Det hade bara varit en dröm…

Under en promenad med hundarna bestämde jag mig för att ta en genväg över en snövall för att komma hem lite snabbare, kylan och jag är inte bästa vänner om man säger så… en väldigt smal stig var upptrampad sedan tidigare och jag gjorde mitt bästa för att ta mig längs den smala stigen med en hund framför mig och en bakom mig. När jag nått toppen på snövallen (tänk er en pampig fanfar i bakgrunden och utsikten från en hög bergstopp) så tappar jag balansen och ramlar bakåt och när jag väl ligger där så är det i princip bara min överkropp som inte är under snön. Den större hunden som gått framför mig tror att jag vill leka så han hoppar på mig med framtassarna på min bröstkorg samtidigt som han ser helt överlycklig ut, för ett ögonblick trodde jag att den mindre hunden var under mig i snövallen men det visade sig att han hunnit springa undan när jag föll. Tar mig upp ur all snö och efter mycket svärande tar jag mig hemåt. Det får vara nog med vinter nu!

Sedan många år har jag Tietzes syndrom, en sjukdom som orsakas av en inflammation i revbensbrosken, det kan göra riktigt ont och det känns som om smärtan utgår från hjärtat eller matstrupen. Sjukdomen gå inte att bota men kan behandlas med vanliga smärtstillande tabletter, bedövningsmedel eller kortison. De senaste åren har jag mått relativt bra och inte märkt av några symptom men de senaste veckorna har jag känt av smärtan och ikväll när jag arbetade så gjorde det så ont vid ett tillfälle så jag fick hålla mig fast vid ett skåp för att inte ramla ihop av smärtan. Jag vet ju vad det beror på och jag vet om att smärtan inte är farlig, men jag vet också om att det ser hemskt ut när man knappt kan stå upp på grund av smärtan så jag gör mitt bästa för att ingen ska se när ”anfallen” inträffar. Men ikväll var det en kund som såg mig och han såg riktigt orolig ut. Jag gjorde en min som för att visa honom att det inte var någon fara med mig. Som tur var för mig så kunde han ingen svenska och han såg mest orolig ut men han avslöjade inte min hemlighet.

Har ägnat hela dagen åt filmen ”A single man” eller ”En enda man” som den heter på svenska. Läste ett reportage om filmen i tidningen ”Attitude”, läste boken på resan till Göteborg och på ett fik i Göteborg. I Göteborg såg jag filmen och när filmen var slut så satt jag kvar ensam under hela eftertexterna och insöp filmmusiken och lät filmens intryck ebba ut likt vågor. Redan under förtexterna till filmen bestämde jag mig var jag ska sitta nästa gång jag ser filmen. En del av mig vill se filmen med någon medan en annan del av mig bara vill njuta av varje bildruta, varje replik och varje ton i filmmusiken i ensamhet. Som regel brukar jag se två filmer när jag åker in till Göteborg men jag valde att hålla mig till ”A single man” och sedan ta en till fika och sedan åka hem igen.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av melodifestivalen, men om man ska vara lite fördomsfull och kategorisk av sig så är melodifestivalen överlag väldigt populär bland homosexuella män. Denna uppfattning om homosexuella män är så utbredd att jag väldigt ofta möts av förvåning då jag berättar att jag inte följer melodifestivalen. Och vid ett tillfälle när jag blev intervjuad om melodifestivalen så kunde jag inte med att säga att jag inte ser på melodifestivalen så jag sa att jag ser den. Något som jag fått äta upp genom åren…
Så när jag fick tillfället att se genrepet av lördagens delfinal passade jag på att göra det. Enda problemet, förutom att jag var väldigt frestad att gå på bio istället då det låg en biograf 100 meter ifrån Scandinavium, är att jag är väldigt trött oavsett tid på dygnet. Så jag har nu sett genrepet av delfinalen på ett fullsatt Scandinavium, men jag somnade vid ett tiotal tillfällen och jag har ingen riktig uppfattning av alla låtarna. Men Måns Zelmerlöv var riktigt söt, så vaken var jag i all fall…

Råkade slå in en vara två gånger och såg inte det förrän jag tagit betalt. Kunden upptäckte misstaget och var otrevlig bortom beskrivning, han verkade ta ut all sin ilska och bitterhet på mig. Jag gav tillbaka pengarna som varan kostat men hans gapande gav mig varken möjlighet eller lust att förklara att det var ett misstag, än mindre be om ursäkt. När han vänt sig om och gått, svärandes, så vände han sig om och ropade över kunderna som stod emellan oss att en ursäkt vore på sin plats. Jag hade inte lust och han var inte värd någon ursäkt så jag bara gav honom en blick och fortsatte med nästa kund. Känslomässigt kändes det som att sitta bakbunden och bli slagen. Ville bara gå och lägga mig och sova bort allt men det var en timma kvar tills nästa rast.

Läste fyra böcker för att kunna skriva en artikel till Borås Tidning om gemensamma nämnare i dessa böcker, men det var så svårt att hitta den röda tråden och jag kunde känna tiden rinna ut. Men till slut fann jag den röda tråden och skrev texten på tre timmar. Helt slut i huvudet och med mindre än tre timmar att sova la jag mig. Förhoppningsvis är texten så pass bra att den tas in och jag hoppas även att jag inte behöver omarbeta den för nu vill jag verkligen läsa boken som ligger till grund för filmen ”A Single Man”. Fick den med posten på måndagen och jag längtar efter att få läsa den.