Åke Englund

Jag har en benägenhet att drömma samma dröm om och om natt efter natt, och ofta så utvecklas handlingen i samma dröm från ena natten till den andra. De senaste nätterna har jag haft en dröm som har utvecklats steg för steg. Den första natten drömde jag att jag vaknade upp i ett japanskt rum där alla fyra väggar var av fint rispapper med svarta ramar. Jag låg naken på direkt på golvet och en dörr sköts åt sidan, jag hann inte se vem som öppnade dörren då jag vakande av ljudet från dörren som öppnades i drömmen. Det som väckt mig i verkligheten var balkongdörren till sovrummet som slitits upp av en av nattens starka vindar.
Nästa natt fortsatte drömmen men denna gång väcktes jag inte när en av dörrarna till rummet sköts åt sidan och två vitklädda män kom in i rummet. Men jag vaknade med ett ryck när jag såg de båda männens ansikten. Båda var jag, båda hade mitt ansikte. Precis som tidigare när jag mött mig själv i mina drömmar så känns det konstigt, speciellt denna gång då det faktiskt var tre av mig i drömmen, men precis som tidigare så är det inget skrämmande i det hela utan en känsla av lugn vilar i mig.
Nästa natt hinner drömmen gå ännu längre och de två vitklädda personerna med mitt ansikte som klivit in i rummet bär med sig högar med tygstycken och varje tygstycke visar sig vara ett klädesplagg av asiatiskt snitt. Och i en slags ceremoniell påklädningsritual klär de mig med olika klädstycken samtidigt som de berättar för mig att det är dags att gå en ny väg i livet. De berättar om hur de olika lagren av tyger vart och ett fyller en skyddande och stärkande funktion under den vandring, den resa jag ska göra.
I natt var påklädningsritualen färdig och de två männen med mitt ansikte backade mot väggen där de öppnade varsin skjutdörr i rispappersväggarna så att det blev en öppning emellan dem. Båda bugade djupt åt mig pekade med sina händer mot öppningen och sa med min röst att det var dags nu. De bugade så djupt att jag inte lägre kunde se deras ansikten, det vill säga mitt ansikte, och då de var vitklädda försvann de mot rispappersväggen. Jag var själv kvar i rummet och genom öppningen i väggen kunde jag se en stig som gick emellan blommande körsbärsträd. De blommande körsbärsträdens skönhet förtogs av att de hade taggar likt rosor och jag kunde klart och tydligt se att den nya vägen som jag skulle ta i livet inte var enkel även om den var vacker. Och när jag går ut ur rummet så väcktes jag ur min sömn än en gång.

En kund frågade mig varför jag inte var i Stockholm ännu, jag kände mig lite osäker på vad han kunde mena och varför jag skulle vara i Stockholm, men jag höll god min och sa att det inte gick att få ledigt från arbetet. Eftersom jag är känd för att arbeta konstant så var detta ingen överraskning för honom och jag fick några extra sekunder på mig att lista ut vad han kunde mena med att jag skulle vara i Stockholm. Och så slog det mig. Det är ju Pride i Stockholm, och varje år vid den här tiden brukar jag få frågan varför jag inte är i Stockholm. En del av mig tycker att det är lite lustigt att man bara antar att jag åker till Stockholm och Pride bara för att man vet om att jag är homosexuell, som om alla homosexuella vallfärdade till Stockholm och på Pride likt religiösa på sin pilgrimsfärd. En annan del av mig ser det som ett slags intresse, omtänksamhet och engagemang för mig och mitt liv. Samtidigt så blir det en öppning, en möjlighet till att samtal, vilket är något som jag alltid uppskattar. Och jag får en möjlighet till att ge min syn på Pride, en möjlighet att lära ut om vad Pride är och hur det uppkommit. Jag brukar säga att det inte är någon fara med mig då jag inte kan få ledigt från jobbet. Jag har ju varit på Pridefirandet i New York, staden där allt började.

Häromdagen var jag och tittade på kostnaden för en utlandsresa. Jag har visserligen knappt varit hemma en månad men nu gällde det en kort resa över min födelsedag då jag försöker att åka någonstans. Från början åkte jag bort för jag avskydde att fylla år och att åka bort stillade känslorna kring att fylla år, att åka bort lindrade paniken över att bli äldre, att åka bort dämpade prestationsångesten som jag fick kring att uppmärksamma min födelsedag. Men nuförtiden så är jag förhållandevis tillfreds med min ålder och vart jag är i livet och numera ser jag mina födelsedagsresor som en slags avslappnad present till mig själv. På något sätt så känns marken under mina fötter stabilare än på länge men jag insåg det inte förrän jag lyssnade på två av mina vänner.
En av dem upplever sig som ung och trots att han är vuxen så längtar han tills att han ska betraktas som vuxen av sin omgivning där han fortfarande ofta ses som ung och oerfaren. Min andra vän har inte uttryckt sig som att han känner sig som gammal men jag kan tydligt se de förändringar som han genomgått under åren och spontant kom jag att tänka på hur gammal han kan upplevas utifrån de livsprioriteringar han har idag gentemot tidigare i vår vänskap. Lustigt nog så tror jag att jag är den av oss tre som har upplevts, och fortfarande upplevs, som mest nojig kring åldern. Mycket av den upplevelsen står säkerligen jag själv för då jag ofta skämtar om min åldersnoja, men det känns inte så viktigt längre vilken upplevelse andra har, det viktigaste för mig är hur jag känner inför min ålder. Och den resa jag gjort, den kamp jag fört och de slag jag vunnit är välförtjänta. Jag har behövt de här åren och tiden har blivit min vän.

För några år sedan började jag se tv-serien "Queer as folk" och jag har köpt nya säsonger av tv-serien under mina besök i USA. Sedan ett tag tillbaka är jag inne på den sista säsongen av tv-serien och jag har medvetet dragit ut på att se färdigt serien för jag har nästintill fasat inför saknaden jag kommer att uppleva när serien slut. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur serien påverkat mig och hur mycket som speglas i att vara homosexuell i serien. Men serien påverkar mig så flera sätt och enstaka scener i serien kan väcka gamla och glömda minnen till liv.
När jag såg ett avsnitt under helgen så var det en scen där två killar som gjort slut och varit osams under en period, återförenas efter att den ena killen överlevt en brand, och när de träffas så kramas de med en innerlighet som är svårt att beskriva. När jag såg deras kram så fylldes jag av ett minne av en kram som jag fick en kall vinterkväll för mer än femton år sedan. Jag kunde förnimma av kylan i nattluften, värmen av hans kropp mot min, doften av hans skinnjacka och tryggheten jag kände när jag la mitt huvud mot hans axel. Det var som att jag förflyttats från soffan i min lägenhet till en gata i en annan stad i ett tidigare liv.
Och nu, precis som då, försökte jag få ögonblicket att vara för evigt. Minnet av kramen var lika bitterljuvt nu som kramen varit i verkligheten, då jag bokstavligen försökte krama mesta möjliga ur ögonblicket, då såväl som nu. Jag försökte krama lagom hårt så att inte min förälskelse skulle bli uppenbar, när jag egentligen ville krama så hårt jag kunde. Jag försökte krama lagom länge så att ingen pinsamhet skulle uppstå samtidigt som jag aldrig ville släppa taget utan hålla om honom för evigt. Kramen i tv-serien var slutscenen av det aktuella avsnittet men till skillnad mot de vanliga slutscenerna så avslutades inte avsnittet med musik utan nästan som en slags respekt för vad som utspelats i slutscenerna, och i mina minnen, så visades eftertexterna mot bakgrundsljudet från gatan vilket gjorde att mitt ögonblick, mitt minne kunde vara en stund längre.

Jag och en vän tog en tur till Göteborg för att ta en fika och gå på bio. Efter att ha fikat blev vi lite sena så vi skyndade oss till biografen som var full av människor såväl inne som utanför. Solen sken och det var en allmänt vacker dag och som alltid så dras jag till det vackra, oftast i formen av killar. Och utanför biografen nästintill ingången stod en blond kille som såg bra ut och både jag och min vän spanade in killen samtidigt som vi gick mot biografens entrédörrar. Jag vet om att jag inte är särskilt diskret när jag ser någon eller något vackert, tvärtom så är jag tydligen rätt uppenbar med vad jag tycker. Så det kan mycket väl vara så att killen såg att jag spanade in honom, vilket i sig inte gör mig något. Men, biografen Bergakungen i Göteborg har metallstolpar ståendes på rad längs med husväggen, dessa metallstolpar fanns inte inom synhåll för mig då de är ganska korta. För att beskriva höjden på dessa stolpar så kan man säga att de är skrevhöga. Vilket innebär att när jag, som var fullt upptagen med att spana den blonda killen, korsar stolpens väg. Men jag stoppas effektivt och smärtsamt av stolpen som i hög fart möter mina genitalier. Mitt inte så diskreta utrop av förvåning och viss smärta orsakar en hel del uppståndelse bland samlingen av människor i entréns omgivning, för att inte tala om hur uppenbart det var för killen som jag precis spanat in. Man kan säga att han var smärtsamt snygg...

Häromdagen frågade jag en kund som handlade i min kassa om de blommor hon bar på var en gåva till henne eller om hon skulle ge bort dem. Det visade sig vara varken eller, istället visade sig att hon köpte färska blommor till sig själv en gång i veckan. Jag har haft samma tanke, dagdröm eller fantasi just om att ha färska blommor hemma, men jämt känt att jag ska börja köpa färska blommor när jag städat i ordning hemma. Och eftersom jag aldrig nått hela vägen fram med min städning så har jag heller inte köpt några blommor. Men så kom jag en rätt bra bit när jag röjde igår och idag köpte jag vita, väldoftande liljor som är min favoritblomma. Och jag köpte blommorna trots att jag inte känner mig färdig eller helt tillfreds med städningen. Istället för att vänta på att städningen ska bli så där perfekt som jag har som krav på mig själv så kanske de väldoftande färska blommorna ger mig uppmuntran, inspiration och motivation till att hålla ordning och fortsätta mot den där bilden som jag har av hur mitt liv och mitt hem ska vara.

Ett evighetsprojekt som jag har är att få lite ordning hemma. Jag har för mycket, lappar, papper och tidningsurklipp liggandes på en för liten yta. Påbörjade projekt och projekt som ligger och väntar på att jag ska ta ta tag i dem. Matsalsbordet är belamrat för jämnan och jag kommer inte ihåg när jag åt vid det senast. Ett av de beslut jag tog under min resa till USA var att röja upp i röran och förverkliga de projekt som jag har liggandes men inte kommit igång med. Och nu har jag alltså påbörjat en första genomgång och sortering av alla papper. Hittade en mängd oöppnad post, däribland ett kuvert från polisen. Pulsen steg en aning när jag sprättade upp kuvertet med brevkniven som jag hittade i röran. Men som tur var så var det "bara" en kopia på den polisanmälan jag gjorde när mitt konto länsades i våras. Men även om det inte var något som var alltför viktigt så kändes det som en indikation på att det arbete jag påbörjat verkligen behövs.

Under lunchen var jag och handlade kläder tillsammans med en vän. Vi var väl inte så otroligt tysta och diskreta av oss när vi provade kläder och jag kan tänka mig att det var ganska uppenbart att vi var homosexuella. När vi skulle handla så var det en allmänt trevlig och glad stämning och alla tre i personalen skrattade och vi var alla allmänt engagerade i mina och min väns inköp. Mitt under att de slog in våra varor så utbrast den ena kassörskan: Men ni kanske handlar ihop? Det blev ganska uppenbart att de tolkade oss som ett par så både jag och min vän log och svarade att vi handlade ihop men betalade var för sig. Vårt ärliga sätt och personalens inställning och attityd gjorde att en situation som kunde blivit pinsam, bara kändes naturlig och avslappnad. På ett trevligt och avslappnat sätt hade de bejakat möjligheten att vi kunde ha varit ett par.

Häromdagen fick jag ett tidningsklipp av en stamkund. Hon brukar klippa ur texter som hon tycker är bra och som kan vara av intresse för mig. Denna gång, liksom tidigare, var urklippet väl paketerat i flera lager av gamla påsar och kuvert. Jag har alltid tyckt att det varit en egenhet som hon har och mest tyckt det varit konstigt. Men nu när jag fick det senaste urklippet så var det som att jag satte på mig andra glasögon och såg bortom det estetiska i den ganska fula paketeringen och insåg istället hur mycket omtanke som ligger bakom att hon klipper ut artiklarna och paketerar dem åt mig och sedan lämnar dem personligen till mig på min arbetsplats.

Efter nästan tre veckor hade jag min första lediga dag och bestämde mig för att gå på bio. Eftersom jag mestadels arbetat sedan jag kom hem från New York så har jag inte gått på bio sedan jag bestämde mig för att tillfälligt sluta med läsk och godis. Och för mig har läsk och godis alltid varit en del av bioupplevelsen så det blev en riktig utmaning men jag bestämde mig för att stå fast vid att inte dricka läsk och äta godis, även om jag överskridit 21 dagar utan läsk och godis. Jag har läst att det tar hjärnan 21 dagar att skapa en ny vana men eftersom jag försöker bryta en vana så vill jag fortsätta ett tag till för att vara helt säker. Så för att fortsätta på min utstakade bana så tog jag tillfället i akt att arbeta på min karaktär och gick till Hemköpsbutiken tvärsöver gatan där jag köpte en Ramlösa, ett äpple och en banan. Och jag kan bekräfta det som alla barn vet, frukt är INTE godis.

När jag skulle tvätta kläder idag så hade en humla förirrat sig ner till tvättstugan i källaren. Jag kom att tänka på den instängda humlan i Cancerfondens reklam, på samma sätt som humlan reklamen finner sin frihet när ett fönster öppnas så ville jag ge denna humla friheten åter. Jag letade efter något att schasa ut humlan med och hittade en inplastad beskrivning till torktumlaren, jag viftade så gott jag kunde med det inplastade pappersarket men humlan drogs mot lysrörsbelysningen så allt jag lyckades med var att få en del av armaturen att lossna och falla ner i golvet med ett brak som ekade längs källarkorridorerna. Efter en stunds kamp med humlan gav jag upp och släckte i tvättstugan i förhoppning om att humlan skulle ha landat på något mer lättåtkomligt ställe när jag kom tillbaka.
Och när jag kom tillbaka till tvättstugan igen så låg humlan på golvet, när jag skopade upp den på den inlastade beskrivningen till torktumlaren så tycktes den vara så utmattad av vår tidigare kamp att den gav upp och lät sig fångas. När jag gick och släppte ut den i frihet igen så fann den sig däremot snabbt och lyfte mot himlen utan tvivel. Humlans kamp fick mig att fundera, kan det vara så att vi dras mot ett ljus som vi tror är friheten i våra liv men som egentligen är något falskt, och kan det vara som med humlan jag släppte ut, att man kan finna friheten i sitt liv genom att ge upp och tillåta sig hjälpas?

Sedan jag började arbeta igen efter semestern har jag en större acceptans och är gladare och trevligare mot den kategori av kunder som är mer speciella och krävande på arbetet än kunder överlag. Detta trots att denna grupp är otrevlig, egoistisk och respektlös. Jag vet inte om det är för att jag är utvilad efter semestern, om det är för att jag funnit en inre acceptans för att de är som de är, eller om det är så att jag funnit att ett glatt och trevligt bemötande av denna grupp av otrevliga, egoistiska och respektlösa gör mötet smidigare. För även om mitt nya än mer glada och trevliga bemötande inte på något sätt får dem att inse att de är otrevliga, egoistiska och otrevliga utan kanske tvärtom visar dem acceptans trots sitt beteende så blir min situation enklare. Istället för att lägga energi på att denna grupp av kunder faktiskt behandlar mig respektlöst och känna mig sårad så fokuserar jag att känna glädje, utstråla glädje och få ögonblicket att gå över. Och det fungerar väldigt väl för mig då dagen blir lättare när jag inte hakar upp mig deras uppförande. En av dessa kunder har märkt av min förändring och ser förvånat på mig nästan varje dag, lägger huvudet på sned och undrar om något har hänt. Men Åke bara ler...

Jag går ut allt för sällan så när en arbetskompis frågade om jag skulle med ut efter att ha jobbat kväll så följde jag med. Kvällen visade sig bli riktigt trevlig och jag träffade många vänner som jag inte träffat på länge, dessvärre tappade jag kontakten med mina arbetskompisar. Att gå ut är en speciell upplevelse då jag både är City-Åke och Bög-Åke för många i Borås. När jag av en vän blev presenterad för en kille så sa han att han, som alla andra i den här stan, visste vem jag är. Visste inte om det var positivt eller negativt men det kändes som att det var City-Åke han menade. Senare såg jag en kille som såg bra ut och jag kände hans vän så vi hejade på varandra, killen som jag tyckte såg bra ut gick sin väg och försvann i vimlet men  killen som jag kände kom fram och sa till mig att killen som såg bra ut hade gått sin väg för att han blev rädd för mig. Bög-Åkes 62 kilo är tydligen en skrämmande uppenbarelse. När jag begav mig hemåt så kom en av de snyggaste, och trevligaste killar jag sett i hela mitt liv, fram till mig och gav mig en kram. Vi pratade en stund och innan jag gick så hälsade han att jag skulle ta hand om hans mamma, tillbaka till City-Åke igen...

Under mina resor till USA har jag köpt filmer och böcker där huvudpersonerna är homosexuella, filmer och böcker som är svåra att få tag på, oftast omöjliga att få tag på, i Sverige. Och det har ju blivit några resor och fyllda resväskor under åren. Likt en ekorre har jag samlat på mig filmer och böcker men det har inte blivit av att jag sett eller läst allt utan istället har jag ruvat på mina skatter. Så idag när jag städade, eller rättare sagt gjorde ett av mina otaliga försök till att städa, så började jag sortera mina böcker istället. Och jag insåg att jag verkligen har en fantastisk skatt och att det är dags att ta del av rikedomarna så jag har lovat mig själv att läsa lite varje ledig dag.

Under min New Yorkresa så bestämde jag mig för att ta lite bättre hand om mig själv och min kropp. En tanke var att arbeta mindre och där har jag inte lyckats, än så länge. Men jag bestämde mig samtidigt för att dricka mindre läsk och äta mindre godis för tändernas skull, och jag slutade tvärt med detta efter att ha varit en dag hemma i Sverige så där har jag följt planen. Men även om jag ersatt godiset med mer frukt och grönsaker så har jag inte lyckats komma igång med träningen, huvudsakligen har arbetet kommit emellan men det ska erkännas att jag inte har lyckats hitta motivationen. Men eftersom jag gillar att simma så tog jag mig iväg och simmade och förutom att jag gillar att simma så kom jag även ihåg hur avslappnande det är att simma. Och hur bra det är för att samla tankarna och fokusera kreativiteten. När jag simmade mina längder i totalt fokus på nästa simtag, nästa andetag så skapade jag för mitt inre texter och kom på idéer för ett projekt jag fastnat i.

Under ett samtal med en vän häromdagen så pratade vi om minnen från barndomen och hur mycket, eller litet man kommer ihåg. Om varför en del kommer ihåg mycket från sin barndom och andra inte tycks komma ihåg något alls. Jag ser mig som tillhörandes den senare kategorin då jag bara har ett fåtal minnen från tiden innan jag fyllde 10 år, skiftet som initierades av min pappas död och en nästintill total utplåning av alla minnen från tiden innan dess. På något sätt så är det som om tiden före pappas död, tiden av lycka, försvann i en dimma som inte gick att se igenom. Och även om dimman som blockerade mina minnen lättade under tonåren så tycktes min tillvaros himmel vara förmörkad av regntunga moln. När jag som vuxen tänkt tillbaka på min uppväxt så har det som fyllt mina minnen oftast varit negativt och präglats av min kamp med att förtränga sorgen efter min pappas död, anhörigas alkoholism, en närståendes depression och samtidigt att hantera, eller rättare sagt dölja min homosexualitet. De minnen jag har haft från tioårsåldern och genom tonåren har fram till nu nästan genomgående varit mörka men efter samtalet häromdagen så har det varit som att ett av låsen till minnenas bank har öppnats, många lås kvarstå men likt vatten sipprar ut genom den minsta springa har små minnen stänkt på mig likt regndroppar efter vårt samtal. Minnena har väckts till liv av små saker som doften av en kopp te, smaken av vinbär eller av att läsa om en bok som jag läste i tonåren. Och det som kännetecknar dessa nya minnen från det förflutna är att de är lyckliga minnen. Minnen av vattenhål i en uppväxt som så ofta präglats av känslomässig och intellektuell torka.

När jag var i tjugoårsåldern så ändrade jag mitt namn från Per-Åke till James Åke, i praktiken innebar detta att jag till vardags gick från att kalla mig Per-Åke till att bara kalla mig för Åke. James var mer ett infall när jag var på skattemyndigheten för att ändra mitt namn och jag använder mig inte av James till vardags. Men det har blivit så att jag kallar mig för James när jag är på utlandsresor och i synnerhet när jag har varit i USA, James är enklare att uttala för engelsktalande personer medans Åke i stort sett är omöjligt för dem att uttala. När jag varit i USA de tre senaste åren så jag varit där under en månad i taget så det har till viss del inneburit att jag glidit in i en annan identitet då jag under mina resor använt mig av ett engelskklingande namn, talat engelska, läst böcker och tidningar på engelska och efter någon veckas vistelse även börjat drömma på engelska. Nu när jag läst om en bok som jag fattade tycke för under min senaste resa så påminns jag inte bara om denna resa utan också om denna min andra identitet då jag ser författarens signering av min bok: To James, Enjoy the book, Nick

Småpratade med en kund i kassan idag och samtidigt som jag började med nästa kund och han packade ihop sina varor så pratade vi om mina resor till Philadelphia och New York. Han frågade mig vad jag gjort med hundarna under tiden som jag rest bort och spontant svarade jag att mitt ex har tagit hand om dem. Han svarade att det måste vara bekvämt att kunna göra så och jag svarade spontant med ett skämt. Ja, jag måste ju ha någon nytta av... och samtidigt som orden lämnade min mun så började jag fundera på om han vet att jag är homosexuell? hur kommer han att reagera? vill jag att han ska veta det? vill jag säga det i kassan under eftermiddagsruschen? Och ju längre jag funderade desto större blev min panik över att hitta ett neutralt ord, så till slut ordet jag valde "Det". Killen såg lite förvånad över ordvalet och jag bannade mig själv över att jag krånglat till något så enkelt. Och jag bannade mig själv för att jag nedvärderat en av de viktigaste personerna i mitt liv till ett "Det". Killen sa hej och önskade mig en trevlig dag. Ögonblicket var över och jag fortsatte arbeta men jag grämde mig en lång stund över mitt ordval.

Jag har alltid varit en storkonsument av Cola, men de senaste åren har jag försökt att sluta dricka Cola på min tandläkares inrådan. Att sluta dricka Cola har dock inte varit det enklaste och jag har inte lyckats hålla ut mer än två-tre dagar innan huvudvärken fått mig att börja dricka Cola igen. Men så nu när jag kom hem från USA så bestämde jag mig för att sluta och denna gång lyckades jag hålla ut och komma över vallen av huvudvärk och längtan efter att dricka en stor, kall Cola. Och nu har det gått en och en halv vecka sedan jag slutade, i rena farten så slutade jag även att äta godis och istället försöker jag att äta lite mer frukt. Men förutom huvudvärken så har jag vaknat svettig och fylld av panik flera nätter i rad, då jag drömt att jag misslyckats med löftet jag gett mig själv och druckit Cola och ätit godis. Nu har drömmarna ändrat karaktär och jag drömmer istället att jag sitter i ett rum med alla alkisar som handlar av mig på jobbet. Vi sitter i långa rader på vikstolar av plast, den enda belysningen i rummet är en naken glödlampa som hänger i en sladd i taket. En alkoholist från mitt arbete som slutat dricka alkohol står i talarstolen och leder mötet. När alla ropar i kör att de är alkoholister så säger jag att jag slutat dricka Cola. Då vänder sig alla om och ljuset från lampan riktas mot mig på samma sätt som man riktar en lampa mot någon man förhör och alla undrar om jag verkligen inte har druckit Cola. Och oftast vaknar jag svettig. Vet inte om det är de varma nätterna eller någon form av abstinens men...

Efter att ha jobbat morgon, vilket händer väldigt sällan och inte är något som hör till mina starkare sidor, så somnade jag på soffan. Efter att ha sovit i fyra timmar, missat ett telefonsamtal och stäng av larmet på telefonen vid upprepade tillfällen så vaknade jag slutligen till liv igen. Mitt i irritationen över att ha sovit bort hela eftermiddagen så kom jag plötsligt ihåg att min pappa alltid sov en stund efter middagen. Kanske inte låter så konstigt men saken är den att han dog när jag var 10 år och jag har nästan inga minnen av honom så att jag skulle komma ihåg en sådan detalj efter 27 år känns som att hitta en borttappad pusselbit när man städar flera år senare, sprudlande glad över upptäckten och ivrig att passa in pusselbiten på dess rätta plats. Minnet av att jag står tyst och tittar på min pappa sovandes efter maten ger mig ytterligare färger och nyanser till en bitvis målad tavelduk.

Under semestern gav jag mig själv löftet att arbeta mindre när jag kom hem, att åtminstone göra ett försök att ha en ledig dag i veckan. Dels för att det finns så mycket jag vill göra och dels för att måna om mig själv. Och nu när jag har varit hemma i en vecka så har jag brutit mitt löfte till mig själv. Semestrar, sjukdomar och brist på utbildad personal har gjort att jag kommer att arbeta utan ledighet den närmsta tiden. Samtidigt så slås jag av hur lätt det är att bryta ett löfte jag gett till mig själv och hur mycket svårare det är att bryta ett löfte till någon annan.

När jag växte upp så var jag alltid väldigt förtjust i sjöar och hav och när jag ville komma undan så brukade jag alltid dra mig undan till ett litet vattenfall som fanns i närheten av mina morföräldrars sommarstuga. Men om jag alltid varit förtjust i sjöar och hav så har jag aldrig varit så förtjust i att vara på sjöar och hav. Jag mår inte illa på en gång och de tillfällen som jag seglat så har allt gått bra men när jag åkte en större båt i Thailand och när jag åkte på valsightseeing i San Fransisco så kräktes jag utan dess like båda gångerna.

I New York på sommarens resa så bestämde jag mig åka med Staten Island färjan från Manhattan till Staten Island men jag var lite orolig för att jag skulle må illa så jag sköt upp resan gång på gång tills jag slutligen bestämde mig för att möta mina demoner som var förklädda till rädslor i såväl formen av att må illa som besvikelsen över att något jag älskar så mycket samtidigt får mig att må illa. Väl på färjan så tog jag mig upp på det öppna däcket för att få bra utsikt över Manhattan och samtidigt få frisk luft ifall jag skulle bli illamående. Men båtresan gick över förväntan och jag njöt till fullo över att känna vinden i mitt ansikte och tillfredställelsen i att ha mött mina rädslor.

En kund som ville önska mig välkommen hem efter semestern gav mig en kram och hon svettades rikligt så det uppstod ett smackande ljud när våra kinder möttes. När vi släppt greppet men fortsatte att prata om hur min semester varit, och det varma vädret som vi har nu, så kunde jag känna svetten från henne rinna ner längs min kind. Jag fick göra mitt bästa för att inte tänka på att hennes svett rann längs min kind så istället fokuserade jag till fullo på vårt samtal. Innan vi skildes åt så var vi överens om att det skull bli skönt när den värsta värmen gick över, för hennes skull då hon var gammal och för min skull då jag arbetar i värmen. För mitt inre tänkte jag att jag allt kunde komma på en tredje anledning till att det skulle bli skönt när den värsta värmen försvinner...

Som jag så ofta gör när jag står i kassan, så spanade jag på en snygg kille som stod i kön. Han stod en bit bak i kön så jag hade ett par kunder på mig att bedöma vart han hamnade på min intresseskala. Hans blick mötte min och han log lite så jag kände mig påkommen men jag log mot honom och nickade samtidigt som jag fortsatte arbeta. Hans leende kändes äkta, intensivt och igenkännande så jag gjorde en inre inventering, det var något med hans sätt som fick mig att fundera på om jag sett honom förut, hans leende fick mig att fundera på om vi kände varandra på något sätt. När det blev killens tur så sa han: Hej Åke! Och det slog mig i samma sekund att det var en arbetskompis som jag spanat på. Visserligen hade han klippt sig sedan vi sågs sist men det kändes en aning pinsamt att jag inte känt igen honom utan huvudsakligen sett honom som en snygging. Spontan som jag är så berättade jag för honom om vad som hänt men han skrattade bara åt mig.

De senaste fem åren har jag tillbringat en månad på resande fot varje år. Och även om det varit fantastiska resor till länder som Brasilien, Thailand och USA så har det samtidigt inneburit stora utmaningar med allt ifrån att leva på resande fot till att ta sig fram i landsdelar där befolkningen inte kan engelska. Resan till New York som jag precis kom hem ifrån innebar även den en ny utmaning, denna gång var jag tvungen av ekonomiska skäl att bo i ett flerbäddsrum och dela rum med människor som jag inte känner.
Jag kände mig medveten om premisserna och var inställd på att dela rum med andra under de fyra veckor jag skulle vara i New York men det var först när jag installerat mig på rummet som jag insåg vidden av att dela rum med nio för mig okända människor från all världens hörn då möjligheten att kunna vara, och kunna välja att vara ensam för mig är lika viktig som luften jag andas. Alla som känner mig vet att jag ofta är en otroligt social person men att jag också har ett enormt behov av att vara för mig själv. Jag går på bio själv, jag äter lunch själv och jag åker på semester själv. Så att dela rum med nio andra människor under fyra veckor utan möjlighet till att kunna dra mig undan för mig själv fick mig att genomgå känslor och faser av oro, irritation och stress innan jag slutligen fann en inre ro och acceptans över situationen. Och är först nu när jag kommit hem som jag inser att jag utsatt mig för mina rädslor och demoner och slutligen vunnit över dem.