Åke Englund

I Rom på semester för några dagar, i bakhuvudet ligger frön till en krönika för Borås Tidning och gror. Känns smått surrealistiskt att jag är i Rom när jag jobbade för bara några dagar sedan, att jag dessutom ska till Seattle nästa helg gör det hela än mer overkligt. Texten för Borås Tidning blir min första som tegelbunden krönikör och "sätter tonen" på något sätt men jag har inte bestämt ämne och inriktning ännu. 

Det finns ögonblick då saker blir verkliga. Du kan tänka en tanke, planera något, men så kommer det där ögonblicket då det blir verkligt. Som nu när jag bokade rum på ett hotell i Eskilstuna. Hotellet som jag ska bo på under tiden min fotoutställning ska visas. Ironiskt nog har hotellet åteuppbyggts efter en brand, och jag trodde jag bränt alla broar till min uppväxts stad. Men nu kommer jag tillbaka med något jag själv skapat. Helt ärligt så är jag rädd. Rädd för något jag inte kan förklara. För jag har ju klarat mig, jag har ju kommit undan. Men ändå gror en rädsla inom mig. Men jag gör det här ändå. Intalar mig att jag är stark, att jag kommit långt. Att jag vågar, att det värsta är bakom mig. Att jag rest mig ur askan.

Sitter, som vanligt, på ett café och skriver. Skickar mail till olika ställen om min fotoutställning. Skriver på en lista med önskemål om lokalen. Det känns smått overkligt att jag skriver på en lista om mina krav på lokalen där jag ska ha en utställning. Jag har drömt om att ha utställningar och vernissager men aldrig trott att jag skulle komma att ha det. Och nu sitter jag här och skriver om mina krav. Mina krav, mina villkor. Känns konstigt, och mäktigt på samma gång.

Har gjort ett vykort av den bild som blivit ett kännetecken för utställningen "Utsatt". Känns mäktigt att ha ett vykort av en bild som jag själv tagit. 

Till skillnad från mitt dagjobb (som mestadels äger rum under kvällstid) så har jag valt några av de mest solitära konstnärliga uttrycksmedlen. Att skriva är ett ensamarbete som kräver lika mycket disciplin som inspiration. Det finns ingen som står bredvid och ger en gensvar och feedback på det man skrivit. Den typ av bilder som jag tar kräver mycket förarbete som slutligen leder fram till att jag slutligen tar bilden. Idag har jag suttit och mailat om utställningslokaler, texträttigheter, fyllt i ansökningar och jobbat på affischen för nästa utställning tills att jag var den sista kunden på mitt lokala coffehouse. Att sitta där och göra mitt arbete ger en känsla av att jag gör mitt ensamarbete lite mindre ensamt. 

Har mailat med en kontakt om lokaler att hänga mina bilder i. Vi har bokat en tid om två veckor då jag ska presentera mina bilder och efter det får vi se vad som händer. Inget är bestämt, inget är bokat. Jag törs inte ens nämna vilken lokal vi diskuterar för det känns så orealistiskt, så stort. Jag förstår inte att jag vågar, förstår inte att jag försöker. Lilla jag, obetydliga jag. Men jag gör det ändå.  

Som av en händelse mötte jag mannen som varit min kontakt på Borås Fria Kulturakademi där jag hade min första fotoutställning. Efter att tidigare i veckan ha börjat skriva på ett manus för nästa utställning så var det perfekt att få både en påminnelse och en påstötning om att boka tid för nästa utställning. Med största sannolikhet blir nästa utställning någon gång i mars eller april och arbetsnamnet för denna utställning är "Starkare". 

Har skrivit de första raderna på nästa fotoutställning. Precis som förra fotoutställningen börjar allt med en idé som jag noggrant beskriver och skriver ner. Varje bild börjar med en tanke som jag beskriver med ord för sedan skapa en bild. En cirkel som skapas och sluts.

Tre dagar kom och gick. Är fortfarande i någon slags chock över hur lyckad det blev. Hur proffsigt det kändes. Fattar inte riktigt att det är över. Bilderna är nedtagna, inslagna i skyddande plast och undanställda. Fast samtidigt så vet jag att det här bara är början. Början på en lång geografisk och tidsmässig resa för utställningen. Jag har redan börjat med arbete att hitta en lokal att hänga bilderna i här i Borås. Och sedan ska jag ge mig ut på en resa genom Sverige med bilderna. Samtidigt som nya bilder växer fram i mina tankar.

Det är dagen innan. I morgon är det premiär för utställningen och efter dagens hängning av bilderna känns det tryggt. Jag har nått det mål jag satte upp för mig själv för några veckor sedan när iden om en utställning tog sin början. När jag tittar på mina anteckningar som följt mig från början till slut så känner jag mig stolt. Men slutet är också en början. Det är nu jag ska möta publiken. Det är nu något nytt börjar.

Sitter med provkorten till utställningen. Blandar korten som om de vore en tarotkortlek. Tittar på korten kritiskt och undrar vad jag sysslar med. Men det är för sent att ångra sig nu. Vet att det bara är mina sinnen som spelar mig ett spratt  på samma sätt som innan en föreläsning. Och jag har samma oro innan varje föreläsning trots att jag föreläst i nästan 20 år. Andas djupt och tänker för mig själv att det ordnar sig. Det är bara att bryta ihop och gå vidare.

Efter att ha skickat ut en inbjudan till utställningens vernissage och ha mailat lite olika media för att se om de vill göra något om utställningen så bestämde jag mig för att ta ett avbrott och gå bio. Biografen ligger i kvarteret bredvid där jag bor så jag var där på några minuter och jag hittade min plats precis som lamporna i salongen släcktes. Filmen började direkt utan förtexter och jag glömde världen utanför för ett ögonblick. Men i samma ögonblick som filmens handling tog en oväntad vändning så knöt sig magen och jag slogs av tanken: Vad sysslar jag med? Blottar mig själv, mina tankar, rädslor och erfarenheter och fångar det på bild för att sedan förstora upp det till 100 x 70 cm och bjuder in folk att titta på det. Jag är inte konstnär, jag är mer konstig. Det tog ett tag innan oron lagt sig. Bollen är i rullning. Tärningen är kastad. Det är bara att hålla i sig...

Måndag veckan innan utställningen, känner mig exalterad. Har startat marknadsföringen av utställningen med att skapa ett event på Facebook. En av mina bästa vänner var den första som bockade i att han skulle gå på utställningen. Kändes bra.

Har besökt lokalen som jag ska ha utställningen i. Kan inte låta att slås av det mäktiga i att jag ska ha fotografier i storleken 100x70 cm med mina mörka motiv mot vita väggar. När jag pratade med den ansvarige för lokalen så var vi överens om att bilderna kommer att tjäna på att det blir relativt stora utrymmen mellan bilderna då dessa förhoppningsvis kommer att göra intryck. Förhoppningsvis kommer de rena ytorna mellan bilderna att ge utrymme för diskussion och kontemplation.