Åke Englund

Det är något faschinerande och skrämmande med sanningen. Jag har en vän som alltid säger sanningen. Alltid. Han gör det inte för att provocera eller såra någon. Han bara gör det. Och jag älskar det. Även om det gör ont ibland. För sanningen är svår. Och jobbig. Jag har inte sett filmen "A Few Good Men" med det berömda talet där han ropar ut: "You Can't Handle the Truth!".. En replik som jag tänker så ofta om människor. För sanningen är smärtsam och vi är så ovana vid den. Och vi har en bild av vad som är sanningen. Men sanningen är att vi alla har vår egen sanning. Och vi vill inte höra andras sanning. Vi vill inte ens höra den sanning som ligger närmast sanningen. Själv har jag tillbringat så lång tid med att undanhålla andra min snning, att jag finner det smärtsamt att tala sanning. Samtidigt som jag tröttnat på att linda och ljuga för människor med syftet att rädda dem och mig från det smärtsamma. Och att säga sanningen har gjort att jag råkat ut för bakslag och fått en smäll tillbaka. Men jag blir mer och mer ärlig för varjde dag som går. Jg har varit för nära döden för att inte vara ärlig längre. Jag har nått punkten då jag hellre blir avskydd för den jag är, än omtyckt för den andra vill tro att jag är.