Sanningen

Det är något faschinerande och skrämmande med sanningen. Jag har en vän som alltid säger sanningen. Alltid. Han gör det inte för att provocera eller såra någon. Han bara gör det. Och jag älskar det. Även om det gör ont ibland. För sanningen är svår. Och jobbig. Jag har inte sett filmen "A Few Good Men" med det berömda talet där han ropar ut: "You Can't Handle the Truth!".. En replik som jag tänker så ofta om människor. För sanningen är smärtsam och vi är så ovana vid den. Och vi har en bild av vad som är sanningen. Men sanningen är att vi alla har vår egen sanning. Och vi vill inte höra andras sanning. Vi vill inte ens höra den sanning som ligger närmast sanningen. Själv har jag tillbringat så lång tid med att undanhålla andra min snning, att jag finner det smärtsamt att tala sanning. Samtidigt som jag tröttnat på att linda och ljuga för människor med syftet att rädda dem och mig från det smärtsamma. Och att säga sanningen har gjort att jag råkat ut för bakslag och fått en smäll tillbaka. Men jag blir mer och mer ärlig för varjde dag som går. Jg har varit för nära döden för att inte vara ärlig längre. Jag har nått punkten då jag hellre blir avskydd för den jag är, än omtyckt för den andra vill tro att jag är.

Muskelminne

Jag sitter och skriver på Espresso House, skriver på fortsättningen av min första bok. Skriver ett kapitel med tillbakablickar på ett sexuellt övergrepp som skedde när jag var 10 år, för nästan 40 år sedan. Kommer på mig själv med att krypa ihop och titta mig omkring för att vara säker på att ingen ser vad jag skriver om, att ingen ser vad jag berättar om. Inser att skammen fortfarande sitter kvar i kroppen, trots att jag vet om att det som hände inte var mitt fel. Efter nästan 40 år så lever skammen kvar i kroppens muskelminne.
Jag stänger ner dokumentet. Sträcker på mig. Andas in och vilar från skrivandet och minnet av vad som inte var mitt fel. Inser hur långt jag kommit.

Smärta och förlust

Vad gör vi med smärtan och förlusten i våra liv? Jag tror att många av oss upplever en smärta och förlust i att inte få se andra som liknar en själv, skildrade eller som deltagare i det offentliga livet, i kulturen eller på sportens arenor. Jag tror att kvinnor, färgade och hbt-personer, likasom många andra, delar en smärta och förlust i att vara osynliggjorda på detta sätt. Hur hanterar vi detta? Jag tar ofta ett steg tillbaka och betraktar människor som agerar ut sin smärta och ofta tycker jag mig se ett samband till denna avsaknad av förebilder och skildringar. Själv har jag valt att se det som en skattjakt och en anledning till att söka och skapa konst. Jag reser över hela världen för att se monument och besöka platser som haft betydelse för hbt-personer och homosexuella i synnerhet. Jag skapar bilder och fotografier där jag skildrar homosexuellas erfarenheter. Jag är så rädd för att bli bitter och arg för att jag saknar förebilder och skildringar, eller för att homosexuellas historia huvudsakligen är historian om hur homosexuella har bestraffats för att de är just homosexuella . Så jag gör min smärta till konst och mina upplevelser till erfarenheter och lärdomar för andra. 

Min Bucket list

(null)
Facebooksidan 

Konflikt

Ända sedan jag var liten har jag haft en enorm konflikträdsla. Min roll i familjen var att bevara freden och vara länken mellan grälande familjemedlemmat. Och de roller vi lär oss som barn förblir alltför ofta de rollprestationer vi fulländar som vuxna. Trots detta har jag stått långt fram och försvarat homosexuellas rättigheter. Något som inte varit utan konflikter. Jag har försvarat homosexuellas rättigheter i radio, tv och tidningar men även i bild i form av fotoutställningar. Jag har stått framför hela skolklasser och bemött argument om att homosexualitet är fel enligt bibeln  och  jag har stått framför killgäng som  hotat misshandla mig. Det kan tyckas som en ödets nyck att jag blev homosexuell och fann "min sak", mitt syfte och mening. Något som var större än mig och som gav mig något att kämpa för. Något som tvingade mig att möta mina inlärda rädslor och kämpa mig igenom dem. Något som utmanade mig att prova nya roller på livets scen. Än idag kämpar jag med min konflikträdsla men idag kan jag se den som en motspelare som tvingar mig att spela min roll bättre och mer övertygande. 

Ilska

Vart jag än jag vänder mig möts jag av människor som tycks bära på en ilska de själva inte ens är medvetna om. De tränger sig fram som om allt är en kamp, en slags hungerspel utan belöning med enbart olika grader av bestraffning. All hänsyn, respekt och artighet är satt ur spel och det enda som betyder något är att man får det som man tycker sig ha rätt till i ögonblicket, då man inte fick det man var lovad i livet. Jag kan inte låta bli att tänka att allt bottnar i makt och de som tycker sig ha rätt till mer makt, och de som inte inser att de har makt över sina liv, nu tar den lilla makt de kan få genom om att agera så som de tycker de själva har blivit bemötta. Ironiskt nog har jag funnit och tagit mig både frihet och makt de senaste åren och har samtidigt funnit ett intre lugn. Jag gör medvetet val som ger mig makt och frihet vilket i sig innebär uppoffringar. Ingen frihet utan viss ofrihet. 

Ensamhet

I trailern för en thriller sa speakerrösten att ensamhet kan vara något fruktansvärt. Idag kommer jag inte ens ihåg vilken film det var och jag tror inte att jag sett filmen. Men den där meningen har satt sig på mitt innersta och jag tänker meningen flera gånger om dagen i samma stil och med samma röst som i trailern, olycksbådande och ödesmättad. Vi människor är flockdjur i grund och botten och att vara ensam, att hamna utanför flocken gör något med oss och vi blir irrationella när ensamheten inte är av eget val. Jag möter dagligen människor som, ofta omedvetet, gör irrationella saker bara för att få kommunicera och interagera med andra människor och på så sätt vara delaktig i flocken, om så bara för ett ögonblick. Ensamhet kan vara något fruktansvärt. Själv älskar jag ensamhet och att få vara ifred. Samtidigt som jag kan vara otroligt social och utåtriktad. Ett dubbeleggat svärd, eller som jag skrivit i en krönika: jag är en social ensamvarg. Och ju äldre jag blir desto mer misantropisk blir jag. Samtidigt är även jag människa och ett flockdjur i grund och botten. Ensamhet kan vara något fruktansvärt. Och jag är livrädd för att bli som dessa ensamma vilsna själar som desperata på att få uppleva samhörigheten i flocken agerar irrationellt och ologiskt, och framför allt inte inser hur de bara alienerar sig än mer från flocken med sitt beteende och flyter iväg på ett isflak som smälter snabbare ju mer desperata de blir på att vara en del av flocken och till slut blir de udda existenser som alla fasar och helst flyr ifrån. Ensamhet kan vara något fruktansvärt. 

Behovstrappa

Skulle ha träffat en vän över en bit mat men han hade fullt upp med jobb och renovering av hus. Livets grunder, att försörja sig själv och sin familj och ordna boende. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som händer med oss människor när vi gjort dessa grundläggande steg i vår behovstrappa. Vad gör vi med tiden som blir över och livet vi lever här?
Fyller vi tiden med tv, onlinecasinon och spenderar pengar vi inte har, på saker vi inte behöver. Dödar vi tiden eller använder vi den till att skapa något? Om man som jag inte bor i villa och varken har barn eller förhållande så blir det tydligt hur mycket tid som blir över för annat. Om man redan har uppnått och säkrat de första och grundläggande stegen i livets behovstrappa så blir den överblivna tomheten och tystnaden till  en konstant påminnelse om alla möjligheter som finns där ute. Jag har tillbringat de senaste åren med att rensa och göra mig redo för nästa fas i livet och jag känner mig redo. Jag har gjort mig av med så mycket av livets barlast och vill bli ett med mitt skapande. Jag vill skapa mening i en meningslös värld. Jag vill höja mig över det grundläggande och skapa det som betyder något för mig och ger mitt liv mening. Jag vill nå det högsts steget på behovstrappan och titta ut över världen. Jag vill uppleva, smaka, känna och se saker. Jag vill få andra att känna och våga saker. Jag vill, jag vill, jag vill. 

Saker jag insett...

(null)


2017 är över. Länge leve 2017.

(null)

Vilket år 2017 kom att bli. Så många häftiga toppar och skrämmande, djupa och vindlande dalar. Och så mycket som jag lärt mig, insett och känt tacksamhet över. Hur nära döden jag varit och hur intensivt jag känt livet. Eld har kommit att bli ett genomgående tema under året då branden på min arbetsplats tagit mycket fokus och uppmärksamhet, vilket inte är konstigt. Men även resan till New Orleans där jag besökte UpStairs Lounge, platsen för branden som 1973 tog 32 människors liv
, och som jag skrivit om i en krönika för Borås Tidning och sett en dokumentär om i Seattle. Att besöka platsen blev än viktigare och intensivare efter att jag varit sist ut från lokalen när min egen arbetsplats brann ned den 1 juli i år. Även om allt gick bra och ingen skadade sig, eller dog, så har det varit en känslofylld tid efter branden med mardrömmar, overklighetskänslor och mycket tankar. Samtidigt insåg jag än mer hur bra jag har det med att få arbeta med ett arbete som jag trivs så mycket med och på tider som passar mig och med så pass mycket frihet att resa, arbeta med egna projekt och närhet till min arbetsplats vilket ger tid till annat. Men branden gav mig också möjlighet att prova på en annan roll för en tid och vara  mediakommunikatör under uppbyggnaden. En roll som jag fick växa och utvecklas i samtidigt som jag fick en mentor i en av butikens ägare. Jag gjorde en del misstag men med stöttning gav jag mig in i leken på nytt och jag insåg verkligen att misstag inte är farligt och att misstag bara blir misstag om man inte lär sig något av det. Thomas kom att bli en av de viktigare personerna under 2017 för mig.

Årets resor har återigen påmint mig om hur lyckligt lottad jag är, men också att om man jobbar hårt och prioriterar så är det mesta möjligt bara man vill det tillräckligt. Det känns smått overkligt att räkna upp platserna jag varit på men, jag har besökt London, Pisa, Florence, Paris, Seattle och New Orleans. Och jag har rest ovanligt mycket med andra då jag oftast åker själv i vanliga fall. Jag har till och med bott på ett vandrarhem vilket inte är min grej. Och även om jag troligtvis inte kommer att göra om det så var det en häftig upplevelse. Jag har även provat på  Airbnb vilket var ett stort steg utanför min comfort  zone men det gav blodad tand och jag kommer definitivt att göra det igen. Att resa med andra har gett nya vyer och erfarenheter och jag har insett att jag inte är en ensamvarg i så stor grad som jag trott och det är spännande att uppleva mat, saker och platser med andra. Jag har numer favoritplatser och restauranger i städer och länder över hela jorden och det är en gåva att få dela dem med vänner.


Jag har skrivit mycket under året på såväl nästa bok som krönikor och jag känner en större trygghet och litar mer på min förmåga att skriva. Vilket i sin tur gör att jag skriver mer och förhoppningsvis utvecklas mer. Att skriva är ett ensamt och tidskrävande arbete men det är en del av vad jag är och ett sätt för mig att uttrycka mig som jag aldrig skulle vilja vara utan. Och jag är enormt tacksam för att jag kan  skriva så pass bra och intressant att Borås Tidning köper mina krönikor och att min bok fortsätter att sälja, tredje tryckningen är nu ute och återigen så är det en upplevelse och känsla som gör mig ödmjuk och tacksam. Om min tidsplan håller så kommer jag vara färdig med fortsättningen på boken till sommaren och jag har redan fått ett skrivuppdrag till för 2018.


Under slutet av 2017 kom jag igång på allvar med min Bucket list, som har några år på nacken vid det här laget. Jag har uppdaterat, kompletterat och  lagt till punkter på listan och årets största punkt måste vara att plantera ett träd, vilket jag fick hjälp av stadsträdgårdsmästaren att göra. Och punkten att bygga ett hus har på ett symboliskt sätt uppfyllts då jag i högsta grad varit med om att bygga upp butiken jag arbetar i. Några punkter från min Bucket list som ligger framför mig att uppfylla, kanske under 2018, är att dirigera en orkester, hålla en gudstjänst och framföra en sång inför publik.

Så inför 2018. Håll i er, mata inte rädslorna och följ med på nya äventyr!

(null)



Tillbaka

 

Utställningen Paragraph 175

Utställningen Paragraph 175
 
Under helgen 14, 15 och 16 oktober visas min nya utställning Paragraph 175 på Borås Fria Kulturakademi.
(Bryggaregatan 14, ingång bredvid Brygghuset)
 
Vernissage på fredagen den 14 oktober kl.20:00-22:00
Visning lördag och söndag kl.13:00-17:00
Fri entré  

Borås Black and White 2


Borås black and white


Riktad reklam

Rklamen i min mail är skrämmande riktad. Bokus.com tipsar om min bok "Hemligheters börda" och "Den sårade divan"...


Att satsa allt.

En punkt på min Bucketlist gjorde sig påmind för några dagar sedan när jag läste ett inlägg på Facebook. Jag har, så länge tillbaka jag kan minnas, velat vara på Bok och Biblioteksmässan med en bok som jag själv skrivit. Och nu skrev ett förlag för den som vill ge ut sin bok själv, att om man skickar in sitt manus för publicering innan den 31 juli, så är man garanterad utgivning innan årets Bok och biblioteksmässa. Så jag har nu bestämt mig för att satsa allt ge ut min bok själv. Jag tror att jag, bara genom att jag pratat om den och processen med att skriva den, kan få människor att köpa den. Och om jag ser till genomslaget min krönika i Borås Tidning om min depression haft, tillsammans med genomslaget i fotoutställningen "Utsatt", så har jag en bra grund för att få upp intresset för den.
Så nu satsar jag allt, jag bockar av punkter på min Bucketlist. Nu är det dags att höja växeln och öka insatserna. Nu satsar jag allt.

Författardrömmar




Rome




Rome




Rome




Tidigare inlägg