2017 är över. Länge leve 2017.

(null)

Vilket år 2017 kom att bli. Så många häftiga toppar och skrämmande, djupa och vindlande dalar. Och så mycket som jag lärt mig, insett och känt tacksamhet över. Hur nära döden jag varit och hur intensivt jag känt livet. Eld har kommit att bli ett genomgående tema under året då branden på min arbetsplats tagit mycket fokus och uppmärksamhet, vilket inte är konstigt. Men även resan till New Orleans där jag besökte UpStairs Lounge, platsen för branden som 1973 tog 32 människors liv
, och som jag skrivit om i en krönika för Borås Tidning och sett en dokumentär om i Seattle. Att besöka platsen blev än viktigare och intensivare efter att jag varit sist ut från lokalen när min egen arbetsplats brann ned den 1 juli i år. Även om allt gick bra och ingen skadade sig, eller dog, så har det varit en känslofylld tid efter branden med mardrömmar, overklighetskänslor och mycket tankar. Samtidigt insåg jag än mer hur bra jag har det med att få arbeta med ett arbete som jag trivs så mycket med och på tider som passar mig och med så pass mycket frihet att resa, arbeta med egna projekt och närhet till min arbetsplats vilket ger tid till annat. Men branden gav mig också möjlighet att prova på en annan roll för en tid och vara  mediakommunikatör under uppbyggnaden. En roll som jag fick växa och utvecklas i samtidigt som jag fick en mentor i en av butikens ägare. Jag gjorde en del misstag men med stöttning gav jag mig in i leken på nytt och jag insåg verkligen att misstag inte är farligt och att misstag bara blir misstag om man inte lär sig något av det. Thomas kom att bli en av de viktigare personerna under 2017 för mig.

Årets resor har återigen påmint mig om hur lyckligt lottad jag är, men också att om man jobbar hårt och prioriterar så är det mesta möjligt bara man vill det tillräckligt. Det känns smått overkligt att räkna upp platserna jag varit på men, jag har besökt London, Pisa, Florence, Paris, Seattle och New Orleans. Och jag har rest ovanligt mycket med andra då jag oftast åker själv i vanliga fall. Jag har till och med bott på ett vandrarhem vilket inte är min grej. Och även om jag troligtvis inte kommer att göra om det så var det en häftig upplevelse. Jag har även provat på  Airbnb vilket var ett stort steg utanför min comfort  zone men det gav blodad tand och jag kommer definitivt att göra det igen. Att resa med andra har gett nya vyer och erfarenheter och jag har insett att jag inte är en ensamvarg i så stor grad som jag trott och det är spännande att uppleva mat, saker och platser med andra. Jag har numer favoritplatser och restauranger i städer och länder över hela jorden och det är en gåva att få dela dem med vänner.


Jag har skrivit mycket under året på såväl nästa bok som krönikor och jag känner en större trygghet och litar mer på min förmåga att skriva. Vilket i sin tur gör att jag skriver mer och förhoppningsvis utvecklas mer. Att skriva är ett ensamt och tidskrävande arbete men det är en del av vad jag är och ett sätt för mig att uttrycka mig som jag aldrig skulle vilja vara utan. Och jag är enormt tacksam för att jag kan  skriva så pass bra och intressant att Borås Tidning köper mina krönikor och att min bok fortsätter att sälja, tredje tryckningen är nu ute och återigen så är det en upplevelse och känsla som gör mig ödmjuk och tacksam. Om min tidsplan håller så kommer jag vara färdig med fortsättningen på boken till sommaren och jag har redan fått ett skrivuppdrag till för 2018.


Under slutet av 2017 kom jag igång på allvar med min Bucket list, som har några år på nacken vid det här laget. Jag har uppdaterat, kompletterat och  lagt till punkter på listan och årets största punkt måste vara att plantera ett träd, vilket jag fick hjälp av stadsträdgårdsmästaren att göra. Och punkten att bygga ett hus har på ett symboliskt sätt uppfyllts då jag i högsta grad varit med om att bygga upp butiken jag arbetar i. Några punkter från min Bucket list som ligger framför mig att uppfylla, kanske under 2018, är att dirigera en orkester, hålla en gudstjänst och framföra en sång inför publik.

Så inför 2018. Håll i er, mata inte rädslorna och följ med på nya äventyr!

(null)



Tillbaka

 

Utställningen Paragraph 175

Utställningen Paragraph 175
 
Under helgen 14, 15 och 16 oktober visas min nya utställning Paragraph 175 på Borås Fria Kulturakademi.
(Bryggaregatan 14, ingång bredvid Brygghuset)
 
Vernissage på fredagen den 14 oktober kl.20:00-22:00
Visning lördag och söndag kl.13:00-17:00
Fri entré  

Borås Black and White 2


Borås black and white


Riktad reklam

Rklamen i min mail är skrämmande riktad. Bokus.com tipsar om min bok "Hemligheters börda" och "Den sårade divan"...


Att satsa allt.

En punkt på min Bucketlist gjorde sig påmind för några dagar sedan när jag läste ett inlägg på Facebook. Jag har, så länge tillbaka jag kan minnas, velat vara på Bok och Biblioteksmässan med en bok som jag själv skrivit. Och nu skrev ett förlag för den som vill ge ut sin bok själv, att om man skickar in sitt manus för publicering innan den 31 juli, så är man garanterad utgivning innan årets Bok och biblioteksmässa. Så jag har nu bestämt mig för att satsa allt ge ut min bok själv. Jag tror att jag, bara genom att jag pratat om den och processen med att skriva den, kan få människor att köpa den. Och om jag ser till genomslaget min krönika i Borås Tidning om min depression haft, tillsammans med genomslaget i fotoutställningen "Utsatt", så har jag en bra grund för att få upp intresset för den.
Så nu satsar jag allt, jag bockar av punkter på min Bucketlist. Nu är det dags att höja växeln och öka insatserna. Nu satsar jag allt.

Författardrömmar




Rome




Rome




Rome




Sätta tonen

I Rom på semester för några dagar, i bakhuvudet ligger frön till en krönika för Borås Tidning och gror. Känns smått surrealistiskt att jag är i Rom när jag jobbade för bara några dagar sedan, att jag dessutom ska till Seattle nästa helg gör det hela än mer overkligt. Texten för Borås Tidning blir min första som tegelbunden krönikör och "sätter tonen" på något sätt men jag har inte bestämt ämne och inriktning ännu. 


Fågel Fenix

Det finns ögonblick då saker blir verkliga. Du kan tänka en tanke, planera något, men så kommer det där ögonblicket då det blir verkligt. Som nu när jag bokade rum på ett hotell i Eskilstuna. Hotellet som jag ska bo på under tiden min fotoutställning ska visas. Ironiskt nog har hotellet åteuppbyggts efter en brand, och jag trodde jag bränt alla broar till min uppväxts stad. Men nu kommer jag tillbaka med något jag själv skapat. Helt ärligt så är jag rädd. Rädd för något jag inte kan förklara. För jag har ju klarat mig, jag har ju kommit undan. Men ändå gror en rädsla inom mig. Men jag gör det här ändå. Intalar mig att jag är stark, att jag kommit långt. Att jag vågar, att det värsta är bakom mig. Att jag rest mig ur askan.

Samtidigt någon annanstans


Borås Fria Kulturakademi 28, 29 & 30/3

Nya krav

Sitter, som vanligt, på ett café och skriver. Skickar mail till olika ställen om min fotoutställning. Skriver på en lista med önskemål om lokalen. Det känns smått overkligt att jag skriver på en lista om mina krav på lokalen där jag ska ha en utställning. Jag har drömt om att ha utställningar och vernissager men aldrig trott att jag skulle komma att ha det. Och nu sitter jag här och skriver om mina krav. Mina krav, mina villkor. Känns konstigt, och mäktigt på samma gång.

Som ett kort på posten


Har gjort ett vykort av den bild som blivit ett kännetecken för utställningen "Utsatt". Känns mäktigt att ha ett vykort av en bild som jag själv tagit. 

Ensamarbete

Till skillnad från mitt dagjobb (som mestadels äger rum under kvällstid) så har jag valt några av de mest solitära konstnärliga uttrycksmedlen. Att skriva är ett ensamarbete som kräver lika mycket disciplin som inspiration. Det finns ingen som står bredvid och ger en gensvar och feedback på det man skrivit. Den typ av bilder som jag tar kräver mycket förarbete som slutligen leder fram till att jag slutligen tar bilden. Idag har jag suttit och mailat om utställningslokaler, texträttigheter, fyllt i ansökningar och jobbat på affischen för nästa utställning tills att jag var den sista kunden på mitt lokala coffehouse. Att sitta där och göra mitt arbete ger en känsla av att jag gör mitt ensamarbete lite mindre ensamt. 

Satsar stort.

Har mailat med en kontakt om lokaler att hänga mina bilder i. Vi har bokat en tid om två veckor då jag ska presentera mina bilder och efter det får vi se vad som händer. Inget är bestämt, inget är bokat. Jag törs inte ens nämna vilken lokal vi diskuterar för det känns så orealistiskt, så stort. Jag förstår inte att jag vågar, förstår inte att jag försöker. Lilla jag, obetydliga jag. Men jag gör det ändå.  

Tidsplan

Som av en händelse mötte jag mannen som varit min kontakt på Borås Fria Kulturakademi där jag hade min första fotoutställning. Efter att tidigare i veckan ha börjat skriva på ett manus för nästa utställning så var det perfekt att få både en påminnelse och en påstötning om att boka tid för nästa utställning. Med största sannolikhet blir nästa utställning någon gång i mars eller april och arbetsnamnet för denna utställning är "Starkare". 

En ny början

Har skrivit de första raderna på nästa fotoutställning. Precis som förra fotoutställningen börjar allt med en idé som jag noggrant beskriver och skriver ner. Varje bild börjar med en tanke som jag beskriver med ord för sedan skapa en bild. En cirkel som skapas och sluts.

Tidigare inlägg