Återfunna minnen
Under ett samtal med en vän häromdagen så pratade vi om minnen från barndomen och hur mycket, eller litet man kommer ihåg. Om varför en del kommer ihåg mycket från sin barndom och andra inte tycks komma ihåg något alls. Jag ser mig som tillhörandes den senare kategorin då jag bara har ett fåtal minnen från tiden innan jag fyllde 10 år, skiftet som initierades av min pappas död och en nästintill total utplåning av alla minnen från tiden innan dess. På något sätt så är det som om tiden före pappas död, tiden av lycka, försvann i en dimma som inte gick att se igenom. Och även om dimman som blockerade mina minnen lättade under tonåren så tycktes min tillvaros himmel vara förmörkad av regntunga moln. När jag som vuxen tänkt tillbaka på min uppväxt så har det som fyllt mina minnen oftast varit negativt och präglats av min kamp med att förtränga sorgen efter min pappas död, anhörigas alkoholism, en närståendes depression och samtidigt att hantera, eller rättare sagt dölja min homosexualitet. De minnen jag har haft från tioårsåldern och genom tonåren har fram till nu nästan genomgående varit mörka men efter samtalet häromdagen så har det varit som att ett av låsen till minnenas bank har öppnats, många lås kvarstå men likt vatten sipprar ut genom den minsta springa har små minnen stänkt på mig likt regndroppar efter vårt samtal. Minnena har väckts till liv av små saker som doften av en kopp te, smaken av vinbär eller av att läsa om en bok som jag läste i tonåren. Och det som kännetecknar dessa nya minnen från det förflutna är att de är lyckliga minnen. Minnen av vattenhål i en uppväxt som så ofta präglats av känslomässig och intellektuell torka.